Det ska fan bestämma.....

Alltså. Det finns få saker som gör mig så irriterad som när någon annan har bestämt något som får inverkan på mig.
Och nu har det hänt igen!
Någon har bestämt att mitt favoritte inte ska finnas i butiken där jag handlar.
Någon annan har bestämt att det ska vara andra teer.
Va?!

Jag får samma känsla som när jag var barn och hade den där hemska bussarongen med körsbär på. Den som kändes som en papperspåse att ha på sig. 
Jag minns så väl hur jag satt i bilen, en gammal pv och tänkte 'Det ska fan vara barn och ha andra som bestämmer vad man ska ha på sig.'
Jo. Jag tänkte 'fan.'
Min far svor väldigt väl och jag var inte enfaldigare än att jag tog upp det.
En del säger att svordomar är ett tecken på en dålig vokabulär.
Så fan heller. Säger jag.

Som tur är så är jag inte tio år längre. Eller har någon som vågar ens uttrycka sig om mina klädval så att jag hör det.
Som tur är finns nätet.
Så nu har jag beställt mitt favoritte! Allt medan jag muttrade 'Det ska fan någon annan bestämma vad jag ska dricka eller inte!'

Rune. Den ovilliga motionären.

Idag var det trögt.
Jag vaknade 05.40 av att äldsta katten hade något viktigt att meddela.
Släpade mig upp, hade tänkt sova till 6 men som sagt var, katten hade något att säga.

Detta något var (tror jag) att hon hade fått upp en hårboll på överkastet som pryder soffan.
Det finns få saker som får en så glad som att ta hand om sådana saker direkt på morgonen. Frågade varför katter helst kräks på soffor eller mattor, varför nästan aldrig direkt på golvet. Fick inget svar på det.

Sedan tittade jag ut och kände inte för att vara atletiskt, men som jag sa till mig själv 'Det här handlar inte om vad jag känner för, helt oväsentligt.'
Ut knatade jag, solen sken och fåglar skrek åt varandra.
Jag vet att en del människor älskar sån't här väder. 
Jag föredrar moln. Och starka vindar. 

Knatade helt utan några mankemang hela rundan. Avhöll mig från att stanna och fundera på varför en man i en bil satt på den öde landsvägen.
Några scenarion fick jag till.
1. Han planerade ett brott.  Alla vet att brott bäst planeras på öde landsvägar.
Tänkte jag. Och kände att teorin inte riktigt höll.
2. Han är tjuvskytt och sitter och väntar på att skogens konung skall komma marscherande över vägen. Kände att kanske skulle mannen i bilen hålla till i skogen för att den teorin skulle hålla.
3. Han väntar på ett sms, som kommer att tala om för honom exakt var skatten letat efter i fjorton dagar finns. Nu kan vi fundera över hur någon annan är funtad som skickar ett sms för att tala om för någon annan var en skatt finns...
4. Han är en ovillig motionär. Har en fru där hemma som sagt att 'Nu Rune, nu är det dags att du tar tag i dig själv och inte bara sitter hemma och moffar wienerbröd till nyheterna på tvn. Ut med dig!' 
Så Rune tar på sig träningskläderna och åker iväg. Sitter i bilen i en halvtimme, lyssnar på radion och kanske knappar han på sin mobil. Om Rune har en mobil, hmm...Nej, den här Rune har ingen mobil. Han tycker inte om mobiler.
När halvtimman har gått så kliver han ur bilen och springer utav bara helsike sju varv runt bilen. 
Kliver in. Sätter sig. Och åker hem till frugan och säger att det var en skön runda.
Precis så är det, känner jag. Rune är den ovilliga motionären och här har jag kommit och stört precis när han skulle ut och springa runt bilen.
Jag avviker hastigt ner i skogen.
Och undrar om jag ska få se Rune imorgon igen. 
Man vet aldrig.

...vari vi funderar över påfåglar och fågelholkar och lär oss att träna!

Det är den 22a mars och härmed så förklarar jag det här som min träningsdagbok, här ska uppdateras varenda dag (ja, du behöver inte klänga upp på en köksstol och rita kors i taket, vi vet båda hur det brukar bli, *men* jag har intentionen i alla fall....)

Så. Hur har det gått?
Jag har hållt i med träningen. Det är märkligt, att jag som är en så disciplinlös person faktiskt nästan alltid har lyckats att hålla igång med det när jag väl en gång har börjat. Jag vete fan hur det går till.

Men. Du vet, alla är ju experter på någonting nuförtiden. Det är gurus, coacher och guider tills fan löser av överallt.
Jag vill inte vara sämre. Jag är expert på träning á la Ulvstrumpa.
Och jag rekommenderar den.

