Kaxig som fan.

Det här är enbart för mig.
Jag är så jävla kaxig just nu.
Fyrahundra meters uppförsbacke i motvind. Och det funkar!
Det funkar så in i helvete bra så att jag blir omåttligt stolt!
Fyrahundra meters uppförsbacke inlagt i slutet av rundan och jag hoppar av cykeln utan timmerstockar till ben, visst känns det men det viktigaste är att jag känner att jag skulle klara mer.
Fyrahundra meter i motvind, uppför, det är så härligt.
För att inte tala om känslan "Bring it on!", ge mig vilken backe som helst och jag tänker ta mig över den och nerför och uppför.
Det lossnar mer och mer, jag känner igen mig själv när jag längtar efter upplut i stället för nerlut.

Fyrahundra meter uppåt och jag ler antagligen som en solvarg när jag möter technogrannen i trappen, han ser smått förskräckt ut när han möter mig, rufsig som ett skogstroll med röda kinder som lyser som röda juläpplen.
Jag skuttar förbi honom i trappen, hejar och tänker "Japp, här ser du den sunda generationen, vi som är ute och kavar runt på morgnarna och sedan ägnar eftermiddagarna åt stilla kontemplationer över livet och allt där emellan."
Men tänker sedan att han hört mig tillräckligt många gånger gå loss med lite hälsosam hårdrock på eftermiddagarna, så eventuellt tänker han inte på stilla kontemplationer när han ser mig.
Nåväl. Det går att kontemplera även i gitarrsolon och högljudda röster.

Nu ska jag ut till torpet, för att som Kung Louie lära mig att "göra upp eld..."
Den lektionen behöver jag verkligen...

Misstänkt frivillig vegetarian...

Förresten, jag börjar misstänka att jag är frivillig vegetarian, eller vad det nu kallas när man inte bär hem kor eller grisar i matkassen.
Jag höll på att skriva ofrivillig men det hade jag haft svårt att förklara.

Det slår mig nämligen nu att inte ett enda dugg av något dött djur följt mig hem när jag varit och handlat, det slår mig också att just nu fantiserar magen om grönsaksbollar i tomatsås med lök och det slår mig även att det var förbannat länge sedan jag tuggade i mig en ko.
Eller gris.

Jag har inget emot vare sig döda kor eller grisar på matbordet, (och är du lite kräsmagad och utropar "Varför kan hon inte kalla det kött?" så säger jag att "Det skulle jag kunna, men det är vad det är, eller hur?")

Jag får sådana här perioder när jag plötsligt inser att jag undviker rött kött utan att tänka på det, kyckling kommer inte på mitt matbord om jag får bestämma så länge det inte trillar ner några eko-kycklingar från himlen, däremot kan jag med glädje sätta tänderna i någon fisk.

Men jag är en snäll frivillig vegetarian. Det måste man säga, eftersom jag inte bryr mig ett dugg om vad andra äter, fjärran är jag från att vilja bränna ner några korvkiosker eller blänga på någon som tar en tugga biff.
Var och en äter vad de vill, det är min paroll. Var och en borde också ha fria utdelningar med mörk choklad och fin whisky. Var och en borde också, åtminstone en gång i livet äta stekta rödbetor med kapris. (Ja, jag hör dig. Du undrar var valfriheten tog vägen? Jag bara föreslår lite....)

Hur som helst, det kommer en dag när jag längtar efter kött igen. Det vet jag. Tills dess ägnar jag mig åt ljuva fantasier om grönsaksbollarna som snart skall simma i tomatsås. Lite chili ska ner med. Och lök, sa jag det?
Herrejösses vad gott det ska bli!

En ganska skön dag, trots allt.

Du vet, vi var ju ute i torpet igår, äldsta vännen och jag.
Jag skrev att jag skulle krama torpet, men egentligen är det nog tvärtom, det är torpet som kramar mig så fort jag kommer dit.
Jag vet, jag har sagt det förut, men det är ett vänligt torp, ett torp med en vänlig själ...

Vi hittade små lila blommor i en rabatt och äldsta vännen (som för övrigt är florist) visste vad de hette men jag har ju givetvis glömt bort det nu, men huvudsaken är att de var lila. Jag tycker om lila och det känns som något extra fint att just de första blommor jag sett därute var just lila.
Jag kan inte förklara hur jag menar men kanske du förstår ändå.

Nu ståtar torpet med dörrmatta och det börjar bli fullt i köket, tack vara mina vänner som alla har visat sig ha outtömliga förråd av glas och andra utensilier som de inte behöver.
Jag kan nog ha ett cocktailparty för minst fyrtio personer, (fast i min värld vet du att det betyder öl-och-whiskyparty, eller hur?)

