Imorgon blir det lättare. Eller inte.

Du vet hur det är. Du vaknar en morgon och har blivit knubbig.
Jo. Över en natt. Bara sådär.
Om man hade nära till självrannsakelse och andra dumheter kanske man skulle koppla ihop det med alltför ivrigt grävande i ostbågspåsar och sån't därnt..
Jag håller inte på med sådant utan går rakt på problemets kärna.
Jeansen stramar. Vad göra?
Eftersom jag inte är en shopaholic förutom när det gäller böcker och musik och annat kulturellt (ah...härligt att få sätta en stämpel på sig själv) så förkastar jag glatt idén att köpa större jeans.

Imorgon ska jag motionera. Tänker jag. Så kom imorgon. Läs 'idag'.
Första promenaden i mannaminne.
Du vet hur den är. Mandom mod och morska män och hej hå, hej hå.
På med joggingskor och nödvändiga kläder.
Mobilen laddad med endomondo.
Raska steg på asfalten. 
Upp i skogen.

Men det var då helvete vad näsan rinner. Kvickt stopp för att åtgärda.
Rask marsch.
Varför är ena skon så lös? Varför?
Jag tänker inte stanna.
Jo. Jag måste åtgärda det. 
Raskt stopp för att knyta om båda skorna.

Och så är vi iväg igen.
Det går ju bra det här!
Jag har nästan gått tjugofem meter när jeansen verkar vilja glida ner.
Tänk så fort det går att förlora vikt.

Jag tänker inte stanna dock. Det här är ingen intervallträning. Rask marsch.
Men herregud. Vad de glider!
Ok. 
Jag stannar, åtgärdar och sätter av igen.

Det här går ju strålande!
Men vad är det där?
Varför håller ena sockan på att glida ner i skon?
Jag bryr mig inte.
Jag tänker gå med en och en halv socka på.
Jodå.

Morrar ilsket när sockan glatt svänger sig under hålfoten.
Suckar.
Stannar och åtgärdar.

Nu är jag vid grus/jordvägen.
Oj så isigt.
Och blött.
Men jag tar ingen hänsyn. Raskt som en sinnesslö snigel navigerar jag mig fram.
Morrande. Ilsket.

Äntligen ute på asfalten igen.
Rask marschtakt.
Vad bra det går. Motivation är allt som behövs. Och nu ska vi in i skogen igen.

Så isigt. Bäst vi tar till snigeltakten igen.
Och på fotbollsplanen är det snömodd!
Men va?

Inte låter jag mig stoppas.
Jag glider som en bakfull ninja över fotbollsplanen.
Fram till dalen. 
Där det är is!

Det finns inte en chans i helvetet att jag tänker ta mig fram där! annonserar jag högt till träden.

Vänder och knatar uppför en liten stig med brant lutning.
Bra träning det här tänker jag bistert.
Stannar när jag är uppe på den andra stigen och funderar på om det alltid är så här jobbigt med första motionspasset.
Är det det?
Jo. Det är det.

Står i mina funderingar när två pensionärer kommer farande som skott i backen.
Tänk. En del ska alltid stila.
Tänker jag.
Och lunkar hem.
Imorgon blir det lättare.

Eller inte.

Hell week. Eller 'Off with his head!'

Vilken jävla vecka. Eller som jag så snyggt uttryckte det på fb 'Hell week. What a fucking hell week.' 
Det finns en sång med Izzy Stradlin, 'Coke'n' där han sjunger:
"I've got to get some sleep some time this week man
Ya go fallin' over
Cause ya haven't been to bed in a week
Ya start to see funny like snow comin' down in a heat'.

Jo. Nu vet ju både du och jag att den handlar om coke och jag kan lugna dig med att jag har inte varit i närheten av det.
Däremot så har jag inte sovit som en normal människa och har full förståelse samt inlevelse i känslan som Izzy sjunger om.

Yngsta katten har varit dålig. Han kräktes och sedan ville han inte äta eller gå på lådan. 
Äldsta katten märkte det givetvis och hennes lösning var att börja fräsa åt honom.
Iväg till veterinär och han kom hem med diagnosen 'förstoppning.'
Samt mikrolax i kroppen.
Äldsta kattens lösning var att fräsa. Högre.

