Ulvstrumpas strumplåda

Det är lika bra att du kommer hit direkt.

2011-11-14T16:41:00.003+01:00

Jag har löst det nu.
På mitt sätt. (som vanligt, ja...)
Du skickar en kommentar till mig och jag skickar en url till dig.
Den nya bloggen är up and running.
Och det känns bra. :)

P.s: Och skicka med din email-adress annars blir det svårt.... ;)

Hör du, jag har tänkt! Ska vi låsa till här?

2011-11-02T10:15:00.002+01:00

Jag har tänkt.
(varvid du då säger strängt "Ska det behöva ta sådan förbannad tid?")
och jag suckar, himlar med ögonen och säger "Ja, om du bara visste..."
Och då säger du "Ok, vad har du tänkt?"
Och jag harklar mig och säger, "Om du bara visste..."
Och så håller vi på så där hela dagen tills du blir trött på mig och läser en annan blogg.

Nävars. Så kan vi ju inte ha det.
Men så här har jag tänkt:
Jag har varit så arg så att det varit sagolikt (tänk eldsprutande drake) så förbannad (tänk en extra stor eldsprutande drake) och lite gråtmild (tänk Dyster, den totalt okända dvärgen i Snövits följe (varvid du säger "Va? Honom har jag inte hört talas om, varvid jag säger "Nej, precis, du har aldrig hört talas om den åttonde dvärgen, Dyster, eller hur?" "Nää!" säger du och jag säger, "Precis! Ingen vet om honom, inte att undra på att han är så dyster!")

Och jag har garvat. Till slut så biter alltid dumheten sig själv i svansen, rycker till och drar för kung och fosterland och får rejält ont i ändalykten.

Och jag har pratat. Mitt i allt så har jag fått en ny vän. Man kan önska att det skett under andra omständigheter, men det är som de säger, mister du en fähund så står det en vän runt hörnet.
Det ska du komma ihåg. När och om du hamnar i fähundslabyrinter.

Men jag har alltså också tänkt.
Och jag har tänkt, att när vi blir 40 följare som läser den här bloggen, då låser vi den och jag ger er ett snajdigt lösenord, för du vet, jag har alltid sagt att det här är mitt vardagsrum, (okay, jag har ett riktigt också, men det här är mitt nät-vardagsrum) och jag är lite rädd att jag skulle bli hämmad (sluta skratta, jag kan visst bli hämmad och ordkarg. Det är jag säker på.) och inte komma på vad jag ska skriva för att jag sitter och viftar med tårna och undrar vem som läser och inte läser.
Så, jag tänker, ett slutet vardagsrum, med inte alltför många människor kanske kunde vara en idé. Jag är ju en sådan ömtålig liten planta. (jo, det är jag visst. Ja, jag är också medveten om att ibland är jag som en kaktus, modell en sådan där som ser len och snäll ut ända tills man klappar på den och upptäcker att den har miljoner små otäcka taggar som sätter sig fast och inte syns förrän man hämtat förstoringsglas och så vet man vad man gör den eftermiddagen.)

Och eftersom jag har tänkt, så har jag tänkt att jag skulle höra vad du tycker?
Det vore kanske en bra idé, eller vad säger du?

P.s. Tack för era kommentarer, jag har läst dem nu, allihop, jag har helt enkelt inte haft tid (och det är på riktigt, jag har inte ens behövt skjuta upp det som Piraten. Mitt liv har varit som en blandning av Lustiga huset / Berg-och-dal-banan på Tivoli i Köbenhavn och ibland som Spökhuset. Men du vet, vad jag brukar säga. Det är aldrig tråkigt. Aldrig.
D.s.

Äsch. Och ja, de kommer givetvis att bli publicerade. Tack för många garv och tankar :)

Förbannat också!

2011-10-24T09:22:00.001+02:00

Herregud så in i helvete förbannad jag är! Det sägs att få saker retar upp människor som när det inte är i ordning i tvättstugan.
Jag kan ta att mina grannar är närsynta som grävlingar och inte ser att de lämnar gråsvart ludd på golvet.
Jag kan ta att de inte begriper hur en sopkvast fungerar.
Jag kan ta att de inte förstår att ett luddfilter måste tömmas.
Allt det kan jag ta med ro.

