Visst fan måste gnistan finnas!

....Jag tror att jag har kommit på vad som är fel....
Saken är att jag har inte (inte velat, inte kunnat eller precis vilka skäl som helst som passar att ta tag i) riktigt kunnat skriva.
När jag sitter här så slår det mig att jag har helt enkelt försökt vara begriplig.
Det är inte jag. Den stunden jag sitter och försöker att tänka på vad jag ska skriva så försvinner inspirationen ut genom dörren och vinkar flyktigt med en näsduk.
Så, nu skiter vi i det. Jag skriver och sedan ser vi om du hänger med. Det är egentligen inte viktigt. Det som är viktigt är att jag själv hänger med. Du kan alltid fråga och vem vet, vet jag vad jag talar om så svarar jag.

Ok, så här är det, så mycket tankar har farit (furit gillar jag bättre som ord, för ibland är det som en vild furie av tankar som dansar runt) runt i mitt huvud på sista tiden.

Bland annat, jag läste en sak på en väns sida om kärlek.. Visst lät det bra och jag är numera så mogen (hrm....) så att jag kan läsa om folks åsikter och bara tänka 'nah, jag håller inte med, men kan respektera andras åsikter (varefter jag går och tuggar på vad *jag* tycker i oändlighet...).
Hursomhelst, det jag reagerade över var när det stod att det inte handlar om att hitta den rätta utan att hålla fast vid det man har.

(här blir det ett stopp i skrivningsprocessen eftersom Styre Långskank far omkring, sliter i soffan och pratar konstant med en lite halvtrött matte efter sig som ropar 'NEJ Styre, ge fa-an i soffan!' varvid den lilla lurvskallen bara ler så att jag ser rovdjurständerna och i stället ger fa-an i vad en matte kan tänkas tycka)

Ok, var var vi.
Visst, hålla fast i det man har, skomakare bliv vid din läst och har man tagit fan i båten så får man ro honom över ån.
Jag kan se varför det är bra för andra.

Men inte för mig. Om jag inte kan se att jag har hittat den rätta, även när jag är så trött, förbannad, sur eller tjurig  på honom att jag är beredd att sätta in en annons på blocket 'säljes till lägstbjudande' så finns det ingen anledning att gå vidare.

Jag säger inte att man inte behöver arbeta på ett förhållande. Ett förhållande är precis som dina krukväxter, knallar du omkring och fullkomligt struntar i att ge blommorna vatten (en del ger dem t.o.m. konstgödning, vilket jag tycker är överkurs) eller pratar vänligt med dem, duschar av dem med jämna mellanrum osv, osv, så tynar växten bort.
Och så får du gå där för dig själv och börja fundera på om du ska köpa en plastväxt i stället, för de kräver inte mycket mer än att man springer förbi dem och blåser bort dammet.

Eller så fortsätter man att ha sin tynande levande växt och springer förbi och blåser bort dammet ibland och låtsas att det är en levande växt.

Men, folk, gnistan!
Visst fan måste gnistan finnas där! Och ja, jag vet, jag kommer inte ofta fram som en 'romantisk idiot' som Lundell säger i en av sina texter, men visst fan är jag det.
Man ska kunna titta på sin käraste även när han kommer i urtvättade kalsonger och ser ut som värsta kriget och tycka om honom även när han beter sig som en idiot. Inte just då, men senare. 
Man ska för fan kunna känna att man hittat rätt. Man har hittat hem.

Sedan läste jag, att om man bytte partner så skulle det ändå bli samma sak igen, att man tröttnar.
Nä, nä, nä. Inte jag. Eller jo, jo, jo.
Visst fan är det så. Men för mig, så har varje partner varit den rätta, just där och just då. Visst har jag sprungit på stolpskott så att det bara skvätt i målstolparna emellanåt. Visst har det gjort ont och visst har det varit jävligt och besvärligt men emellan det så har det varit helt jävla underbart härligt.
Jag ångrar ingenting eller någon.

