Den här morgonen är min.

Jag vet, det här kommer att låta totalt natur-romantiskt och man kanske misstänker att jag fått en överdos av Ulf Lundell-låtar men vi vet ju, du och jag, att en överdos av Lundell kan man aldrig få.

Men.
Här kommer det.

Idag, va, första dagen på över en månad som jag kunde ta min vanliga sväng i skogen, första tio minuter var ungefär lika njutbara som att sitta och dra ut hårstrån på benen med pincett (och ja, läser du min engelska blog så är det här en direkt upprepning...) men sedan, när den här känslan kickar in, av att det enda som betyder något är nästa andetag, nästa steg, det är tammefan en drog som inte är av denna världen.

Känslan av att vara helt ensam i en stor skog (ja, allting är relativt... Ensam människa i alla fall.) solen som ännu inte tittat fram, luften som är sådär kristallklar, leriga stigar som får skorna att låta "tjoopp!" när du drar upp foten, gamla rötter som ormar sig fram och det enda som hörs är vinden.

Att stå, långt in i skogen och titta på alla dessa gamla granar och tallar, som stått här långt före mig och som kommer att stå kvar när jag är borta med, jag vet inte, men det fyller mig med en vördnad.
Det stora klippblocket som jag alltid tittar på med en förväntning att se ett troll försvinna bakom det, jag vet precis hur det kommer att se ut, jag kommer att se en skymt av en stor guldring i ett öra och tippen på en svans som har en lilarosa rosett.
Nej, jag har inte sett honom än, men en dag är jag säker på att jag kommer att göra det...

Jag gick en annan väg idag, ner för en stig som normalt sett är för lerig nu på vårkanten och fick se att det gick en grusväg nedanför, när jag kom ner så kände jag faktist igen mig (jag vet, det förvånade mig också, eftersom jag normalt sett kan villa bort mig i lägenheten.) det var samma väg som jag gick innan jag blev sjuk, en riktigt gammal tvättbräde-väg som sluttar sådant att jag fick känslan av att vara halt, skogen står tyst och verkar nästan titta på varje steg man tar, och man kan inte riktigt se vart vägen tänker ta vägen, tills skogen plötsligt tar ett steg tillbaka, helt oförmärkt och man kommer ut på en äng, långt fram så står två hus...

Jag vet att jag tänkte när jag gick här att de som bor där måste vara lyckliga varje dag när de går ut på farstukvisten, det är en utsikt att bli kär i. Samtidigt så vet jag ju att man kan vara olycklig precis var som helst, en fin utsikt är ingen garanti för lycka.
Men kanske så gör det det lite lättare att vara olycklig, om man har en stor äng och en stor gammal skog som vaktar ängen. Jag vet inte. Jag tror det skulle vara så för mig.
Och tanken kommer att det är nog dags att förverkliga planerna på att flytta, in emot skogen, bort från stan... Det känns som läget är rätt nu...

Men.
Nu kommer vi bort från ämnet igen, i alla fall, jag gick på den här gamla vägen, funderade på vilka som gått före mig och sen slog känslan mig, att det är så förbannat fantastiskt att jag har möjligheten att bara kliva rakt ut i "min skog", att jag kan gå, att jag faktist lever, att den här morgonen har jag haft helt för mig själv.

Det är som i den där dikten, när någon säger något om att "Klockan fyra på morgonen är världen helt och hållet din, ingen annan har varit framme och rört vid den."
Den här morgonen var helt och hållet min.

Tibet, uprising. Photos

http://tibettimes.blogspot.com/2008/03/tibet-uprising-pictures.html

Activists stage protest against the junta's constitution in Burma

http://www.irrawaddy.org/article.php?art_id=11141

Man har inte roligare än man gör sig...

... Varvid jag genast kastade mig på telefonen och när Kia svarade sa jag med darr på rösten och gråtmilt tonfall
"Jag är besviken på dig."
"????"
"Läser du inte min blog det första du gör på morgonen och håller dig uppdaterad?"
(här fick jag till en liten snörvling med som jag var ganska nöjd med.)

Så, nu tar vi fikat här, hon tar med sig godsaker också, livet är gott...