Men!
När jag kommer ner i tvättstugan för 154e gången och torktumlaren är sönder igen!
Då blir jag gramse.
Jag vägrar att tro att torktumlaren står i källaren, hör mina fotsteg och tänker "Nu kanske vore en bra stund att bryta ihop fullständigt?" och sedan ser till att varningslamporna lyser som om tumlaren trodde att den var en åkattraktion på ett tivoli!

Jag är vid det här laget så förbannad att jag har god lust att stå vakt nere vid tvättstugan, med nycklar, stora som småhus och hejda varje granne med ett myndigt "Hördudu, förstår du begreppet "felanmälan"?
När de piper "Jaa..." så fortsätter jag "Eller tror du att när du ser att lampor blinkar i hambotakt på maskinen att det går över bara du smiter tillbaka till din lägenhet, tänder x antal värmeljus och tjurar över att just du inte kunde tvätta som du tänkt?"
"Neeej..." piper de försagt.
För det är ju också som så att ingen har någonsin inte gjort någonting.

Myndigt ska jag rassla med tvättstuge-nycklarna och säga "Förstår du hur en telefon fungerar och hur telefontider läses och begriper du att om du en enda gång inte uppmärksammar maskinens belägenhet att försöka få hjälp, att om du ignorerar det en gång till, så kommer jag att komma hem till dig, sitta i din soffa och slänga all min smutstvätt på ditt golv och anmoda dig att tvätta allt för hand? Dessutom kommer jag att ha inmundigat så mycket vitlök att du aldrig får ur det ur väggarna, jag kommer att gå upp extremt tidigt och köra Lemmy på hög volym. På din stereo. Högt. Samt kommer att skruva bort volymkontrollen, limma igen cd-luckan och trycka på repeat."

Om de nickar ja till allt detta, samt skriver på ett guldkantat kontrakt där de lovar bot och bättring, choklad åt sin granne som har oturen att bo ihop med ett gäng tvättstugebovar, då ska jag börja att fundera på att kanske låna ut nyckeln.

En dag ska jag komma i kapp. Och förbi.

2011-10-19T11:06:00.001+02:00

...För övrigt var min syster här i helgen. Vi hade sanslöst roligt och ja, det kommer att komma ett kort på henne, för det har jag lov till!
Det enda problemet är att jag själv är med på samma kort och ser som vanligt inte riktigt ~~nykter ut~~, jag menar, jag ser inte ut som mig själv.
Vi ska se om jag kan tvätta bort tvättbjörnsleendet från mig eller kanske bara sätta en käck hatt över ansiktet, man kan ju göra så mycket med fotomontage har jag hört. Nu ska jag bara lära mig det också och så kan vi se fram emot ett kort nästa århundrade. För vi har ju inte bråttom på den här bloggen.

Och! Jag har fått nya läsare, har jag sett, välkomna hit, det är inte någon som helst brist på hyfs att jag inte uppmärksammat er tidigare, jag är bara som vanligt efter min tid.
En dag ska jag komma i kapp tiden. Och förbi.
Tänk vad ni alla ska bli förvånade när jag är det. (och nej, vi funderar inte på hur det skulle se ut. Jag blir yr i huvudet bara av att försöka klura ut det själv.)

Jag är inte helt nöjd.

2011-10-19T10:35:00.000+02:00

Nu är jag inte riktigt nöjd igen...
(and what else is new under the sun? säger du, för just i dag så känner du för att vara lite engelsk.)

Kort bakgrund:
Jag säger ibland att jag inte minns min barndom speciellt bra. Det är inte sant, det vet du ju, om du har varit med ett tag här. Vad som däremot är sant, och som jag kanske hellre borde säga är: Jag minns inte en speciell person speciellt mycket.

Nu har vi klarlagt det. Och hoppar raskt till nutid.
Några beger sig därför raskt till en annan stad för att få veta lite mer.
Men inte blev det så direkt.
Någon hade gett någon rådet att "skriv ner det innan du dör och så får de läsa det sedan."

Nu har det gått några dagar och nu är jag lite gramse över det här.
För det första kan jag inte se varför någon annan ska lägga sig i något de inte har med att göra.
För det andra. Det är ingen bra metod att lämna saker och ting till eftervärlden som inte kan följas upp.
För det tredje. Jag blir helt enkelt förbannad att det ska vara så svårt att tala klarspråk.
För det fjärde. Jag är inte helt nöjd.