1. Sätt ett idiotenkelt mål. Ett så enkelt mål att om du skulle misslyckas så vet du att du kan uppnå det nästa vecka. Du skall *icke* binda ris till din egen rygg och stånga dig blodig mot köksluckor och vara osnäll mot dig själv om det inte går.

Däremot, när du uppnått målet för första veckan skall du premieras! Du är en hjälte! Du är oövervinnerlig! Du ska ha choklad! Du ska ha bakelser! Du ska ha en whiskey! Minst! Helst skulle folk stå och göra vågen när du kommer ut från skogen efter välförrättat värv men folk är ju så slöa nu för tiden så vågen får du nog göra själv. Men gör den!

Sedan kommer vecka två. Då höjer du ribban lite. Fortfarande så enkelt så att du vet att du kan klara det. Ska du vara helt exemplarisk ska du ha ett mål som du når någon gång i mitten av veckan så att du kan gå och ryggdunka dig själv resten av veckan och ha övrig gång som bonus. 

Vecka två slog jag rekord på min första gångning. Jag har aldrig tidigare varit så långsam! Givetvis hade jag problem, byxorna åkte sidvägs... Jo, jag skojar inte.
Hade jag inte åtgärdat det hade jag kommit hem med byxorna bakochfram.
Skorna jävlades. Jag knöt om dem två gånger. Näsan rann.
Liten gubbe kom och knatade och såg sur ut. (jag vet, vi kan nu ta en minut och grunna på hur det kunde inverka på min träning....)
Det var snö. Och slaskigt. Samt jag såg en fågelholk som var målad i klaraste gult med en smiley på. 

Klart att jag var tvungen att stanna och filosofera om det var så välbetänkt, jag menar, om jag var en ordinär fågel; typ flugsnappare och skulle bilda bo så vet jag inte om jag skulle våga att närma mig en fågelholk med en stor flinande mun på. Skulle du?

Inte för att jag är säker på det här med fåglars synförmåga, men om, säger om, då skulle jag nog välja en mer ordinär fågelholk. Såvida jag inte var en påfågel.
Påfåglar är pråliga och skulle nog gilla det.
De skulle i och för sig få ett jäkla jobb med att ta sig upp till fågelholken och nej, de skulle inte kunna få in mer än näbben, men kanske skulle estetiken i det vara nog så att påfågeln bodde nedanför trädet och därigenom skulle den ju skrämma bort nya eventuella inflyttare....

Sådana här tankar tar ju tid. Det förstår ju var och en.

Men kände jag mig nerslagen? Icke. Jag blev uppmuntrad för det där betydde ju att jag skulle slå den här snigeltiden med bravur nästa gång jag gick ut. Bara jag inte stannade vid fågelholken....

Idag var jag ute. Såg inte en levande själ. Hade välknutna skor och ingen snö.  Tittade *icke* på fågelholken.
Slog snigelrekordet.

Imorgon blir det lättare. Eller inte.

Du vet hur det är. Du vaknar en morgon och har blivit knubbig.
Jo. Över en natt. Bara sådär.
Om man hade nära till självrannsakelse och andra dumheter kanske man skulle koppla ihop det med alltför ivrigt grävande i ostbågspåsar och sån't därnt..
Jag håller inte på med sådant utan går rakt på problemets kärna.
Jeansen stramar. Vad göra?
Eftersom jag inte är en shopaholic förutom när det gäller böcker och musik och annat kulturellt (ah...härligt att få sätta en stämpel på sig själv) så förkastar jag glatt idén att köpa större jeans.

Imorgon ska jag motionera. Tänker jag. Så kom imorgon. Läs 'idag'.
Första promenaden i mannaminne.
Du vet hur den är. Mandom mod och morska män och hej hå, hej hå.
På med joggingskor och nödvändiga kläder.
Mobilen laddad med endomondo.
Raska steg på asfalten. 
Upp i skogen.

Men det var då helvete vad näsan rinner. Kvickt stopp för att åtgärda.
Rask marsch.
Varför är ena skon så lös? Varför?
Jag tänker inte stanna.
Jo. Jag måste åtgärda det. 
Raskt stopp för att knyta om båda skorna.

Och så är vi iväg igen.
Det går ju bra det här!
Jag har nästan gått tjugofem meter när jeansen verkar vilja glida ner.
Tänk så fort det går att förlora vikt.

Jag tänker inte stanna dock. Det här är ingen intervallträning. Rask marsch.
Men herregud. Vad de glider!
Ok. 
Jag stannar, åtgärdar och sätter av igen.