Till slut gick yngsta katten på lådan och producerade den värsta illaluktande dyngan (du äter väl inte frukost och läser det här? i så fall, sorry....) i mannaminne.
Matte klappade händerna och dansade spontandans. Duktig katt.
Kattjävel, tänkte äldsta katten och steppade upp fräsandet ytterligare.
Bristen på medkänsla var överväldigande. 
Hon tittade på mig och jag kunde höra hur hon tänkte telepatiskt 'Du ser väl att han inte mår bra? Det är väl inget att spara på? Off with his head!'

Sedan skulle det sovas. I sängen hade jag tänkt.
Äldsta katten stod i sängen. Ett kraftpaket på blott tre kilo. Ett rasande sådant.

Yngsta katten tänkte sig att han skulle gå och lägga sig.
'Aldrig!' fräste äldsta katten och studsade runt i sängen som om hon måhända hade intagit illegala substanser.
Yngsta katten var trött. Han ville sova i sängen.

Jag hade lagt mig i sängen eftersom jag är en enfaldig varelse och trodde att alla var trötta. Äldsta katten var inte trött. Hon övergick till morrande för att sedan yla som om hon var Birgit Nilsson med foten i kläm. 
'Off with his head! Off with his heaaaaad!'

Jag suckade. Lyfte ut äldsta katten som vid det här laget verkade ha svalt en megafon. Fick lite snygga rivsår på köpet.
Stängde dörren. Med  yngsta katten i sovrummet.
Lade mig. Det gjorde han med.
Suckade.
Sov.


I ungefär fem minuter. Sedan bankade det på dörren och megafonkatten utanför dörren skrek att 'Det här ska ni få fan för när ni kommer ut!' Kom UT!'

Så höll det på hela natten. Lugnt en stund, lagom till att vi somnat och sedan bankades det och skreks det i hallen.

Nästa dag var likadan. Fräsande, ylande och 'Off with his head!'
När kvällen kom beslöt jag att sova i soffan, lite mer neutral mark tänkte jag.
Jo. Jag är enfaldig ibland.
Det var lugnt så länge yngsta katten inte rörde på sig. När han rörde på sig så ljöd mistluren genom vardagsrummet. Den yngsta katten rör på sig ganska mycket på nätterna. Jag visste inte det innan.

Nästa dag var som en dimma. Jag flöt omkring. Jag har ingen aning om vad jag åt eller gjorde.
Kvällen kom. Soffan intogs. Ylande återtogs. 

Nästa dag minns jag överhuvudtaget inte. Jag försökte stjäla till mig en liten tupplur i gungstolen men då stod den äldre katten nedanför och upplyste mig om att 'The target has moved!' och ylade en liten vacker sång.

Nästa dag var likadan. Fräs. Vrål. Trött människa. Trött katt. Adrenalinstinn katt.
Soffa. Sova. Vakna. Yla. Sova. Vakna. Yla.

Dagen därpå var vi alla skakade och matta. Även den äldre katten.
När kvällen kom satte jag mig ner med henne och sa 'Hördudu, kan du låta oss sova en hel natt? Du känner ju igen honom. Låt oss alla få sova en natt. I sängen. Utan dina fascinerande utbrott?'

Jag gick och lade mig. Äldsta katten marscherade fram och tillbaka i sängen som en soldat. Fräste. Jag suckade. Yngsta katten suckade.

Men miraklens tid är inte förbi. Vi sov en hel natt. En hel natt! En hel jädra natt!

Hur är det nu? Jo. Fräsande fortsätter. Vi är lite bleka och skakade men inte rörda.

Och vet du. Jag har inte ens berättat om låset på min vindsdörr. Som sagt.
Hell week. 

Karisma, brittiskt och ett färgglatt armband....

Det är lika bra att jag börjar med att skriva innan jag gör något annat,
först: 
Karisma... någonstans läser jag om någon som tar som exempel högljudda sprakfålar.
Det är inte karisma. Absolut inte. Aldrig.
Karisma är det där som man inte kan ta på, det där som en del människor har som gör att man vill se så mycket mer av dem och höra så mycket mer av dem.
Det där man inte kan ta på men som bara finns där.
Det har inget att göra med gap och skrik och folk som hoppar in och står bredbent precis överallt.
Det kan ha det. Men då finns också karisman.
Finns inte det så är det bara en gapande skrikande människa.
Tänker jag efter så kan ställen också ha det. Gamla hus. Utsikter. Det där som bara finns.

