Raskt över till det som verkligen intresserar mig just nu.
Det kommer inte som en överraskning att varenda jävla låt på radion nu verkar handla om kärlek som går i kras. Eller kärlek som är lycklig. Men kärlek. Hela tiden....
Varenda låt. Jag överdriver inte. Jo, lite kanske, jag tror jag hörde en glad låt som handlade om någon blomma här om dagen. Men annars.
Varenda låt. Hela tiden.
På vägen till Laxå härom dagen så var det till och med en smurf som sjöng "I'm so lonely, so looonely!" och jag tänkte ilsket "Klart som fan du är. Du är blå. Du är en smurf!"
Nej, jag vet inte riktigt varför jag tänkte att just att smurfar förtjänar att vara ensamma men jag hade väl fått nog...
Det här är nog samma fenomen som folk pratar om att när de är gravida så är alla andra på stan också gravida.
Försöker man sluta röka så har helt plötsligt hela befolkningen blivit en samling rykande skorstenar.
Vill man gå ner i vikt så är som ett trollslag hela mänskligheten pinnsmala.
Känner man sig ful så har hela menageriet av mänsklighet genomgått en extrem makeover och sprallar omkring jättesnygga, välvårdade och lagom läckert solbruna.
Har man varit hos en frisör som gått fullständigt bärsärkagång med ens hår, så pass att man vill be om en papperskasse att dra över huvudet innan man går ut..
Ja, då... Då när man kommer ut är alla så jäkla välfriserade så att man misstänker att varenda en har en personlig stylist!
Visst är det så?
Högst märkligt på min ära...
tisdag 6 januari 2009
måndag 5 januari 2009
Se, det är inte det sämsta det!
Jag har fått en utmärkelse av Bitten , jag tackar och bockar, det är något märkligt,(jo, jag är medveten om att jag ofta finner livet märkligt, men visst är det så?) hur glad man blir av att andra har någon slags glädje över att läsa en. Det är fan så roligt och det är lika roligt att tala om för sina medmänniskor att jag uppskattar er.
Just nu, speciellt när livet känns lite som det gör, så desto roligare känns det.
Plus att jag blir strängt upptagen med att kolla era sidor och skriva det här.
Det är inte så dumt det heller. Tänka hinner jag ändå. Tänker jag medan jag skriver...
Så, här kommer det.
Fan vad ni är bra!
Så, jag tittade i min länklista, jag har inte sju där än, vilket påminner mig att jag ska förnya den länklistan, men visst har jag minst sju som jag tittar till med jämna mellanrum.
Det de har gemensamt är att de blir levande genom det de skriver.
Eller, jag är fullt införstådd med att ni är levande även när ni inte sitter och knattrar på tangenten, men ni förstår hur jag menar. Tror jag.
Så, en gång till. Vad ni är bra! Var en på sitt sätt! Hurra!
Lord Parzifal Här har du underbara ord, ord som bränner och glöder. Det är få förunnat att kunna dikta, men han kan. Tro mig.
Bad Gear
En av få förunnat som kan skriva om träning så det är intressant. Speciellt uppskattar jag att jag ibland känner mig som om jag sprungit en halvmil när jag läst hans blogg, även om skorna står och morrar åt mig i skohyllan.
Boktoka
Skriver om böcker och skriver så bra så att jag ständigt fyller på min läslista.
RumpanBar & Kök
Första gången jag kom in på Jackans sida, hade jag intet ont anande precis tagit en munfull kaffe, där fanns en vits som fick mig att ofrivilligt duscha hela tangentbordet. Sånt hittar man inte överallt. Hon skriver klokt, roligt och medryckande.
Hemligheter.nu
Ursula är en ganska ny bekantskap, skriver roligt, inkännande och har kort sagt språket i sin hand.
Cickis design
En ännu nyare bekantskap, humor, inkännande, skriver förbaskat bra och glad är jag att jag hittade dit.
Lokesson
Får mig alltid att tänka och fundera, hjärngympa, det tycker jag om!
Stella Sweden, en ny bekantskap, med ett språk som är som ett fyrverkeri.
Magnifikt!
Och vad fasen? Det är redan åtta...
Men jag måste nämna:
Gubben vid Rämen
Han tar en paus nu, men det finns massor att läsa, där har du en man
som kan berätta en skröna, jag höll på att säga att det är bara att sluta
ögonen och njuta av berättelserna, men på det sättet får du ju inte mycket läst.
Men du förstår hur jag menar.
De jag har nämnt nu livar upp tillvaron här på nätet, ofta med kommentarer här, som får mig att både le och fundera med jämna mellanrum, det är kvinnor och män med både klokhet och humor, se, det är inte det sämsta, det!
Men jag måste nämna:
Gubben vid Rämen
Han tar en paus nu, men det finns massor att läsa, där har du en man
som kan berätta en skröna, jag höll på att säga att det är bara att sluta
ögonen och njuta av berättelserna, men på det sättet får du ju inte mycket läst.
Men du förstår hur jag menar.
De jag har nämnt nu livar upp tillvaron här på nätet, ofta med kommentarer här, som får mig att både le och fundera med jämna mellanrum, det är kvinnor och män med både klokhet och humor, se, det är inte det sämsta, det!
Och givetvis, så skulle Bitten ha en tillbaks.
Förbaskat roligt att gå in där och läsa, alltid något att fundera över, mange tack som de
säger i Danmark. Eller om det är Norge. Det är nog Norge. Definitivt Norge.
Och...
Enligt direktiven står det att:
Man ska även ge sju andra (eller fler) denna utmärkelse, samt lägga upp en bild.
Man ska även ge sju andra (eller fler) denna utmärkelse, samt lägga upp en bild.
Länka till den du fått den av och lämna meddelande till de andra så de vet att de
fått en utmärkelse.
fått en utmärkelse.
Och så tänker jag att, känner du inte för det, så gör du inte det, utan bara suger i dig av berömmet att du är bra för att du är du, det räcker gott det med.
