I de laglösas by...

Jag satt förut och läste en blogg som är så välskriven att jag känner att jag gör absolut mänskligheten en tjänst om jag är tyst. Trogen min vana så går jag tvärtemot den känslan och tänker skriva lite om vilka tankar den väckte...
Och ja. Om du sköter dig så ska du få länken dit. Jag ska bara fråga först.

Det handlade om barndomen och barndomens barn och lite märkligt är det, för på söndag åker jag tillbaka till en av mina barndomshem på jorden.
Jag har haft ett flertal, men det här är speciellt...

Mina somrar tillbringade jag i en by som kallades "De laglösas by" av innevånarna.
Det tilltalade mig enormt, jag hade ju läst Mark Twain och Bombi Bitt och tyckte att det var hur passande som helst att jag bodde där också.
Jag var allt lite laglös tyckte jag om du frågade mig...
Om du frågade min far skulle han säga att "Hon gör som hon vill, det har hon alltid gjort" och så skulle han ha suckat och sucken skulle ha varit både lite stolt och lite trött.

I de laglösas by fanns också barnen, vi var ett fint gäng, en hop killar och två tjejer. Vi tjejer var också en av grabbarna i gänget.
Varje sommar möttes vi, vi pratade aldrig om vad vi hade haft för oss under de andra årstiderna, utan vi möttes på bygatan och tog på något sätt vid där vi hade slutat föregående sensommar.

Vi lekte röda/vita-rosen och det värsta straffet som kunde utmätas var att bli fången utanför utedassen...
Vi åkte minimotorcykel som galningar, (för min del räckte det med en åktur, då jag for upp på gräsplanen och kastade mig av och sedan var en provkarta över alla blåmärkenas färger...) en crossbana som finns där nu, den var vi med och gjorde ursprunget till..

Vi satt på syskonen Karlssons övervåning och berättade så hemska spökhistorier så att vi hoppade högt när deras katt hoppade ner från ett skåp och sedan satt vi och retades "Ha, du blev rädd!" "Inte då, jag är inte rädd ett dugg!" och sedan innan vi visste ordet av hade vi utmanat varandra ner till stenåldersgraven där vi  visste att det spökade...

Herregud så rädda vi var allihop, när vi smög fram och inte blev vi mindre rädda av alla skuggor som lekte i skogen, och när dessutom Olle började prata om att älvorna brukade dansa där och dra med små barn i dansen som sedan försvann för att aldrig komma tillbaka då sprang vi.
Inte för att vi var rädda, som vi försäkrade varandra utan bara för att vi faktiskt måste gå hem, just då.

När det regnade så var vi på min vind, där hade någon förtänksam själ ställt in ett pingisbord, vi spelade vattenpingis och var i regel lika dyngsura som om vi hade varit ute när vi väl var färdiga med ett set.

När det var fest på dansbanan var vi där. Vi visste allt om alla, vi spionerade ju på de vuxna och visste deras egenheter och när de kom uppklädda så visste vi också precis vilka de tyckte om, vilka som var lite osams, vilka som kunde tänkas ge oss en slant till chokladhjulen och vilka som skulle sitta ensamma lite senare vid ett bord och småsova.
Vi dansade aldrig.
Vi kom inte ens på tanken.
Möjligen kunde vi stå utanför dansbanan, hänga mot räcket och småfnissa över hur fåniga vuxna är.

När dansen var slut och de vuxna försvann så gick vi ner till brygghuset och badade, längre in i skogen fanns en badplats som kallades "De räddas badplats", dit gick folk för att vara i fred.
Ytterligare en bit bort fanns en kanonbadsjö.
Dit gick vi aldrig.
Vi hade vårt ställe, där folk förr tvättade, med en hal brygga och forsen som strömmade på andra sidan dammluckorna.

En sommar hade vi en gummijolle som vi for iväg i.
Under bron och sedan ut på sjön.
Givetvis tappade vi paddlarna och sedan led vi lyckligt sjönöd i flera timmar.
Vi talade om de obebodda öar som säkert fanns, med infödingar och allt, och de beskedliga alträden blev till fruktansvärda fiender på stränderna som bara väntade på att grilla oss på kannibalgrill.
En krusning på vattenytan var absolut inte en gädda utan en stor boaorm som bara väntade på att hoppa upp och strypa oss allihop när vi minst anade det.