Hemvägen grät vi bägge två, vi kom att prata om Diesel och hon berättade för första gången om när en av hennes terrierar, (eller terriers, vad sjutton heter det?) var tvungen att tas bort.
"Har jag inte berättat det här?" snyftade hon och jag snyftade "Nej..."
"Jag har väl inte kunnat," sa hon, "fan, det är tiotals år sedan och här sitter jag och tjuter fortfarandet..."
"Det är så det är..."
"Ja, minnena lever kvar långt efter att de inte finns. Precis som med människor som inte finns..."
Sedan sa vi inte mycket mer,någonstans undrar jag hur det såg ut, två kvinnor i en bil som stormgrät samtidigt, någonstans så kändes det också så förbannat skönt. Det är det som är det bästa med vänner, att man kan gråta ihop likaväl som att skratta ihop.

Vi tog oss samman sedan och gick på secondhand, smått rödögda bläddrade vi bland våra olika intressen, hon bland gardiner och jag dök in bland bokhyllorna. Jag kom ut med (i triumf, vad annars?) två McBain, varav den ena är en riktig raring som jag aldrig ens har sett förut.
Hon kom ut med allehanda tyger, så på det hela, lila blommor, gråt i en bil och fynd på en secondhand, och en kväll med en svart komedi på tv, en ganska skön dag trots allt.

Det är dit jag är på väg.

Det har blivit si och så med träning den här veckan, mest så som att "Nej, jag orkar inte." "Jag vill inte." "Jag är för ledsen, sovit för dåligt" etc etc...
Det märkliga är ju att längst in så vet jag ju att träning är något av det bästa man kan ägna sig åt, just för att det har så positiva effekter, ändå så har det inte varit det jag valt att göra. Det är väl mänskligt antar jag.

Men idag på morgonen valde jag faktiskt träning, nästan en halvmil i en snitt-temp av 2.7 grader kan väl inte direkt betecknas som skönt. Ändå, så var det just det.
Det rensar huvudet totalt när man flåsar som en vinthund i uppförsbacke, det blåser motvind, det kommer fotgängare på cykelbanan som inte verkar ha en aning om högerregel så att jag kan irritera mig riktigt ordentligt och ge dem en riktigt förmanande blick när jag seglar förbi med mössan nertryckt så långt ner det går över mina öron.

Du vet, en sådan där blick som man retar sig så enormt på när man själv är ute och vinglar och far som en smörklick som gående på gångbanan... (Jodå, jag kan jag med...)
Det är kort sagt bara förbannat skönt att rensa hjärnan totalt.

Jag överraskade mig själv också med att helt plötsligt inse att jag har ett mål med cyklingen, det ska bli lika enkelt som det var i somras, när jag cyklade till busungarnas torp, jag ska kunna cykla fel en halvmil i en motvind som är för djävlig och fortfarande ha kraft kvar att hoppa av cykeln med studs och sedan svära väl utvalda ramsor medan jag stretchar och sedan ändå orka med att tänka på möjligheten av kalas senare på kvällen.
Det är dit jag ska. Det är dit jag kommer att komma.
Inte riktigt än, men jag är på väg.
Det känns skönt.

För övrigt, en halv miljon svenskar släckte lamporna igår. En halv miljon!
Vad fan gjorde ni andra? Slösäckar!

Ut och krama torpet.

Jag tänkte skriva en bit men jag har blivit utkommenderad av äldsta vännen till gatan om fem minuter. Många av mina vänner har generalstakter i sig, när jag tänker på det. Ibland är det riktigt skönt att lyfta luren och höra någon ryta "Ut på gatan, om tio minuter kommer jag!"
Själv är jag alltid timid och blyg som en viol om du frågar mig. Eller det kanske jag inte är....
Hur som helst, ha en bra lördag nu, jag ska ut till lilla torpet och krama det.

Trilskande datorer.

Igår var jag sysselsatt med att sätta ihop bilder på ett bilbygge.
Det var viktigt att det kom i datumföljd så att intresserade människor skulle kunna se hur bilen växer fram.
Datorn var inte lika övertygad om att det var viktigt, helt kavat så kastade den om nummerordningen på skivan jag försökte bränna så att det jag såg var ett bilbygge som började i mitten, för att sedan hoppa till slutet för att sedan avsluta med början.

Jag skar tänder av ilska och började om. Någonstans så måste jag ha darrat på manschetten för helt plötsligt fann jag mig själv sittande med två kopior av varje bild.
Jag tror till och med mina vänner skulle ha blivit imponerade av den uppsjö av svordomar som jag visade mig kunna.

