Dagens bästa på fb!

Så där, jag tror att det syns, annars får ni zooma. (sade hon efter ett par fruktlösa försök...)

Jag är med bord!

Hurra, jag är med bord!
Om du ser lite förvirrad ut så är det helt okay, jag ska ta det från början.
Eller kanske inte helt från början för då blir vi sittande tills korna kommer hem.

Jag har ett bord.
I vardagsrummet.
Det kallas för "likkistan" av mig, eftersom det är stort, svart och minner om gamla tråkigare tider, det står där, som ett monument över vissa händelser och det är komplett omöjligt att flytta på om man är en person.
Dammsugning sker liggande ner, ormande runt de små tassarna och kråmande omkring bordsbenen.
Att torka av bordsskivan innebär: "torka,torka,torka, torka. Putsa, putsa, putsa, ett steg bakåt och fan, det är ett märke kvar och torka, putsa, förbanna och morra."

Men nu ringde solstrålen Kia, som jag ska hjälpa att flytta runt i morgon och sade "Hmm, jag har ett bord."
"Du har ett bord!?"
"Ja. Och jag tänkte att jag skulle höra innan det går till secondhanden, är du intresserad av ett glasbord?"
"Nää..." sa jag besviket.
"Jag tänkte nästan det, det är ett bord som har en låda, så att man kan lägga saker i..."
"Ett bord man kan lägga saker i?" avbröt jag.
"Ja, det är en låda..."
"Låda!?" sa jag och lät lika duktig som vilken papegoja som helst.
"Ja, låda, så att man kan lägga saker i och se dem..."
"Se dem!" upprepade papegojan andäktigt.
"Men..."
"Jag vill ha det, vad är det för färg?"
"Jag tror det är bok.."
"Bok!" kvittrade papegojan.
"Ja, så det är inte samma trä som..."
"Men det är vitt trä som jag har men inte samma trä?" sade jag som äntligen kunde förfärdiga lite egna meningar.
"Jo."
"Släng det inte, jag kommer att titta på det!" röt jag upprymt i luren.
"Sen är det lite annat som jag ska skicka till secondhanden..."
"Inte skicka innan jag varit där!" fyrade jag av från min lur.
"Du ska ju så klart ha bananhängaren..." fortsatte Kia.
"Bananhängaren!" upprepade papegoj-jaget i mig andäktigt.
"Ja, du som inte gillar fläckar på bananerna, man hänger dem och..."

Där avbröt jag Kia bryskt och pep som vilken skolflicka som helst "Åh, bananhängaren, den har jag tittat lystet på länge!"

Så.
All in all.
Jag är med bord!
Och bananhängare!

P.S.
Det bästa av allt:
Det har hjul!
Inte bananhängaren, givetvis utan bordet.
Så jag kan köra runt det i hela lyan om det mig lyster att göra så!
Tror att jag ska trimma det och ha soffbordsrace i hallen, bara för att jag kan!

Glada nyheter och den förbannade Jantelagen!

Äldsta vännen gör comeback på facebook, med ett profilfoto där hon ger fingret och jag ler, nej, jag skrattar högt och tänker; fy fan vad jag är stolt över henne och vad jag är stolt över hennes attityd till mångt och mycket.
Får ett meddelande där hon meddelar att hon sitter på sjukan och surfar och att hon slutat röka, som hon säger, nu när jag har två fungerande lungor, varav en rengjord, eftersom den blev punkterad så vore det fan om jag skulle förstöra det.

Och jag ler igen och är stolt igen.

Får ett kort från vännen som var försvunnen så länge, hon meddelar att midsommaren var fin och jag ler igen, det låter bra och det är skönt med små livstecken.

Men.
En bekant som har klagat mycket på arbetssituationen på sitt jobb, hon har sagt att hon får göra merparten, att de andra inte gör sin del och att hon är förbannat trött på det, hon säger, att en vän till henne har sagt "Du får ta det lite lugnt med det där snacket, det låter lätt som om du tror att du är bättre än andra.."

Och jag går i gång på alla cylindrar!
"Låt mig se här nu, är det sant som du sagt att du gör det mesta?"
"Jo... Men..."
"Är det sant att de andra inte gör det de ska?"
"Jo... Men..."
"Är det sant att du är bra på det du gör och att du tar ansvar?"
"Jo..."
"Då så! Den här förbannade jantelagen, "du ska inte tro att du är något, att du är värd något mer än andra, du ska rätta in dig i leden och hålla tyst och le!" Åh, jag blir så förbannat trött på det!"
"Men.."
"Inga men! Du är bra på det du gör, du vill att saker ska bli gjorda, varför ska du vara tyst med det? Du är ju något, du har rätten att säga att du tycker att du är bra på det du är bra på! Fuck Jante!"