Så. Nu har vi klarat ut det.
Second: Jag har nu läst ut 'Summer at the Beach Street Bakery'. Jodå, jag lånade den också. Fem stjärnor. Det är något mysigt över den här bokserien och den andra delen är bättre än den tredje. Kanske för att jag redan vet hur det ska gå. Vilket får mig att tänka att en del bokserier faktiskt tjänar på att inte läsas i den följd det är tänkt. Det får mig att tänka på Proust, jag läste de böckerna fram till den sista halva. Då fick jag nog. Det tråkade ut mig.
Förr i världen kämpade jag mig igenom böcker men nu för tiden har jag inga skrupler. Fånga mitt intresse eller också så stängs boken igen med en smäll.

Vilket leder mig till Deborah Moggach, du vet 'Marigold hotel'? Hon skrev förlagan och har skrivit en hel massa annat. Mycket bra författare. Mycket bra. Enda problemet är att jag läst alla nu som finns i min region och måste dra mig neråt för att få mitt bibliotek att låna in de andra hon har skrivit. Det är ju egentligen inget problem.
Ett problem kanske dock är att jag föredrar att läsa på engelska. Jag vill inte ha böckerna översatta, för det mesta är översättningarna bra, jag vet det. Men det går inte upp mot författarens egna ord. Och det finns hårresande översättningar, jag tänker på Slashs bok, usch... Inget bra. Inget bra alls.


Nu ska vi se, vad mer har jag på hjärtat? Jo! Jag är numera självutnämnd expert (jag menar, fan, alla är ju experter eller coacher nu för tiden....) på masterchef. Den amerikanske förlagan kan jag inte med. Vad i hela glödheta helvetet har kulinariska färdigheter att göra med hur många äpplen folk kan skala?
Va?
Jag bara undrar. Och det är gap och skrik och intriger. Näää....
Kanadensiska gillade jag inte heller. Låta deltagarna bestämma vem som ska in stresstest? Då har det ju inget att göra med hur bra kock man är. Vad är det för dumheter?
Den svenska har jag faktiskt inte följt. Den brittiska däremot. Jodå. Den är bra. Folk som lagar mat och sedan tassar upp till programledaren med samma blick i ögonen som en förstaklassare som visar upp en teckning.
Och samma leende, stort och brett när de får beröm, samma leende som barn har. Inga leenden som aldrig når ögonen, som de i tidningarna där folk grimaserar hej vilt. Utan sådana som får hela ansiktet att lysa upp. Sådana som gör att du ser barnet i dem. Eller glädjen. Eller vad det nu är. Jag vet inte.

Dessutom så är det förbannat skönt att se folk som är på tv för att de kan något och inte se folk som bara är med på tv för att vara med på tv.

Sade jag och så funderar jag.... Någon sa något om att en person som aldrig motsäger sig själv är en tråkig person... Jag är en mycket rolig person, så härmed tänker jag motsäga mig själv direkt.
Come dine with me. Hur man än vänder och vrider på det så kan man inte säga att de som är med där är med för att de är sådana superba kockar.
Tittar jag? Oh ja! 
På youtube finns 200 avsnitt och jag ska villigt erkänna att på eftermiddagarna så slinker det ner några avsnitt där jag förtjust fnissar åt speakerns kommentarer och de medverkandes. Det är något så brittiskt över det. Eller också har jag bara fått för mig det. Nej. Det är brittiskt....

Jag tittar också på Four in a bed. På åttan vid tre-tiden. En halvtimmes kvalitets-tv och sedan stänger jag av belåtet. Det är också en sådan där grej jag har märkt, jag är oresonligt förtjust när jag ser att det bara är skit på tvn.

Alla de här serierna har gemensamt att jag kan se hur folk beter sig. Jag tycker mycket om att titta på mänskligt beteende. Vi är fascinerande djur. 
Kanske inte så intelligenta alla gånger, jag tänker inte nämna vissa brandgula figurer, men du vet att jag tänker på det... 

Ah. Jo, just det... Jag är också beroende av de här press briefingarna live från Vita Huset. Härom dagen såg jag att Sean hade ett väldigt färgglatt armband under kavajärmen.
Snabb googling visade att det är ett som det står 'dad' på.
Det är lite sött.
För övrigt är Melissa McCarthys version av honom underbar. Jag skrattar så att jag gråter. Hur kan man inte?

Hmm. Jag tror att det var allt för nu, så, hur är det med dig nu för tiden?

Jag blir nio och skriker 'Ööörk!'

Först en varning, har du tänkt att läsa Christmas at the little beach bakery så ska du sluta här.
Och ja. Jag kunde inte låta bli att läsa en till, eftersom jag var nyfiken på hur det skulle gå....
Och ja, jag missade att se sommarboken.


