Vad världen behöver är folk med otränade armar.

Efter att hårt ha gått ut med att försöka att lösa den enorma ansträngningen att få på sig en klädtrasa så har jag även lyckats med att uppdatera Ulvstrumpas facebooksida.
Inte en gång, utan 4,5 gånger. Med samma inlägg så klart.
Det är då man slår ut med handen och säger 'Men vad fan håller jag på med?' och sedan svarar sig själv 'Jag har ingen aning.'

Ibland undrar jag hur det är att vara en människa som har kontroll på allt. Som vet vad de gör, varför och hur.
Sedan tänker jag att sådana människor finns nog inte.

Men tänk, bara för en dag att veta precis vad man håller på med. Jag undrar hur det skulle vara.
Eller att 'ha en plan.'
Det finns faktiskt sådana människor som har en 'plan'.
Den enda planen jag har haft i mitt liv är att växa upp, komma ur skolan och äntligen få bestämma själv och ha vilka kläder jag vill.

Jag kan med glädje säga att jag tror att jag har jag lyckats med allt. Eller kanske bara den att sluta skolan.
Den första, att växa upp är inte så enkel som man kan tro, om man ser till människoår så är jag nu en stolt 49taggare och man kan luras att tro att jag är en Vuxen Ansvarsfull Människa när man ser mig strosa fram i tillvaron.

Saken är dock den att ibland är min mentala nivå på en 12-årings nivå. Ja, även lägre än det. Ibland   (ja, ok då, ni som känner mig, 'alltid' )fnissar jag förtjust åt ytterst dåliga skämt och jag ser 'tanter' på stan och tänker 'men gud så gamla de ser ut' för att sedan inse att 'de är precis lika gamla som jag!' Sedan går jag hem och ser mig i spegeln och har man sett på fan, nog odlar jag ålderstecken också. 

Smilgropar på knäna, rynkig och tänk så gråhårig man kan bli med åren utan att lägga märke till det nämnvärt. Att gå så långt som att färga håret gör jag dock inte. Jag är för lat. 12-åringen i mig säger att det är totalt onödigt.Halsen börjar också se onödigt intressant ut, som Bamses Skalman, ni vet? Ränder och saker. Fixas lätt med en schal som dras runt halsen som en boaorm. 

Ibland är jag som en 125-åring när det kommer till visdom. Jag har sett allt, vet allt, är mer eller mindre trött på allt och inget är nytt under solen. Knäna värker och folk som hoppar omkring och är entusiastiska möts av ett I-or-leende från mig. 

Hm, jag vet inte, jag. Det enda jag kan säga med tvärsäkerhet är att man blir inte klokare med åren.

Bestämma själv får jag göra dock. Såvida inte Styre och Asta har andra åsikter. Då bestämmer katterna. Eller om någon intressant myndighet har åsikter. Då bestämmer de. Men nästan för det mesta bestämmer jag. 

Att välja mina egna kläder har jag fullständigt lyckats med. Jag är dock lite förvånad över min egen klädsmak ibland. Jag faller handlöst för glittriga kläder och vräker du på med lite ärmar som du kan fastna i vilket dörrhandtag som helst med, då är lyckan på topp. Någonstans inom mig bor en Liberace som vill ut. Den saken är säker.

Lagom till att kroppen håller på att rasera ihop så har jag också blivit hjälplöst förtjust i linnen. Det ser så bra ut med gäddhäng till, tycker jag.
Jag hade någon storstilad idé om att börja träna armarna i början av året.
Sagt och gjort. Jag gjorde det, jag slet som en grävling med vikter, jag morrade så ilsket när jag lyfte dem att katterna flydde ut i vardagsrummet, hela kroppen darrade av mjölksyra och jag hörde i andanom om Rocky-spåret ni vet, 'eye of the tiger'.

Sedan tillbringade jag några veckor med ont i ryggen. Samt beslutade att vad världen verkligen behöver är folk med otränade armar.

Du vet att det kommer att bli en bra dag...

...du vet att det kommer att bli en bra dag när du lyckas ta på dig toppen på fel sätt tre gånger.

Första gången: Ut och in.

Andra gången. Avigsidan fram.

Tredje gången: Ut och in plus bak och fram.

Det är inte utan att man då börjar tvivla på sin egen intelligens.

..jamen, nu kan ni ju äntligen komma i kontakt med mig. Hurra. Eller något..

..Man ska inte göra det lätt för sig... Eller som någon sade, 'Jag har så lätt att göra det svårt för mig.' 
Det stämmer in på mig. Jag vet inte om man måste ha speciella färdigheter eller om det helt enkelt räcker med att vara en allmänt kaotisk personlighet, men troligen det senare.
Först, nu är jag äntligen här igen, för att motivera mig själv, så har jag skapat en morot (!) eftersom jag inte bara är kaotisk utan dessutom är som en gammal åsna.
Man får draaaaaaaaaa mig till bloggen och när jag väl sitter här så mumsar jag i mig moroten och tänker 'men hördu jag, det här var väl fan så trevligt ändå?'
Sedan när jag är färdig så återvänder jag inte i första taget, eftersom åsnan hellre vill sitta i soffan och tugga lite hö.

