Hjalmar Söderberg sade att "Det är skönt att bli gammal, att vara ung var för djävligt." och sedan utvecklar hon ämnet från det.
Jag föreslår att du läser det, så du vet vad jag pratar om.
Hon skriver bl.a. om att en vän sade att det är för jävligt att bli gammal, för vännerna dör från en.
Jag tror att det är först när man förlorat någon man tycker väldigt mycket om som man för första gången inser att det här livet inte är för evigt. På något sätt lyckas vi människor lura oss till att inte tänka på att döden är lika naturlig som livet.
Du kanske säger att det är väl tur det, att man annars skulle bli en ganska tråkig pessimist om man hade det i tankarna för mycket.
Det kan vara så, eller också, så kan man bli som jag är eller i alla fall försöker vara för det mesta.
Detta sagt med förbehållet att även jag har mina värsta stunder när jag ibland tänker att vissa speciella fall av mänskligheten skulle göra världen en stor favör om de helt enkelt hoppade åt helvete.
Så här är min filosofi, (och jo, jag gjorde ett försök att vara klar och redig och systematisk men du vet, det är inte jag, så nu kommer tankarna huller om buller, precis som vi är vana vid.) som nog började när jag förlorade en närstående vid tio års ålder, du vet, när man ännu är för liten för att riktigt förstå att folk faktiskt försvinner. För gott.
Sedan har den renodlats under årens lopp, och nu, nu låter det så här ungefär:
För det första, att vakna upp varje morgon är ingen självklarhet. Det är inget som vi ska vänta oss och absolut inget som vi kan räkna med.
Jo, jag vet, det låter smått religiöst, elller hur, men det är faktiskt den bistra sanningen.
För det andra, folk kommer att bete sig illa mot en, någon gång i livet. Det är ofrånkomligt.
Jag har två val.
Antingen tar jag reda på varför. Det finns de som säger att de tycker sig förlora prestige om de är den första att räcka ut handen.
Vilken prestige det skulle kunna vara intresserar mig mycket.
Prestige finns inte i vänskap eller kärlek.
Vad någon annan till äventyrs kan tycka om mina aktioner är helt egalt.
Tycker man trots allt, att man vinner i prestige på att tjura, eller på att vara den som nekar en utsträckt hand, så väl bekomme.
I min bok så är det helt betydelselöst.
Skulle jag leva mitt liv baserat på vad andra tycker och tänker om mig skulle det bli ett fasligt krumbuktande och svansande och jag skulle inte ha någon tid att tänka på vad jag själv vill och tycker.
Eller också så ger jag helt enkelt tusan i den personen. Jag kommenderar mig själv att inte bry mig. Det är som Sverker med soptunnan, men min soptunna är mental.
Jag kastar i personen, med en faslig duns och drämmer igen locket och sedan får det vara bra.
Sedan är det ett jävla jobb att styra tankarna bort från objektet som irriterar mig, det ska villigt erkännas, men det går.
Helt enkelt för att jag är övertygad om att lika väl som jag kan styra mina tankar åt att vara tjurgummig så kan jag styra tankarna mot ett "jag-bryr-mig-inte".
Det är samma princip som den store Bearheart skriver om i sin bok, där han talar om att när man ger bort något, så måste man ge bort det helt och fast.
Han har ett exempel med en gåva som ges och sedan hittar man den i loppisaffärens skyltfönster och blir gramse över det.
Då säger han, klok som en bok som han är, att då har man inte gett bort saken helt och hållet.
För att ge bort något helt och hållet, för att ge, just bara för glädjen att ge, så måste man släppa saken också mentalt.
Helt enkelt, du ger, för glädjen att få ge, (jag vet, fan, vad jag tjatar om det, men det är viktigt...) och vad sedan personen gör med det, det spelar ingen roll.
Det kan tillämpas även på relationer, eller hur?
Man ska vara snäll just för glädjen att vara snäll, inte för att få något tillbaks.
Man är kärleksfull för att hjärtat svämmar över och inte för att få något i gengäld.
Och man bestämmer sig för att livet är kort och att antingen tar man hand om sina relationer eller inte. Men man gör det nu. Imorgon kan vara försent med hästlängder. Och då är det inte dags för eftertanke. Märkligt nog är eftertankarna tyvärr ganska bister medicin.
Och!
Man njuter när man är mitt uppe i något utan att tänka "Det här går nog åt helvete..."
Visst gör det, det (säger jag med ett visst galghumoristiskt tonfall), men det spelar ingen roll,
just när man är uppe i berg-och-dalbanan så vore det väl bra dumt att inte njuta med hull och hår?
Det som händer sedan kan man inte göra något åt.
Visst kan man bli olycklig som få, men de goda minnena kan man (förhoppningsvis) ta fram en dag och le åt.
Utan att behöva tänka "Åh, vad kär jag var, eller, åh, vad glad jag var och åh vad jag oroade mig samtidigt..."
Ja, jag vet, vi glider från ämnet.
Raskt tillbaka.
Så, om vi utgår ifrån att det här livet inte är för evigt, eller att man kanske reinkarneras och kommer tillbaks som en dyngbagge (och jag vet inte, men de verkar inte ha så hejsan-hoppsan-kul) så känns det som att livet ska tas om hand.
Det är så värdefullt och människorna man har i sitt liv som man bryr sig om är värdefulla.
Det värdefullaste man har, och detta sagt av en självutnämnd ensamvarg, tänka sig...
Sedan tänkte jag att vi avsluter med en gammal rävs ord, är du med?
Erik Axel Karlfeldts slutord i dikten "En löskekarl"
Hur var ditt liv? Det var storm och nöd
i en enda veva;
det var gäckad längtan och fåfäng glöd
och små glimtar ur molnens reva.
Jag är så glad att jag fått leva.
Det kan vara så, att Erik Axel slog huvudet helt på spiken, glad att få leva, det kanske är meningen med livet, vem vet?