Det här går ju strålande!
Men vad är det där?
Varför håller ena sockan på att glida ner i skon?
Jag bryr mig inte.
Jag tänker gå med en och en halv socka på.
Jodå.

Morrar ilsket när sockan glatt svänger sig under hålfoten.
Suckar.
Stannar och åtgärdar.

Nu är jag vid grus/jordvägen.
Oj så isigt.
Och blött.
Men jag tar ingen hänsyn. Raskt som en sinnesslö snigel navigerar jag mig fram.
Morrande. Ilsket.

Äntligen ute på asfalten igen.
Rask marschtakt.
Vad bra det går. Motivation är allt som behövs. Och nu ska vi in i skogen igen.

Så isigt. Bäst vi tar till snigeltakten igen.
Och på fotbollsplanen är det snömodd!
Men va?

Inte låter jag mig stoppas.
Jag glider som en bakfull ninja över fotbollsplanen.
Fram till dalen. 
Där det är is!

Det finns inte en chans i helvetet att jag tänker ta mig fram där! annonserar jag högt till träden.

Vänder och knatar uppför en liten stig med brant lutning.
Bra träning det här tänker jag bistert.
Stannar när jag är uppe på den andra stigen och funderar på om det alltid är så här jobbigt med första motionspasset.
Är det det?
Jo. Det är det.

Står i mina funderingar när två pensionärer kommer farande som skott i backen.
Tänk. En del ska alltid stila.
Tänker jag.
Och lunkar hem.
Imorgon blir det lättare.

Eller inte.

Hell week. Eller 'Off with his head!'

Vilken jävla vecka. Eller som jag så snyggt uttryckte det på fb 'Hell week. What a fucking hell week.' 
Det finns en sång med Izzy Stradlin, 'Coke'n' där han sjunger:
"I've got to get some sleep some time this week man
Ya go fallin' over
Cause ya haven't been to bed in a week
Ya start to see funny like snow comin' down in a heat'.

Jo. Nu vet ju både du och jag att den handlar om coke och jag kan lugna dig med att jag har inte varit i närheten av det.
Däremot så har jag inte sovit som en normal människa och har full förståelse samt inlevelse i känslan som Izzy sjunger om.

Yngsta katten har varit dålig. Han kräktes och sedan ville han inte äta eller gå på lådan. 
Äldsta katten märkte det givetvis och hennes lösning var att börja fräsa åt honom.
Iväg till veterinär och han kom hem med diagnosen 'förstoppning.'
Samt mikrolax i kroppen.
Äldsta kattens lösning var att fräsa. Högre.

Till slut gick yngsta katten på lådan och producerade den värsta illaluktande dyngan (du äter väl inte frukost och läser det här? i så fall, sorry....) i mannaminne.
Matte klappade händerna och dansade spontandans. Duktig katt.
Kattjävel, tänkte äldsta katten och steppade upp fräsandet ytterligare.
Bristen på medkänsla var överväldigande. 
Hon tittade på mig och jag kunde höra hur hon tänkte telepatiskt 'Du ser väl att han inte mår bra? Det är väl inget att spara på? Off with his head!'

Sedan skulle det sovas. I sängen hade jag tänkt.
Äldsta katten stod i sängen. Ett kraftpaket på blott tre kilo. Ett rasande sådant.

Yngsta katten tänkte sig att han skulle gå och lägga sig.
'Aldrig!' fräste äldsta katten och studsade runt i sängen som om hon måhända hade intagit illegala substanser.
Yngsta katten var trött. Han ville sova i sängen.

Jag hade lagt mig i sängen eftersom jag är en enfaldig varelse och trodde att alla var trötta. Äldsta katten var inte trött. Hon övergick till morrande för att sedan yla som om hon var Birgit Nilsson med foten i kläm. 
'Off with his head! Off with his heaaaaad!'

Jag suckade. Lyfte ut äldsta katten som vid det här laget verkade ha svalt en megafon. Fick lite snygga rivsår på köpet.
Stängde dörren. Med  yngsta katten i sovrummet.
Lade mig. Det gjorde han med.
Suckade.
Sov.


I ungefär fem minuter. Sedan bankade det på dörren och megafonkatten utanför dörren skrek att 'Det här ska ni få fan för när ni kommer ut!' Kom UT!'

Så höll det på hela natten. Lugnt en stund, lagom till att vi somnat och sedan bankades det och skreks det i hallen.

Nästa dag var likadan. Fräsande, ylande och 'Off with his head!'
När kvällen kom beslöt jag att sova i soffan, lite mer neutral mark tänkte jag.
Jo. Jag är enfaldig ibland.
Det var lugnt så länge yngsta katten inte rörde på sig. När han rörde på sig så ljöd mistluren genom vardagsrummet. Den yngsta katten rör på sig ganska mycket på nätterna. Jag visste inte det innan.