På plussidan finns att det blev ett möte som var fint på en hel del sätt.
På minus. Jag minns fortfarande inte mycket mer.
Och blev inte mycket klokare.

Får jag ta kväll snart, jag bääävar inför nästa nya idé...

2011-10-06T19:24:00.000+02:00

För övrigt har jag haft tvättstugan hela dagen.
Med ett kort avbrott för 2½-an i skogen, då regnet strålade ner från en mörkgrå himmel.
Det gjorde inget alls, jag var så varm, för någonstans hade jag lurat i mig själv att "nu är det höst och då behöver jag både träningsjacka och regnjacka, ja, det gör jag minsann!"

Jag ångade fram ett lokomotiv där i skogen och sedan rusade jag (jo, faktiskt, jag vet inte vad som tog åt mig) uppför trapporna, tillagade en soppa och kände mig riktigt innovativ (så där innovativ att Jamie Oliver skulle ha begravt huvudet i händerna och kvidit "Nej, nej, nej!") när jag i stundens kokhetta slängde i tomatpuré ihop med potatisen och löken och morötterna.
Till detta hade jag bestämt att ha morotsbröd med pepparrotsost.

För de som är intresserade kan jag härmed meddela att morötter och tomatpuré inte är bästa vänner.
Samt att pepparrotsost och morötter inte heller är någon hit.
"Det här var verkligen inte gott!" sade jag strängt till mig själv medan jag åt.

Tröstade mig med en dammsugare från Delicato (märk väl att det inte går an med några andra dammsugare, de måste vara där ifrån.) och påmindes om min dröm härom natten...

Jag drömde att en människa kom hem till mig, tog min lilla ask med två kvarvarande dammsugare och sade "De här måste slängas!"
Jag vaknade faktiskt med ett litet skrik.
Det är inte klokt vilka otäcka drömmar jag har ibland.

Och ja. Jag har fortfarande tvättstugan, geniet som bor inom mig tyckte att "vore det inte en jättebra idé att tvätta precis allt, även det som måste tvättas separat och göra det helt tomt i tvättkorgen för en gångs skull!?"

Givetvis tyckte jag att det var en bra idé- nästan lika bra som tomatpuré ihop med morötter.
Nu sitter jag här och tvivlar så smått på min egen genialitet.
Och tänker; att även om jag i förra inlägget hävdade att jag nog är lite släkt med getterna, så någonstans inom mig så bor det även en fårskalle som kommer ut och luftar sig ibland.
Och jag hoppas att jag har slut på goda idéer för i kväll. Det tar på krafterna att vara jag ibland och följa mina egna goda ingivelser.

Get-te-tråkigt.

2011-10-06T19:02:00.000+02:00

Jag blir mer och mer säker på att det är en del get i mig.
Ibland är jag så förbannat envis och ger mig inte, även om jag vet att jag borde.
Som nu.
Jag läser världshistoriens dummaste bok och i normala fall har jag inga problem med att kasta sådana böcker in i en vägg med schvung, men den här är det som om jag har bitit mig fast i.
Jag säger till mig själv "Hon brukar vara rolig! Hon blir säkert snart rolig!" och så läser jag vidare och morrar irriterat när jag vänder blad och något är "jättespännande" och "jättekul" och "jättehäftigt" och jag vet inte allt.
Det är korkat, det är dumt och det är skrivet på samma talspråk som om boken vänder sig till en envis get som vägrar att släppa boken för att geten tror att det ska bli roligt.

Så man kan säga att den har hittat rätt målgrupp.
Det är som att tugga ett stort rosa bubbelgum, modell xl som aldrig någonsin från början ens hade någon god smak och även om man tänker att man borde spotta ut det så gör man inte det, så där går man och tuggar och tuggar och ser ut som en, ja, just det, en get.

Nu är jag i mitten av boken och det är så infernaliskt dumt och så infernaliskt tråkigt att jag börjar ifrågasätta min egen humor. Kanske är det så roligt att jag inte begriper det? Kanske det är en ny form av ironi? Kanske är jag för gammal? För getaktig?

