Å femte sidan.

Jag uppdaterar som bara den just nu för jag vet att Pälsis har problem med sin dator och det blir så trevligt för henne att ha massor att plöja igenom när hon väl är ute och surfar på nätet igen.
Jag tänker på mina vänner, jag. Jajemen....

Det var det här med spindlar, jag började läsa Desmond Morris "Det motsatta könet" istället för "Tre män i en båt." (Jag är inte riktigt säker än på om den ska läsas om eller inte. Vi får se. Jag går här i lägenheten och sneglar på den medan jag funderar. Lite roligt är det allt. Böcker ska väl inte betyda så mycket. Eller det kanske de ska. Jo, det ska de nog.)

Hm, var var vi?
Jo, spindlar, Morris skriver om att spindelskräcken överträffas endast av ormskräck, och i en undersökning så visade det sig att spindelskräcken hos kvinnor ökade dramatiskt under puberteten. Faktiskt så mycket att den var dubbelt så stor som hos män.
Nu är det ju också som så, att Morris ofta säger att även om samhället utvecklats så har inte vi människan, som de djur vi är hängt med i svängarna lika fort.
Och jag tror på det, en del primitiva saker i oss hänger med ända sedan från starten, det är jag övertygad om...
Han säger också att det inte är något tecken på svaghet hos kvinnan utan tvärtom tyder det på ett större behov att skydda sig själv under den period då hon i det primitiva samhället började att fortplanta sig.
Och så kan det ju vara. Eller också har de blivit skrämda av andra med spindelrädsla, så att det går i arv. Jag vet inte.

Nu har jag inte riktig spindelskräck, små spindlar kan jag ta i, medelstora får bo kvar i lägenheten, men de här med långa ben...
De är jag inte "du" och "tjenare kompis" med.
Kommer nog aldrig att bli heller.
De här riktigt lurviga känner jag ingenting direkt för, jag undrar om jag skulle våga ta i en, kanske, de ser lite ut som leksaksspindlar fast med teddypäls på.

Så, spindlarna blir nog ingen stor sak. Som sagt var, jordkällaren känner jag inte för att bo i ändå.

Å fjärde sidan...

Pratar jag med guben så vet jag vad han kommer att säga....
"Visst ska du göra det, men du får ta hand om spindlarna själv."

Nåväl, visst klarar jag av lite spindlar. Jag behöver ju inte bosätta mig i jordkällaren där de långbenta bor.
Det lutar åt ett ja, banne mig.

Å ena sidan. Eller andra.. Eller en tredje, kanske.

Det är ett rent lyxproblem det här. Inte ens ett problem egentligen.

En vecka på landet i eget majestät.
Bara jag och humlor och sommarblå skymningar (jag är optimist) eller (om jag ska vara pessimist) regn som slår på små rutor medan jag sitter i gungstolen (ja! det finns gungstol!) och tittar på elden (om jag klarar av att tända en vill säga) eller också sitter i kolmörkret (nåja, en lampa ska jag väl klara av att tända) medan jag lyssnar till alla ljud i ett gammalt hus.

Men. Det är en vecka utan ulltossingarna.
Visst klarar de sig utan matte, men det kommer kännas tomt utan katter som klampar fram på golvet eller racar fram i hallen på jakt efter jag vet inte vad.
Ingen gammelkatt som dunkar klockradion upp och ner på mornarna precis som om han var katternas svar på ringaren i Notre Dame.
Ingen Asta Katt som jamar att "öppnar du inte dörren till toaletten inom fem sekunder så vet jag inte vad jag gööör!" och sedan när jag öppnar så kliver hon in, vandrar runt och kräver att bli utsläppt igen meddetsamma. Så där kan hon hålla på en hel morgon, hon är vansinnigt road av det, jag lite mindre road.

Och ingen Asta Katt som hoppar upp bredvid mig när jag ska titta på TV och kräver att jag ska klia magen allt medan hon placerar en bakfot rakt i bildrutan. Det är ytterst få program jag ser nu för tiden utan att de är illustrerade lite extra med nyss nämnda bakfötter. Jag har vant mig. Kommer att kännas konstigt att titta på TV utan kattfötter. Kanske kan jag inte ens se på TV utan vidhängande kattfötter? Det måste jag ju kolla. Om det är så.

