Man undrar hur de står ut med en.

Ibland undrar jag hur de står ut.
En 'icke-konversation' jag hade med Fimpen i veckan var när hon hörde av sig via datorn och jag deklarerade att jag precis kommit till datorn för att stänga av den och att jag nu ämnade se på tv och jag föreslog att vi kunde prata nästa dag eller så.
Nästa dag kom och först på kvällen insåg jag att det var nästa dag.

När jag kom hem idag hade Witchen ringt. Jag ringde upp och sade i samma ton som Lurch i Familjen Adams: Du hade ringt. Var det något särskilt?'
'Nej, jag ville bara höra hur det var.' sa hon.
'Jag gillar inte småprat, vet du' sa den genomsociala Ulvstrumpa.
'Det var mest att jag ville höra din röst.' sa Witchen.
'Jag är inte mycket för sån't.' sa jag.
'Nej, jag vet.' sa hon.

Det är vid sådana här tillfällen det står utom allt rimligt tvivel jag är introvert.
Troligen så introvert att det är ett under att jag någon gång kommunicerar med folk på 'gammalt vanligt sätt'.

Det är också ganska svårt att förklara att när jag till exempel varit ute och rört mig bland folk och umgåtts och sett och hört och känt, så är det bästa som finns, för mig, att komma hem och umgås med mig själv.

Det är inte ohövlighet som gör att jag inte hör av mig till folk, det ligger helt enkelt inte för mig, jag är sedan barnsben en ensamvarg,  höll jag på att skriva, men det stämmer inte.
Jag har läst mina gamla dagböcker från skoltiden, i högstadiet var jag högst social, jag umgicks med folk hela tiden, spelade volleyboll och dansade jazzbalett och gick ut och dansade, jag sa högt för mig själv när jag läste 'Hur fan orkade jag?!' och jag har ingen aning.
Men jag minns också att jag var själv ganska mycket, jag läste, skrev och traskade omkring för mig själv. Och jag sitter här nu och funderar hur det gick ihop, tills jag har förklaringen som får mig att le smått okynnigt...
Att inte gå i skolan mer än när jag själv tyckte mig ha någon användning för det gav mig dagarna fria för ensamhetsströvtåg.

Numera är jag lika social som en grävling i ett gryt som blir väckt av någon.
Jag gillar folk, det är inte det, eller nej, jag gillar en del människor. Inte speciellt många, men jag gillar mina vänner högt och rent. 
Men jag tror, i och med att jag fick panikångest så har jag varit tvungen att lära mig att ransonera. Kraften tar slut annars och det blir som ett batteri på urladdning när jag varit för mycket ute i världen bland folk.
Jag tror att en del av 'felet' (om man vill se det som fel, men jag tror inte att jag gör det...) är att jag är så uppmärksam på vad som händer omkring mig, hur folk är, vad de gör, hur de ser ut, hur det låter omkring mig och hur det ser ut.
En av de bästa saker jag vet är att titta på folk. Antagligen om jag har en bra dag skulle du kunna sätta mig någonstans på en bänk och jag skulle sitta där och vara nöjd med att titta på människor, på stadsbilden eller naturen.
Sedan när du kommer för att hämta mig några timmar senare är jag trött.
Ungefär lika trött som om jag sprungit ett maratonlopp baklänges med en känguru i armarna. Det är då jag behöver 'mig-själv-tid.'

På ett sätt är internet helt jävla fenomenalt. Jag är social, på mina villkor och på den tid jag väljer själv. Jag gillar att skämta med folk, gnabbas och diskutera.
Här kan jag göra det. Så mycket jag vill.
Utan alla andra intryck samtidigt.
Jag fokuserar helt på vad jag gör, även om jag ibland är lika förvirrad som baby i en topless bar, typ 'Nu har jag tjugosjutton fönster öppna, var var jag någonstans?' Men det är en helt annan sak.
Det är ingen som står bredvid mig i något klädestyg jag vill titta på eller någon som borrar i nästa vägg.
Det är magnifikt och underbart. 

Hm, var var vi? Jo, man undrar hur de står ut med en... Vännerna. Men att de gör det, det är guld värt. Även för en Grinch.