För att ytterligare berika vår tillvaro så krängde vi fram och tillbaka i båten och frammanade en storm.
Alla ramlade i och vi skrek och ropade på hjälp så att tre av byinnevånarna kom sättande och trodde att fan själv var lös.
Sedan såg de oss, där vi stod och bottnade och skrattade och sa "Ni ungar är inte kloka nånstans!"
"Man ska inte ropa varg..." sa grannkäringen när jag kom hem och jag bara tittade på henne och tänkte att det var väl  underligt sagt ändå...

Allt var inte idyll, vi hade syskonparet som hade en major till far som absolut trodde på att slå in lydnad i barnen. När en av dem hade åkt omkull med crossen så grät han, vi andra trodde att han slagit sig, men han grät av rädsla för att komma hem med crossen som det blivit märken på.
Det tog några dagar innan syskonparet kom tillbaka till vårt gäng, märkbart kuvade och vi andra, vi avskydde deras far helhjärtat.
Det gör jag än, om jag tänker efter och säkerligen är jag inte ensam om det.

När jag tänker tillbaka så undrar jag vem som var ledaren av oss allihop, ibland var det jag, det vet jag, jag tyckte om utmana de andra för att se vem som klättrade högst, vem som vågade slänga sig från den högsta punkten i höladan rakt ner i höet.
Annars var det nog Ronny, han var störst av oss alla och hade en självklar ledarattityd, han kom på vilka lekar vi skulle göra och vilka vi inte skulle.
Anders höll sig alltid i bakgrunden, han sa aldrig mycket men han log nästan jämt. När han var med märktes han inte direkt men det underliga var att vi märkte när han inte var med.
Det var som att vara ute och gå och helt plötsligt inte ha någon skugga, mycket märkligt.

Och nu åker jag tillbaks dit, det är inte utan att jag undrar om jag skulle känna igen någon av dem, idag, eller om de skulle känna igen mig.
Jag ska i alla fall hålla utkik efter dem, absolut...

Följer Lippes exempel och skriver långa rubriker :) Kort sammanfattning av igår. Volvobilar KAN inte göra burnouts. Det blir bara löjligt. Det var ett jävla åskväder över oss. Små sportbilar: varför då? Det är lika imponerande som att komma till ett hårdrocksgig med mungiga.

Vari jag konstaterar att jag är inte vilken idiot som helst...

Efter all grisdramatik så var jag tvungen att dra mig tillbaka ett tag och andas i lugn och ro, som ni säkert förstår.
Annan dramatik som också hade att göra med grisar var rostbiffen som skulle marineras i soya, olja och vitlök.
Testade först med blommig rapsolja och soya.
Herregud så äckligt!
Drog fram olivoljan. Soyan. Vitlök.
Och: Bläää!

Min min efter avsmakningen gav nog uttryck för stor förvåning, besvikelse och en vild lust att köra tungan i 40 grader kulörtvätt för att bli av med smaken.

Då kom Kia in på scenen, jag hade givetvis dränkt rostbiffen i oliv-soya-vitlök, allt efter principen att det är fullt möjligt att misslyckas med en marinad en gång, men den andra gången måste det bli bra.
Nu kan man undra varifrån jag hämtat den principen, jag vet inte riktigt, det bara känns som om det skulle vara så.
Tyvärr är det inte så.
Man kan misslyckas med marinader hur mycket som helst.
Kom ihåg det.
Där låg de stackars rostbiffarna och badade i bläck, såg det ut som. Tyvärr smakade det så också.

Kia baddade då raskt av rostbiffskivorna, torkade och blaskade så att rostbiffarna blev lite mer presentabla.
Under tiden gick jag till attack mot potatissalladen.
Blaskade på med balsamvinäger, peppar, salt och allt efter principen att vilken idiot som helst kan göra en potatissallad.
Tydligen var jag inte vilken idiot som helst utan hade den här dagen intagit en särställning bland idioterna så potatissalladen var, ja, vad ska vi säga....
Låt oss bara säga att den var helt enkelt inte god.

