En icke sjösjuks memoarer...

Egentligen tänkte jag inte skriva om Asta utan om att jag läst ut boken nu. Jag vände blad med samma försiktighet som någon som inte vill väcka den björn som sover. Det är lite ledsamt att säga men jag tyckte det var klumpig svenska, möjligheten finns ju också att det var jag som läste klumpigt... Det vet man ju aldrig. Men jag tror inte det.

Saken är väl den att jag tycker att läsande ska gå någorlunda smärtfritt, man ska inte behöva hoppa till och börja ifrågasätta sitt eget förstånd och gå tillbaka flera sidor bara för att kontrollera att man inte missat något i handlingen för att sedan gå till stället där man var och konstatera att 'nej, jag har inte missat något,men någon annan har' och sedan försöka komma tillbaka in i handlingen allt medan man omedvetet väntar på nästa ologiska kullerbytta som kommer att få en att gå igenom proceduren med bläddrande tillbaka allt medan man morrar som en ordinärt missnöjd grävling.
Det stör läsandet att vara missnöjd grävling samtidigt.

Det finns böcker som är en ren njutning att läsa, allt flyter som en vårglatt porlande bäck på våren som sköljer bort vinteris. Nej, läs 'vinter-is' inte 'vinterris'. Jag vet inte, tycker du också att det borde vara ett bindestreck där? Jag tycker det med, men vem hinner att gå tillbaka och ändra sådana småsaker mitt i dagens teknologiska stresssamhälle?

Jo, jag vet. Aldrig 'tre likadana bokstäver efter varandra'. Men som sagt, hur skulle jag ha tid att ändra på det? :D

Raskt tillbaka till oordningen, en bok som är en glädje att läsa är 'Den keltiska ringen' av Björn Larsson.
Jag tror att jag har skrivit om den förut...
Låt mig först säga att jag är totalt ointresserad av båtar och segling. Inte bara ointresserad utan i det närmaste allergisk mot blotta tanken på att sätta mig i något som ska föra mig över vatten. Jag tänkte skriva att jag blir sjösjuk bara av att stå på en brygga, men det är inte sant, de gånger jag har åkt båt så har jag aldrig varit åksjuk.
Jag har åkt båt mellan Göteborg och Fredrikshavn när synen som mötte en när man stack in huvudet på toaletterna var ben som var utsträckta från nyss nämnda toaletter och avgrundsvrålen ekade mellan dörrarna.
Var jag sjösjuk? Inte då. Jag snaskade godis och mådde väl. 

Jag har åkt båt mellan Göteborg och Harwich. Det blåste på gamla Nordsjön men Ulvstrumpa på väg till Harwich dansade som en iller på dansgolvet, med sådana moves att John Travolta borde ha gråtit sig till sömns om han sett det.
Viss hjälp hade jag onekligen av att golvet höjde sig och sänkte sig med ojämna mellanrum. Det skapar spontanitet i dansen.

På hemvägen blåste det ännu mer. Jag mådde så bra så. Och åt en frukost morgonen därpå som borde ha tillfredsställt ett helt kompani. 

Hur mycket jag än försöker så kan jag inte minnas att jag har varit sjösjuk på någon båt. Så det är inte anledningen.
Jag tycker antagligen helt enkelt inte om idén med båtar. Vill jag någonstans så vill jag dit antingen via apostlahästar eller med hjul. Jag vill inte flyta någonstans. Så är det nog.

Var var vi? Jo. Björn Larsson. Den keltiska ringen. Det är båtar i boken. Jag sträckläste. Och har läst igen. Suverän bok. Läs. Och flyt inte. Lita på mig.

Dumma, dumma människa!

Jag sitter här med Asta Katt som tycker att jag borde gå och lägga mig. Hon är väldigt bestämd med att matte ska gå och lägga sig en stund mitt på dagen så hon också kan gå och lägga sig och sova en stund efter att ha vilat sig hela förmiddagen i sängen i ensamt majestät.
Det gnölas och gnys och slängs tjuriga blickar på den dumma människovarelsen som envisas med att sitta som fastlimmad i soffan. 

Är det ingen som korrekturläser nu för tiden?

