Alltid på väg.

Vilka minnen det drog igång, det här med saker man aldrig gjort.
Jag är så glad att min barndom och en hel del av tonåren var fyllt av ett visst mått av galenskap.
Det fanns inga gränser för vad vi kunde göra, visst, om du hade frågat våra föräldrar så hade de en totalt avvikande uppfattning.
Vi liftade runt i Sverige, min vän och jag och det märkliga är, att många av de människor vi mötte, dem minns jag än.
En gång åkte vi med en präst som svor värre än vi, hade sina "predikarkläder" upphängda i baksätets fönster och hade en fin liten skylt där det stod "Tänk på, i vägens vimmel, att det är inte långt mellan trafik och himmel."


En annan gång fick vi lift med en gammal grisbil. Man vande sig vid lukten men det verkade inte våra medmänniskor vi mötte senare ha lika lätt för.
Vi åkte med taxibilar, polisbilar, långtradare, jänkare och vanliga bilar.
Vi åkte med bilar som knappt höll ihop och bilar som luktade läder och dyrt.
Vi mötte handelsresande, mammor med barn, medelålders kvinnor och män och alla var de på väg någonstans.
En del berättade om sina liv, ärligt och utlämnande, jag tänker att ibland är det lättare att prata med någon man aldrig mött tidigare och aldrig kommer att möta igen.
Vi skrattade oss fram med en del och med en del sades inte ett ljud.
Nästan alla frågade när de släppte av oss "Klarar ni er nu?"
"Så klart!" log vi.
Det märkliga är att vi alltid gjorde det, vi hade tur, tur som tokiga och mötte aldrig fel människor.


En gång slog min vän igen bildörren om sitt finger, vi avbröt liftandet och gick ner till sjukstugan.
Väl där stormade sjuksköterskorna fram till mig och sa "Hur är det med dig? Ska du ligga ner? Du är ju likblek!"
Min vän bröt in och vrålade "Det är inget fel på henne, det är jag som gjort mig illa, hon, hon är bara blödig!"
Det blev ett allmänt gapskratt där, på sjukstugan, så togs min vän om hand och jag fick sitta ner och ta ett glas vatten och lugna ner mig....


Vilka tider det var...
Varje vår, när snön började smälta så smått och solen lysa skarpt, så stod vi där, precis som hästhovarna i dikeskanten.
Alltid på väg men sällan med något precist mål.
Vet du, än idag kan jag känna av det, när solen börjar lysa, då vill jag ut igen...

Vad har du inte gjort?

Jag skrev en kommentar hos en medbloggare, där jag nämnde "Saker jag aldrig gjort".
Jag samlar nämligen på sådana saker och där nämnde jag nu den härliga gången när jag och en vän slog sönder en bokhylla i vardagsrummet.
Det föll under "saker jag aldrig gjort-rockstjärne-kategorin" och jag uppmanar alla å det livligaste att om ni har tillfälle att slå sönder en bokhylla: Gör det!
(Och visst, det borde ha varit en tv som kastats ut genom ett fönster, men jag tänkte på grannarna. Kanske i torpet, med någon gammal tv. Dock kommer jag att öppna fönstret först.
Är man riktig rockstjärna så gör man det inte. Det vet vi ju alla, eller hur?)

Nu kanske du undrar om jag är allvarlig, jo, jag är helt allvarlig.
Dock, när jag sitter här, så kommer det för mig, att alla har ju inte drömmar om att göra något rockstjärneaktigt.
Men det finns säkert saker du också drömmer om?

Några planer jag har, för sommaren, i kategorin "Saker jag aldrig gjort" lyder som följer.
Ha en grekisk afton i sommarstugan.
Grekisk för mig innebär att varje glas vi dricker ur (för en gångs skull ska jag rucka på min ogillning av glas, jag tycker helt enkelt inte om dem...) ska kastas över axeln med ett ljudligt kras.
Och så ska vi äta.
Och sedan, sedan skickar vi tallrikarna över axeln också!
Det kommer att bli så kul!
Vännen "Witchen" sa "Hmm... Men vem städar upp sedan?"
Vilket fick mig att tänka att en viss organisation krävs, jag vill ju inte att rådjur och katter och små möss ska få skärvor i tassarna, så jag tänker att vi nog får lägga ut papper eller plast eller något sådant, men hur det än är, grekisk porslinskrossarafton, det ska vi ha!