Nästa dag var som en dimma. Jag flöt omkring. Jag har ingen aning om vad jag åt eller gjorde.
Kvällen kom. Soffan intogs. Ylande återtogs. 

Nästa dag minns jag överhuvudtaget inte. Jag försökte stjäla till mig en liten tupplur i gungstolen men då stod den äldre katten nedanför och upplyste mig om att 'The target has moved!' och ylade en liten vacker sång.

Nästa dag var likadan. Fräs. Vrål. Trött människa. Trött katt. Adrenalinstinn katt.
Soffa. Sova. Vakna. Yla. Sova. Vakna. Yla.

Dagen därpå var vi alla skakade och matta. Även den äldre katten.
När kvällen kom satte jag mig ner med henne och sa 'Hördudu, kan du låta oss sova en hel natt? Du känner ju igen honom. Låt oss alla få sova en natt. I sängen. Utan dina fascinerande utbrott?'

Jag gick och lade mig. Äldsta katten marscherade fram och tillbaka i sängen som en soldat. Fräste. Jag suckade. Yngsta katten suckade.

Men miraklens tid är inte förbi. Vi sov en hel natt. En hel natt! En hel jädra natt!

Hur är det nu? Jo. Fräsande fortsätter. Vi är lite bleka och skakade men inte rörda.

Och vet du. Jag har inte ens berättat om låset på min vindsdörr. Som sagt.
Hell week. 

Karisma, brittiskt och ett färgglatt armband....

Det är lika bra att jag börjar med att skriva innan jag gör något annat,
först: 
Karisma... någonstans läser jag om någon som tar som exempel högljudda sprakfålar.
Det är inte karisma. Absolut inte. Aldrig.
Karisma är det där som man inte kan ta på, det där som en del människor har som gör att man vill se så mycket mer av dem och höra så mycket mer av dem.
Det där man inte kan ta på men som bara finns där.
Det har inget att göra med gap och skrik och folk som hoppar in och står bredbent precis överallt.
Det kan ha det. Men då finns också karisman.
Finns inte det så är det bara en gapande skrikande människa.
Tänker jag efter så kan ställen också ha det. Gamla hus. Utsikter. Det där som bara finns.

Så. Nu har vi klarat ut det.
Second: Jag har nu läst ut 'Summer at the Beach Street Bakery'. Jodå, jag lånade den också. Fem stjärnor. Det är något mysigt över den här bokserien och den andra delen är bättre än den tredje. Kanske för att jag redan vet hur det ska gå. Vilket får mig att tänka att en del bokserier faktiskt tjänar på att inte läsas i den följd det är tänkt. Det får mig att tänka på Proust, jag läste de böckerna fram till den sista halva. Då fick jag nog. Det tråkade ut mig.
Förr i världen kämpade jag mig igenom böcker men nu för tiden har jag inga skrupler. Fånga mitt intresse eller också så stängs boken igen med en smäll.

Vilket leder mig till Deborah Moggach, du vet 'Marigold hotel'? Hon skrev förlagan och har skrivit en hel massa annat. Mycket bra författare. Mycket bra. Enda problemet är att jag läst alla nu som finns i min region och måste dra mig neråt för att få mitt bibliotek att låna in de andra hon har skrivit. Det är ju egentligen inget problem.
Ett problem kanske dock är att jag föredrar att läsa på engelska. Jag vill inte ha böckerna översatta, för det mesta är översättningarna bra, jag vet det. Men det går inte upp mot författarens egna ord. Och det finns hårresande översättningar, jag tänker på Slashs bok, usch... Inget bra. Inget bra alls.


Nu ska vi se, vad mer har jag på hjärtat? Jo! Jag är numera självutnämnd expert (jag menar, fan, alla är ju experter eller coacher nu för tiden....) på masterchef. Den amerikanske förlagan kan jag inte med. Vad i hela glödheta helvetet har kulinariska färdigheter att göra med hur många äpplen folk kan skala?
Va?
Jag bara undrar. Och det är gap och skrik och intriger. Näää....
Kanadensiska gillade jag inte heller. Låta deltagarna bestämma vem som ska in stresstest? Då har det ju inget att göra med hur bra kock man är. Vad är det för dumheter?
Den svenska har jag faktiskt inte följt. Den brittiska däremot. Jodå. Den är bra. Folk som lagar mat och sedan tassar upp till programledaren med samma blick i ögonen som en förstaklassare som visar upp en teckning.
Och samma leende, stort och brett när de får beröm, samma leende som barn har. Inga leenden som aldrig når ögonen, som de i tidningarna där folk grimaserar hej vilt. Utan sådana som får hela ansiktet att lysa upp. Sådana som gör att du ser barnet i dem. Eller glädjen. Eller vad det nu är. Jag vet inte.

