Det ger jag fan i.

Jo, men det var så här, härom dagen upptäckte jag att överdelarna har börjat sitta åt runt armarna, där uppe precis där axeln blir arm,  ni vet?
Inte kan jag skylla på att jag gjort som Karl-Alfred och ätit en massa spenat, inte heller har jag ägnat mig åt viktträning.
Utan jag sa helt lugnt; Åh fan, det är gäddhänget som börjar ta plats. Det ger jag fan i.

För det gör jag. Saken är den att efter att ha några tankar om att träna upp armarna någon gång i vinter så stannade det just vid tankar. Och inte tänker jag börja träna nu, som någon viktgalning bara för att få stil på armarna. 
Inte då. Nu är det sommar och det ska njutas.

Andra nyheter från det Ulvstrumpska tjället: Jag sitter här nu, i denna stund i mina jeansshorts. Jag är mäkta nöjd med att jag kom i dem i år också. Stretchjeans som är avklippta kan man lita på.

Och så kom jag att tänka på det här programmet med Trinny och Susannah som stylar om folk, kanske skulle de säga att det är dags att börja klä sig efter sin ålder till mig.

Då är det ju bara frågan om det är mental ålder eller fysisk de menar...
Är det mental ålder skulle jag gå omkring klädd i bäveroverall jämt.
Fysisk ålder, det ger jag fan i.

Det här med ålder är ganska fascinerande, när jag var riktigt liten så trodde jag att äldre var vansinnigt tråkiga och intorkade i sitt tänkande.

Men så mötte jag min vilda fars moster, Tekla, de somrarna när vi spelade poker med andra tanter och hade mjölkrig i Signes kök lärde mig att ålder inte bestämmer hur människor är.
Eller kanske det gör, för vissa, som tänker att de ska uppföra sig vuxet och moget.
Jag vet inte, jag har aldrig lidit av sådana tankar själv.

Hur som helst, försommaren är här, det är mindre än en månad innan det blir mörkare igen, men du, vi njuter nu, va? Och tankar på mörkare månader, de ger vi fan i.

Det småjävlas nästan hela tiden ibland.

Ibland går ju allt åt helvete, eller inte helt åt helvete men det småjävlas hela tiden.
Som igår, jag skulle leka vuxen och dammsuga och en sak som jag vet är att jag inte är bra på att multitaska.
Trots det så börjar jag med att dammsuga kök och hall. Sedan ringer äldsta vännen och vi pratar samtidigt som jag torkar kök och hall.
Allt väl so far.

Sedan börjar jag med maten. Och kommer att tänka på att mina aloe vera-plantor ser ut att behöva vatten. Så medan smöret och olivoljan bubblar i pannan så tänker jag att jag kommer att höra när det blir tyst i köket och så trattar jag iväg för att vattna blommor.

Allt väl i vardagsrummet, blommorna suger i sig, sedan knallar jag in i sovrummet, trots att jag har tanken att jag inte ska göra det.
Och så börjar jag vattna där.
En av plantorna har en för liten ytterkruka så jag fyller på och tänker sedan gå med överflödsvattnet till en annan blomma som står precis vid dörren.
En imponerande sträcka av kanske tre meter.

Sagt och gjort, jag hör också att det är tyst från stekpannan, så jag tar krukan och vips så ligger den på golvet.
Och det är vatten överallt.
Känns det som.

På väggen, på min fina, fina Van Gogh (gnöl och gnissel och NÄÄäää!) och jag rycker till mig en dammduk och börjar torka tapeten.
Sedan kommer jag på att jag måste ju lägga i sojabullarna i stekpannan så jag rusar ut allt medan jag mumlar eder mellan tänderna.
Det börjar bli brunt i pannan men inte så att det är så mycket fara, så i med de där jäkla bullarna och raskt tillbaka till sovrummet, beväpnad med handdukar.