Nu ska jag fortsätta drömma om eventualiteten av möjligheten om en stuga.
Vi hörs.
En boll i luften...
Igår natt när jag låg och fäktade med diverse tankar och katter så kom en väldigt förflugen tanke. Först viftade jag bort den. "Inte realistiskt!" tänkte jag. En tanke som alltid roar mig, för normalt sett kan man knappast beskylla mig för att vara just realistisk.
Men den bet sig fast. "Varför inte? Du vill ju. Du har sagt att du vill. Är det bara prat? Varför skulle du inte kunna?"
Sådär gick tankarna och de blev bara större och större i uttrycket allt medan det kändes som att, ja, fan, det finns möjligheter.
Det finns. Ska jag? Jag borde. Hur skulle det vara? Bara jag? Kan jag det? Jag har inte körkort. Men jag är en jävel på att cykla. Tänk så i form jag skulle bli.
Tänkte på Fimpen som sagt när vi pratat om mina planer på lantliv, "Men sitta alldeles själv? Om ingen kommer och du är helt ensam. I sex månader kanske? Hur skulle det kännas?"
Och hur jag avfärdade henne med repliken "Du, det är ju inte realistiskt tänkt."
Men i alla fall. Om jag skulle förklara. Jag kom just på att det är inte troligt att andra som läser fattar vad jag pratar om. För mig är det ju klart som kristall. Men du vet ju inte. Men du får leva med att jag skriver som jag pratar med mig själv för det är just det jag gör...
Det finns en stuga som blir ledig i mars. En vän till mig flyttar med sin gubbe till en annan stuga. Så den här stugan står tom. Hyresvärden har frågat om hon hade någon annan hyresgäst och hon sa (det här mindes jag inatt att hon berättat för mig men jag tänkte inte mycket på det när hon sa det just då) att det var nog inte troligt, eftersom en vinter i stugan är otänkbart. Hon har levt där men det går åt både mycket ved, tofflor och arbete.
Men när jag låg där i natt, så kom tanken alltså:
Det finns en stuga!
Den blir ledig i mars!
Den ligger nio kilometer härifrån!
Och vidare fortsatte tanken, "jag skulle kunna höra om jag kan hyra den på ett halvår!" och då kom som sagt de andra tankarna att "Nej. Det kan jag väl inte? Helt själv?"
Precis som om att när väl möjligheten öppnade sig och visade sig kunna bli en realitet så var det lite skrämmande.
Jag tänkte på åskväder (rädd som en hare), spindlar (ok så länge de inte är jättelika), möss (hmm...), mörker (inga problem kunde jag konstatera belåtet) och att vara själv. Inte så långt ifrån mina vänner men en bit iväg ändå, och jag tänkte att det är precis det jag söker.
Men grejen är den, det finns en möjlighet. Och imorse, när den här vännen och jag åkte och handlade, på hemvägen sa jag, ganska försiktigt, för när man säger en sak, så blir den verkligen verklig... "Du... Ni flyttar i mars..."
"Ja?"
"Jag har tänkt. Bara lite. Ifall jag kanske skulle kunna hyra den..."
"Men det funkar inte på vintern. Det är ett sånt jobb."
"Joo. Men inte på vintern. Men kanske ett halvår."
Och hon tittade på mig och sa "Ja, vet du! Det skulle jag tycka om! Att veta att du är där och tar hand om stugan!"
"Jaa. Jag vet inte. Men jag tänkte... Den ligger ju inte långt härifrån... Det skulle kanske vara skönt..."
"Vill du att jag säger till värden att jag eventuellt har en hyresgäst?"
Och där var den. Den stora frågan. Ville jag sätta bollen i rullning? Skulle jag kasta upp den och se var den landar?
Och jag tänkte. Och tänkte. Vill jag? Jag vill ut på landet. Det vet jag.
En ensamstuga. För mig. För katterna. Vill jag?
Och jag sa. "Ja... Jag tror att jag vill. Fråga dem."
"Ja, det gör jag. Du lovar ju inget med att jag frågar, men vi kan se om du vill gå vidare med det, efter jag pratat med dem."
"Ja..."
"Du skulle kunna sitta där och elda i kakelugnen!"
"Ja, jag vet!"
"Jo... Men gräsklippning.. Jag har ingen gräsklippare."
"Hm. Den tar vi ju med oss."
"Och spis? Det är bara vedspis."
"Nej, det finns en liten elspis. Vi har i och för sig tagit bort den, och satt in en ny för den tog så mycket ström. Men det finns."
"Okay, nåväl, jag tänker väl inte laga några kulinariska läckerheter där ändå..."
"Det där med gräsklippning ordnar sig nog ändå..."
Sedan blev vi tysta. Jag kände och känner fortfarande som om jag håller i något ganska skört, något som gnistrar och glimmar, jag vet ju inte hur det kommer att bli, men fan, någonstans känns också att "Jo, nu jävlar! Jag hör efter och ser hur det går. Kanske vill de inte hyra ut den. Kanske går det inte. Men jag ska kasta upp den här bollen och se var den landar."
Ett eget torp.
För våren.
För sommaren.
För mig.
Vi får se hur det går. Men första bollen är i luften.
Å andra sidan, får jag fullständigt klart för mig att "Jo, visst kan du hyra den!" så kommer jag väl att känna "Men jösses, vad har jag satt igång?"
Å tredje sidan. En stuga. För mig. För katterna. För våren och sommaren.
Det finns en sån jäkla dragning i de orden.
Möbler måste jag ju ha. Jag har en gungstol på vinden. Den är självskriven... Soffa finns också... Sådana möbler jag kan lämna till återvinningen när sommaren är över. I september.
Katterna skulle älska det.
Jag skulle älska att sitta på baksidan och se ut över fälten.
Tända en brasa om kvällen även om det inte behövs.
Vakna på morgonen och gå rakt ut i dagg-gräs.
