Det här är ert fel.

Det ska ni bara veta. Nu har jag fått nog av er.
Ni har ett dåligt inflytande på mig!

Det är ert fel att mina högerknogar nästan blöder, att mina knän funderar på att emigrera till Korpilombolo, att hela min kropp ömmar och att jag doppade mitt hår i såpa-hinken.
Allt är ert fel!

Jag kan absolut inte förstå varför ni måste berätta om hur ni gör det fint på era balkonger, altaner, målar och fixar och står i.
Jag är en svag människa.
Det borde ni veta efter alla dessa år.
Jag tar intryck. Omedvetet suger jag i mig er information och
vad händer?!

Jo. Jag finner mig själv liggande som någon slags jädra ormmänniska på balkongen, med handen nerstoppad halvvägs till grannen medan jag försöker få bort all klorofyll (eller vad fan det nu är, grönt är det i alla fall) från balkongräcket.
Jag skrapar upp mina känsliga pianofingrar (ja, det går bra att hosta till lite där) när jag försöker att få bort det allra längst ner.
Jag viker mig nästan fyrdubbel för att komma in i hörnen och det enda som fattas är att någon kommer med omslagspapper och slår in mig och ger bort mig till julklapp.

Jag ligger under plaststolen och skrubbar den allt medan Styre står ovanpå den och håller ett tal till alla församlade fåglar.
Jag får såpa i håret, i ögonen, innanför t-shirten och mina jeans ser ut som om jag försökt att smygbada dem.

Och allt det här bara för att ni envisas att tala om för mig att ni gör i ordning på era balkonger. Och altaner.
Allt är ert fel.
Allt.
Och nej. Ni ska inte skriva "Men visst blev det fint efteråt?"
Jag vill aldrig mer se balkongen, så här mycket i närkontakt med min balkong har jag aldrig varit förut och jag känner nu att min sommar kommer att tillbringas i garderoben.
Så det så.