Torkar och ser att det verkar bli fläckar på tapeten vilket jag tycker är märkligt eftersom det bara är vatten och när jag torkat tapeten tittar jag upp på den fina, fina Van Goghen och ser att det stänkt ännu längre upp än jag trodde.

Vid det här laget morrar jag ilsket och torkar och ser att det verkar bli fläckar, sedan torkar jag golvet och mumlar ilskna ord som får aloe veran att dra bladen till sig.

Och jag tänker att Van Goghen var perfekt! Helt perfekt! Och så gnölar jag. Och tänker på tapeten. Som var nästan perfekt om man inte tittar på där katterna ägnat sig i olympiadgrenen 'klös och riv'.

Men sedan börjar jag tänka att det är inte så farligt ändå, visst, blomkrukan sprack, men det är allt. Och jag tycker ju inte om perfekt ändå. Det är ok med lite imperfekta väggar och en imperfekt Van Gogh. Och jag slog mig bara lite på tummen.
Allt är ok.

Så, nästan i själslugn så traskar jag tillbaka till köket, vänder på sojabullarna, diskar morgonens disk  men sedan far fan i mig igen och jag kastar en granskande blick under diskstället.
Där är små smulor av mat!

Det ska det inte vara! Torkassistent Ulvstrumpa tar disktrasan och kör tummen (jo, samma tumme) rakt i diskstället med ganska mycket effektivitet.
Till saken hör också att jag fått lite speltumme eftersom jag har en katt på min nya mobil som behöver omvårdnad. Och så leder jag vatten till en krokodil.
Så det gör lite ont redan innan.

Men, i alla fall. Då fattar jag. Jag kastar disktrasan rakt ner i hon och lyfter armarna mot taket och säger 'Ok, jag fattar, jag fattar, det här är en dag när jag inte är i synk med motoriken alls. Jag ger fan i det här nu. Jag kommer härmed att ägna mig åt matlagning, sedan lägger jag mig på sängen och bär vatten till krokodilen, ok?'

Och så gör jag det. Och Murphy blir lite småbesviken.

Jag går väl in och ylar 'Hjääääälp!'

Tecken på att jag inte är så samlad just nu; Jag stänger balkongdörren efter att ha rökt och traskar iväg samtidigt som jag fortfarande håller i balkonghandtaget.
Jag kom inte så långt, kan man säga.

Mina tankar är ockuperade med telefon. Ska nämligen köpa en ny mobil idag och fy för fan och hans trinda moster vad jag inte ser fram emot det.
Du vet ju, jag lider av mobilteknikstress och jag ser inte fram mot det ett jävla dugg, lära mig nya finesser och komma sams med en telefon och hålla på och ha mig. Nää.
Men min gamla trotjänare kan jag snart inte se skärmen på efter flitigt användande och jag har förstått att en av sakerna man bör kunna göra är att se skärmen på telefonerna.

Jag har tittat runt lite och kommit fram till att det kanske, möjligen, eventuellt finns en telefon jag kan tänka mig, givetvis är det en sådan som folk säger 'Uuähh, nää, men den har ju inte så många appar!' och 'De är inget bra längre, man ska ha aaaajphone!'

Men inte jag. Jag ger fullständigt fan i appar och ju mer folk säger att 'ingen köper såna numera' desto mer känner jag att jag, jag kan uträtta stordåd i stil med den fula ankungen och ta den stackars oälskade till mitt hägn och behandla den som en svan.
Samt, jag är mer och mer övertygad om att jag är den enda som kan inse dess fulla potential.

Nåväl, jag får väl göra som sist, jag travade in i butiken efter hundra 'nejförfanjagvillintekaninteorkarintevillintenäääääää!' och när det väl var min tur så stegade jag fram till disken där en ung man med tatueringar över hela kroppen (och hur kan du veta det?! säger den där vännen av ordning som jag aldrig får men så gärna vill ha och jag säger 'jag vet inte men jag misstänker det starkt.) stod och log så servilt, slängde fram telefonen jag hade just då och ylade 'HJÄLP! Jag får inte in batteriet i telefooooooneeeen! Det ska nog va ett sån't där liiiiteeet och jag har inget liiiteeet!'