Nu vet jag inte om hon har gjort det, men som jag sa till Kia, det är så förbannat typiskt att det alltid finns folk som stör sig på en, men det spelar ingen roll så länge man vet att man har rätt och följer sin egen inre röst, intuition eller vad du nu vill kalla det.
Låt dem störa sig.
Låt dem irritera sig.
Låt dem prata.

Men kompromissa aldrig med dig själv och gör aldrig dig själv mindre än du är, det finns så gott med människor som vill förminska en och den största otjänsten man kan göra är att gå ner på knä och låta dem få som de vill.
Så det så.
Kan jag få ett "Fuck Jante!" på det?

Jag är ute och glömmer bort mig.

För övrigt så har jag varit och hejat på folk på morgonen.
Jag bytte skog så i morse tog jag cykeln till den andra motionsslingan och begav mig in i spåret. Mycket modigt om jag får säga det själv, eftersom jag helt saknar lokalsinne och  ytterst sällan har någon aning om att jag varit på samma ställe förut.
Modigt traskade jag in och vände direkt när jag kom på att jag borde veta vilken färg jag skulle följa.
Noterade färgen och började gå och kom kanske 50 meter innan jag började fundera på vilken färg det nu var igen.
Traskade tillbaka och sade till mig själv "Jag ska gå på rött! Rött är det!" och traskade glatt iväg.

Mötte två glada kvinnor som såg oförskämt pigga ut och givetvis (jag tycker att det är så märkligt, jag menar, alla hälsar i skogen, men ingen i stan?) så hejade vi glatt på varandra och jag lade i en högre växel, klev över en gata och vidare och, ja, så började jag fundera på vilken färg det nu var igen...

Beslöt att strunta i alla färger och bara följa elljusspåret, klappade mig själv mentalt på axeln och småsprang lite rentav.
Mötte en man som sprang som om fan själv var efter honom, korsade en stig och insåg att jag glömt att kolla vart elljusspåret gick. Gick tillbaka och såg att själva lampstolpen var försmädligt gömd bakom en gran men att jag var på rätt spår.

Lite längre fram, över alla under så kände jag igen mig! Skuttade lite glatt på stället och tänkte "Oj! Här känner jag igen mig! Minsann!" för att sedan ägna de nästa 200 meterna åt att fundera över om jag verkligen kände igen mig.
Jag menar, på riktigt.

Hejade på en dam som kom i en nerförsbacke och såg oförskämt sund ut medan jag släpade mig upp med tungan hängande vid knävecken och knirkande knän.
"En del tar den lätta vägen" tänkte jag morskt när jag äntligen stod högst uppe på krönet och funderade på att antingen lägga mig i kors-ställning mitt på stigen eller omfamna en gran en stund.
Granar fäller kåda som vi alla vet och att ligga mitt på en stig kan skrämma känsliga själar så jag knatade vidare för det allmännas bästa.

Kom till min förvåning ut exakt där jag trott att jag skulle komma ut och sjavade bort till cykeln och stod och bara svettades ett tag.
Kände mig kopiöst nöjd med mig själv innan jag svängde ena benet över det andra (nej, det gjorde jag givetvis inte) jag menar, jag äntrade cykeln och for hem i en farlig hastighet.

Nu känner jag mig extremt självgod och nöjd och färdighejad för resten av dagen.
I morgon ska jag dit igen, kanske tar jag med en stor handske, du vet, som man har på fotbollsmatcher så att jag kan vinka till folk också.

Jag står på lur i källaren.

Det ögonblick jag kommer ihåg bäst från midsommarafton är när jag sitter och skedar runt med smält vaniljglass i en rund papptallrik, jag går in för det med liv och lust, och skrapar och äter och skrapar och äter, lyfter upp tallriken för att hjälpa till och äter och njuter och äter och inser att det är fullständigt tyst runt bordet.

Lyfter blicken motvilligt från glassen och ser att alla sitter och ser roat på mig och min jakt på den smälta glassen. "Vad gör ni?" säger jag bistert och Witchen börjar skratta och de andra faller in och säger "Vi bara satt och tittade på dig, det var precis som om du var i ett helt eget rum för dig själv."

Jag skrapar runt lite mer och säger "Ja. Jag hade faktiskt totalt glömt bort er."