Vidare "Allsång i torpet"!
Lite noter, en gitarr och folk och sedan är vi i gång!
Det kommer att bli något som bygden talar om länge, har jag förhoppningar om.


Annat som jag ska göra som jag inte gjort.
Kränga mig in i charleston-klänningen, ha glittrigt pannband, converse och tilltala alla med "Daahlinn!" en hel kväll. Eventuellt måste det också till ett cigarett-munstycke.
Vilket får mig att tänka att visst vore det skoj med en gangster-kväll á la Capone minus handgemäng och våldsamheter?
Möjligen kunde man ha vapen i Bugsy Malone-stil för att liva upp tillställningen om den börjar bli fadd?
Och jag kan höra "Witchen" igen, i andanom "Vem ska städa upp det?"


Kanske jag skulle hyra en städfirma? Det har jag heller aldrig gjort....


 

Ni kvinnor, förstår va?

Oh, vad vi har mycket att prata om idag, du och jag!
Först:
Jag var på det stora shoppinghelvetet i fredags.
Jo, jag vet, en del slår ihop händerna och hoppar jämfota av glädje när de ska in i något shoppingmecka men sådan är inte jag.
Vi vesslade (Jo då, det finns. Nu gör det det.) oss in när klockan var närmare sju.


Nu har jag ju en taktik när jag shoppar något så tråkigt som kläder.
Jag far in som en tornado, scannar alla klädhängare och säger iskallt "Nej. Nej. Nej! NEJ!" och så yr jag ut igen, allt medan kläderna snurrar runt så sakta i efterdyningarna av mig.
Min vän som var med mig var helt förstummad de första gångerna, men nu har han vant sig.


Jag avfärdade alltså på detta sätt bryskt en himla massa affärer.
Sedan seglade jag in med stormvindsfart i en liten affär där jag oemotståndligt drogs till en svart klänning i charleston-modell.
Det är inte alls min stil, det vet du, som känner och har sett mig.
Ni andra får helt enkelt lita på mitt ord.
"Titta!" sa jag glädjestrålande och höll fram kapet.
"Ööööh...." mumlade vännen diplomatiskt.
"Vaaa? Titta!" strålade jag.
"Den är hemsk. Hur ser den ut?" 
"Visst är den fin!" sa jag och nonchalerade totalt föregående kommentar.
"Det är ju inte alls din stil...."
" Jag vet!" log jag.


Men sedan hängde jag tillbaks den ändå och vi äntrade Cubus.
Jag avrättade raskt en hel massa jeans och motvilligt tog jag även några par att pröva.
I storlek 38, för är det en sak jag vet, så är det att man blir ändå bara deprimerad i de där förbannade kuvöserna som de kallar provrum, med sitt obarmhärtiga ljus och lika mycket utrymme som för en ordinär husmus.
Så jag tänkte, det är lika bra att se till att jag får svart på vitt att jag inte kan ha 38 längre.
Men se på fan!
Tänk, vad trevligt det är med stretch, hör ni!
Det gick alldeles utmärkt och till min förvåning hittade jag ett par jeans som jag kunde stå ut med.
Lite för långa i benen, jag har ju alltid vetat att jag är för kort för min vikt, men helt okay.


Sedan skulle vi gå.
Vännen som är en väldigt tålmodig vän och manlig var ganska glad. Hur tålmodig han än är så är det inte heller hans favoritsak att stå och agera klädhängare.


Men!
Vad skådade mitt norra öga?
Jo, stretchleggingjeans med fickor på!
För är det något som jag velat ha så är det just leggings med fickor på.
Jag strålade.
Och vännen suckade.
Och frågade "Ska du prova dem?"
"Jaa... Fast vilken storlek ska jag ha?Hmmm..."
"Ta medium." sa han.
"Mjaa... Ta ett par small också!" sa jag, för nu hade shoppingdjävulen mot alla odds slagit till mig hårt med alla shoppingkassar som han har till förfogande.