Men jag släpper inte boken. Jag ska ta mig fan i genom den om jag så ska behöva tugga i mig pärmarna också. Och något säger mig att det lär bli en stor besvikelse när jag är klar.
Det är som sagt bara halva boken kvar. Den måste bli rolig, snart! grumsar jag ilsket och slänger några getögon ner i boken igen.
Fan tro't.

Tack, tack, tack!

2011-10-05T10:49:00.000+02:00

Bara så att du vet, jag blir så förbaskad glad och stolt när jag får uppmuntran,
som nu, när jag fått en award av Helena

Med awarden följde fem frågor som jag ska försöka att svara på:

1. Varför började du att blogga?
Jaa du... Från början så skrev jag på engelska, för mina vänner i en 3d-värld.
Varför jag gjorde det har jag ingen bra förklaring på, mer än att jag ville skriva och att det var så förbannat roligt att göra det. I början på nätet, när det var ungt så kände jag inte mer än en enda svensk, alla mina andra vänner kom från jordens alla hörn.
För mig var nätet nämligen som en revolution, jag kunde sitta och prata med folk i Ryssland, Japan, USA, ja, precis överallt, när jag ville i realtid! Det är fortfarande något av det häftigaste jag vet med nätet, att nästan vem som helst finns bara ett knapptryck bort.

Sedan började jag att läsa lite svenska bloggar och kommentera, en bloggvän frågade varför jag inte skrev på svenska, något jag inte hade tänkt på innan, men när han föreslog det så tänkte jag "Jamen, varför inte?"
Så det gjorde jag.
Och resten är historia, som man brukar säga.
Varför jag skriver? Bara för att det är så underbart roligt att få göra det. Och för att det är skönt att ha ett ställe där jag kan lägga mina tankar, osorterade och röriga precis som jag vill.

2. Vilka bloggar följer du?
Se till vänster, där är de jag läser med nöje. Det finns några till som jag dyker in på och tänker "Jag måste bokmärka den här" och sedan glömmer jag det. Det är härligt att ha ett minne som en ordinär höna mellan varven...

3. Vilka favoritfärger har du?
Lila!!! Åh så jag älskar lila! Ibland är det tyvärr en olycklig kärlek när jag inte alls passar i en viss kulör av lila men så gärna vill ha den. Och havsblått. Du vet, i alla toner som havet kan ha. Ack! Och gult. Faktiskt. Jag blir så glad av gult att jag undrar varför jag inte har ett enda plagg som är solgult. Märkligt...

4. Vilka favoritfilmer har du? Bluesbrothers. Ettan så klart. Trainspotting. Fruktansvärt otäck mellan varven men så bra. Och: Blinkande lyktor! Det går inte att se den utan att bli berörd. Jag gråter som en grävling och jag skrattar om vartannat när jag ser den. Det är, (antar jag) ingen film som alla tar till sig. En del ställer sig frågande till att det går som det går för personerna när man betänker att de gjort vad de gjort. En del säger att den är väldigt otäck. Allt det där är sant, det är en film som spelar på många plan och en av de filmer som jag återkommer till.

5. Vilket land drömmer du om att få besöka?

Irland! Sol och bad intresserar mig inte ett dyft, jag har inget intresse av att ligga platt (nåjavars, om man bort-tänker kulmagen, vilket vi alla nu gör för att vara trevliga mot mig...) på en strand och pressa för att bli brun.

Men Irland! Regn och rusk och öl och blåst och jag vet inte allt. Jag blir så glad bara jag tänker på det. Och hav och irländare och herregud (kanske inte i egen hög person) och pubar och whiskey och dragiga hus och Pogues och fioler och åh vad jag vill dit!

Danmark vill jag ständigt tillbaka till. Det är något mellan mig och det danska landet, jag känner mig hemma och jag känner mig som att jag borde bo där.

Och Österlen. (Det kan visst vara ett eget land om man bestämmer det!) Första gången jag var där så var det som att komma hem. Och varje gång jag kommer tillbaka känns det som att landskapet frågar "Var har du varit? Skönt att du är hemma igen." och jag bara ler.. Jag kan inte göra mycket annat.)

Gud vad pratigt det blev... Som vanligt...

Nu ska jag ge awarden till fem andra, som jag tycker mycket om.