Så hur är boken? Den är okay. Men du vet, när det ska bli romantiskt så får jag en plötslig flashback till mig själv....
Jag är nio, på matiné, på Tarzan. Hela salongen är full av oss småungar, det här var på den tiden när vi barn släpptes ut själva utan föräldrar som hängde runt oss hela tiden. Höll jag på att säga.
Men jag vet att jag pratat med andra i min ålder som inte fick gå många steg utan sina föräldrar. Så kanske vi var ett urval av de som fick. Jag vet inte....'

I alla fall, där i biomörkret sitter vi och närmar oss upplösningen och givetvis ska Tarzan och Jane kyssas....
Kameran zoomar in och vi barn går bananas....
Det visslas i biobiljetterna, det ylas 'Ööörkkk!' 'Uuuuusch!!!!'. Den romantiska filmmusiken har inte en chans mot en salong full med ungar som hellre skulle se Tarzan kyssa Cheetah.

Så tänds ljusen och vi tumlar ut, rörande eniga om att filmen var den bästa.
Alla filmer med Tarzan är den bästa. Varje gång. Men det där förbaskade kyssandet kunde de väl lägga av med? Usch så hemskt.

Precis den känslan, av mig i biomörkret ylande 'Ööörk!' får jag när jag läser de romantiska scenerna i boken. Vilket i och för sig är roande att komma ihåg det.
Så, inget ont som inte har något gott med sig. 

Jag har svårt för alltför romantiska kärleksbeskrivningar, det blir som att någon försöker tvångsmata mig med sockervadd. Och jag har som sagt svårt för de stereotypa beskrivningarna av män och kvinnor, där folk alltid ser så bra ut. Förutom om de inte gör det men då har de alltid någon annan fin karaktärsegenhet. Vilket vi alla vet inte är sant, folk är precis hur som helst.

Jag gillar Neil dock. En särdeles gullig liten puffin. 
Men... Är boken bra? Ja, hon skriver roande och om jag bara får vara nio, tio i biosalongen och skrika 'Öörk!' när det blir för gulligt, jo, då är det en bra bok.

Vari jag tänker på faran i att bli berömd.

Igår tänkte jag uppdatera här. 
Men...
Jag tror inte att du har förstått riktigt hur atletisk jag är. Jag är vansinnigt atletisk. Samt medelålders.
Så, varför inte dammsuga kökslampan som hänger högt uppe i taket?
Ja, varför inte... Tänkte jag medan jag dammsög golvet.
Sagt och gjort. Jag dammsög lampan och lyckades därmed sträcka en muskel som jag faktiskt inte hade en aning om jag hade.
Därmed svarade jag också på frågan 'varför inte?'
Nu vet jag. Den där lampan kommer aldrig mer att åtnjuta någon som helst skönhetsmakeover. Samt jag antar att glödlampan kommer att gå precis när jag är atletisk nog att klänga upp för att byta den så att jag kan njuta av lite mer sysslolös tid och svära över tingens förbannelse.

Nåväl. Jag förvisade mig raskt till sängen, med spikmatta och tigerbalsam samt en bok. Boken som var en 'feelgood' handlar om en kvinna som öppnar ett bageri. Ja, jag tror säkert du har hört om den.
Den är helt okay om man bara låtsas som att man inte läser raderna om de pigga fräknarna och smultronblonda hår, på tal om det, vad fan är 'smultronblond'? Smultron är röda. Är de blonda är de oätliga. Och ser inte speciellt attraktiva ut. Men det kanske bara är i min värld.

Vidare får man överse med männen som har isande blå ögon och starka käkar samt diverse annat som förekommer i sådana böcker. Det är aldrig någon som är småknubbig och har hår som ser ut som om de hade fan själv som frisörer. 

Så, där ligger jag och läser och tänker för mig själv, det här skulle jag kunna skriva. Lätt. Samt bättre. Givetvis bättre.
Jag sänker boken och ser framför mig en vansinnigt säljande roman med medelålders kvinnor som kämpar med livet och aldrig har smultronblont hår. 

Men det blir jobbigt, tänker jag. Jag kommer att bli berömd. Och nu för tiden får folk för sig att de vill se och höra författaren för de får sig att det är en trevlig person. Eller vad de nu har för obskyra anledningar.

Då får man sitta där och signera böcker till Laura och Penelope och le så mycket åt alla som säger att de älskar ens böcker så att man till slut har ett permanent leende som inte ens går bort om man biter i en citron.