Det skulle inte vara något liiiiteet utan det var bara jag som behandlat kortet med för mycket försiktighet, tydligen skulle man attackera telefonen som en hungrig kobra och sedan drämma in kortet med effektivitet och beslutsamhet.

Inte fan kan jag uppvisa någon beslutsamhet med telefoner, såvida det inte gäller att stänga av dem, där har jag inga problem.

Nåväl, vi får se hur det går. Jag går väl in och ylar 'Hjääääälp!' som vanligt och ser lagom desperatängsligjagvillinteorkarintegemigbaraentelefonochvisamigvägenut!'

Varken sjöbensk eller spelmusikalisk.

Det är bara att inse att min massiva överreklamskampanj om Bukowski har slagit lite fel, varje gång Fimpen har varit ifärd med att beställa böcker så har jag sagt 'Ta en Bukowski' och sist vi pratades vid så sa hon att hon trodde att jag skämtade. Jag skämtar aldrig om Bukowski, svarade jag strängt.

Sedan var vi nere på klubben och någon där sade att 'Han går ju inte att läsa, då blir man ful i munnen i två veckor efteråt.' Det har ju aldrig varit något problem för mig, som jag sade, jag har alltid varit mer eller mindre ovårdad i språket, det går så bra med min frisyr tycker jag.

Och så kastar jag en blick i spegeln och funderar på att klippa mig. Och tänker 'Njäeee...' för det är så jobbigt att sitta still de tio minuterna det tar, samt det tär på min hårklipperskas nerver när jag hela tiden säger 'Du får inte ta för mycket, hör du det? Ta bara lite. Liiiiiiteeeee.'

Vore inte hårklipperskan min äldsta vän så hade hon säkerligen slängt saxen i golvet och skrikit 'Jag tyar inte längre!" och emigrerat till Amerika på närmaste atlantångare. Nu kan hon inte göra det för då skulle jag följa med. En liten bit i alla fall. 

Det är märkligt det där med båtar förresten, på min mors sida var de fiskare och man kunde ju tro att jag då skulle ha sjöben och vågor i håret.

Inte då.

Visa mig en hink med vatten som skvalpar lite för mycket och jag blir grön.

Ska jag ut på sjön så vill jag ha kav lugnt vatten och nära till land så att jag kan simma i land när (inte 'om') båten sjunker.

På min fars sida är de musikaliska så att det sjunger om det. Man kan ju tro att jag därför ska kunna ta upp vilket instrument som helst och spela en truddelutt som resten av spelmanssläkten.

Inte då. Min vilda far har givit mig; ett styck minidragspel, en cittra, ett munspel och en gitarr i from förhoppning att det skulle musiceras från morgon till kväll.

Det har det inte gjorts. Som han sade en gång med en suck 'Nåväl, du kan ju spela stereo i alla fall.'

Fast ett tag så tog jag upp gitarren, det gick ganska bra om jag får säga det själv. Alla låtar jag gav mig på fick nya versioner och jag sjöng gärna till, jag gjorde en ganska farlig version av 'What should we do with the drunken sailor' som troligen fick mina grannar att önska att han skulle få drunkna ifred och att jag skulle släppa gitarren.

Så lätt gick det dock inte, jag spelade på, tog ackord på ackord, fick till och med gitarrfingrar, du vet stenhårda trampdynor och allt. 

Ända till jag stötte på de här ackorden där du ska lägga tre fingrar över ett ställe, ett finger ovanför, ett nedanför och helst ha ett sjätte som du kan stödja de andra tre med.

Jag slet som en grävling med dem ackorden och förbannade mina anfäder som givit mig så små prinskorvsfingrar med ingen räckvidd alls samt ingen förmåga att vända lederna ut och in som det tydligen krävdes för att framföra ett stiligt 'twang' i stället för ett 'twäsch'.