Se regnet falla på fönsterrutorna och fundera på alla som bott i stugan.
Läsa. Jag måste skaffa en ordentlig läslampa tills dess. Om det blir.
Ja, jag vet. I tankarna är jag nog redan där.
I tankarna undrar jag så hur det ska bli. Om det blir.
Jag är fan så förväntansfull.
Och samtidigt smått förskräckt över att jag tar ett steg.
Det var inte riktigt så fort jag trodde det skulle gå. Och helt själv också.
Fan, tänk om Fimpen får rätt och jag blir helt ensam därute.
I sex månader.
Nä, det tror jag inte. Jag får väl ha en gårdsfest för alla lantbor därute.
Obligatorisk medverkan eller vad jag ska kalla det.
Ungefär en sådan fest varannan månad.
Så jag inte blir lappsjuk.
Nåväl. Det reder sig.
Men jag undrar så hur det ska gå!!!
Men den bet sig fast. "Varför inte? Du vill ju. Du har sagt att du vill. Är det bara prat? Varför skulle du inte kunna?"
Sådär gick tankarna och de blev bara större och större i uttrycket allt medan det kändes som att, ja, fan, det finns möjligheter.
Det finns. Ska jag? Jag borde. Hur skulle det vara? Bara jag? Kan jag det? Jag har inte körkort. Men jag är en jävel på att cykla. Tänk så i form jag skulle bli.
Tänkte på Fimpen som sagt när vi pratat om mina planer på lantliv, "Men sitta alldeles själv? Om ingen kommer och du är helt ensam. I sex månader kanske? Hur skulle det kännas?"
Och hur jag avfärdade henne med repliken "Du, det är ju inte realistiskt tänkt."
Men i alla fall. Om jag skulle förklara. Jag kom just på att det är inte troligt att andra som läser fattar vad jag pratar om. För mig är det ju klart som kristall. Men du vet ju inte. Men du får leva med att jag skriver som jag pratar med mig själv för det är just det jag gör...
Det finns en stuga som blir ledig i mars. En vän till mig flyttar med sin gubbe till en annan stuga. Så den här stugan står tom. Hyresvärden har frågat om hon hade någon annan hyresgäst och hon sa (det här mindes jag inatt att hon berättat för mig men jag tänkte inte mycket på det när hon sa det just då) att det var nog inte troligt, eftersom en vinter i stugan är otänkbart. Hon har levt där men det går åt både mycket ved, tofflor och arbete.
Men när jag låg där i natt, så kom tanken alltså:
Det finns en stuga!
Den blir ledig i mars!
Den ligger nio kilometer härifrån!
Och vidare fortsatte tanken, "jag skulle kunna höra om jag kan hyra den på ett halvår!" och då kom som sagt de andra tankarna att "Nej. Det kan jag väl inte? Helt själv?"
Precis som om att när väl möjligheten öppnade sig och visade sig kunna bli en realitet så var det lite skrämmande.
Jag tänkte på åskväder (rädd som en hare), spindlar (ok så länge de inte är jättelika), möss (hmm...), mörker (inga problem kunde jag konstatera belåtet) och att vara själv. Inte så långt ifrån mina vänner men en bit iväg ändå, och jag tänkte att det är precis det jag söker.
Men grejen är den, det finns en möjlighet. Och imorse, när den här vännen och jag åkte och handlade, på hemvägen sa jag, ganska försiktigt, för när man säger en sak, så blir den verkligen verklig... "Du... Ni flyttar i mars..."
"Ja?"
"Jag har tänkt. Bara lite. Ifall jag kanske skulle kunna hyra den..."
"Men det funkar inte på vintern. Det är ett sånt jobb."
"Joo. Men inte på vintern. Men kanske ett halvår."
Och hon tittade på mig och sa "Ja, vet du! Det skulle jag tycka om! Att veta att du är där och tar hand om stugan!"
"Jaa. Jag vet inte. Men jag tänkte... Den ligger ju inte långt härifrån... Det skulle kanske vara skönt..."
"Vill du att jag säger till värden att jag eventuellt har en hyresgäst?"
Och där var den. Den stora frågan. Ville jag sätta bollen i rullning? Skulle jag kasta upp den och se var den landar?
Och jag tänkte. Och tänkte. Vill jag? Jag vill ut på landet. Det vet jag.
En ensamstuga. För mig. För katterna. Vill jag?
Och jag sa. "Ja... Jag tror att jag vill. Fråga dem."
"Ja, det gör jag. Du lovar ju inget med att jag frågar, men vi kan se om du vill gå vidare med det, efter jag pratat med dem."
"Ja..."
"Du skulle kunna sitta där och elda i kakelugnen!"
"Ja, jag vet!"
"Jo... Men gräsklippning.. Jag har ingen gräsklippare."
"Hm. Den tar vi ju med oss."
"Och spis? Det är bara vedspis."
"Nej, det finns en liten elspis. Vi har i och för sig tagit bort den, och satt in en ny för den tog så mycket ström. Men det finns."
"Okay, nåväl, jag tänker väl inte laga några kulinariska läckerheter där ändå..."
"Det där med gräsklippning ordnar sig nog ändå..."
Sedan blev vi tysta. Jag kände och känner fortfarande som om jag håller i något ganska skört, något som gnistrar och glimmar, jag vet ju inte hur det kommer att bli, men fan, någonstans känns också att "Jo, nu jävlar! Jag hör efter och ser hur det går. Kanske vill de inte hyra ut den. Kanske går det inte. Men jag ska kasta upp den här bollen och se var den landar."
Ett eget torp.
För våren.
För sommaren.
För mig.
Vi får se hur det går. Men första bollen är i luften.
Å andra sidan, får jag fullständigt klart för mig att "Jo, visst kan du hyra den!" så kommer jag väl att känna "Men jösses, vad har jag satt igång?"
Å tredje sidan. En stuga. För mig. För katterna. För våren och sommaren.
Det finns en sån jäkla dragning i de orden.