Och sedan, sedan går man där i sin paulun och plötsligt händer det (alla ser nu triss-reklamen i sitt huvud..) man snavar över någon och där är gnistan igen.
Oftast på de ställen som verkar minst troliga, som till exempel på twitter av alla omöjliga ställen.... Huruvida man nu har någon idé om vilka ställen som är troliga eller icke. Och se på fan, då spritter det i kroppen som om man vore en Rönnerdahl och är beredd att studsa ur sin säng som han sjöng, Taube.
Och det är en av de härligaste känslorna i världen. Det vet du. Och jag. Och alla andra i mänskligheten. 

Sedan så får man se hur det går. Men att stanna i något som är dött, passé och förbi är för mig en omöjlighet. Att vara någonstans där gnistan inte finns, nej. Livet är för kort för det. För mig.

Så här va... Ulvstrumps filosofi á la carte..
Det är bara att se sig som själv som en fridsam tjur, man stångar och man springer in i väggar och ibland springer man rakt igenom väggar och stannar upp och undrar var fan man befinner sig. Men någonstans så finns ett mål.
Om man bara sitter under korkeken och sniffar så får man för det första:
a/ korksmak i baken.
b/ blommorna börjar lukta mindre för att till slut vissna och dö.
Och då måste i alla fall jag masa mig vidare till nästa korkek.

Nu har jag en fin korkek som jag lutar mig mot. Vackra blommor är det med.

...vari min vilda far besöker vårdcentralen för temporär dövhet.

Min vilda far meddelade mig just att efter att ha varit täppt i öronen i några dagar har han varit iväg till vårdcentralen och där blåste de ut skallen på honom.

'Nej,det tror jag inte att de gjorde, öronen kanske men inte hela skallen...' säger jag.

'Jojomen, hela skallen!' vidhöll min vilda far.

Så då är det väl så det var. Huvudsaken är ju att han är nöjd med slutresultatet.

Har ni tänkt på att.....

Har ni tänkt på att;
när det gäller kläder i reklamen så ser alla ut som pinnsmala modeller...
Men...
Om det gäller försäkringar, skurmedel eller målarfärg så ser folk helt 'vanliga' ut.

Voffodådå?

Grinchen läser bok.

Bland mina vänner går jag ibland under täcknamnet 'Grinchen.'
Nu håller Grinchen på och läser en bok.
Och så roligt jag har, ibland tycker jag om att läsa något jag inte tycker om, den här boken jag har nu är jag inte överdrivet förtjust i men den får mig att se in i en annan värld som kanske finns, vad vet jag?

Nåväl, huvudpersonen kallas 'Honey', bara det får grinchen att le förtjust, när boken börjar så sitter hon i en limousine och firar möhippa med sina vänner som är smala och dundersnygga. 

För att genast sätta tonen i boken så begagnar de sig av lite fula ord, orden känns ganska malplacerade men man förstår genast att här är en bok som 'tar ut svängarna.'

Honey börjar att berätta om 'Mannen i mitt liv', en snygg främling som hon tillbringat en natt med. Dock bara tillbringat, de har pratat sig igenom en natt.
Nåväl, det kan grinchen gå med på. Själarnas sympati kan uppstå 'bara så där', det vet vi ju alla.

Men. Snyggingen ska givetvis åka hem. Till andra sidan pölen som vi kallar Atlanten. Och sedan hörs de inte av.
Så Honey träffar en man som hon genast talar om för att de inte har något gemensamt, samt när han vill bjuda henne på en roddtur över Themsen så säger hon skälmskt (och viftar säkert med ögonfransarna) att 'Nej, det går inte för sig, för ska de vara ute och solbada så leder det till (och här har jag för mig att hon sänker rösten 'sex!'