Nu har gitarren stått i några år och samlat damm, musikaliska dammråttor kan jag tänka mig som kan urskilja både dur och moll.

Hm, var var vi... Jo, alltså varken spelmusikalisk eller sjöbensk, där föll äpplet långt från päronträdet. Troligen är jag undantaget som bekräftar regeln.

Släkten är bäst eller värst eller bara lite mittimellan?

Jag kokar rödbetssoppa. Nej, inte borsjtj, för det skall intagas med vodka och kosackdans och sist jag var nere i knäläge så stönade jag som en hel älg när jag skulle upp igen, så borsjtj är inte att tänka på.

För övrigt tänkte jag önska er en glad påsk. Jag vet inte hur ni firar den, förutom de som antagligen har åkt till Blåkulla eller de som till äventyrs har en religion som firar den.
Själv firar jag det inte direkt med något storslaget, vore jag yngre skulle jag gå omkring med kaffepanna och kvast för att inhysta godis men jag inser mig slagen i konkurrensen när jag ser små häxor traska omkring och mumlar att troligen får inte en dam i quinquagenarian-åldern ens hälften så mycket godis som barnen.
Om man ens skulle få något. Säkerligen bara tuggummi och det vet vi ju alla vad vi tänkte om tuggummigåvor i kaffepannan när vi var barn.

Så, jag lägger den idén på hyllan. Ihop med förklädet, hucklet och läppstiftet till rosorna på kinderna och bidar tiden till Halloween. Då jävlar.

Inte firar jag med släkt heller för den delen, stora släktsammankomster är ett hår av hin, om du frågar mig, senast var det på min fars födelsedag, visst var det trevligt med hela släkten men kände jag att vi hör ihop hela högen?
En del av de jag träffade var intressanta människor som jag pratade med, en del hade jag inte mer att säga än några artighetsfraser och så var det stopp.
Jag tror att det är så, oavsett släkt eller inte, en del människor finner man intressanta, en del inte och en del tolererar man och en del väljer man att inte umgås med alls.
Egentligen ska det väl inte vara svårare än så, eller hur?


Det är ett fåtal släktingar jag känner gemenskap med, och jag tror att även om vi inte vore släkt skulle jag känna den gemenskapen, så själva släktskapet är bara en slags grädde på moset.
Om det nu betyder någonting över huvud taget, hm, jag sitter här och börjar undra det.. Kanske det gör det, men å andra sidan så vet jag inte?
Jag menar, jag tycker ju inte mer om dem just för att vi är släkt utan för att vi har något att säga varandra, kanske har likadan humor eller kan berätta historier som vi båda har utbyte av? Hm, jag vet inte.

Med min far är det givetvis en sak att han är just min far, precis som min syster är min syster, släkt lite längre ifrån har jag ingen speciellt uppfattning om, de finns där och ibland ställer de till med släktmiddagar som jag inte dyker upp på om jag kan utebli. I min fars fall var det inte snack om att utebli och där satt vi, ett gäng människor som alla har samma blod i ådrorna men inte umgås så att det stör korna, jag var inte den enda som kastade nyfikna blickar omkring mig och tittade, det lovar jag.

En sak var oslagbar dock, inte en enda gång hörde jag "Vad stor du har blivit!" eller "När ska du skaffa pojkvän, då? Haha!" under släktmiddagen.
Sist jag var med har jag för mig att jag hörde det. Och då var jag ändå 32.

Nejvars, skojar bara. Jag var 41. ;)
Hur som haver, min soppa är klar, utan knädans och vodka skall det intagas rödbetssoppa och hembakt bröd samt cremé fraiche.
Glad påsk på er och adoptera en påskhare så här i påsk och så syns vi på Blåkulla.

Jag kan ju köpa hur mycket choklad jag vill!

Jag är nu i min 'quinquagenarian age.'
(och jojomensan, så ogin är jag att du får googla det.)