Raskt tillbaka in i provkuvösen.
Fick på mig small.
Vännen tittade bekymrat och sade "Hmm... Kan du sitta ner i dem där?"
"Jomenvisst! Det är ju stretch!" sa jag och lyste som en sol.
"Hm. Men det är nog risk för blodstockning om du har dem länge, va?" 
"Men jag ska ju inte ha dem! Jag tar dem i M" strålade jag vidare.
"Nähä? Men varför provade du dem då?"
"För att det är en oräknelig boost för självförtroendet att komma i dem!" log jag.
Då lutade sig vännen tungt mot en vägg och jag tror att jag hörde honom sucka "Fruntimmer..."


Men ni kvinnor, förstår, eller hur?


(Och... Jag rasslade in och köpte charlestonklänningen. Den kostade bara 49:- och när jag provade den hemma sa vännen "Märkligt, den ser faktiskt inte alls så illa ut."
Tänk, det var väl det jag kände på mig.
Men sedan....
När jag ska ha den... Det vete katten...

En sån syn vi var...

Okay, vi ska se här.

Lite spridda tankar jag haft de senaste dagarna.

Först:

Låten som inte lämnar mig ifred just nu är "Good time Charlie" av och med Gasolin', frid över deras minne.

Lika säkert som amen i kyrkan så dyker den låten upp i huvudet och jag hör Kim Larsen sjunga "The rulers of tomorrow, may bring you sorrow, but I can touch the sun and bring you some fun."

Lite irriterande i längden, och ja, jag vet, en del säger att tricket är att lyssna på låten och så blir man av med den.

Fast, om du frågar mig, så vet vi ju bägge två, att då blir låten bara ersatt av något annat, i värsta fall McDonalds-jingeln eller något annat hemskt, så jag låter hjärnan gå på repeat på den låten.

Dålig är den i vart fall inte och påminner mig jämt om första gången jag såg dem, som litet ogräs en Luciarocks-natt och jag minns hur de imponerade på mig med sin attityd av att inte ta någon som helst skit.

Också populärt kallat "integritet".

"Så där, så där, ska man vara!" sa vi till varandra, jag och bäste vännen.

Och på den tiden var det så enkelt att bli just sådan. Kunde de så kunde väl vi?
Visst, punken och proggen hjälpte också till, ledstjärnan blev att aldrig vara som alla andra, fast ironiskt nog, så var vi ju som alla andra proggpunkare.

Vi strävade åt vårt håll och hade hellre blivit sedda med håret avskalat än att lulla omkring i lockigt hår och rosa läppstift och små gulliga kjolar.

Vi bodde i våra jeans och blotta tanken på att ta av sig jeansjackor eller jeans när det var varmt bemöttes med fnysande.

Våra gympaskor var som limmade på våra fötter, vår som sommar och lukten i dem ska vi inte ens fantisera om.

På vintrarna åkte vi kana i samma gympaskor, med raggsockor som stack upp och om någon var oförsiktig nog att fråga om vi frös så log vi med blåa läppar och sa "Nää, inte ett dugg!"

Sedan gick vi hem och stod i timmar i duschen för att tina upp.

Men vi var inte helt opåverkade av tidens gång, sedan kom bootsen.

Ypperliga de också som halkdon på vintern.

Vi var säkerligen en syn att se, två steg fram och ett åt höger eller vänster och halk bakåt samtidigt.

Att vi inte slog ihjäl oss beror nog på bootsänglarna vakade över oss.

Ack, ja.

Vilka tider.

Numera kommer jag travande i riktigt foträta svarta kängor som ser ut som små båtar.

En väns son var med ut i en skoaffär för någon tid sedan.
Han fick tag på ett par sådana kängor som jag har, visade dem strålande för sin far och sa "de här, de är häftiga!"

Då stack jag fram huvudet och sa "Precis sådana har jag!"