Möbler måste jag ju ha. Jag har en gungstol på vinden. Den är självskriven... Soffa finns också... Sådana möbler jag kan lämna till återvinningen när sommaren är över. I september.
Katterna skulle älska det.
Jag skulle älska att sitta på baksidan och se ut över fälten.
Tända en brasa om kvällen även om det inte behövs.
Vakna på morgonen och gå rakt ut i dagg-gräs.
Se regnet falla på fönsterrutorna och fundera på alla som bott i stugan.
Läsa. Jag måste skaffa en ordentlig läslampa tills dess. Om det blir.
Ja, jag vet. I tankarna är jag nog redan där.
I tankarna undrar jag så hur det ska bli. Om det blir.
Jag är fan så förväntansfull.
Och samtidigt smått förskräckt över att jag tar ett steg.
Det var inte riktigt så fort jag trodde det skulle gå. Och helt själv också.
Fan, tänk om Fimpen får rätt och jag blir helt ensam därute.
I sex månader.
Nä, det tror jag inte. Jag får väl ha en gårdsfest för alla lantbor därute.
Obligatorisk medverkan eller vad jag ska kalla det.
Ungefär en sådan fest varannan månad.
Så jag inte blir lappsjuk.
Nåväl. Det reder sig.
Men jag undrar så hur det ska gå!!!
Först ett tack!
Först:
Tack för era kommentarer! De är guld värda!
Jag läser och jag vet inte riktigt hur jag ska förklara, men det känns in i hjärteroten, och jag blir på något lustigt sätt glad att ingen verkar orolig.
Mina vänner som jag pratat med är inte speciellt oroliga heller.
Det stärker.
Jag är inte så orolig heller. Inte jämt i alla fall. Men jag är ovan vid det här med att nu är det
bara jag. Det är väl inte så bara i och för sig. Men ovant. Väldigt ovant.
Det är väl lite passande att morgonen börjar med en krasch.
Ett kraschat förhållande första dagarna på det nya året.
Imorse vaknar jag av att Diesel kraschar hall-lampan på skrivbordet.
Jag gillade den där lampan. Mycket.
Å andra sidan gillar jag katten mer och är glad att han inte klev i porslinsskärvorna.
Det går inte att vara arg på en katt som lägger huvudet på sned och förtroligt i ens famn talar om att "Men jag skulle bara ta den där lilla blomflugan och ge till dig, vet du..."
Så... Adjöss till lampan. Det finns nya..
Lite snabbt i övrigt. Sov dåligt som fan inatt. Jag tror det smittar av sig på katterna, det har varit ett jazzande fram och tillbaks i sängen halva natten, Asta Katt har slängt ner sig med jämna mellanrum och krävt att bli kliad på magen och blir hon inte det så sparkar hon mig.
Diesel har försökt göra en ny gång över kuddarna och mitt huvud till skrivbordshurtsen där han sover. Fram och tillbaka, över mitt huvud, på mitt huvud och hela tiden spinnande med stor beslutsamhet.
Så, imorse. Först kravallstädning av hallen.
Sedan stor-rengöring av kattlådan med en Asta Katt som dansade jitterbugg i hallen för att hon måste verkligen gå nu.
Sedan är det handling som står på schemat.
Livet fortsätter men det känns annorlunda.
Det är lite tomt. Tomt och jag vet att inatt tänkte jag att från och med nu är han ett minne.
Det känns slutgiltigt, att kunna sätta en stämpel på när en människa blir ett minne på ett sätt.
Jag kommer ju att träffa honom, vi umgås i samma kretsar, men som förr blir det aldrig igen.
Något som för övrigt är smått galghumoristiskt är att jag är färdig med Glenkill, och började läsa "Den Vassa Eggen, ett kreativt kaos" dagen efter nyår...
Lundells skilsmässo-platta. Mycket passande. Inte för att jag tror att jag är i ett kreativt kaos, men ett småkaos är det definitivt.
Å andra sidan, igår hörde jag fler Lundell-låtar på radion än jag gjort på evigheter. Det kändes lite tröstande på något märkligt sätt. Å tredje sidan, känslan att jag borde grotta ner mig och sätta mig och lyssna på Lundells deppigaste låter lyser med sin frånvaro. Det är ett gott tecken, tror jag.
Men fan, märkligt känns det ändå...
Nåväl. Ut och handla med mig. Katterna behöver mat. Jag med.
Vi säger så för nu.
Jag återkommer.
Tack för era kommentarer! De är guld värda!
Jag läser och jag vet inte riktigt hur jag ska förklara, men det känns in i hjärteroten, och jag blir på något lustigt sätt glad att ingen verkar orolig.
Mina vänner som jag pratat med är inte speciellt oroliga heller.
Det stärker.
Jag är inte så orolig heller. Inte jämt i alla fall. Men jag är ovan vid det här med att nu är det
bara jag. Det är väl inte så bara i och för sig. Men ovant. Väldigt ovant.
Det är väl lite passande att morgonen börjar med en krasch.
Ett kraschat förhållande första dagarna på det nya året.
Imorse vaknar jag av att Diesel kraschar hall-lampan på skrivbordet.
Jag gillade den där lampan. Mycket.
Å andra sidan gillar jag katten mer och är glad att han inte klev i porslinsskärvorna.
Det går inte att vara arg på en katt som lägger huvudet på sned och förtroligt i ens famn talar om att "Men jag skulle bara ta den där lilla blomflugan och ge till dig, vet du..."
Så... Adjöss till lampan. Det finns nya..
Lite snabbt i övrigt. Sov dåligt som fan inatt. Jag tror det smittar av sig på katterna, det har varit ett jazzande fram och tillbaks i sängen halva natten, Asta Katt har slängt ner sig med jämna mellanrum och krävt att bli kliad på magen och blir hon inte det så sparkar hon mig.
