Ja, jag erkänner!

Nej!
Inte ett ord!
Inte ett pip från någon vill jag höra!
Inte ett småleende!
Inte ett ljud, hör ni det?

Det är lika bra att jag löper direkt in i skamvrån och erkänner, med dumstrut på huvudet och ett väldigt fånigt leende på läpparna att:

"Ja, jag har gjort det!"
"Ja. Igen. Jag vet. Jag vet. Jag vet!"

Men det hela började ju så oskyldigt.
Här satt jag i min ensamhet igår kväll, hela staden grillade utom lilla jag som inte hade någonstans eller någon att umgås med.
(Ja. Jag försöker få dig att tycka synd om mig och inte döma mig för hårt. Fungerar det?)

Så.
Jag slog igång datorn, vandrade in på Tradera, med (märk väl!) de bästa föresatser.
Föresatser som hette "liten söt klänning" eller kanske "några söta damskor",
jag tittade och förundrades, jag sökte på "hippie", på "bohem" och lite smått och gott.

Men...
Utan att jag vet hur det gick till så skrev helt plötsligt mina små tulpanfingrar "Reebok."

(Ja. Jag hör dig. "Inte ett par Reebok till!? Men jösses, är människan helt bindgalen? Hur många hade hon nu igen? Var det inte tio, elva par? Hon är helt skogstokig! Någon borde hoppa över till hennes boning och slita dän varenda tangent som det går att skriva Reebok med!")

Men i alla fall.
Ställd inför fullbordat faktum så sa jag till mig själv "Det skadar ju inte att titta lite... Inte för att jag ska ha några. Inte alls. Till och med jag vet hur mycket Reebok jag har. Men titta lite kan man väl göra?"

Så det gjorde jag. På damskor i min storlek, såg lite intressanta objekt men nöjde mig med att bokmärka dem.
Stolt som en höna var jag men sedan så gled fingrarna omärkligt iväg till knappen med "ungdom" och där stod det "Reebok", min storlek, men inget foto...
"Nåväl, det är säkert inget att ha, men man kan ju alltid titta" sa jag till mig själv...

Och där var de. Givetvis.
De lömskaste av alla lömska Reebok som finns. De Reebok som jag älskar lika fanatiskt som en baby älskar sin snuttefilt, lika fanatiskt som en del älskar sina märkeskläder, som en del älskar en idol.

Där var de.
Mattsvarta. Dmx-dämpning. Och med en liten förförisk "Köp nu-knapp"

Jag suckade.
Jag försökte slita blicken från dem.
Jag suckade igen.
Den förnuftiga sidan av mig sa "Lägg av! Du har två par sådana! Precis sådana!"
Min lite mer vänligt instämda sida sa "Fast.... Det ena paret är ju vääldigt utslitna, de har jag ju på landet. Det är inga snören i dem. Dämpningen är slut. Och det här andra paret, som jag har i stan. Visst kan de vid en första anblick se likadana ut, men titta på sulorna! De är inte likadana!"

Den förnuftiga sidan sa "Nu stänger du sidan, ögonaböj! Jag får ju skämmas över dig, kvinna, du trånar som en klockarkatt över ett par skor! Skärp dig! Är det inte du som ständigt tjatar om att materialismens tidevarv är över oss, och det är åt helvete? Är det inte du som läser Thoreau och håller med? Är det inte du som gör dig rolig över märken och trender med jämna mellanrum!? Va? Va?"

Och så stängde den förnuftiga sidan av mig ner Tradera-sidan och jag gick till bädds allt medan jag var på ett riktigt gruvligt humör.

Men, märk väl, jag vann första ronden! Eller min förnuftiga del. Kom ihåg det lite längre ner är du snäll.

Sedan.
Det finns ju alltid ett sedan.
Eller hur?

Jag kommer alltså hem, ganska nyligen, efter lite mathandling på staden, där jag stod emot alla frestelser som finns (tefaten räknas inte, det är nyttigt med godis-tefat, det vet varenda åkersork.) och jag satte mig här för att läsa min mail.
Glad för kommentarerna som vanligt, och jag skrev mina svar, och sedan så blev jag sysslolös.

Eller sysslolös och sysslolös.
Jag kunde ha (och tänkte) läst era bloggar.
Men, dessa fingrar...
Gör precis som de vill.
Helt otroligt.

Plötsligt var jag tillbaka på Tradera.
Tittade på min minneslista eftersom jag tänkte att jag kanske ändå lade dem i minnet, men icke.
Så då tänkte jag att man kan ju alltid, eh, hrm, ja, du vet, titta lite.
När man ändå är på Tradera.
Se om någon annan köpt de där skorna.
Så att jag kunde dunka mig själv i ryggen och säga "Vad duktig jag var nu, jag köpte dem inte!"

Fast...
Skorna fanns kvar.
De var om möjligt ännu snyggare än igår.
Igår var det ju kväll och alla vet ju att dataskärmens bild blir mycket bättre på dagtid.
Eller hur?

Så jag beundrade skorna lite och suckade.
Allt medan mitt förnuftiga jag suckade lika hårt det.

Och sedan.
Jag vete fan hur det gick till.

Helt plötsligt hade jag tryckt på "Köp nu-knappen".


Så.
Ja.
Jag har gjort det igen.
Jag har ingen karaktär.
Men.
Jag är lycklig.
Mycket, mycket lycklig.