Givetvis blir det förvecklingar och de åker ut på Themsen. Och nu ska de gifta sig. Den tilltänkta mannen köper en klänning av henne ('åh,men,nej,inte ska jag och jag som aldrig har klänning, men den här silkiga saken vill jag ha!') och ut beger de sig som sagt.

Någonstans i boken så har Honey lyckats stoppa in råd om hur man hittar en 'Äkta Man', för det är som så, att när man är 30 någonting så vill man hitta någon att gifta sig med. 
'Åh,fan...' mumlar Grinchen och säger sedan 'Det hade jag ingen aaaaniiing om..'
Sedan följer skämtsamma kapitel om hur de tu blev ett par och det är skälmskt och fnittrigt och lite lagom strösslat med förnumstigheter.

Nu har jag kommit så långt i boken att man får läsa Snyggomanens ord, där han sitter och skriver mail till Honey. Snyggomanen är väl bevandrad med humoristiska anspelningar och ser på Hollywood (för det är givetvis där han är) med blasé ögon samt har blasé vänner samt en flickvän som är otroligt snygg och inte så smart.

Och nu undrar du, hur ska det gå, hur ska det gå?! Eller om du inte gör det så får du ta en straffrunda i parken för att sedan lomma tillbaka hit och undra just det.
Jag undrar, jag med. Roligt är det dock. Grinchskoj.

Tänk om det stod på löpsedlarna...

Jag har tänkt lite...
Bland annat på folk som vill bli kända. Varför då?
Själv får jag frossbrytningar av blotta tanken, tänk att vandra nerför gatan och se på löpsedeln 'Ulvstrumpa glömde att ta bort luddet ur torktumlaren; Grannen i exklusiv intervju 'En ren provokation!'
Eller 
'Ulvstrumpas natt på stan, läs allt om hela kvällen!'
Eller
'Ulvstrumpa sedd med rufsigt hår och utan makeup, är hon på dekis?'
Eller
'Ulvstrumpa i häftigt bråk; hördes läxa upp katten när han satt på matbordet, kan det här vara det som tar knäcken på deras relation? Obs, smygtagna bilder av katten ingår och är han inte lite ovanligt tjock, katten?'
Eller
'Ulvstrumpas katt går på dietmat, ny figur till beach 2013? Var med och debattera ikväll, är det rätt med dietmat för katter?'


Ja, tänk dig själv... Vilken löpsedlar vi skulle ha....

Nu är nu och allt vi har.

Du vet, min syster var ju här för tre veckor sedan.

Det har jag inte nämnt mycket om, jag är nämligen så ogin att jag vill ha det för mig själv, du vet som en karamell man vill suga på och bara glädjas åt.

Nu är jag inte förtjust i hårda karameller, de tar för lång tid, så det är bättre att säga, som en chokladbit. Sådana tycker jag om.

Men jag har tänkt lite...

Det är förbannat märkligt att möta en person som är så lik en själv, tre gånger har vi träffats och samtalsämnena verkar aldrig ta slut.

Vi skrattar väldigt mycket, vi har samma drastiska humor och vi är ungefär lika cyniska båda två. Det är inte mycket som får oss att höja på något ögonbryn.

Det är skönt med folk som har levt och vet att verkligheten är både svart, vit och grå däremellan, för att inte tala om alla regnbågens alla färger.

Dock, hon är mycket snällare än vad jag någonsin kommer att bli, hon har också lite snabbare humör när det gäller att tända till än vad jag har.

Jag är väldigt logisk för det mesta, vänder och vrider på saker, å ena sidan, å andra sidan och se på fan, där var en tredje sida...

En sak vi pratade om är att vi båda två kallar varandra 'Min syster', det är inte tal om 'syrra' där inte. Och någon av oss sa, att när vi pratar om den andra kan man nästan höra hur vi uttalar det 'Min Syster.'