Dessutom så är det förbannat skönt att se folk som är på tv för att de kan något och inte se folk som bara är med på tv för att vara med på tv.

Sade jag och så funderar jag.... Någon sa något om att en person som aldrig motsäger sig själv är en tråkig person... Jag är en mycket rolig person, så härmed tänker jag motsäga mig själv direkt.
Come dine with me. Hur man än vänder och vrider på det så kan man inte säga att de som är med där är med för att de är sådana superba kockar.
Tittar jag? Oh ja! 
På youtube finns 200 avsnitt och jag ska villigt erkänna att på eftermiddagarna så slinker det ner några avsnitt där jag förtjust fnissar åt speakerns kommentarer och de medverkandes. Det är något så brittiskt över det. Eller också har jag bara fått för mig det. Nej. Det är brittiskt....

Jag tittar också på Four in a bed. På åttan vid tre-tiden. En halvtimmes kvalitets-tv och sedan stänger jag av belåtet. Det är också en sådan där grej jag har märkt, jag är oresonligt förtjust när jag ser att det bara är skit på tvn.

Alla de här serierna har gemensamt att jag kan se hur folk beter sig. Jag tycker mycket om att titta på mänskligt beteende. Vi är fascinerande djur. 
Kanske inte så intelligenta alla gånger, jag tänker inte nämna vissa brandgula figurer, men du vet att jag tänker på det... 

Ah. Jo, just det... Jag är också beroende av de här press briefingarna live från Vita Huset. Härom dagen såg jag att Sean hade ett väldigt färgglatt armband under kavajärmen.
Snabb googling visade att det är ett som det står 'dad' på.
Det är lite sött.
För övrigt är Melissa McCarthys version av honom underbar. Jag skrattar så att jag gråter. Hur kan man inte?

Hmm. Jag tror att det var allt för nu, så, hur är det med dig nu för tiden?

Jag blir nio och skriker 'Ööörk!'

Först en varning, har du tänkt att läsa Christmas at the little beach bakery så ska du sluta här.
Och ja. Jag kunde inte låta bli att läsa en till, eftersom jag var nyfiken på hur det skulle gå....
Och ja, jag missade att se sommarboken.


Så hur är boken? Den är okay. Men du vet, när det ska bli romantiskt så får jag en plötslig flashback till mig själv....
Jag är nio, på matiné, på Tarzan. Hela salongen är full av oss småungar, det här var på den tiden när vi barn släpptes ut själva utan föräldrar som hängde runt oss hela tiden. Höll jag på att säga.
Men jag vet att jag pratat med andra i min ålder som inte fick gå många steg utan sina föräldrar. Så kanske vi var ett urval av de som fick. Jag vet inte....'

I alla fall, där i biomörkret sitter vi och närmar oss upplösningen och givetvis ska Tarzan och Jane kyssas....
Kameran zoomar in och vi barn går bananas....
Det visslas i biobiljetterna, det ylas 'Ööörkkk!' 'Uuuuusch!!!!'. Den romantiska filmmusiken har inte en chans mot en salong full med ungar som hellre skulle se Tarzan kyssa Cheetah.

Så tänds ljusen och vi tumlar ut, rörande eniga om att filmen var den bästa.
Alla filmer med Tarzan är den bästa. Varje gång. Men det där förbaskade kyssandet kunde de väl lägga av med? Usch så hemskt.

Precis den känslan, av mig i biomörkret ylande 'Ööörk!' får jag när jag läser de romantiska scenerna i boken. Vilket i och för sig är roande att komma ihåg det.
Så, inget ont som inte har något gott med sig. 

Jag har svårt för alltför romantiska kärleksbeskrivningar, det blir som att någon försöker tvångsmata mig med sockervadd. Och jag har som sagt svårt för de stereotypa beskrivningarna av män och kvinnor, där folk alltid ser så bra ut. Förutom om de inte gör det men då har de alltid någon annan fin karaktärsegenhet. Vilket vi alla vet inte är sant, folk är precis hur som helst.

Jag gillar Neil dock. En särdeles gullig liten puffin. 
Men... Är boken bra? Ja, hon skriver roande och om jag bara får vara nio, tio i biosalongen och skrika 'Öörk!' när det blir för gulligt, jo, då är det en bra bok.