Hm, nu ska vi se, var var jag? Jo, just det, kaotisk åsnepersonlighet...

Hur som haver, för att ni ska kunna komma i kontakt med mig har jag äntligen (för det är väl det ni väntat på?) skapat en spritt språngande ny (ja, jag vet, jag vill se någon skapa en 'spritt språngande gammal) facebooksida. Där kan ni titta in och gilla och sända mig små meddelanden, kanske foton av er själva men dock tyvärr inte chokladaskar och whiskey.
Jag vet. Jag tycker också det är förfärligt synd. Någon borde uppfinna trådlösa whiskeyflaskor som materialiseras i folks bostäder. För att inte tala om choklad.
Vi jobbar på det, tycker jag.

Nu ska vi se, var var vi? Just det, lätt att göra det svårt för sig. Eftersom det är så svårt för mig sätta mig ner vid datorn och skriva, så varför inte en fb-sida också? Jag räknar kallt med att uppdateringarna kommer att sjunka till en gång i halvåret, men det är risker man får ta..  Eller som det brukar, det kommer en störtflod av skriverier och sedan blir jag knäpptyst. Du vet hur det brukar vara...
http://www.facebook.com/pages/Ulvstrumpa/568983773126166
Dessutom får alla choklad som gillar den. På ett eller annat sätt. (*viskar 'trådlöst'*;)

Oh, så många knappar du har!

Jag är en vansinnigt lättroad människa. Kanske därför jag sällan är uttråkad.
Nu har jag (ok, grannarna och jag) fått en ny tvättmaskin.
Jag nalkades den med försiktighet;
"Oh, så många knappar du  har..."
"Ja," sa tvättmaskinen, "det är för att du ska kunna välja precis hur jag tvättar din tvätt."
"Och så fin display, sedan...' mumlade jag.
"Ja, det är för att du ska kunna se precis vad som försiggår."
"Och timer!" pep jag förtjust.
"Precis, för din tid är viktig, du ska inte behöva komma ner hit förrän jag är klar."
"Den där ratten, vad ska jag göra med den?"
"Den ska du använda så att du kan välja så att jag behandlar dina klädesplagg precis så omsorgsfullt som du vill."
"Tro det..." mumlade jag.

Lade sedan in tvätten i maskinen, rattade till "speed" eftersom jag tycker att det hör ihop med min rockiga attityd, samt tog ett vördnadsfullt steg tillbaka.
Ingenting hände.
"Varför händer ingenting?" 
"För att jag kommer med en bruksanvisning som du måste läsa och sedan skriva under på två olika ställen att du har läst och förstått."
"Hm, jag kan inte göra som vanligt, bara trycka lite och sedan hoppas på det bästa?"
"Det funkar det med. Jag ska göra vad jag kan. Det är nog för övrigt bäst om det inte är för mycket människa i processen ändå." sa tvättmaskinen.

Nu sitter jag häruppe och är så spänd så att det inte är sant, när jag gick stod det på displayen '60 grader. 1.12 min.' Samt 'Don't panic'.
Eller den sista raden kanske var enbart i mitt sinne...

Först börjar vi med att säga adjö....

Så här var det...
I förra veckan sade jag 'farväl' till torpet. Jag sade farväl till den stora almen som troget har stått pall för alla åskväder och stormar ända tills i år då den tappade en stor gren. Dock hamnade den inte på taket eller gjorde någon skada.
Jag sa adjö till ladan, där en grävling eller något annat levande flyttade in genom att flytta på en stor sten. Till syrenhäckarna och till äppelträdet som aldrig någonsin behöll någon frukt utan alltid kastade ner det på gräsmattan så att gräsklipparen nästan kvävdes.

Jag sa adjö till köket, där jag satt första dagen och försökte spänta ved och i stället späntade till händerna så att t o m Rambo skulle varit imponerad av blodutgjutelserna. Till köksskåpet där glasen dansade jenka när tidernas värsta åskväder drog in samtidigt som jag stod på verandan och sa till almen 'Hör du, dra inte till dig någon blixt nu..' tills det blixtrade till så imposant så att jag försvann in i det stora rummet och trodde att min sista stund var kommen

Det har varit många intressanta turer i den stugan..
Som första skärtorsdagen:
Först försökte jag att göra upp eld i kakelugnen. Jag säger bara; dimman i Lützen, en sådan barnlek i jämförelse med dimman i mitt vardagsrum.
Jag tillbringade en lång intressant skärtorsdagseftermiddag på verandan medan jag tänkte på hur dumt det är att inte ta reda på hur man eldar innan man så  att säga eldar...

Sedan kom spindelparaden, på den tiden var jag oresonligt rädd för spindlar.
Och mitt hus var ett riktigt spindelhus. Det visste jag inte om. Men jag märkte det när jag väl inne i huset, samma skärtorsdagskväll satt i godan ro i min gungstol och gungade så förnöjsamt fram och tillbaka medan stereon spelade...