..det blir inte lättare ju äldre du blir.. ;)

Hej igen, det är bara jag som tänkte höra av mig.
Det ska jag bara säga, att om du till äventyrs tror att du ska ha fått 'everything together' och så vidare och att det ska bli lättare när du blir äldre, så har du helt fel.
Det blir inte det. Inte en chans. Inte en suck. Inte för allt smör i Småland.
Det enda du kan vara säker på är att du om du har tur åldras.
Får kalkonhäng på hakan och ser äldre ut även om du inom dig känner dig som den där sjuttonåringen du var en gång.

Livet i sig är inte komplicerat, det är människorna som gör livet komplicerat. Folk envisas med samma misstag om och om igen och kan inte begripa varför det inte går bättre den här gången. I en sång så är det en strof som handlar om det, att om man oavbrutet gör samma fel och förväntar sig ett annorlunda resultat så är det ett tecken på galenskap.
Jag håller till viss del med om det.

Å andra sidan finns det en del misstag som jag gör om, men med nya personer i rollerna i dramat som kallas liv.
Det tycker jag är roligt. Kanske inte just då när det gått helt åt pipsvängen och åt helvete och allt känns inte grått men svart, svart, svart.
Men jag gav det i alla fall en chans, du vet? Jag hoppade upp på draken och tog en svängom och blev avkastad i kröken där molnen tar vid, men det var fortfarande en liten åktur.
Och det tycker jag att man ska tillåta sig. Helst flera stycken. Om man har tid och lust vill säga.
Jag låg härom kvällen och tänkte på alla jag varit kär i, herregud vilken flock av vildblommor. Jag log antagligen som en sol.
Vilka äventyr, vilka helgalna, roliga, sorgliga och helt underbara saker som hänt tack vara alla dessa ex. Jag kan säga att jag ångrar inte en enda av dem, var och en lärde mig något och har de lite tur så lärde jag dem något också.
Jag har aldrig blivit bitter eller känt att 'Nu, nu vågar jag inte mer...' 
Kanske är det dumdristighet eller kanske är det en överdriven optimism, men det skulle i så fall vara första gången den här pessimisten är optimist, men vi ska ju alla vara ett undantag från regeln någon gång, eller hur?

Grejen med mig är att jag är ganska nöjd vare sig jag är singel eller tillsammans. Singel är förresten ett förbannat förhatligt ord. Precis som om man vore smågrus som bara väntar på att bli upplockad och lagd tillsammans med andra singlar på en grusad stig. 
Jag har en vän som säger att hon är färdig med allt vad kärlek heter i sitt liv. Jag tycker att det är synd. Men visst, jag kan förstå om man blir trött på 'misstag' som hon kallar dem. Men nästa misstag blir ju annorlunda, som jag har sagt till henne. Kanske det inte heller fungerar, men det kan bli ett bra misstag. Jag tror på det nämligen, att det finns bra misstag.

Brev till bäste vännen.

Jomendu, det är bara jag. Igen.

Jag tänkte som så att jag ska inte skämma bort dig med att skriva för ofta. Jag vill inte vara skuld till att du försummar hus och hem och blommor och trädgårdar, husdjur och ladugårdsdjur för att du sitter här och läser.
Åh nej.
Jag tycker om att tänka på att du är sysselsatt med dina dagliga sysslor medan jag inte gör ett skapandes grand. Ok, jag har skapat lite, jag har lagt mig i vänners liv, dock inte utan att de först bett mig att lägga mig där. 
Saken är ju den att det är alltid mycket enklare att leva andras liv, eller inte leva men komma med goda råd. Står man på avstånd är det väl inget svårt att veta bäst?
Det är först när man står till anklarna i någon dypöl själv och någon står vid strandkanten och hejar på en som man inser skillnaden.

Sedan har jag umgåtts med tankar. Herreminje så kreativ jag har varit. Jag har tänkt mig att jag ska sy ett lapptäcke, jag har tänkt mig att ta upp kalligrafi igen (jag var förbannat duktig på det, kom jag på härom dagen, när en kalligrafi-bok hoppade ur bokhyllan och nästan slog till mig i förbifarten. Och så skoj det var. Och så fint det var. Det ska jag göra. Någon dag. När jag tar mig tid.)

Jag läser också. Just nu en bok med långa meningar, en sådan där bok som du ibland måste läsa meningarna högt bara för att de ska sjunka in. Lite som Shakespeares pjäser, kommer du fel in i de raderna så stämmer det inte, men kommer du in i rytmen av orden så är det som att läsa musik. Jäklar, vad bra!
Där ligger alla vi bloggare i lä. Kan man säga. Och sades.