"Åh. Nu knäckte du mig..." sa grabben och ställde tillbaka dem.

Jag förstår honom, inte vill man kliva omkring i liknande skor som en medelålders kvinna.

Hmm, vad var det vi skulle prata om egentligen?
Jag tror att vi flöt bort från ämnet.

Jag återkommer när jag kommer på vad jag egentligen tänkte säga.

Hur är det annars, med dig då?

Ingen metod i galenskapen...

Det kommer väl inte som en nyhet att det sällan finns metod i galenskapen.
Senaste tiden har jag följt Cicki och hennes sambos kamp för att deras svärson ska få stanna här i Sverige.
Svärsonen heter Ali och är sambo och har ett litet barn som heter Melina.
Melinas pappa ska utvisas från Sverige, Melina är 18 månader och hennes far ska transporteras tillbaka till Ghana för att där kunna ansöka om uppehållstillstånd i Sverige, muntligt har det sagts honom att det inte kommer att bli något problem, att få det, bara han väl är i Ghana.
Vilket betyder att han får åka till Ghana, på statens bekostnad, för att sedan ansöka om permanent uppehållstillstånd på plats, allt emedan Melina och hennes mamma (Alis sambo) får vara här i Sverige, ensamma och vänta på att se hur Ali tar sig tillbaka.
För, se, det står inte staten för, hemresan alltså.

Nu är jag ju bara en vanlig dödlig, och kanske jag har svårt att fatta, men jag kan ändå för min själ inte begripa varför det blir lättare för myndigheterna här i Sverige att anse att han har anhöriganknytning till både Melina och modern, så fort han inte befinner sig i landet.
Jag menar, när det finns faderskapsbevis och handlingar som bevisar att mamman och Ali har gemensam vårdnad, och när de säger att han kommer att få uppehållstillstånd, varför då först skicka honom tillbaka till Ghana?
Blir det lättare att ta beslut ju längre ifrån personen som beslutet rör är?

Likaså, så kan man ju inte låta bli att undra, när den politiskt sakkunnige i migrationsfrågor på Justitiedepartementet säger att Migrationsverket fel.
Borde inte Migrationsverket då stanna, krafsa sig själv i huvudet en aning och komma på andra tankar?
Och borde inte någonstans något som helst sunt förnuft brukas?

Om någon kunde tala om för mig, vad det är bra för att skilja far och dotter åt så att jag begriper...
Eller, varför Alis sambo ska behöva vara ifrån Ali?
Och varför Ali ska behöva åka till Ghana för att få ett uppehållstillstånd som det muntligt sägs det inte ska vara något problem att få, bara han är i Ghana?
Om någon kunde förklara det för mig vore jag jävligt tacksam.

Tills dess fortsätter vi att undra.
Vidare, här är länkar till både Cickis blogg,  och till Facebook-sidan som stöder Melinas pappa.

http://www.facebook.com/?ref=home#%21/home.php?sk=group_183812021641028&ap=1

http://cickisdesign.blogspot.com/

Slå inte ihjäl "grinaren".

Kommer ni ihåg "Dagens ord"?
I dag är det "Simpliciter" och det står så här:
SIMPLICITER simplis⁴iter l. -pli⁴s-, äv. ~⁰³⁰², adv.

[jfr t. o. eng. simpliciter; av lat. simpliciter, till simplex, enkel

[SIMPLICITER 0]

(numera bl. tillf., i lärd l. vitter stil) enkelt (se ENKEL 7 a, b; äv.: helt enkelt (se ENKEL 7 c α) l. endast o. allenast; i sht förr äv.: utan kommentarer l. modifikationer.
Det står det så här som exempel:
Om ni ville slå ihjäl . . ("grinaren"), kan ni icke få honom at se denna saken simpliciter såsom denna saken: utan han måste nödvändigt se bredevid. THORILD (SVS) 3: 92 (1791).