Och så ska man hålla små pigga föredrag. Jag som är folkskygg och inte tycker om människor. Jo, ett fåtal tycker jag om. Men definitivt inte sådana som får för sig att jag ska åses från ett podium. Eller skriva mitt namn i en bok.

Sedan ska man instagramma och aldrig mer kunna gå ut i snabbköpet utan att folk skriver på fb att 'jag såg Ulvstrumpa handla bananer, hon ser precis ut som vem som helst!'


Nej... tänker jag... Det ska fan skriva en bra bok. 
Och så läser jag vidare.

En irländare. Fyra engelsmän. Och tre amerikaner.

Jo, så här blev det, jag insåg nämligen någonstans att det här är första julen som jag bestämmer helt själv vad jag vill göra på julafton. Förra årets jul räknas inte då den var helt svart.

Så, det var med förväntan jag vaknade upp på morgonen; vad ville jag göra?

'Dekadent' var ett ledord som lyste som en ledstjärna för mig.

Det första jag ville var att klä mig som en julgran.  Inte i julgransformen men glittrande, som tur är har jag kläder som lugnt skulle kunna bräcka av Liberace. Så en grå sak med små glittrande stenar blev det. Jag glittrade så att katterna tog på sig solglasögon.

Mycket bra, tänkte jag för mig själv, dessutom hade jag en vansinnigt bra hårdag. Bara en sån sak.

Maten hade jag redan tänkt ut, jag är ju alla grisars, kors och fiskars vän så det skulle bli pulled oomph, grönsaker och råris samt MASSOR med chili och vitlök. Samt timjan. (japp, en daredevil är vad jag är, köksskåpet kollaborerade (är det ett ord överhuvudtaget?) och allt gick lugnt och fint till.

Jag tror att det är som med barn, man tycker bäst om sin egen mat. Om man inte är en usel kock förstås. Då är man glad att slippa den. Jag tycker om kryddstark mat, sådan här mat som får mig att bli som en vulkan. De flesta kryddar inte tillräckligt för min smak. Låt mig här säga att jag gör likadant när jag bjuder folk på mat, jag kryddar mycket mindre, jag vill inte att folk ska ta med sig bordsfläktar när de ska äta med mig. Så man tar lite mindre för att se till att alla kan äta. Eller så är maten för stark. Jag har råkat ut för mat som varit så stark så att den dansat en jigg på tallriken och vrålat 'Ät mig om du törs!'

Nåväl, det var maten, drycken skulle bli julmust hade jag tänkt. Men se,det ville jag inte alls det när jag funderade på vad jag ville! Jag ville ha mjölk. 

Efter maten ville jag ta en whiskey med en irländare. Dave Allen.

 All denna förnuftiga mat kändes ju knappast dekadent.

Så whiskey med Dave blev det, det tyckte jag om. Och Dave Allen också.

Vi skålade och jag sände en skål upp till min far, något som han starkt skulle ha gillat.

Vi hade vansinnigt trevligt ihop och chokladkartongen som ackompanjerade whiskeyn så fint gjorde inte saken sämre.

Men. Man får ta det lugnt med irländare, de kan dricka en under bordet, sägs det, så efter Dave ville jag se en film om tre unga amerikanska män som firar in kvällen innan julafton.

Jag känner stor samhörighet med de här tre grabbarna, även om jag varken är i 30-års-åldern, är man eller är superpopulär, blivande far eller strävande musiker.

Jag tror, som du vet, att känslor är tämligen universella, arv, miljö, onyttiga och nyttiga saker vi samlat på oss under åren färgar oss. Och man får aldrig glömma sina yngre 'själv'. Gör man det så är man fucked. Eller kanske inte, men man blir en av de där tråkiga som tjatar om dagens ungdom och att vi är dömda till undergång och så vidare och så vidare. Sån't folk som man helst inte vill ha för mycket med att göra, man undviker ögonkontakt och muttrar något om att man är hemskt ledsen men man måste gå och ta sin kurs i swahili.

Hur som haver, de här tre grabbarna råkar ut för diverse saker och kanske är inte humorn vad som kallas rumsren, jag vet inte, jag är knappast rätt person att fråga om det. Inte bryr jag mig heller. 

Men jag vet att en del saker som händer dem kan jag relatera till mitt yngre jag. Det hände en hel del otroliga saker och jag ångrar ingen av dem.
Så fniss och nickningar till mitt yngre jag och mina vänner från förr.

