Klart man ska på marken.

Jag är mycket nöjd av att alla verkar ha hållt med mig i frågan jag slängde ut igår.
Få saker gör mig så nöjd som när jag har rätt.

Å andra sidan har jag ändrat mig lite idag.
Men jag återkommer till det.

Idag står nämligen en av Sveriges största marknader på agendan.
Och jag menar stor.

Egentligen vet jag inte riktigt varför jag utsätter mig för det, för visst är det så att det är mycket krimskrams och visst är det så att många saluför precis samma sak bara till lite annorlunda pris och visst är det som så att kaffet är lankigt eller har stått på för länge när man väl köper en kopp och visst är det som så att jag varje år undrar varför folk tar med hundar på marknaden och visst är det som så att när den 75e pensionärstanten tagit ett steg bakåt rakt på mina tår så grinar jag lite illa och visst är det som så att jag blir trött på allt myller och all trängsel och visst är det som så att jag inte längre åker karuseller och visst är det som så att jag inte vill provsmaka 101 olika ostsorter och visst är det som så att en del människor har ätit massor med vitlök och sedan ställer sig i knät på mig och andas och visst är det som så att en del människor har badat i parfym och visst är det som så att en del röker rakt i ansiktet på mig (jo, jag kan höra dig fråga om inte jag är en rökare, visst är jag det, men jag är av den sällsynta arten "rökare smygus ivägus långt i bortus från folkus)...

Så, vad gör jag egentligen på marknaden?
Om man betänker allt jag skrivit här uppe. Och, min vän, det är endast ett fåtal av alla irritationsmoment jag skulle kunna räkna upp.

Men.
Ibland så finns det ett ställe med gamla saker som säger "du, jag hade det bra i ett hem en gång i tiden, jag trivdes där, allt var bra, men sen såldes jag och nu står jag här, det regnar och ingen vill ta mig med hem. Kan inte du köpa mig? Jag skulle passa bra hos dig. Och jag behöver inte dammas ofta. Ta med mig hem. Jag är kanske inte ståtlig eller fin eller dyrbar. Men jag skulle passsa hos dig. Och det regnar. Köp mig. Snälla."

Och oftast är det en sak som är enbarmligt ful som talar till mig.
Kan vara därför jag förr hade en samling av träslöjdsfåglar, den ena fulare än den andre.
Jag kunde helt enkelt inte stå ut med att se dem stå där, ledsna och tilltufsade.
Men jag kämpar emot, jag har blivit bättre.
Jag kan inte köpa upp allt som folk inte vill ha.

Men.
Står där en katt, som inte ser ut som alla andra, till exempel rund som en boll och blå.
Klart den måste få komma hem till mig.

Eller också så hittar jag en stånd med böcker och där gömmer sig en upplaga med Piraten som jag inte har. Hjärtat tar ett glädjeskutt och jag skiner som en sol.

Eller också sitter där en buddha, glatt flinande i regnet, klart han ska med hem. Mitt hem är en fristad för lyckliga buddhor.

Eller också finns där något sött och gott som jag bara måste ha för att kunna fortsätta att underhålla tandläkaren, jag kan ju inte bara tänka på mig själv.

Och ibland gör man Fyndet med stort F.
Saken man inte visste att man ville ha, eller ens att den fanns.
Så vem vågar ta risken att inte gå dit.
Trots alla blåsparkade tår och parfymbadande madammer och rökande hundar (höll jag på att säga. Och titta där, jag sa det minsann.)
Klart man ska på marken.
Jag går väl nu.
Snart.

Guld

... och jag har börjat läsa Tre män i en båt.

Jag hade inte behövt vara orolig att den inte skulle vara lika rolig, den är banne mig ännu roligare än jag minns den, det här stilla vansinnet som går igenom sidorna är fullständigt obetalbart och jag skrattar så att jag avger glädjetjut i slutet på garven, katterna flyr ut ur rummet allt medan de skakar på huvudet, grannarna är troligen milt avundsjuka på hur kul jag har och glädjetårar söker sig emellanåt ner på kinderna och magen får en hälsosam skratt-workout flera gånger om.

Sådana här böcker är guld.

Vad tror du?