Vad var det jag sa?

Ha ha ha!!!

Vad var det jag sa?
Om att vänner skulle höra av sig med roliga upptåg när jag är kedjad till tvättmaskinen?
Va, va, va?

Nu messar Kia och undrar om inte ett besök till vårt favoritbageri vore på sin plats eller om jag är för upptagen med släkten.



Jag är en ny "Saida", det är bara att inse det. Yep.

Jag vet inte vad som har hänt...

Nu är jag på bättringsvägen, dagen i dag är helgad åt tvättstugan, "heelee dan" som vi säger här...
Med det inplanerat kan jag också vara säker på att mina vänner kommer att höra av sig med diverse roliga infall, som jag får tacka nej till med en suck som får till och med grannens gardiner att fladdra.

Men det är en sak jag funderar över, jag är ju inte vad någon skulle kalla pedant, förutom när jag sett "Rent Hus" på fyran och ryser och kastar mig över dammsugaren, och, ja, det är väl lika bra jag erkänner, jag är fullständigt fascinerad av alla små tips, som det här med lagerblad, behöver jag ens nämna att jag köpte en stor påse sådana igår?
Jag förstår inte hur jag klarat mig utan sådana, men nu jäklar ska det lagerbladas i varje garderob och skafferi-utrymme, jajemen!

Hmm... Men det var inte det jag funderade över, det var kläder faktist, jag är faktist inte helt oberörd av att ha gått i skolan även om jag tillbringat lång tid med att skaka av mig diverse dumheter som lärare präntat in i huvudet på mig, men en del saker verkar ha bränts in i ryggmärgen...
Som att titta på tvättlappen i kläder och att försöka undvika handtvätts-kläder så mycket det går.
Så har det varit fram till min 40års-dag, efter den har något märkligt inträffat...
Jag köper kläder som absolut inte vill ha sällskap i tvätt-trumman, jag köper kläder med små pärlor på, jag köper kläder med paljetter på, (lugn, inte glittrande paljetter men jag snavade över en svartvit tröja med vargar på där vargarna är markerade med svarta små pärlor och paljetter till ögon, jag vet, det låter för jävligt, men den är så fin...)

Så, har medelåldern fått mig att plötsligt längta efter glitter och glamour i tillvaron? Eller färg-explosioner som varnar mig för att "kan torrfälla" vilket gör vilken sittning som helst i en vit soffa till ett spännande äventyr? För att inte tala om att kläder kan torrfälla på kroppen? Har ni någon gång klätt av er och upptäckt att benen är lite delikat ljusblå?
Jaså, inte?

Det har jag.
Jag såg ut som en korsning mellan en smurf och människa. Riktigt intressant utseende med andra ord, jag kanske skulle sprungit ut i skogen och blivit en östgötsk version av snömannen, hmm, de skulle kalla mig smurfkvinnan och folk skulle vallfärda för att hitta svampen där jag kunde tänkas bo...
Och all den färgen bara för att jag blev kär i ett par riktigt mörkblå jeans med glittertråd.
Yep, jag sa glittertråd...

Jag vet, jag har ingen aning om vad som har hänt med mig.
Förutom att jag har mycket, mycket mer tvätt som måste tvättas för sig än jag någonsin haft i hela mitt liv.

Lite trafikstockningar kan det ju bli.

... och så var det såhär, va...

Min kusin och hans sambo skulle titta ner till oss i slutet av mars, nu sa jag till min vilde far att "Nu kan de ju knappast åka, med honom nyopererad och allt."
"Näej, jag tror inte det heller, och hur skulle det se ut? Två stycken med rullatorer som knatar fram i min lilla lägenhet, vi skulle få sätta upp trafikljus i vardagsrummet."
"Precis... Nåväl, de kommer väl senare."
"Fast han gick visst på kryckor, han är ju yngre, trots allt, men ändå..."

Men nu hör jag att de ska ge sig iväg ändå, säga vad man vill, men hur förvirrade vi än är, i min släkt, så ger vi oss inte i första taget.
Nu ska jag iväg och montera upp trafikljuset i faderns vardagsrum.