Jag har svurit. 'Är det ingen jävel som korrläser nu för tiden?!' svor jag.
För det är helt enkelt som så att vill man förstöra en bok så ska man se till att handlingen inte riktigt håller ihop. 
Så är det för mig i alla fall. Må så vara att jag inte minns vad jag åt till lunch igår men när jag läser, då.... 
Då är jag uppmärksam som tiohundra (också populärt kallat tio tusen) vakthundar. 

Så, vad har då väckt mitt misshag? Jo, jag försöker läsa 'Katt och Råtta' av Rankin. Översatt till svenska. Ibland ska man inte läsa översättningar. Ibland ska man gå rakt till källan. Detta verkar vara en sådan gång.
Och nu kommer en liten försmak av vad som irriterat mig, ska du läsa boken kanske du inte ska läsa här.... 

Nå. För det första, Rebus är hemma i sin lägenhet och en flicka har kommit hem till honom, hon är rädd och frusen. Hon ber att få låna hans dusch och kommer ut insvept i handduk på huvudet och en om kroppen. Rebus lägger särskilt märke till detta när han tänker på att kvinnor alltid verkar kunna få handdukar att hänga kvar.
Sedan står det att en test av hennes skitiga hår letar sig fram från handhuvudduken....

Ja. Du reagerar också? Låt oss ta varandra i hand och spänna ögonen i varandra på ett Sherlock Holmeskt sätt och säga 'Varför har hon en handduk runt huvudet om hon inte tvättat håret?'
Kanske står det 'dirty blonde hair' på engelska och det är helt enkelt en beteckning på en hårfärg. Det vet ju du och jag.

Eller också så står det att hon har otvättat hår men ändå envisas med att svepa in huvudet i originalet. Sedan kan vi ju fundera på varför tills korna kommer hem....

Nästa sak; Rebus får ett meddelande att han ska närvara vid en lunch på ett flott hotel. När han kommer dit vid middagstid är trafiken lugn står det. I hissen upp så känner Rebus att han är hungrig.

Tacka fan för det. Rebus har ju tydligen lyckats missa lunchen totalt och kommer här några timmar för sent. Vojne. Vi slår alla ihop våra händer och tänker 'Stackars, stackars Rebus, nu får han äta själv eller gå hem hungrig.'

Inte då. Som ett mirakel så är lunchgästerna kvar så att de kan äta sin middag som sedan förvandlas till lunch igen på något magiskt sätt som bara händer i böcker....


Alltså. Sådana här saker får mig så irriterad. Är det ingen som korrläser? Ingen?  Härmed anmäler jag mig som kandiderande. Ansökan om mitt intresse skickas till 'Minne som en elefant när det gäller.'

Se på fan, där är hon ju....

Hej, det är bara jag, brev från bäste vännen och så vidare som det heter...

Jag har lite problem, med datorn, inget annat, så du kan lugnt sätta dig till ro. ;)

Hur som haver, Ulvstrumpa may or may not, (det beror på hur det går med nästa steg som jag ska ta) turn into another blog. (Lite Swenglish på onsdagskvällen kan väl inte skada?) 

Och vill du ha nya url'en ( som kanske eller kanske inte uppstår) så går du in på Ulvstrumpas facebook-sida, där du plitar ner med dina finaste kråkfötter att du vill ha min nya eventuella url, samt lovar evig hängivenhet och alla dina öl och din choklad till mig, i all evighet, amen.

Så. Nu får vi se vad som händer. Håll tummarna för att jag inte ska behöva slita ihjäl mig med en ny url och blog och allt vad det innebär. 

Here we go...


Och, nej, det är ingen idé med kommentarer här, jag kanske aldrig mer kommer in här. (Jag har stor tilltro till mina teknikaliska kunnigheter...)

Alla dessa förbannade fötter vid vatten.

Igår skrev jag på facebook att jag inte vill se mer fötter vid vatten.

Sedan gick jag och lade mig och tänkte 'Men vad är det med folk egentligen? Varför gör de det?'

Imorse när jag gick upp så svävade fortfarande samma tanke över mitt huvud; varför gör folk det?