Våren bekommer mig inte så mycket. Jag tycker om lite regn och rusk och stormar. Solen är helt okay men inte livsviktig. Jag är inte en sån där 'tjo, vad det solar ute, nu måste jag springa ut i skogen och vara livskraftig!'
Jag vill ha lite regntunga skyar och lite lugn och ro. Ingen grillrök eller någon som kastar frisbee på mig. Badar jag ska det vara folktomt. Jag vill ha en sjö för mig själv. Eller ett hav. Men det kanske är lite för mycket att be om? Å andra sidan, varför inte?

Jo, du, skälet till att jag kom hit, var att jag också tänkt på en massa saker, en var det där programmet med en bonde som hade problem med huruvida han skulle sluta vara bonde hos sina morbröder, eller slita på.
Det kom en grupp på 50 främlingar som följde honom som små rara ankungar överallt, pratade med morbröderna och pratade med bondens mor och bondens käresta.
Grejen var att de skulle komma med ett beslut till honom, eller inte ett beslut, mer kanske en vägledning.

Så de pratar med bondens mor, hon hade skiljt sig från maken när bonden var barn, i nio år bodde de hos morbröderna och hon tyckte att de hade en skuld att betala tillbaka. Nu hade bonden arbetat för morbröderna i fem år, för minimilön och långa dagar, men fortfarande tyckte modern att det fanns en skuld...
Det fick mig att tänka på 'sins of the father' du vet?
Ungefär som att har en generation fuckat upp så ska generationerna efter det också sota för det.
Jag tror det är vanligare än man tror. Och helt fel. Om du frågar mig. Frågan är väl när man betalt tillbaka en skuld och om skulden egentligen finns. Ställer man upp för någon så får man i gengäld tillbaka något, jag menar, man känner sig ju godhjärtad och det i sig ska väl kanske vara betalning nog. Eller vad tycker du? 

En annan grej som var bra med de här 50 främlingarna som gick med bonden var att de ställde de där obehagliga frågorna... Du vet, de där som man kanske inte ställer själv utan tipptåar omkring av rädsla för att röra upp något. Ibland är det precis vad man behöver, någon som ställer dem. De frågorna man inte vill tänka på men egentligen ganska väl vet vad svaren kommer att vara. De obehagliga svaren som ibland faktiskt betyder att för att man själv ska må bättre måste man avlägsna sig från någon. Och det är ju alltid jobbigt.
Men ibland så jävla värt det. 

Hm, vad tänkte jag på. Jo, på måndag är nästa avsnitt. Det blir intressant.
Konstigt egentligen, så roligt det är att skriva, det är som att prata med sig själv och en bästa vän. 
En vän som inte får en syl i vädret.
Ungefär som i verkliga livet när jag är social och sugen på att prata, alltså.
Hur som haver, jag tänkte att jag slutar här för nu och funderar lite vidare.

De kommer att ta över världen.

Nu vet jag. I'm on to them.

Det slog mig just när jag av någon anledning fick för mig att röja upp här, (jag vet, jag har ingen aning om vad som flög i mig, kanske jag har feber?) och hittade böcker precis överallt!

Nu menar jag inte dem jag vanligtvis vet finns i lyan, utan jag hittade exemplar som smitit in och gömt sig, en bakom symaskinen, några som fnissade för sig själva där de kamperade ihop med tvätt som inte vikts och jag svär på att när jag gick in vardgsrummet hade högen som står under bordet förökat sig lite under natten.

Under sängen ligger Bukowski och jag vet inte, men det känns som de böckerna har växt lite under veckorna de tillbringat där...

I hallen, i bokhyllan så hittade jag förutom de böcker jag känner igen, papper med utskrivna citat som jag bestämt har för mig stoppades in i pärmar för år och dagar sedan. Små lappar med meningar och författarnamn kikade ut ibland räkningar som jag tänkte arkivera.

Enda rummet som inte är belamrat med böcker är badrummet. Och garderoberna. Så vitt jag vet.

Och då slog det mig. 

De här aliensarna (jo, det heter så) är inte alls några varelser. Det är böcker. De bidar sin tid och väntar på att ta över. Först börjar de med folks hem.