Det är så förbannat märkvärdigt att ha en Syster när man inte har haft någon. Eller 'har haft'. Logiskt sett, har vi varit systrar hela livet, men att så här, på medelålderns höst, träffa sin Syster, gör att det blir en helt annan känsla, tror jag, än om vi hade vuxit upp ihop...

Vi har inte dragit varandra i håret när vi var små. Inte heller har jag varit ett kräkpulver som hängt i dörren när hon har haft sina kompisar i sitt rum, och inte heller har jag varit avundsjuk på att hon är större än jag och hon har inte varit avundsjuk på att jag är minst. Inte heller har vi garvat ihop när vi var små eller lekt som bästa vänner. Allt det där fick vi inte. Vi tar igen det nu. Dock inte med hårdragning eller att skälla ut varandra. Hittills vill säga. ;)

Jag fick en halskedja av henne, som min bror haft. Det var nog en av de märkligaste känslor jag någonsin har haft och fortfarande får när jag ser den.

Jag tittade på den och sa 'Det är det närmsta jag någonsin kommer att komma honom... Så märkligt det känns...'

En del saker händer aldrig och man kan tänka, precis som vi sa 'Undrar hur det hade varit då? Om vi hade träffats allihop, tidigare?'

Samtidigt, det är som det är. Nu är det som det är. Nu är det nu, som det hette någon gång i ett barnprogram. Och nu är bra.

Jag tror att saker och ting blir vad de gör det till. Sörja kan man och får man. Man kan fundera på hur det skulle ha varit. Men man vet inte. Nu vet man och nu är allt man har.

Jag vet var alla griniga människor kommer ifrån...

Vi fortsätter lite här, från facebook, (Jaha, säger du, som inte har mig på facebook och nu svävar i största ovisshet om vad jag menar. Men bara lugn, jag ska förklara...)

Jag har läst en bok och där i så har vi en huvudperson (mycket lyckat drag, eftersom varje bok som vill kalla sig Bok bör ha en sådan. Minst.) som har ett kännetecken som jag känner igen och skulle vilja kalla 'Sisyfos a la min tolkning'.

Alla vet vem han var, eller hur? Räck upp en hand så fortsätter vi.
Nåväl, i det här livet och säkert i nästkommande, om du tror på det, så finns det människor som har sin sten som de fortsätter att rulla upp för en backe.
Och den rullar ner. Igen och igen. 

Någon gammal oförrätt som gnager...
Så där står den där saken som en stor vägblockning (ja, jag vet att det heter 'vägbula' men det är ett så förbannat dåligt ord, så det skriver vi inte ut.) och är i vägen.
Och så blir de bittra.


Det som hänt har hänt och det ska minsann inte glömmas i första taget, som en hund med ett pipben som det inte tycker speciellt mycket om så bits det tag i det, ruskas om och läggs ner. Då är pipbenet tyst, men man vet ju; tar man upp det så piper det. Så man tittar på det och det piper baske mig bara man tittar på det. Bara man tittar länge nog.


Sedan, en vacker dag, så kanske, eventuellt, möjligtvis, kanhända (har vi slut på sådana ord nu?) så händer det något och man släpper pipbenet. Både mentalt och fysiskt. Man kanske till och med kostar på sig att sparka det till pipsvängen och ler belåtet när man hör dess sista pip.
Det är den skönaste känslan i världen. Tro mig. Jag har sparkat många pipben i mitt liv. (ja, det stämmer, nu heter det 'pipben'.)

Jag pratade med någon en gång om gamla oförrätter, och jag frågade, 'vad händer, tror du, med folk som inte sparkar sina pipben någon gång?'
'Det är de som blir de här ilskna människorna som puttrar fram genom tillvaron som ett ilsket ånglok med blängande blickar och en käpp som de petar på en och man vet att de önskar att det var ett hagelgevär med saltskott istället.'

Med gedigen forskning så har jag kommit fram till att det är precis så det är.
Så, för alla som undrat var de griniga människorna kommer ifrån, nu vet du.