Det borde innebära att jag har lärt mig en hel del och jag har en hel del livsvisdom att dela med mig av, kanske du tror.
Eller så kanske du vet bättre och vet att så är det inte alls.
Allt jag har lärt mig är att de flesta 'vuxna' är inte på något sätt 'vuxna'.
Det vill säga om vuxen skulle betyda att folk vet vad de håller på med, vad de vill eller varför de gör saker.
De flesta av oss har inte en aning. Vi gör lite si och vi gör lite så och sedan ibland är vi väldigt nöjda med resultaten och ibland får vi ta ett steg tillbaka och säga 'Nämen, vad fan, blev det så? Det var ju inte alls så som jag hade tänkt mig!'
Det vill säga när vi haft tid att tänka. Eller om vi velat tänka.

Ungdomens attityd av att 'vi kan allt och vi vet allt' förbyts i de flesta fall av 'Nämen, vad är det här och hur ska jag göra nu och hur blir det sen om jag gör så och tänk om...'
En jävla villrådighet råder och så till råga på allt så går vi och misstänker att andra nog vet precis vad de håller på med. Vilket jag lovar att de inte gör.

Så, du menar att ingen riktigt vet vad de gör eller varför, säger du och lägger pannan i djupa bekymrade veck.
Och jag säger, jag tror att det är så, kanske inte jämt, men en stor del av tiden så ägnas en stor tid av att försöka klura ut varför och hur och tänk om...

Det där 'tänk om...' är förresten en sak vi borde göra oss av med, vi vet aldrig förrän vi gjort något hur det ska bli och det där 'tänk om'et' kan få folk att bli helt stillasittande medan de tänker om och om igen.

Eller 'vad ska folk säga?' Jag brukar dra till med gamle Oscar Wildes ord om att man kan göra precis vad som helst så länge man inte stör hästarna på gatan. 
För det mesta tycker jag att folk inte verkar tänka så mycket på vad andra gör och om de gör det så är man ändå den sista som får veta det. Om man någonsin får veta det vill säga.

För övrigt, vad har jag mer lärt mig under alla dessa år... Hm, inte mer än att allt kan ändras precis när som helst. Om det är action man vill ha i ett liv så verkar det mest idiotsäkra sättet att få det att önska sig ett lugnt liv.
Genast skuttar Murphy fram och sätter igång än det ena och än det andra.
Vill man dock ha ett lugnt liv så ska man önska sig ett liv fullt av händelser och intressanta personer.
Ingenting kommer då att hända. Allt kommer att vara som att simma i filmjölk med honung i.
'Kan du backa upp det med några fakta?' säger du strängt och jag säger 'Jo, det tror jag att jag kan, allt jag någonsin önskat mig är ett ganska lugnt liv och jag kan säga att det har det inte varit, både på gott och ont, det har hänt otroligt mycket skoj, mycket galenheter och mindre roliga saker nästan hela tiden...'
I och för sig kan jag vara undantaget som bekräftar regeln, man vet ju inte.

Fast, mycket och mycket action, hm, jag tänker här, det är nog mer som så att när det varit lugnt så har helt plötsligt något dykt upp och bara presenterat sig, ungefär som 'Hallå du, här är jag!' och sedan har det bara varit att bita sig fast i karusellen med hörntänderna och se var man hamnar.
Äh, jag säger som jag brukar, 'säga vad man vill, men det är inte tråkigt, inte en sekund.'

Andra saker jag lärt mig är att det är skönt att vara stor, jag kan köpa hur mycket choklad och saker som lyster mig utan att någon drar in fickpengen.
Bara en sådan sak.
Har du tänkt på vilken frihet det är?

Idiotsäker...

Håller på att leta mig galen efter en liten rosa anteckningsbok som jag har lagt på ett idiotsäkert ställe.
Vilket verkar betyda att det är så säkert att inte ens en idiot kan hitta det.