Det är fullständigt sant som Witchen säger, är det något som fångar mitt intresse totalt så går jag in i ett eget rum, stänger igen dörren och försvinner totalt från omvärlden.

Jag blir alltid lika förvånad när jag kommer tillbaka till verkligheten och upptäcker att det inte bara är jag i rummet eller i naturen eller var jag råkar befinna mig, innan jag minns var jag egentligen är.

En granne har oändligt roligt åt min försvinnande-förmåga och brukar fnissa glatt när jag kommer i trappan, försjunken i mitt tydligen så intressanta själsliv och hon väntar spänt på den sekunden när jag kommer tillbaka och hoppar till och säger "Oj! Jag trodde inte att det var någon här!"
"Det gör du ju aldrig." fnissar hon.

Sist stod hon på lur i källaren och skuttade muntert fram och vrålade "Bu!" för att sedan slå handen för munnen och säga "Oj! Jag vet inte vad som tog åt mig, men det är så roligt att se när du hoppar till jämt!"
Själv skakade jag bara på huvudet och försökte se barsk ut.
Jag misslyckades nog kapitalt.

Men nu är det jag som står på lur i källaren...

Rönnerdahl var en kanin...

Imorgon ska jag kasta ett kristallglas över axeln. Eventuellt också en tallrik.
Det har jag aldrig gjort förut, ser du.
Mina vänner är härmed varnade, under inga omständigheter bör ni befinna er bakom min axel vid något tillfälle under dagen.
Kanske tycker jag att det är så roligt att jag slänger till och med er över axeln, man kan aldrig så noga veta.

Vidare filar jag på allsång alldeles själv, jag sjunger på tok för lite och det måste jag råda bot på.
Numera kan jag inte höra om hur Rönnerdahl skuttar ur sin säng utan att dra på smilbanden.
Det är Kias fel, hon berättade att någon i späd ålder hade hört om Rönnerdahls skuttande och trott att Rönnerdahl var en kanin.

Själv föredrar jag den där versionen du vet, när han skuttar ur sängen och slår knät i sängstolpen och sedan hoppar jämfota, varvid det avslutas med "se så många märken som redan slagit ut på benen" och så vidare.

För att inte tala om "räven överraskar grisen, och sen kalvar ju polisen, får i kål, huvudskål" och så vidare.

De sångerna ska jag rota fram och skråla med myndig stämma, allt medan kristallglas och tallrikar viner genom luften bakom mig.
En tanke slår mig, kanske får jag fira midsommar helt själv om jag talar om mina planer, hm, låt oss hålla tyst om det, det kanske är bäst.

Kanske blir politiker hackspettar i sina kommande liv....

Det första jag gjorde i morse när jag vaknade var att titta på klockan och utbrista "Vad fan ska det här vara bra för!?"
Klockuslingen visade på 05.15 och jag var klarvaken, pigg som en nötkärna, jag skulle ha kunnat skutta ur sängen och segla över världshaven, timra en stuga, bygga en väg och en bro, riva dem lika hastigt, mura en egen kinesisk mur, laga mat till ett storkompani och sy ihop några kreationer till en förskola.
Men givetvis; först en stor mugg kaffe! 

Så kändes det just då. Efter en timme så var jag lika trött som igår när jag gick och lade mig. Irriterad var jag också, för numera vaknar jag bara tidigare och tidigare. Snart hinner jag väl inte gå och lägga mig innan jag går upp igen.

Det kan vara åldern. Eller motionen. Vi vet alla att motion har biverkningar och det här verkar vara en av dem.

Så i stället lufsade jag runt i lyan och tänkte på alla som ligger och sover tills klockan ringer och gottar sig.
Jag tittade på en hackspett och tänkte att jag undrar om det är politiker som blir hackspettar i sina kommande liv?
De har ju inte använt huvudet så att det verkar störa i nämnvärd skala i det liv de lever nu, så kanske?

Sedan fick Styre frispel, sladdade runt i lyan allt medan han ylade som ett vilsekommet lok, än var han i köket och slog på köksfönstret medan han ylade förbannelser över fåglarna, än var han i vardagsrummet och studsade upprört jämte Asta medan han vrålade "Varför vill du inte leka? Varför!? Varför??" för att i nästa stund vara i badrummet och ta brottartag om duschslangen allt medan han morrade "Ger du dig?"

Själv satt jag bara här, framför datorn, suckandes för mig själv, undrandes hur en lugn morgon går till.