Uppfriskande är också att det finns inga moralpredikningar i filmen. De gör vad de gör.

Så jag satte på den filmen och så tänkte jag 'Men nej... det här vill jag ju inte se än...  Jag vill se 4 engelska män i mascara och glitter och läppstift och läder och kläder som ser ut som aluminiumfolie och platåskor!'

Så det gjorde jag. Jag är inte säker på hur många timmar jag tillbringade ihop med Sweet, men vi hade rasande trevligt, med ganska många omtagningar av favoritavsnitt.

Allsång blev det också. Högt. Kanske inte så vackert men hjärtligt. Sjunga tycker jag om att göra. Till mina grannars oglädje.

Efter denna glamorösa rockfest så hastade jag mig igenom 'något att äta, vadsomhelst så att jag hinner med allt annat jag vill göra!' och hastade tillbaka till dvd-spelaren, nu var det dags för grabbarna i Amerika.

Åh, så roligt vi hade!  

Emellan allt det här hann jag att stoppa i mig mer onyttigheter, knäcka en mellanöl och stoppa i katterna så mycket skinka att de faktiskt fick nog. Ett julmirakel så gott som något.

Det började bli sent, men jag hann en film till, även om jag tänkte flyktigt att jag hade tänkt att hinna gå online och skriva lite samt önska folk god jul, men natten var ju ung och så vidare, tänkte jag och fortsatte se den här lite mer sedelärande filmen om en man som älskar saker. Saken är den att han också ser människor som saker...

En helt ok rulle men det som var riktigt intressant var bonusmaterialet där han pratade om favoritsaker och folk som ser andra människor som saker samt om relationer. Det fick mig att tänka en hel del och länge, jag känner några sådana... Och hur många som ser relationer som något som små boxar som ska tickas i och hur en del bara flyter med och en del bara styr.

Görintressant!

Tänkte jag. Och började faktiskt känna mig lite trött. Tittade på klockan och den var en bra bit över midnatt. Jag kände mig lite besviken faktiskt. Att vara den som bestämmer allt på julen är inte så dumt. Och det är förbannat intressant när man börjar fråga sig själv vad man vill. Egentligen. 

Jag gick och lade mig. Enbart för att jag skulle hinna med allt jag vill göra idag samt ändra planerna allteftersom dagen går. Hittills har jag haft en mycket bra jul, jag hoppas att du har det med. 

Vem har tid med evighetslasagne?

Jag blev lite fundersam här, det finns en kock som jag inte är speciellt förtjust i, han poängterar lite för ofta hur gott det blir med fraser som 'finger-licking' och något om att han inte kan vänta på att sätta tänderna i det ena eller andra.

Idag så skulle han göra lasagne. Jag var upptagen med lite annat så när jag riktade uppmärksamheten mot tvn så tog han precis ut tomater som hade rostats långsamt samt köttfärsen ur ugnen.

Han sade sedan, medan han hällde allt i en kastrull med champinjoner och sås att allt skulle koka i 1½ - 2 timmar!

Det fick mig att lystra som en jakthund som fått upp ett spår. 1½ - 2 timmar?
Lägg därtill långsamt rostade tomater som nog tagit sin sköna tid i ugnen.
Lägg därtill att lasagnen ska vara inne i 40 minuter.

Katten Gustav skulle ju avlida av hunger medan han väntar på den lasagnen!
Jag (om jag lagade mat med kött) skulle behöva starta med lunchen någon gång vid 8-tiden på morgonen.
Jag blir förskräckligt irriterad om jag inte får äta vid tolv-tiden. Jag bits.

Kocken sa då, precis som om han hade hört mig 'Nu tycker du kanske att det verkar ta lång tid, men när du väl har smakat den så kommer du att göra den här igen och igen. Och igen.'

Härvid skakade jag på huvudet. Knappast. 
Jag tycker om att laga mat. Men själva upplevelsen av att vara kedjad vid köket i timtal låter inte speciellt tilltalande.

Nej. Jag tycker inte om den kocken. Vanligtvis brukar jag hinna att stänga av tvn innan han dyker upp i rutan men idag hann jag inte.
Efter att ha sett Masterchef. Det är något otroligt gulligt över alla amatörkockar när de står för att bli bedömda av Gregg och den andra, hm, är det John, han heter?
Man kan se deras yngre jag skymta fram, ungefär som när de ritat en teckning till skolfröken och väntar på att se reaktionen.