Först kom en liten spindel. Sedan en stor. Upp flög jag och pep kvinnligt 'Jag dör!" och rusade ut på verandan.
Efter att ha stått på verandan, som hälsade mig som en kär gammal vän efter eftermiddagens sejour så tog jag mod till mig igen och gick in i rummet.
Satte mig ner. Kastade en kontrollerande blick runt rummet.
Slappnade av...

Då kom en hel parad med spindlar marscherande förbi mina fötter! Upp for jag, pep och ut på verandan!
Efter ett tag började det bli kallt och till min förvåning så kände jag att jag faktiskt gav fan i hur många spindlar det var därinne. Att stå här ute och frysa ihjäl, på verandan, nej, det var inte värt det.

Långsamt traskade jag in igen, gick ut i köket, tog med mig en öl, satte mig ner och när nästa spindel kom gående så sa jag 'Vet du.. Jag ger faktiskt fan i dig.' och menade det. 
Numera är jag inte speciellt rädd för spindlar, undantaget de här riktigt stora, du vet...

Nåväl, det är fortfarande skärtorsdag, första torsdagen någonstans i mitt underbara spindeltorp med lite Lützendimma kvar... 
Vid det här laget är jag ganska trött.
Så jag bäddar ut bäddsoffan och tänker precis ta ett klämmigt skutt ner i sängen då plötsligt lampan på ladan börjar lysa.
Den är kopplad till en rörelsesensor, vilket alltså betyder att något rör sig därute.

Nu tror ni säkert att jag ska säga att jag blev så rädd att jag skenade ut på verandan igen.
Märkligt nog så finns det en broms i Fröken Ulvstrumpa, efter nog så många omskakande upplevelser så tänkte jag för mig själv; 'Jag ger fullständigt fan i vad det är som är därute, vaknar jag imorgon och är ihjälslagen så lär jag märka det. Jag ska sova nu!"

Jag sa adjö till gräsmattan, på den har många samkväm hållts; jag mötte min syster där för första gången i mitt liv, midsommarfester har avfestats, ljumma sommarkvällar som när Fimpen och jag satt och sjöng så att det ekade i hela bygden, varefter hon försvann in i rummet och moonwalkade så att det slog gnistor om träbrädorna snart följd av en lika entusiastisk Ulvstrumpa.
Det är inte klokt så mycket roligt det har varit därute!

Och lugna blå sommarkvällar, på baksidan där man ser långt ut över slätten, när allt som rört sig varit ett rådjur på åkern som inte ser mig eftersom jag sitter så tyst så att det kommer så nära att vi ser varandra rakt i ögonen innan den vänder på klacken och försvinner..

Märkligt egentligen, men det känns bra att säga adjö till torpet, det är ungefär som att 'Nu är det över' och vi fortsätter mot nya mål, var för sig, torpet kanske ser ut som om det står still, men jag tror att eventuella hustomtar gör sig redo för nya hyresgäster att flytta in och att almen väntar på någon ny människa som ska stå och titta upp på det och säga 'Vad stor och fin du är, men hördu, se till att du inte tappar någon gren ner på taket.'

Jodå, jag lever.

Ett litet livstecken från allas er egen Grinch...

Och vänta bara lite, så kommer det strax mer..

(och ja, jag hörde den som sa 'Strax? Det kan innebära allt från några minuter till flera månader eller halvår när det gäller dig...' ;)

Men så länge ska det inte ta.

Jag ska bara först inta en grandios lunch här.
Sen du.

Då kommer jag tillbaks.

Så förbannat härligt obekväm.

Jag har precis sett reprisen på Skavlan, det blev visst ett liv om att Lundell ville intervjuas ensam.
Varför då?
Varför ska folk tvingas in i en falsk gemenskap och sitta och nicka och le när de känner sig obekväma av det? Det enda som hade kommit av det är en värdelös intervju. Är det det ni vill ha? Lite fredagsmys och oförarglig tv?

Jag tycker att det är så förbannat härligt med folk som är obekväma och säger ifrån. Vi har nog av mysiga velournallar som hänger omkring och ler och är kameleonter i sällskapslivet.

Jag gillar inte flockar heller, parmiddagar ska vi inte tala om, eller, jo, det ska vi, jag tror att du kanske minns när jag berättat om min senaste parmiddag som fick mig att önska att jag var ett av barnen och kunde få gå ifrån och leka medan de vuxna ägnade sig åt vuxenprat om "vem som gjort vad" och "vem som kanske skulle göra vad" och "min chef förstår mig inte" och "men gud, vilka härliga gardiner du  har, var har du köpt dem?!"
För att toppa eländet så händer de där parmiddagarna oftast på helger också... 

Jag är fullt medveten om att en del folk trivs med sån't. Jag gör inte det.
Fimpen, som är en klok kvinna sa det bäst härom dagen "Jag lever för fan i verkligheten måndag till och med fredag, när det är helg, då vill jag för helvete ha roligt och släppa loss, inte sitta och diskutera något ointressant!"

Eller hänga med folk som inte intresserar oss. Vi väljer våra sällskap själv. Det får Lundell göra också. Och jag önskar att fler vågade göra det.