Därpå bjöd jag Kia på rostbiff och potatissallad.
Stackaren var totalt uthungrad och hade en släng av väluppfostran och sade att det smakade riktigt bra.
Själv ägnade jag mig åt den  helt oklädda salladen som inte hade vare sig balsam-oliv-eller rapsolja på sig.

Total grispanik.

Igår var det onsdag, vilket innebär att teddygrisen nu inte längre är tjugo meter bort.
Gick och lade mig igår kväll och funderade på livets mysterier som vanligt, när en tanke slog mig:
Tänk om det var teddyspargrisgrisen jag slängt!?

Jag satte mig käpprakt upp, helt iskall över tanken på att jag möjligen slängt fel gris, och tankarna yrde i huvudet, "Hade jag något i grisen? Inte kan jag väl ha lagt pengar i grisen? Men kanske något papper jag var rädd om? Jag brukar ju stoppa undan saker på de underligaste ställen..."

I tankarna såg jag framför mig hur grisen just i detta nu brändes upp, med allehanda viktiga små papperslappar i, och undrade om jag inte kunde tänkas ha haft en helt galen dag när jag bestämt mig för att använda teddyspargrisgrisen till det den var avsedd för och prånglat in massor med hundralappar?

Kanske hade jag prånglat in lite smycken också som jag var extra rädd om?
I tankarna flög teddyspargrisgrisen omkring med vingar gjorda av tusen tusenlappar och han nöffade retligt åt mig medan mitt silver smälte till oigenkännlighet, hundralappar singlade som konfetti runt hans glada gristryne och han grymtade "Så går det när man slänger teddygrisar!"

Jo. Jag arbetade mig upp till total grispanik, och bortsåg helt från att jag inte sett en tusenlapp på väldigt länge och att vore det någonstans jag skulle stoppa mina hundringar så var det i händerna på folk som vill ha betalt.
Likaså bortsåg jag i från att jag aldrig förut känt behov av att stoppa silver i gristrynen förut.

Nu tror ni säkert att jag rusade upp till bokhyllan för att kontrollera vilken teddygris jag slängt.
Nej då.
Vanan trogen så satt jag och oroade mig ett bra tag. Man kan nog säga att jag hamnat i griskoma, där jag satt och vid det laget nästan såg hur allt jag någonsin ägt och tyckt om for iväg med grisen som vid det här laget hade antagit en elefants skepnad.

Sedan ryckte jag upp mig.
Kom till sans.
Insåg att det inte finns en chans att jag slängt fel teddygris.
Och somnade.

Drömde oroliga drömmar om teddygrisar som grymtade i leran och slogs, men vaknade pigg och nyter i morse ändå.
Det första jag gjorde var att kontrollera vilken gris som fortfarande bor i lyan.
Rätt gris kan jag meddela.
Och helt tom är den.
Vis av läxan från igår kväll så tänker jag icke heller stoppa något i den. Kanske lite kattmat, torrisar givetvis så att den skramlar åtminstone lite nöjsamt.

Stekpanne-uppfostran...

Igår utspelade sig följande konversation hos mig, det ringer på dörren:

En man står utanför, med två kassar och en liten stekpanna i handen, han snurrar på stekpannan och säger "Den här duger inte till att uppfostra nån med."
"Jodå," säger jag, "man får slå fler gånger bara."
Sedan fnissar vi som två glada grävlingar och han studsar nerför trappan och jag traskar in i köket med kassar och stekpanna.

Man kan slänga en gris.

...och vad gör hon nu då? mumlar vän av ordning (Hur gör man för att få en sån förresten? Nu har jag skrivit i flera år och med jämna mellanrum efterlyst en sådan, men ingen har uppenbarat sig. Så jag får vara min egen vän av ordning, vilket är som att välja ett får till president, hm, men när jag tänker på det, så kommer jag på att USA har lyckats med det förr också, så jag ger upp liknelserna för den här gången. För övrigt är det inget fel på får. Bara på folk som beter sig som om de vore fåraktiga, vilket ska översättas till dumskalligt egentligen. Så egentligen ska vi nog lämna fåren ifred helt och hållet. Och något annat dumt djur kommer jag inte på. Förutom människan då...)