Först ut har vi:

Pennelinas Ordbruk Du vet, hon har en sådan blogg, det kan hända att jag går in och läser när jag är nere och jag går ut från hennes blogg och är så förbålt styrkt och peppad och känner att "Jo, men allt är faktiskt möjligt!" Och hon sjunger. Bra dessutom.

Baronessan viskar i vinden

En av de första svenska bloggar jag började läsa, hon är så förbaskat bra, "just a little more bite" som de säger i Schweppers-reklamen och hon skriver inkännande och bra och med humor!

Laila

Ytterligare en pärla, humor och en känsla för ord, samt att det är hennes förtjänst att jag kom hem med en massa Terry Pratchett härförleden.

Gubben vid Rämen

Sanslöst duktig med ord och en humor som inte går av för hackor!

Och sist, men inte minst:

Hälsning från Ormanäs

Ytterligare en ordkonstnär, jag vet inte hur hon gör det men hennes ord stannar länge.

Jag tar risken.

2011-10-01T18:31:00.000+02:00

Just nu sitter jag för övrigt och väntar på Witchen, jag jagade ut henne redan igår för att förlusta sig i parken, allt emedan jag själv var helt säker på att artisterna skulle uppträda i dag.
Witchen hade rätt.
Det var uppträde igår.
Jag hade bestämt att gå ut idag, jag.
Tjurig som en bulldogg så hävdade jag bestämt att jag skulle minsann ut i dag och inte igår, även fast Witchen påpekade att det gav nog artisterna som uppträdde i parken fullständigt fan i.

Så idag har jag arrangerat en liten karaokefest, med Lemmy och grabbarna, några öl ska knäckas och framemot tio har jag planerat för soffstund med roasten av mr Sheen.
Efter det borde vi vara småtrötta och småfulla så då slänger jag fram en panna kaffe samt choklad så att vi får nya krafter.
Framemot tolvtiden börjar vi säkerligen gäspa storligen, eller också har vi kommit in i det sällsamma läget när man löser "Allting och allt" och känner hur fasansfullt intelligenta vi egentligen är.
Någon gång under kvällen kommer troligen jag också att börja hicka.
Det tycker jag hör till god ton under en festlig kväll.

Sedan, innan vi skiljs så kommer vi att tala om för varandra att "Nu ringer du när du kommit hem!" och så ringer jag så fort hon kommit utanför dörren och säger "Jag är hemma nu!"

I morgon kommer jag säkerligen att vakna med små envetna kopparslagare som vrålar i öronen att "Den där sista ölen skulle du ha gett tusan i!" och "Är du medveten om hur högt ni sjöng igår kväll?" och "Har du sett hur det ser ut på vardagsrumsbordet, hur svårt är det egentligen att äta ostbågar?" och "Ja, du har faktiskt rätt i vad du sa igår, du är väldigt lik Lemmy så här på morgonen, eller om det någon av medlemmarna i Kiss du liknar. Skynda dig ut till spegeln får du se!"

Men jag är modig, jag.
Jag tar risken.
Nu ringer det på dörren.
Kvällen kan börja.
Ha en bra en, ni också.

Jag och jag...

2011-10-01T18:03:00.001+02:00

I morse tänkte jag "det här tänker jag absolut inte skriva om!" när jag stod och nöp mig själv i ansiktet och på halsen.
"Varför gör jag så?" undrar jag för mig själv.
Och jag flinar lite lagom generat och säger att "Jo, den här ansiktscremen säger att man ska göra precis det, efter applicering."
"Varför då?"
"Eh, det ska tydligen hjälpa till för att cremen ska gå in i ansiktet..."
"Varför då?"
"Jaa.. Inte fan vet jag. Man nyper sig själv och ansiktet blir uppretat och när det blir uppretat så äter det creme."
"Tror jag verkligen på det?"
"Nej. Inte riktigt. Men se så fin och rosig jag blev."
"Jodu. Och jag hade blivit precis lika rosig och fin om jag hade gett mig två lavetter på vardera kinden. Och det hade dessutom varit gratis."

Sådana där diskussioner har jag med mig själv på morgonen.
Och så skriver jag om det också.
Fast jag inte skulle.

Nå, vad har du lärt dig?