Men, en vecka på landet. Inga syrenträd dock men man kan ju inte få allt, säger folk.
Det innebär ju också en vecka när jag kan spela min musik hur högt jag vill. Kanske något som jag borde växt ifrån med min höga ålder, men just det får mig också att längta lite extra. Lite Cohen eller Lundell eller lite gladpop eller varför inte lite Cornelis som mumlar lite trevligt medan jag sitter med våfflor (åh, jag måste ta med våffeljärnet!) med drottningssylt och riktigt starkt kaffe och sedan en liten god middag ihop med en liten Hof och ännu senare lite glass och bär.

Och att lyssna lite mer på fåglarna, det är ju ganska tyst här där jag bor, och visst, jag har skogen precis utanför, men fortfarande så är den inte i knät på mig. Där är det natur direkt utanför dörren. Oslagbart att knalla ut och sätta sig på bänken och dricka kaffe på morgonen och titta när fåglarna badar fågelbad och daggen fortfarande ligger kvar. (Jo, jag är visst uppe så tidigt.)
Jag vet inte varför jag skulle tveka.
Egentligen.

Tänk om det inte är lika kul nu?

Det börjar bli lite fånigt, det här.
Du vet, jag hittade ju den här boken i ett gammalt magasin och jag skojar inte, men hjärtat tog ett skutt av lycka, precis som när man träffar på någon man tycker riktigt mycket om.
Bar hem den, du känner nog igen den, Tre män i en båt, men nu infinner sig ett problem.

Jag har ju läst den förut och jag tycker att det är en av de roligaste böcker jag läst, den är inte hahahaha-rolig allt igenom men vissa passager är helt sanslösa, så där att jag minns att jag läste om dem flera gånger bara för att kunna garva lite mer.
Men.

Tänk om jag inte tycker den är lika kul den här gången?

Jag sneglar på den och jag undrar om det är lika bra att låta minnet vila i att det var helt sanslöst roligt.
Eller, ska jag läsa den igen och upptäcka att den inte alls är sån som jag minns den?

Du vet, eller det vet du säkert inte, men en av mina favoriter var Lundells "En varg söker sin flock."
Just då, när jag läste den så var jag inne i ett allmänt uppbrott och jag minns att jag blev så jäkla glad av att läsa den.
Sedan läste jag om den för något år sen.
Inte alls samma sak, jag var på ett annat ställe i mitt liv och boken på sitt eget ställe i sitt bokliv.
Visst, det förtar inte känslan av att det just då var precis den bok jag behövde.
Kanske ska jag tänka att det alltid är så, orden som är skrivna talar bara till oss när vi är i precis samma tonläge som dem. Eller mottagliga för dem.

En sak vet jag dock. Jag vill aldrig hamna i samma tonläge som den där förbaskade boken, vars titel jag inte tänker nämna, det räcker att jag skrev den högst motvilligt i ett svar i en kommentar.
Den dagen när jag känner att "jo, men just så är det!" när jag tänker tillbaks på den boken, den dagen kan ni lika gärna köra upp mig till ättestupan och säga bon voyage till mig.
Så det så!

Jag frostar av frysen och fortsätter reta upp mig.

Hej, jag stack huvudet i frysen efter utskällningen av den där boken, spenderade typ någon timme med att frosta av och fundera på varför jag köper mat som jag inte verkar ha någon avsikt att äta det här århundradet. Jag som alltid berömmer mig av att inte vara någon lättlurad konsument... Bah!

Trodde jag var färdig med nyss nämnda bok, men, här går jag och retar upp mig igen. (ja, för lite att göra, antagligen...)
Men, hör här: "Perfekt läsning för en mysig hemmakväll" skriver Daily Mail.
(Och ja, jag vet. Daily Mail. Men låt gå.)
Nu får man anta att Daily Mail recensenten och jag inte har samma idé om en mysig hemmakväll.

En mysig hemmakväll för mig är inte en bok som har små moralkakor planterade överallt eller små pekpinnar som är försåtligt maskerade till "Ögonblick när personerna i boken Förstår Något Viktigt i Sitt Liv."

Inte heller är mina favoritböcker så cementerade med humorlöshet.
Inte heller tycker jag det är så "oooh" och "pip av förtjusning" att gifta sig.
Jag har aldrig velat gifta mig i hela mitt liv.