Om vi ska vara riktigt partiska (och det ska vi eftersom någon måste vara det.)

så har vi alltså ett vattendrag, en sjö, ett hav, en regnpöl eller en pool.

Fine.

Vatten är fint.

Sedan placerar man sina fötter i ovan nämnda vatten.

Varför då?

Fötter är inte speciellt vackert. Fötter kan i bästa fall se ut som den kroppsdel det är med små trinda prinskorvar som tår.

Inte någon gång har jag sett en bild där jag utbrustit 'Men herregud, så vackra fötter vid ett hav!'

Fötter är inte speciellt vackert. Enligt min åsikt.

Varför inte sätta dit något annat? En öl? En flaska vin? En hundvalp? En kattunge? Din mat som du ska äta? Ett leende ansikte? En blomma? En gris på utflykt? En kalv som idisslar? En smurf från din smurfkollektion? En bockhov?
Det skulle jag vilja se, en bockhov. Där har vi en artistisk touch.

Fan solar liksom.

Varför envisas med dessa förbannade fötter!?

Jag begriper det inte, men så tänker jag som så, i duschen, när jag tittar ner på mina egna fötter att det är nog det som är nyckeln i höstacken.

Alla andra gör det.

Så då gör vi det också.

Kanske är folk otroligt stolta över sina fossingar. Det ska man vara. De bär omkring på oss. Kanske är jag orättvis, kanske är det fötternas revanch, typ 'Här går vi instängda i sockor och strumpor och skor, men kolla nu! Vi är fria och lössläppta!'

Fine.

Men gör något kul med dem. Måla dem i regnbågsfärger. Doppa dem i choklad.

Vad som helst som gör det värt att se.

Sa Grinchen.

Antropolog Ulvstrumpa tittar på småpratare.

Du vet, det är i sådana stunder som jag känner en djup samhörighet med Sheldon i Big bang.
Vilka stunder? säger du.

Jo, de här stunderna när folk småpratar. Jag känner mig som en antropolog som kommit i närkamp med ett exotiskt folkslag.
Jag förstår själva mekanismen, att det skapar ett slags band mellan människor medan de småpratar om vädret, barnen, gardinerna, modet eller vilka kakor de ska baka.
Jag förstår att det utlöser någon slags form av välbefinnande hos stammedlemmarna.

Dock inte för mig. Jag vrider mig inombords och jag hummar och jag undrar hur fort jag kan ta mig därifrån.
En sak jag lärt mig är att man ska ställa frågor, då kan folk sköta konversationen i stort sett helt på egen hand.
Det är skönt och en lisa för mig när allt jag behöver göra är att humma, kasta in en fråga och lyssna.
Lyssna är jag bra på.

Och att prata om saker som jag finner intressanta. De sakerna är småprat för mig, när jag frågar min vän om det är som så att det finns en trygghet i att leva i kaos. Eller när jag tänkt på hur märkligt det är att det alltid blir stopp i avloppet precis när man inte har lust att göra rent i detsamma.
Vilket är aldrig. I och för sig.
Jag menar, ingen vettig människa vaknar väl och känner 'Idag kan jag knappt bärga mig förrän jag ligger på knä och får rensa ur golvbrunnen!'

Eller att jag funderat på varför alla ler så falskt i tidningarna, det enda som uppnås är att de ser ut som apor som visar tänderna. Fast aporna gör det ju för att de är rädda. 
I och för sig, jag vet ju svaret på det, men det är ju inte bara jag som lägger märke till leenden som aldrig når ögonen, eller hur?
Då blir det inte den avsedda reaktionen ändå.

Så, visst, det är en slags småprat jag ägnar mig åt också. Grejen är väl att jag hört otaliga gånger att mitt ansikte är som en öppen bok, är jag inte intresserad så är det enda som fattas att jag står som en tioåring och kasar med skon på andra benet allt medan jag vrider mig runt för att titta vad som finns bakom nästa hörn. Och sedan springer iväg.

Jag kanske gör det en dag. Vem vet? Ingenting förvånar mig när det kommer till mig själv. Höll jag på att skriva. Och skrev. Fast det är inte sant. Det går inte en dag utan att jag förvånas. Det är ganska trevligt. Och ibland otrevligt.
Men aldrig tråkigt.