Diesel har försökt göra en ny gång över kuddarna och mitt huvud till skrivbordshurtsen där han sover. Fram och tillbaka, över mitt huvud, på mitt huvud och hela tiden spinnande med stor beslutsamhet.
Så, imorse. Först kravallstädning av hallen.
Sedan stor-rengöring av kattlådan med en Asta Katt som dansade jitterbugg i hallen för att hon måste verkligen gå nu.
Sedan är det handling som står på schemat.
Livet fortsätter men det känns annorlunda.
Det är lite tomt. Tomt och jag vet att inatt tänkte jag att från och med nu är han ett minne.
Det känns slutgiltigt, att kunna sätta en stämpel på när en människa blir ett minne på ett sätt.
Jag kommer ju att träffa honom, vi umgås i samma kretsar, men som förr blir det aldrig igen.
Något som för övrigt är smått galghumoristiskt är att jag är färdig med Glenkill, och började läsa "Den Vassa Eggen, ett kreativt kaos" dagen efter nyår...
Lundells skilsmässo-platta. Mycket passande. Inte för att jag tror att jag är i ett kreativt kaos, men ett småkaos är det definitivt.
Å andra sidan, igår hörde jag fler Lundell-låtar på radion än jag gjort på evigheter. Det kändes lite tröstande på något märkligt sätt. Å tredje sidan, känslan att jag borde grotta ner mig och sätta mig och lyssna på Lundells deppigaste låter lyser med sin frånvaro. Det är ett gott tecken, tror jag.
Men fan, märkligt känns det ändå...
Nåväl. Ut och handla med mig. Katterna behöver mat. Jag med.
Vi säger så för nu.
Jag återkommer.
söndag 4 januari 2009
Det är ingen fara.
Jaa du...
Det är märkligt hur livet gör precis som det vill med en själv. Man tror att man vet precis i vilken riktning man är på väg, någorlunda i alla fall, men i synnerhet då, så verkar det som livet tycker det är ganska roligt att snurra på vägskyltarna eller på en själv så att man står och undrar "Men vart går jag nu?" "Och hur?" "Och varför?"
Jag funderade idag när äldsta vännen och jag åkte till Laxå, vi har inte setts ordentligt på ett bra tag, men när det krisar så finns vi där för varandra. Den här gången är det inte för henne det krisar, i och för sig, riktigt frisk är hon inte än, men det är jag som står för krisen idag.
I alla fall, vi pratade och jag funderar nu på det här med bloggen, ska jag skriva om det här? Ska jag låtsas som det regnar? Jag funderar och tänker att det blir väldigt personligt, men å andra sidan, det har alltid varit en personlig blogg för mig.
Jag kan helt enkelt inte låtsas som ingenting hänt eftersom det har hänt.
Och mina vänner vet ju redan, vad ska jag säga? Reaktionerna var minst sagt blandade.
Det kom inte som en överraskning, inte ens för mig.
Du vet, man försöker så länge man kan, men till slut måste man inse när vägen bara går runt i en cirkel. Man blir trött och känner att kraften och energin man har kan man lägga på något annat. Och det finns ingen som är skyldig till något, ingen som är "the bad guy", ingen som ska bära hundhuvudet.
Det är helt enkelt bara över. Från båda hållen.
Man pratar inte längre med varandra, eller till varandra, man pratar ifrån varandra.
Olikheterna är fler än de likheter som man har.
Det funkar helt enkelt inte.
Man känner att man är så trött på att försöka och man känner att "Nu är det nog." och någonstans där finns en befrielse, när man väl känner den känslan.
Samtidigt så tror jag att det är viktigt att komma ihåg att "Det funkade inte. Den här gången. Men nästa kanske."
För jag tror det är förbannat viktigt att inte bli bitter, eller för rädd för att försöka igen.
Det kan gå nästa gång.
Eller nästa.
Eller nästnästa.
När man kommit igenom det här, för jo, visst är det som så att det är en sorg, man bryter upp från någon man levt med i många år, och man tänker att "Men så här skulle det ju inte bli."
Men det blir så ändå. Ibland.
Det är väl i sådana här stunder jag är lite tacksam att jag är en gammal räv, för jag vet också, även om jag känner mig tämligen dyster nu att det varar inte för evigt, den här känslan.
Och någonstans måste jag ha blivit lite rationell med åren. Jag inser att det går inte att försöka hur länge som helst. Är man två och vill olika saker så är det så.
Man måste gå vidare, det är man skyldig både sig själv och den andre parten.
Men visst fan är det tungt. Men det går över.
Och helt oväntat var det inte.
Det är nog något att vara lite tacksam för, att det inte bara slog ner som en blixt från en klar himmel. Det kändes i luften. Har känts ett bra tag... Something in the air tonight som Phil Collins sjöng.
Så, jag vet inte vad jag ska säga egentligen.
Det nya året börjar, hmm, kaotiskt?
Startade som en i ett förhållande och redan på fjärde dagen var jag singel.
Eller singel och singel, jag gillar inte det ordet.
Ensam är jag minst av allt. Jag har mina vänner, mina katter och min musik och mina böcker...
Fimpen sa något klokt när det strulade en gång "Kom ihåg, du har inte mist allt, du har allt kvar utom honom. Allt!"
Fimpen är en mycket klok kvinna. De orden tänker jag på nu också.
Jag tror det här kommer att bli bra. Det ska bli bra.
Det är lite märkligt också, i förra veckan skrev jag om gamla hjulspår, Fimpen var övertygad att jag skrev om mig själv, det gjorde jag inte, men nu, när jag ser tillbaks, visst känns det så, jag är uppe ur de gamla hjulspåren, vet inte riktigt vart de nya ska ta mig.
Men jag vet att jag tänker följa spåren och se vad som händer.
Och innan du kastar dig på tangenterna och blir orolig för mig, som jag sa till Fimpen " Det är bra. Det är ingen fara." För det är så det känns. Vemod och saknad och en aning sorg, visst. Men det kommer att gå över. Det vet jag. Jag har fortfarande kvar min humor, just nu är den en aning blandad med galghumor känner jag, men den är kvar.