Och jag, jag känner genast en samhörighet med denna grinare som nödvändigtvis måste se bredevid.
Precis sådan är jag också. Jag kan inte nöja mig med ett sätt att se på saker, utan vill gärna ha flera olika sätt att välja i bland.
För är det något jag är övertygad om, så är det att allt inte är vad det synes vara.
Jag tänker ofta på det när jag är ute, man ser folk som det skulle kunna vara väldigt lätt att sätta etiketter på, "medelålderströtttråkigtliv", "stentuff tonåring", "likaslätiansiktetsomipersonligheten","färgblind farbror", "tam tant" och så vidare.
Men grejen är ju att man vet inte.

En sak som jag dock är övertygad om är att om jag bara fick skrapa lite på fasaden så skulle jag få höra märkliga berättelser.
Nu gör man ju inte så. Man hoppar inte fram till folk och säger "Vad är du bra på? Hur är ditt liv? Vad ångrar du och vad är du stoltast över?"
Man böjer sig inte ner över någon som sitter på en stol på fiket och frågar "När bestämde du dig för att vara just så här, eller har du inte bestämt dig än?"
Inte heller börjar man prata med någon i kön och frågar vad de drömmer om och vad de är rädda för.
Eller om de medvetet signalerar en personlighet i klädstil som de önskar att de kunde leva upp till eller om de bara kastat på sig något i all hast och egentligen står och är i ett annat land i tankarna.
Man gör ju inte så.
Tyvärr.
Men jag frågar ofta mina vänner om allt och ingenting. Ibland får jag höra "Men, hur mycket frågor har du egentligen?"
Jag tror att både de och jag vet svaret. Jag har oändligt många frågor. För varje nytt svar kommer det oftast en ny.

Däremot avråder jag bestämt från förslaget där uppe om att slå ihjäl grinaren bara för att han vill se saker bredvid.
Jag är inte säker på vad en grinare är, men det låter ju bra nära min personlighet, så kom ihåg, vi behövs här, om inte annat för att driva våra medmänniskor till vansinne med våra funderingar och frågor.

Ja, ja, ja. Jag hade fel. Två gånger på en vecka.

För övrigt, så spår jag en trend.
Det är ju så populärt nu för tiden och jag vill inte vara sämre.
Hela förra veckan, okay, nu överdriver jag, men två gånger förra veckan blev jag utskälld av några av mina närmsta vänner.
Det kändes väldigt nytt och fräscht, annars är det ju jag som står för moralpredikningarna till mina vänner.
Första gången blev jag till och med lite svarslös. (och här skulle jag vilja dra ner bokstäverna så smått att det knappt syns, men jag ska avhålla mig från det.)
Se, det var nämligen som så, att jag hade fel.
Och du vet ju, om du känner mig, att jag har aldrig fel.
Ett charmerande drag som jag delar med min vilde far, vi vet allt och vi vet allt bäst.

Men den här gången hade jag skenat å sta och verkligen hoppat både i galen tunna, satt foten i klaveret och i största allmänhet burit mig åt som en idiot.
Tänka sig.
Så jag tog emot och lyssnade och kunde sedan konstatera att vännen hade rätt.
Gjorde bot och bättring, förklarade att jag betett mig som en idiot och inte kunde förstå riktigt vad som tagit åt mig (funderade ett tag på att skylla på pms, men bestämde mig för att rakryggat stå för vad jag gjort.).

Det kändes riktigt bra och nästa gång Kia och jag (för det var Kia som hade mer vett än mig) råkades så tackade jag henne.

Men sedan!
Sedan blir jag utskälld igen.
Av en annan vän.
Tänka sig.
Och hade haft fel igen.

Jag funderade på att skylla på pms, allmän bindgalenhet, månen i fel kvarter (eller vad heter det?) grannens hund eller att jag varit dyngrak. Dyngrak strök jag eftersom det varit tidigt på morgonen och ingen skulle gå på att jag fått i mig något starkare än kaffe.
Utan jag kröp till korset igen och bad om ursäkt.

Jag har dock morskat upp mig igen, borstat bort stoftet från mina knän och är tämligen övertygad om att nu, nu har jag rätt i allt, som vanligt igen.
Det känns tryggt.