Man undrar hur de står ut med en.

Ibland undrar jag hur de står ut.
En 'icke-konversation' jag hade med Fimpen i veckan var när hon hörde av sig via datorn och jag deklarerade att jag precis kommit till datorn för att stänga av den och att jag nu ämnade se på tv och jag föreslog att vi kunde prata nästa dag eller så.
Nästa dag kom och först på kvällen insåg jag att det var nästa dag.

När jag kom hem idag hade Witchen ringt. Jag ringde upp och sade i samma ton som Lurch i Familjen Adams: Du hade ringt. Var det något särskilt?'
'Nej, jag ville bara höra hur det var.' sa hon.
'Jag gillar inte småprat, vet du' sa den genomsociala Ulvstrumpa.
'Det var mest att jag ville höra din röst.' sa Witchen.
'Jag är inte mycket för sån't.' sa jag.
'Nej, jag vet.' sa hon.

Det är vid sådana här tillfällen det står utom allt rimligt tvivel jag är introvert.
Troligen så introvert att det är ett under att jag någon gång kommunicerar med folk på 'gammalt vanligt sätt'.

Det är också ganska svårt att förklara att när jag till exempel varit ute och rört mig bland folk och umgåtts och sett och hört och känt, så är det bästa som finns, för mig, att komma hem och umgås med mig själv.

Det är inte ohövlighet som gör att jag inte hör av mig till folk, det ligger helt enkelt inte för mig, jag är sedan barnsben en ensamvarg,  höll jag på att skriva, men det stämmer inte.
Jag har läst mina gamla dagböcker från skoltiden, i högstadiet var jag högst social, jag umgicks med folk hela tiden, spelade volleyboll och dansade jazzbalett och gick ut och dansade, jag sa högt för mig själv när jag läste 'Hur fan orkade jag?!' och jag har ingen aning.
Men jag minns också att jag var själv ganska mycket, jag läste, skrev och traskade omkring för mig själv. Och jag sitter här nu och funderar hur det gick ihop, tills jag har förklaringen som får mig att le smått okynnigt...
Att inte gå i skolan mer än när jag själv tyckte mig ha någon användning för det gav mig dagarna fria för ensamhetsströvtåg.

Numera är jag lika social som en grävling i ett gryt som blir väckt av någon.
Jag gillar folk, det är inte det, eller nej, jag gillar en del människor. Inte speciellt många, men jag gillar mina vänner högt och rent. 
Men jag tror, i och med att jag fick panikångest så har jag varit tvungen att lära mig att ransonera. Kraften tar slut annars och det blir som ett batteri på urladdning när jag varit för mycket ute i världen bland folk.
Jag tror att en del av 'felet' (om man vill se det som fel, men jag tror inte att jag gör det...) är att jag är så uppmärksam på vad som händer omkring mig, hur folk är, vad de gör, hur de ser ut, hur det låter omkring mig och hur det ser ut.
En av de bästa saker jag vet är att titta på folk. Antagligen om jag har en bra dag skulle du kunna sätta mig någonstans på en bänk och jag skulle sitta där och vara nöjd med att titta på människor, på stadsbilden eller naturen.
Sedan när du kommer för att hämta mig några timmar senare är jag trött.
Ungefär lika trött som om jag sprungit ett maratonlopp baklänges med en känguru i armarna. Det är då jag behöver 'mig-själv-tid.'

På ett sätt är internet helt jävla fenomenalt. Jag är social, på mina villkor och på den tid jag väljer själv. Jag gillar att skämta med folk, gnabbas och diskutera.
Här kan jag göra det. Så mycket jag vill.
Utan alla andra intryck samtidigt.
Jag fokuserar helt på vad jag gör, även om jag ibland är lika förvirrad som baby i en topless bar, typ 'Nu har jag tjugosjutton fönster öppna, var var jag någonstans?' Men det är en helt annan sak.
Det är ingen som står bredvid mig i något klädestyg jag vill titta på eller någon som borrar i nästa vägg.
Det är magnifikt och underbart. 

Hm, var var vi? Jo, man undrar hur de står ut med en... Vännerna. Men att de gör det, det är guld värt. Även för en Grinch.