Så, det är ingen fara.
Fast, vet du. Jag är tacksam som fan att det har varit på gång ett bra tag. Så jag har hunnit vänja mig vid tanken på något sätt. Innan det skedde. Det är något att vara tacksam över. En gradvis avvänjning kan man kalla det. Nu är det slutgiltig avvänjning. Nåväl, det ska gå det med.
Det är märkligt hur livet gör precis som det vill med en själv. Man tror att man vet precis i vilken riktning man är på väg, någorlunda i alla fall, men i synnerhet då, så verkar det som livet tycker det är ganska roligt att snurra på vägskyltarna eller på en själv så att man står och undrar "Men vart går jag nu?" "Och hur?" "Och varför?"
Jag funderade idag när äldsta vännen och jag åkte till Laxå, vi har inte setts ordentligt på ett bra tag, men när det krisar så finns vi där för varandra. Den här gången är det inte för henne det krisar, i och för sig, riktigt frisk är hon inte än, men det är jag som står för krisen idag.
I alla fall, vi pratade och jag funderar nu på det här med bloggen, ska jag skriva om det här? Ska jag låtsas som det regnar? Jag funderar och tänker att det blir väldigt personligt, men å andra sidan, det har alltid varit en personlig blogg för mig.
Jag kan helt enkelt inte låtsas som ingenting hänt eftersom det har hänt.
Och mina vänner vet ju redan, vad ska jag säga? Reaktionerna var minst sagt blandade.
Det kom inte som en överraskning, inte ens för mig.
Du vet, man försöker så länge man kan, men till slut måste man inse när vägen bara går runt i en cirkel. Man blir trött och känner att kraften och energin man har kan man lägga på något annat. Och det finns ingen som är skyldig till något, ingen som är "the bad guy", ingen som ska bära hundhuvudet.
Det är helt enkelt bara över. Från båda hållen.
Man pratar inte längre med varandra, eller till varandra, man pratar ifrån varandra.
Olikheterna är fler än de likheter som man har.
Det funkar helt enkelt inte.
Man känner att man är så trött på att försöka och man känner att "Nu är det nog." och någonstans där finns en befrielse, när man väl känner den känslan.
Samtidigt så tror jag att det är viktigt att komma ihåg att "Det funkade inte. Den här gången. Men nästa kanske."
För jag tror det är förbannat viktigt att inte bli bitter, eller för rädd för att försöka igen.
Det kan gå nästa gång.
Eller nästa.
Eller nästnästa.
När man kommit igenom det här, för jo, visst är det som så att det är en sorg, man bryter upp från någon man levt med i många år, och man tänker att "Men så här skulle det ju inte bli."
Men det blir så ändå. Ibland.
Det är väl i sådana här stunder jag är lite tacksam att jag är en gammal räv, för jag vet också, även om jag känner mig tämligen dyster nu att det varar inte för evigt, den här känslan.
Och någonstans måste jag ha blivit lite rationell med åren. Jag inser att det går inte att försöka hur länge som helst. Är man två och vill olika saker så är det så.
Man måste gå vidare, det är man skyldig både sig själv och den andre parten.
Men visst fan är det tungt. Men det går över.
Och helt oväntat var det inte.
Det är nog något att vara lite tacksam för, att det inte bara slog ner som en blixt från en klar himmel. Det kändes i luften. Har känts ett bra tag... Something in the air tonight som Phil Collins sjöng.
Så, jag vet inte vad jag ska säga egentligen.
Det nya året börjar, hmm, kaotiskt?
Startade som en i ett förhållande och redan på fjärde dagen var jag singel.
Eller singel och singel, jag gillar inte det ordet.
Ensam är jag minst av allt. Jag har mina vänner, mina katter och min musik och mina böcker...
Fimpen sa något klokt när det strulade en gång "Kom ihåg, du har inte mist allt, du har allt kvar utom honom. Allt!"
Fimpen är en mycket klok kvinna. De orden tänker jag på nu också.
Jag tror det här kommer att bli bra. Det ska bli bra.
Det är lite märkligt också, i förra veckan skrev jag om gamla hjulspår, Fimpen var övertygad att jag skrev om mig själv, det gjorde jag inte, men nu, när jag ser tillbaks, visst känns det så, jag är uppe ur de gamla hjulspåren, vet inte riktigt vart de nya ska ta mig.
Men jag vet att jag tänker följa spåren och se vad som händer.
Och innan du kastar dig på tangenterna och blir orolig för mig, som jag sa till Fimpen " Det är bra. Det är ingen fara." För det är så det känns. Vemod och saknad och en aning sorg, visst. Men det kommer att gå över. Det vet jag. Jag har fortfarande kvar min humor, just nu är den en aning blandad med galghumor känner jag, men den är kvar.
Så, det är ingen fara.
Fast, vet du. Jag är tacksam som fan att det har varit på gång ett bra tag. Så jag har hunnit vänja mig vid tanken på något sätt. Innan det skedde. Det är något att vara tacksam över. En gradvis avvänjning kan man kalla det. Nu är det slutgiltig avvänjning. Nåväl, det ska gå det med.
fredag 2 januari 2009
"Plötsligt ljusna. Te sig vänlig o.d.; Om ett (vanligt) leende o.d. = Plötsligt bli synlig.
Det roligaste hittills den här dagen är hur förvånad jag blev över kommentarerna på gårdagens blogg.
Se, jag hade precis för mig att jag aldrig tryckte på publish-knappen, för något hände och jag loggade av och tänkte, "jag skriver klart sedan."
Sedan slog jag på datorn här och tänkte "Hm. Har de kommenterat den? Men den postade jag aldrig?" och så såg jag att "Jo, det har jag visst det."
Tänk så mycket mer spännande livet blir när man först misstänker att ens blogvänner är smått synska och sedan inser att "jo, det är nog som så, att alla gånger så vet jag inte direkt vad jag gör..."