Det räcker nog egentligen med att den oskuldsfulla människan tar hem kanske två böcker. Läser dem och finner det gott. Sedan är man på 'the road to ruin' som det heter så fint.

Böcker följer på böcker, man finner ett inre tvång som är njutbart när man går på loppisar, man vill ha mer. Och mer. Man köper och helt plötsligt behöver man en bokhylla.

Den fylls. Och man behöver fler. Man köper fler bokhyllor. Och böcker.

Sedan infinner sig det läge när man inte längre minns att man köpt vissa böcker.

Det har man inte heller. Under natten när vi ligger och trynar som små björnar så hoppar någon bok ner från någon hylla och öppnar brevinkastet efter att ha lagt en kudde nedanför så att inget hörs och se där; där kommer några böcker glidande och efter lite småprat så hoppar den iväg och gömmer sig.

Den fortfarande oskuldsfulla människan märker absolut ingenting. Tills den ska städa. 'Oj, titta, när köpte jag den här?!' piper den arma varelsen.

Aldrig, är svaret.

Sedan märker man att man har inte riktigt plats själv och här kommer det infernaliska; Man kan inte göra sig av med dem hur som helst. Böcker vädjar till en att låta dem bo kvar. 

'Ok...' säger man och stoppar in dem så gott det går i hyllorna.

Tills en dag när man kallblodigt stänger öronen och vägrar att minnas varför man sparat den och traskar iväg till secondhanden.

Då, mina vänner, så är man medskyldig till att sprida farsoten vidare.

Det kommer att komma en oskyldig människa som kanske aldrig köpt en bok i hela sitt liv och ta med den hem.

Och så fortsätter det.

Tills vi blir tvungna att flytta ut och bo i skogen i någon koja och ibland kan vi lite sorgset gå förbi våra lyor och säga till varandra 'Minns du när du hade ett hem? Innan Bukowski och A.A. Milne tog över? Jag undrar vad de gör nu?'

Kanske tror du att jag överdriver, men icke, om du håller dig vaken en natt så kan du, om du är tyst som en mus, höra böckerna prata och diskutera med varandra sina planer för världsdomination.

Jag, jag har fortfarande lite utrymme kvar i lägenheten, men det är nog bara en tidsfråga hur länge.

Så, se upp.

En jävla härlig måndag.

Vilken jävla härlig dag jag har.
Jag lagar till en lunch som är så smaklös och menlös så att om jag satt på en restaurang och blev serverad det här så skulle jag skicka ut det igen.
Eller, nej.
Det skulle jag inte göra.
Jag är lite för menlös för att göra det, jag skulle göra precis som jag gjorde nu, svor och tuggade och tänkte att jag kunde lika gärna anrättat en disktrasa och ätit upp den.

Sedan, mitt i lunchen behöver Asta Katt gå på lådan. Vad är det med det då? frågar du. 
Jo, serru, saken är den att Asta troligen i ett tidigare liv var en kvinna som aldrig gick på toaletten själv. Om man tror på reinkarnation vill säga, eller också är det bara så enkelt som så att hon tycker om att matte står på tå.

Alltså, Asta-alert betyder att jag förväntas tända lampan i badrummet och stå som en ohängd dörrvakt vid toalettdörren och vänta tills hon sprungit tjugo varv över soffan, för att sedan hovsamt avlägsna mig en bit från dörren så att hon kan gå in.

Så gjordes idag också och när jag väl återvände till lunchen hade den kallnat betänkligt. Så inte nog med att jag serverade mig själv disktrasa till lunch, jag fick även tillfälle att avnjuta den ljummen. Det tjänade den inte på.

När jag skulle gå in i vardagsrummet för att dricka mitt kaffe så fick mig något att greppa tag i datorstolen, där det hänger en vit skjorta och en vit top.
När jag släpper stolen kan jag nöjt konstatera att det är kaffefläckar på den vita toppen. Tydligen hade jag varit tvungen att doppa fingertopparna i koppen, något jag inte känt men bevisen var tydliga.

Efter lunch och kaffe så tänkte jag titta på lite gamla kort.
Det tänkte inte skåpet som korten är i.
Någonting har kilat in sig i jalusidörren så jag får inte upp den!
Fem centimeters glipa lyckas jag med innan det säger 'donk!' inne i skåpet!
Jag har lirkat, försökt med attackryckning, bultning på dörr men icke, skåpet vägrar att samarbeta.
Till slut låg jag på golvet och kikade in genom den lilla glipan för att se om jag kunde få tag i något för att på något sätt lyckas att få det som jäklades att åka neråt.
Det kunde jag inte.