Jag tänker på kapten Marcel i Björn Larssons bok "Drömmar vid havet."
En del karaktärer i böcker stannar länge med en och jag funderar på hur det gick sedan för honom.
Och för alla de andra som lärde sig att de egentligen inte behövde någon annan i livet för att våga ta ett språng ut i det okända och kasta om sina liv.
Det är nog lätt så att man ibland tror att någon annan ska göra ens liv fullkomligt, men så är väldigt sällan fallet.
Tillföra, visst. Komplettera, ja..
Men inte laga något som är trasigt, det får man vackert försöka göra själv.
Eller ta det där steget som man tänkt på så länge, må det vara bungyjumping eller att sadla om i karriären eller att helt enkelt besluta sig för att imorgon ska jag inte bry mig ett dugg om vad andra kan tänkas tänka om hur jag ser ut eller vad jag gör.
De stegen måste man ta själv.
Tror jag.
Just nu i alla fall.
Imorgon kan jag ha ändrat mig.
Vad tror du?

Man kan ju alltid hoppas.

Nu ska vi se här.

Vännen ska, om allt går som det ska och så vidare bli opererad första veckan i September.
Det låter nästan för bra för att vara sant. Pratade med henne igår kväll, vi var trötta som bandybollar bägge två (ja, bandybollar kan bli trötta, tänk bara på hur de far omkring) och ingen av oss kände väl sig direkt på topp.
Hon sa att hon var trött på att vänta och att det kändes ganska mycket som om hon var en vante som bara blev skuffad mellan lung- och hjärt- och nu operationsavdelningen, lite som att ingen egentligen ville ta på sig ansvaret för att fixa till henne.
Hon sa att de pratade om hennes hjärta, men att det var ju faktiskt fixat nu efter senaste operationen och att den delen av hennes hjärta var jättestarkt nu och att den andra delen var normalt starkt.
Läkaren hade också sagt att det fanns en risk att stämbanden kunde bli skadade i och med att hon har knölar på bägge sidorna om halsen och att hon fick välja själv, men som hon sa "Vilket jävla val, va? Antingen inte kunna andas och röra mig som en vanlig människa eller att förlora rösten?"
Man kan inte göra annat än att hålla med.

Trots allt, sa jag, så är du ju på banan nu, det är inte långt kvar och nu blir det ju äntligen av, se det som att du är på upploppet äntligen.
"Jo, det är ju så man får se det" sa hon.
Sedan suckade vi samstämmigt.

Men så sa vi också att det blir nog bra, i slutet av September så är hon kanske som en helt ny människa, när vi är på skördefesten kanske hon kan springa upp och ner för backarna på Öland som ett vilt gotlandsruss. Man kan ju alltid hoppas.

Nu väntar vi.

Jag väntar på att få höra hur det gått för vännen idag, hon som skulle in till sjukhuset för förberedande frågor inför operationen.
Jag hoppas så att det ska gå bra och att operationen blir av snarast möjligt.

Där ingen skulle tro....

.... Vi måste prata om det här också lite snabbt innan jag beger mig ut.
(ja, lite bråttom, för getingarna och bina blir så förbaskat närgångna ju senare man ger sig ut...)

Men.
Du vet, ibland sitter man och zappar mellan kanalerna och det finns absolut ingenting att se.
Fast.
Jag har ett program jag brukar försöka hålla utkik på.
"Där ingen skulle tro att någon kunde bo."
Har du sett det?

Helt underbart, folk som bor på ställen som man inte skulle kunna tro att någon bor på...

Igår var det från Nyksund.
Där var en kvinna som pratade om att ibland ringde folk och frågade "Vad har du gjort idag?" och hon tänkte efter men kunde inte peka på något men när hon gick och lade sig hade hon haft en fullkomlig dag.
Hur många av oss kan säga det samma?

Reportern frågade då "Men måste man inte uträtta något för att känna sig fullkomlig?"
Och hon tittade på honom och sa....
"Jag tycker vi ska komma ihåg att vi är Human Beings och inte Human Doings."

Jag klappade händerna spontant och log som en Cheshire-katt.
De orden ska jag gömma i mitt minnes-arkiv uppe i hjärnan.

Jag kan ju inte förstå allt.

Jag ser att jag fick en massa besökare igår som hade googlat på Bonniers och orange.
Jag är mycket glad över att ha kunnat sprida ljus över apelsin-eländet.
Och fortfarande förstår jag inte kopplingen bok och apelsin.
Varför då liksom?
Det brukar vara en penna. Eller ett bokmärke.
Det kan jag förstå.
Men apelsin?
Varför?

Apelsiner är kletiga, josiga (hur sjutton stavas det? juiceiga???) och förvandlar händer till apelsindoftande (mja, ganska gott doftande, okay) stickiga tassar som man knappast vill använda till att hålla i en bok.

Nåväl. Jag kan ju inte begripa allt här i världen.