Säga vad man vill om mig, men envis är jag, så jag började om, numrerade om 190 bilder allt medan jag nagelfor dem för att se att de kom i rätt datummärkning eftersom bilbyggande inte är ett av mina stora intressen och jag kunde för mitt liv inte säga om ett stag här eller där var något som borde petas in här eller där i rätt ordning.
Till slut satt de på den där jädra skivan.
När jag tittade upp hade fem timmar försvunnit.

En trilskande dator är oslagbar på att äta tid.
Någon gång kanske jag sätter mig in i om det finns ett enklare sätt att gå till väga.
Men det lär dröja.
Jag måste lära mig lite nya svordomar tills dess...

Så enkelt är det.

Det blir mycket ältande om Diesel just nu, det är inte som så att jag tänker på honom hela tiden medvetet men han finns ändå där i tankarna omedvetet om du förstår hur jag menar...
Det är inte som så att jag går och gråter efter honom hela tiden, det blir mer som hugg av saknad när jag kommer hem och han inte står innanför dörren som vanligt. Eller tystnaden på kvällarna när ingen Diesel jublar och ylar eftersom han fångat en leksaksråtta och vill ha beröm. Eller nu på morgnarna när ingen liten kattfarbror sitter och tittar stint i matskålen efter mat. Då blir det tungt.

Asta har klargjort att fick hon som hon ville skulle vi ligga ner hela dagarna, hon tätt tryckt intill min sida spinnande. Hon känner sig lite vill hon med misstänker jag. Härom dagen nös hon mig med eftertryck rakt i ansiktet, böjde sig sedan fram och riktigt gnuggade sin nos mot min näsa. Det är första gången jag blivit använd som kattnäsduk och det var inte helt trevligt.
Dagarna går och jag pratade med äldsta vännen igår, hon sa att hon förstod hur det kändes och jag sa att på något sätt känns det lättare att veta att det inte fanns något val. Det här var det enda rätta valet. Man kan inte tillåta att ens bästa djurvänner lider i onödan, det är helt enkelt inte rätt.
Jag tänker på alla upptåg han gjorde, när han åkte in akut efter att ha ätit en plastknapp när han var ett år och blev opererad, jag och mannen jag levde med då, gick som äggsjuka hönor runt telefonen för att höra hur det gått och jag minns att lättnaden var enorm morgonen efter när de ringde och sa att "Han är arg. Han är riktigt arg..." och jag sa "Är han? Är det bra?" och de sa att "Det är jättebra, det går vägen, det här."
Och jag minns hur han ignorerade en pojkvän i ett halvår, pojkvännen fanns helt enkelt inte, han var luft, dålig luft om du frågade Diesel. Sedan blev han accepterad och charmade pojkvännen totalt. Det var en katt med principer, en riktigt, riktigt härlig katt, jag är så tacksam att jag fick lära känna honom. Och jag kan fortfarande känna hans värme och tyngd när jag bar omkring på honom, slängd över axeln som en mjölsäck, då trivdes han som bäst. Det är så mycket glädje han lämnar kvar efter sig. Jag tänker på allt det här och jag blir både glad och ledsen samtidigt, en märklig känsla. Men det är klart, det finns glädje i sorgen, annars skulle sorgen ta överhanden helt, och fråga mig inte vad jag menar med det, men det är så det känns. Sorgen har kanhända överhanden nu, men kommer att blekna och låta glädjen ta större plats med tiden, så tror jag att det är, eller rättare sagt, så vet jag att det är.

Någon gång i framtiden blir det nog en ny katt, men inte än på ett tag. Jag har alltid haft två katter, ända sedan jag flyttade hemifrån, alltid en kattpojk och en kattflicka, så det blir någon gång i framtiden en ny kattpojk. Men först ska tiden få gå ett tag.

Lite annat händer också här, jag var ute i torpet igår med en hörnsoffa i trä och tyg, den kommer att bli helt magnifik, en gungstol står på plats och jag hör att meteorologerna pratar om varmare väder, något som är ganska svårt att tro när jag tittar ut och ser snöflingorna segla förbi.
Jag tänker att kanske blir det väder att vara i stugan i nästa vecka, det skulle vara ganska skönt tror jag.

Och nu sitter jag och tänker att det är kanhända synd om de som kommer hit till min blogg och letar efter lite skoj att läsa och allt de får är vemod blandat med viss glädje, sedan tänker jag att det är så här det är nu, det finns annat att läsa, och jag kan inte skriva mer än hur det är för mig, just nu, just här.
Det kanske låter som det är helt neråt, det är det inte, jag tänker att om du haft djur själv så vet du hur det är. Det går vidare livet och man hänger med, man ler ibland, roas ibland och man har djuren med sig i tankarna ändå. Det är svårt att förklara och egentligen vet jag inte ens varför jag skulle försöka. Antingen vet du, eller också vet du inte. Så enkelt är det.