Men i alla fall.
Dagens ord är "Lysa."
a) (numera bl. i vitter stil, ngt arkaiserande) med avs. på (konkret) föremål l. område o. d. (jfr c): låta sitt ljus falla resp. (om person) bära l. hålla l. rikta belysningsredskap så att dess ljus faller på (ngt), belysa; äv. (med avs. på natt, rum o. d.): sprida ljusi, göra ljus, upp lysa; äv. bildl.
Skogen är mitt slott. Min sal / lyser månen. BJÖRKMAN Hesp3: 38 (1897).
Och vidare....
3) till 1 d; om (glansen i) ngns ögon o. d.: glimma l. glänsa till (särsk. på grund av glädje o. d.); om person l. ngns ansikte o. d.: plötsligt (o. för en kort stund) upplysas av ett leende, ett vänligt ansiktsuttryck o. d., plötsligt ljusna l. te sig vänlig o. d.,; om ett (vanligt) leende o. d.= plötsligt bli synlig o. d.
Det här sista....
"Plötsligt ljusna. Te sig vänlig o.d.; Om ett (vanligt) leende o.d. = Plötsligt bli synlig.
Det är ju så. Man kan gå på en gata, idel anonyma ansikten och så plötsligt ett leende från en främling...
Och man ser dem. Verkligen ser dem. De blir plötsligt synliga.
Och man ler tillbaks. Och blir sedd.
Så enkelt kan det vara ibland. Och så svårt att komma ihåg.
Att dra mungiporna uppåt... Hellre än neråt.
Det ska jag tammesjutton öva på i år.
Uppåt, uppåt. Kanske inte hela tiden. Men när jag minns.
Och sedan blir ju folk så förvånade av ett spontant leende.
Man måste komma ihåg att förvåna sina medmänniskor med jämna mellanrum.
Och vidare, jag har även läst mig till att det finns en mossa som kallas lysmossa.
"bot. den i grottor o. d. växande mossväxten Schistostega osmundacea Web. et Mohr., vars protonema består av stora, runda celler som reflektera det i grottan osv. inträngande ljuset i ett smaragdgrönt sken."
Smaragdgrönt sken...
Mycket häftigt. Var finns närmaste grotta med lysmossa?
Se, jag hade precis för mig att jag aldrig tryckte på publish-knappen, för något hände och jag loggade av och tänkte, "jag skriver klart sedan."
Sedan slog jag på datorn här och tänkte "Hm. Har de kommenterat den? Men den postade jag aldrig?" och så såg jag att "Jo, det har jag visst det."
Tänk så mycket mer spännande livet blir när man först misstänker att ens blogvänner är smått synska och sedan inser att "jo, det är nog som så, att alla gånger så vet jag inte direkt vad jag gör..."
Men i alla fall.
Dagens ord är "Lysa."
a) (numera bl. i vitter stil, ngt arkaiserande) med avs. på (konkret) föremål l. område o. d. (jfr c): låta sitt ljus falla resp. (om person) bära l. hålla l. rikta belysningsredskap så att dess ljus faller på (ngt), belysa; äv. (med avs. på natt, rum o. d.): sprida ljusi, göra ljus, upp lysa; äv. bildl.
Skogen är mitt slott. Min sal / lyser månen. BJÖRKMAN Hesp3: 38 (1897).
Och vidare....
3) till 1 d; om (glansen i) ngns ögon o. d.: glimma l. glänsa till (särsk. på grund av glädje o. d.); om person l. ngns ansikte o. d.: plötsligt (o. för en kort stund) upplysas av ett leende, ett vänligt ansiktsuttryck o. d., plötsligt ljusna l. te sig vänlig o. d.,; om ett (vanligt) leende o. d.= plötsligt bli synlig o. d.
Det här sista....
"Plötsligt ljusna. Te sig vänlig o.d.; Om ett (vanligt) leende o.d. = Plötsligt bli synlig.
Det är ju så. Man kan gå på en gata, idel anonyma ansikten och så plötsligt ett leende från en främling...
Och man ser dem. Verkligen ser dem. De blir plötsligt synliga.
Och man ler tillbaks. Och blir sedd.
Så enkelt kan det vara ibland. Och så svårt att komma ihåg.
Att dra mungiporna uppåt... Hellre än neråt.
Det ska jag tammesjutton öva på i år.
Uppåt, uppåt. Kanske inte hela tiden. Men när jag minns.
Och sedan blir ju folk så förvånade av ett spontant leende.
Man måste komma ihåg att förvåna sina medmänniskor med jämna mellanrum.
Och vidare, jag har även läst mig till att det finns en mossa som kallas lysmossa.
"bot. den i grottor o. d. växande mossväxten Schistostega osmundacea Web. et Mohr., vars protonema består av stora, runda celler som reflektera det i grottan osv. inträngande ljuset i ett smaragdgrönt sken."
Smaragdgrönt sken...
Mycket häftigt. Var finns närmaste grotta med lysmossa?
torsdag 1 januari 2009
Första dagen på första månaden.
2 0 0 9.
Första dagen på den första månaden den första gången någonsin det är 2009.
Så vitt vi vet.
Jag skulle egentligen börja högtravande, tänkte jag men det enda som kom till mitt sinne var:
Förbaskade Fimpen!
Jag skyller helt och hållet på henne att jag inte minns vilken tid vi kom hem inatt.
Något som kan roa henne är säkert att vi steg av taxin bra mycket tidigare än när vi skulle, dvs, normalt sett kliver man ju av utanför porten men det gjorde inte guben och jag.
Nej då.
Guben sa käckt när vi kom till korset här nere att "Här blir det bra!" och vi skuttade ut, gick över övergångsstället och sedan sa jag "Varför klev vi av här?" och han sa "Jag vet inte."
Ja, jag vet. Snillen spekulerar...