Som barn ville jag bli stor. Och bestämma själv. (japp, kanhända jag var ett gott material till diktator som gick till spillo. Man vet aldrig.)
Men gifta sig lät liksom inte som någon stor häftig sak jag ville vara med om.
Jag anser det fortfarande, jag förstår inte riktigt grejen.
När folk pratar (men hej...vänta nu...folk i min närhet pratar inte om bröllop i vanliga fall, om jag räknar lite snabbt så känner jag inte en enda en som är gift. Min äldsta vän gifte sig och tog ut skilsmässa två månader senare och refererar till hela händelsen med orden "Jag var nog inte klok."
Men i alla fall, mina vänner är inte giftermålsbenägna överhuvudtaget. Fast nu är det ju också som så, att även om jag inte kan tänka mig själv som brud skenande uppför altargången så tycker jag att bröllop för andra låter skoj. Definitivt. Möhippa och strippande män och tårtor och fest hela natten. Men vänta lite nu igen, det låter ju som en vanlig fest, om man exkluderar möhippe-elementet.)

Och jag har inget emot chick-litt mer än när det är som i det här fallet så urbota urblåst dumt.
Så är det.

Usch. Usch. Usch.

Den där boken jag nämnde för några dagar sen är nog tammefan det dummaste jag läst sen jag slog ihop mina Mitt Livs Novell och Starlet som barn.

Sockersött och tillrättalagt och alla fick en enorm insikt i sina liv och för att kröna allt med något riktigt lyckat så blev det ju bröllop och allt blev så bra, så bra.
Ungefär samma känsla som när man åkt karusell och ätit lite för mycket sockervadd hade jag när jag smällde igen pärmarna.
Jag känner mig mest som "Men herrejösses, är det sån här skit folk vill ha?" eftersom jag kunde läsa på baksidan att det var en "bestseller" och "Ska bli FILM!"

Jag vet, jag vet... Varför envisades jag med att läsa igenom boken? Har ingen aning. Troligen så är jag för envis för mitt eget bästa ibland. Och jag tänkte väl någonstans att jag skulle ge boken en chans....

Men allt jag känner nu är en viss ilska att det fortfarande verkar som stereotyper och klichéer är det som funkar bäst.
Och sedan kryddat med lite lagom ögonblick när personerna i boken känner att de utvecklats och där de klappar sig själva mentalt på axeln allt medan jag läser och förundras över hur platt det går att få till det och ändå få folk att hurra i kör.

Kanske är det som retar mig att det var så menlöst. Så tillrättalagt och så jävla konventionellt och traditionellt och så jolmigt.
Ungefär samma känsla som att bli matad med sked efter sked av honung.
Jag har svårt för jolmigt. Jag har svårt för gulligull-böcker. Jag har svårt för när allt är för enkelt och allt kan lösas med lite fnitter och champagne.
Usch. Usch. Usch.
Jag måste nog gå och läsa lite Kinky Friedman så jag blir av med den sista klibbighetskänslan.

Mornar.

Gick en timme på morgonen, spenderade sista tjugo minuterna med ont i ena knät, det är ett helvete att bli gammal. Håller fullt med Hjalmar Bergman eller vem det var som sa att ungdomen är förslösad på de yngre, tacka vet jag att känna sig så där odrägligt pigg vid fyrtio år, med all livsvisdom man skrapat ihop under tiden man levt. (Hrm, förhoppningsvis, ja....)
Tänk att kunna gå obehindrat på en fest utan att bli som en zombie dagen därpå eller att kunna vara uppe hela natten bara för att det är skoj och sedan vara fräsch som en lärka på morgonen.

Nu tar det timmar innan kuddavtrycken lämnat ansiktet, jag tänker ofta på att jag nog ser ut som en ostruken duk när jag ger mig iväg på mornarna på mina rundor. Men det är nyttigt.

Framför allt för mina medmänniskor som kan få nöjet att haja till lite när det kommer en ganska ostruken människa marscherande som en bulldozer. Det finns inte många som inte väjer automatiskt när jag kommer ska jag säga. Självbevarelsedrift kallas det visst.

Jag antar att det också hjälper att jag är på vansinnigt dåligt humör när jag ger mig iväg, jag avskyr mornar och det tar nog en tio, tjugo minuter innan jag slutar att se ut som om jag mentalt morrar åt varenda en jag möter.

Eller egentligen avskyr jag kanske inte mornar, mer idén med mornar, pratar med folk gör jag helst inte förrän jag känner att jag inte är mentalt släkt med August Strindberg när han var som mest misantropisk.
Skratta är otänkbart, det finns inget att skratta åt på mornar. Absolut inte.
Det lustiga är att det är absolut aldrig något fel på mig om mornarna, den tanken finns inte. Det är bara alla andra som är till problem eller i vägen.
Ändå envisas jag med att gå upp relativt tidigt, jag misstänker att det är min egen självbevarelsedrift i mig som säger "Gå upp nu, lika bra att få eländet överstökat..."