Raskt tillbaka till ämnet:
Jag skjuter upp dammsugningen just nu.
I stället tänkte jag slänga ur mig lite påståenden och inte kommentera dem alls.
Hur det nu ska gå. Jag som är så glad i att kommentera mig själv. Men träning ger övning och ibland även färdighet så vi kör:

Dessutom tänker jag inte alls berätta varför jag kommit på dessa påståenden heller.
Om jag kan låta bli.

1. Kajor är intelligenta fåglar. Dessutom vansinnigt snygga sådana också.

2. Att dammsuga är att dö en smula. Att skura golv är att samtidigt ha ett stycke katt som håller sig fast för glatta livet i skurmoppen och därför blir jobbet dubbelt så effektivt gjort.

3. Dvs så länge man avhåller sig från att titta efter hur mycket päls den lilla söta katten har fällt.

4. Man kan ha chili till precis allt.

5. Sådana där små plåtburkar och plåtaskar som de hade förr är för rackarns söta. Även om de är tomma.

6. Res dig aldrig upp och skena iväg häftigt när du har läsglasögonen på. Saker är inte alls där de ser ut att vara.

7.Man behöver inte alls svara i telefonen bara för att den ringer.

8. Ett hem utan choklad är inget hem.

9. När man ska städa lådor är det helt okay att bli sittande vid dem för att flera timmar senare upptäcka att man inte städat ett dugg utan bara suttit och tittat i genom alla saker och kommit ihåg saker man trodde man glömt.

10. Man kan slänga en rosa teddygris.

11. Jo. Det kan man.

12. Man kan slänga en rosa teddygris. Man behöver inte ha den på hatthyllan för att välkomna gäster.

13. Däremot kan man inte slänga teddygris-galgen och panda-galgen.

14. Jo. Man kan slänga teddygrisen utan dåligt samvete.

15. Nu går jag och slänger teddygrisen.

16. De tömmer inte soptunnan förrän på onsdag. Så om jag ångrar mig kan jag hämta upp den igen.

17. Fast, det blir bra äckligt att stoppa ner händerna i soporna. Och jag är trött på grisen.

18. Nu slänger jag grisen.

vari jag skapar kaos och finner det gott...

Sitter till min egen häpnad och är helt i kapp.
Både med att läsa bloggar, så där att jag kan klatscha lite otåligt med tungan och säga till mig själv "Varför uppdaterar ingen?" samt med det livsviktiga tömmandet av kor,  drickning av kaffe och belåtet konstaterande att det absolut inte går att putsa fönster när det blåser halvannan jävel som vi brukar säga här.

Igår hade jag dessutom en snilleblixt när det kom till glasbordslådan. Jag har lagt i en massa stenar, snäckor och även lite, lite sand, allt placerades i prydliga rader (jag vete fan vad som kom över mig) och sedan satte jag mig ner och konstaterade att mitt jobb inte var av godo.

Har funderat så smått på vad som är fel, men igår, när jag klappade trinda magar medan jag städade så slog det mig.
"Varför försöker jag bringa ordning som om det hela utspelades på ett museum, när jag är en stor vän av kaos?"
Eller, "vän" och "vän"...
Det är inte som så att jag ständigt söker kaos, men kaos är väldigt förtjust i mig och söker gärna upp mig allt emellan och däremellan.
Det är inte heller som så att jag vant mig vid kaos, för kaos fungerar nämligen så fiffigt att man aldrig blir helt van vid det.
Dessutom har ju kaos så många olika uppenbarelser så det är helt omöjligt att tro att man ska kunna möta det med en blasé uppsyn och säga "Åhå, lite kaos på väg, tror jag."

Kan man det, så är det inte kaos.
Tro mig. Jag vet.

Alltså, efter denna uppenbarelse så kastade jag mig som en någorlunda knubbig osmidig panter över glaslådan, stoppade in tassarna och rörde om så att det stod härliga till i lådan.
I ett ögonblick av inspiration ryckte jag några fjädrar från några skator som flög förbi (nej, det gjorde jag givetvis inte, utan jag tog lugnt och sansat några fjädrar som låg i bokhyllan) och singlade ner dem lagom nonchalant i lådan också.

För säkerhets skull så skakade jag lådan.
Och:
Voila!

Nu ser det ut precis som det kaos som kan råda på en strand, ett sådant kaos som ser lugnt ut, du vet?
Jag är mycket, mycket nöjd!