Sedan travade vi långsamt som två gamla ölhästar (sådana där som drog pilsnerlådor någon gång förra seklet, ja.) uppför backen. Stannade och lutade huvudet eftertänksamt mot träden som står i backen.
Travade vidare för att slutligen komma hem, in och till kojs.
Vaknade klockan tolv idag och hade ett vackert fyrverkeri i huvudet samt små träskodda småjävlar som dansade jigg inuti skallen. Det ryms inte både fyrverkeri och jiggdansare i en människoskalle.
Sov vidare och sov vidare och sov vidare tills nu ungefär då jag släpat mig upp och hålögt sitter och stirrar på skärmen här. Har inte tittat mig i spegeln sedan första gången idag, märkligt hur lik en tvättbjörn man kan se ut när man glömt att tvätta bort mascaran. Kanske inte så konstigt att katterna skrek "HU!" när de såg mig och sprang och gömde sig.
Men det var ett fint kalas igår. Fina fyrverkerier. Fin taxi hem och jag funderar fortfarande på vad vi skrattade så förbålt åt, champagnen var välsmakande, maten likaså.
Vi gör om det nästa år.
Och ska man, och det ska man om man är jag titta tillbaks på förra året, så säger jag som jag sa igår, det var ett riktigt skitår förra året. Med jämna mellanrum var det faktiskt så.
Men med jämna mellanrum var det också ett riktigt fint år.
Ensamtid i busungarnas stuga, vilsekörningar i hård motvind på en halvmil, kalas med bussar och busschaufförer och band och män som spelar gitarr som om de var födda just till det, mornar när skogens invånare fortfarande verkade ligga och sova, grävlingar som skäller bland ormbunkarna och vårens första orm som låg tvärs över vägen.
Kalas och stilla tid, det var en jäkla blandning av alltihop...
Förra våren. När äldsta vännen och jag satt ute vid stugan och sa att vi skulle nog skratta åt allt när sommaren kom. Jag vet inte, när jag tänker tillbaks om vi verkligen trodde det. Men vi har skrattat. Trots all jäkla sjukdom, alla händelser som hände sig, så har vi skrattat. Emellanåt har det kanske känts som att "Nej, fan, nu garvar jag aldrig mer." Men vi har gjort det.
Det blev inte ett sådant år som jag trodde, fast frågar jag mig vad jag egentligen trodde så vet jag inte. Men jag trodde inte att året skulle bli som det blev. Det vet jag.
Så vad tror jag om i år?
Jag vet inte men jag är säker på att det inte kommer att bli som jag tror. När jag tänker tillbaks i efterhand. Det är ett som är säkert.
Första dagen på den första månaden den första gången någonsin det är 2009.
Så vitt vi vet.
Jag skulle egentligen börja högtravande, tänkte jag men det enda som kom till mitt sinne var:
Förbaskade Fimpen!
Jag skyller helt och hållet på henne att jag inte minns vilken tid vi kom hem inatt.
Något som kan roa henne är säkert att vi steg av taxin bra mycket tidigare än när vi skulle, dvs, normalt sett kliver man ju av utanför porten men det gjorde inte guben och jag.
Nej då.
Guben sa käckt när vi kom till korset här nere att "Här blir det bra!" och vi skuttade ut, gick över övergångsstället och sedan sa jag "Varför klev vi av här?" och han sa "Jag vet inte."
Ja, jag vet. Snillen spekulerar...
Sedan travade vi långsamt som två gamla ölhästar (sådana där som drog pilsnerlådor någon gång förra seklet, ja.) uppför backen. Stannade och lutade huvudet eftertänksamt mot träden som står i backen.
Travade vidare för att slutligen komma hem, in och till kojs.
Vaknade klockan tolv idag och hade ett vackert fyrverkeri i huvudet samt små träskodda småjävlar som dansade jigg inuti skallen. Det ryms inte både fyrverkeri och jiggdansare i en människoskalle.
Sov vidare och sov vidare och sov vidare tills nu ungefär då jag släpat mig upp och hålögt sitter och stirrar på skärmen här. Har inte tittat mig i spegeln sedan första gången idag, märkligt hur lik en tvättbjörn man kan se ut när man glömt att tvätta bort mascaran. Kanske inte så konstigt att katterna skrek "HU!" när de såg mig och sprang och gömde sig.
Men det var ett fint kalas igår. Fina fyrverkerier. Fin taxi hem och jag funderar fortfarande på vad vi skrattade så förbålt åt, champagnen var välsmakande, maten likaså.
Vi gör om det nästa år.
Och ska man, och det ska man om man är jag titta tillbaks på förra året, så säger jag som jag sa igår, det var ett riktigt skitår förra året. Med jämna mellanrum var det faktiskt så.
Men med jämna mellanrum var det också ett riktigt fint år.
Ensamtid i busungarnas stuga, vilsekörningar i hård motvind på en halvmil, kalas med bussar och busschaufförer och band och män som spelar gitarr som om de var födda just till det, mornar när skogens invånare fortfarande verkade ligga och sova, grävlingar som skäller bland ormbunkarna och vårens första orm som låg tvärs över vägen.
Kalas och stilla tid, det var en jäkla blandning av alltihop...
Förra våren. När äldsta vännen och jag satt ute vid stugan och sa att vi skulle nog skratta åt allt när sommaren kom. Jag vet inte, när jag tänker tillbaks om vi verkligen trodde det. Men vi har skrattat. Trots all jäkla sjukdom, alla händelser som hände sig, så har vi skrattat. Emellanåt har det kanske känts som att "Nej, fan, nu garvar jag aldrig mer." Men vi har gjort det.
Det blev inte ett sådant år som jag trodde, fast frågar jag mig vad jag egentligen trodde så vet jag inte. Men jag trodde inte att året skulle bli som det blev. Det vet jag.
Så vad tror jag om i år?
Jag vet inte men jag är säker på att det inte kommer att bli som jag tror. När jag tänker tillbaks i efterhand. Det är ett som är säkert.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)