Jag har nu rest mig från golvet och är i det närmaste tvärsäker på att det är Murphy själv som ligger därinne och håller emot och flatskrattar.
Så ja, nog är det måndag alltid.

Du får låna hem mig också.

Det är helt oöverträffat att ha en blogg att vräka ut sig i.

Ibland skämmer jag bort mina fb-vänner med att skriva av mig där men ibland så känner jag, som det medkännande ogräs jag är att även de behöver lite andrum.
Då kommer jag hit och brer ut mig och mina vingar som vid det här laget torde vara tämligen svarta.

I alla fall, jag är en snåljåp.

Den tanken slog mig när jag stod på balkongen, jag är nämligen inte bara Grinch på heltid utan även boklangare.

Fimpen är mitt favoritmål, jag slänger till henne böcker med uppmaningen 'Det här måste du läsa!' och hon ler och tar emot. 

Men.

Det finns vissa böcker som jag absolut inte delar med mig av. En del böcker kan icke lämna det här hemmet. Det går bara inte. De bor här och att låna ut eller ge bort dem vore ungefär som att låna ut sin syster.

Att tillåta att någon av de här speciella böckerna tar sig en sväng ut i livet skulle innebära en ständig oro, jag skulle fråga mig om de har det bra, får de nog med luft? Ler folk som jag när de läser vissa meningar? Känner de sig uppskattade där de är? Kan någon verkligen förstå precis hur bra det är och känna magin av de skrivna orden? Svaret på den frågan är givetvis ett rungande 'NEJ!'

Vilket för mig till tanken att enda sättet att verkligen (om man skulle..) någon ska uppskatta en del av skattböckerna är att låna ut mig också samtidigt, så att jag kan sitta på en puff och läsa högt och blänga förmanande när jag inte hör de skratt jag förväntar mig och sänka boken med jämna mellanrum och spänna ögonen i lyssnaren och säga 'Förstår du?'

Med den insikten så inser jag också att det är nog lika bra att somliga böcker aldrig lämnar huset.

Ett sån't elände.

Ett sån't jävla elände...
Jag läste ut J K Rowlings bok 'Den tomma stolen' härom dagen och tänkte precis så. På något sätt påminde det mig om den här chicklit-boken jag läste (vet inte om jag nämnde den för dig) men den var helt ok tills den började komma mot slutet, då var det som om författaren kom på att 'Helvete också, det måste in lite katastrofer!' och det östes in sjukdomar, skilsmässor och jag vet inte allt.
Det enda som saknades var en naturkatastrof.

Jag slängde den boken ofärdigläst för jag blev så trött. Och ointresserad. 

Det gjorde jag inte med den här men jag var inte engagerad, visst var det hemskt och visst var det jävligt men någonstans så fanns känslan av att det helt enkelt blev för mycket, det blev som att äta lax med aborre och sik inkrämat, helt enkelt för mycket och det berörde inte.

Kanske var det för att personerna inte berörde mig så mycket, det var för mycket svart och vitt. Folk som kom från underklassen eller vad vi nu vill kalla det var desperata och när de sade saker så var grammatiken undermålig.
Medan däremot den borgerliga klassen kunde uttrycka sig och orden skrevs som de faktiskt ska stavas.
Det behöver inte göras så. Det blir för övertydligt för min smak.

Och jag saknar humorn, du vet, Bukowski? (och här suckar alla och säger 'Ja, fan går det att undgå att veta om honom om man läser dina ord?')
Och jag säger 'Bra!'

Hur som helst, Buk har humorn mitt i det nattsvarta och han hade det här sättet att se människor, du vet, långt in, innanför huden och kanske skulle någon som är poet säga att han såg själen. Ibland är han vansinnigt brutal i det han skriver och ibland är det rent jävla otäckt. Men han ser också de här människorna på ett klart sätt. Ibland är han en av dem själv. Och ibland är han den medkännande. 
Det saknar jag i den här boken. Sedan kan jag inte låta bli att fundera över varför det var åtta svenska översättare till den. Men det är säkert en annan historia....