2011-09-28T16:19:00.001+02:00

Igår, när jag var ute och gick i skogen hörde jag plötsligt ett konstigt ljud.
"Skumt..." tänkte jag för mig själv, och innan jag visste ordet av så var jag på väg in i skogen, i de oländigare delarna av den.
Jag smög som Vargtass mellan granar och tallar, ålade över stenar och under grangrenar allt medan jag nogsamt såg till att inte trampa på några kvistar under min tysta färd framåt.

Närmare och närmare kom jag ljudet och när jag väl krupit fram underifrån en gran och kikade fram över en stor sten kunde jag se att det var en man som stod och högg i en tall.
Inga yrkeskläder har han, tänkte jag för mig själv och kliade mig i huvudet, hmm, skumt minsann...

Jag var kanske tio meter ifrån honom där jag stod och spejade, och precis när mannen lyfte yxan en gång till så pep min mobil högt och ljudligt att nu, nu hade jag sms!
Mannen stod som huggen i sten, med yxan över huvudet och jag stod som huggen i sten över stenen allt medan jag tänkte att sådana här problem hade ta mig fan inte indianerna, med mobiler som låter vid de mest olämpliga tillfällen.

Sakta vände han på huvudet och sakta reste jag mig fullt upp från mitt bakhåll bakom stenen och försökte se ut som att "jag går alltid i den eländigaste terrängen, det är inte alls som så att jag vill se vad du gör."
Han å sin sida försökte se ut som "jovisst, jag får faktiskt hugga ner vilket träd jag vill när jag vill." och lyckades precis lika bra med det som jag lyckades med mitt minspel.

Till slut harklade jag mig, kavade mig över stenen och gick förbi honom med raska steg.
Bakom mig var total tystnad och jag hann en bra bit bort innan jag hörde yxan vina igen.

Det var först på återvägen som två saker slog mig.
1. Varför högg han där?
2. Är jag möjligen världshistoriens dummaste människa egentligen? Någonstans inom mig sade en röst "Smart det där, du. När du hör ett konstigt ljud i skogen så älgar du genast iväg mot det. Kanske det vore bättre nästa gång att gå åt motsatt håll i stället?

Samma tanke hade en vän "Tänk om det varit en yxgalning där ute i skogen i stället, och där kommer du som en troskyldig kanin och skuttar rakt i famnen på honom, tänker du inte alls ibland?"
"Hmm, kanske jag inte tänkte just så mycket just då.." sade jag.
"Nå, vad har du lärt dig?"
"Att sätta mobilen på ljudlöst." sade jag.

(Och jo. Tyvärr, det är sant. Det var vad jag sa...Till mitt försvar vill jag dock hävda att konstiga och mystiska saker får mig att känna mig som om jag vore tolv igen och på hemligt uppdrag. Tyvärr...)

...vari jag vecklar in mig ytterligare i resonemang och inte är helt nöjd...

2011-09-24T09:41:00.000+02:00

Jag var inte alls färdig där...
Jag kom på en annan sak, precis i början när jag träffade honom så tog Ross, en vän som vi kallar så av outgrundliga anledningar mig åt sidan och sade "Känner du inte att du har blivit hel nu?"
"Eh..?"
"Ja, nu när du träffat honom, känner du dig inte att han gör dig hel?"
Jag funderade en god stund och svarade "Nej. Han har inget att göra med min eventuella hel- eller ickehelhet. Han är en bonus i mitt liv."

Jag vet att en del anser att deras partner ger dem modet att göra saker de inte vågat. Jag tror inte riktigt på det. De ger en modet att våga försöka, som man kanske saknat själv. Men de ger inte kraften att göra det man gör.
Till syvende och sist handlar det om spegling, kanske?
Någon tror på en och eftersom man inte vågat tro på sig själv så speglar man sig i det och ser att "Jo, tamme tusan, det vågar jag nog..."
Och så gör man det.
Men inser inte att det man gör kunde man kanske ha gjort alldeles av sig själv, den dagen man kommit framåt långt nog.
Det är inte att förakta en skjuts på vägen framåt. Absolut inte.

Sedan tänker jag, för det finns ju också olyckliga relationer, där folk spelar mindgames och får en att tappa kontrollen totalt.
Är det spegling där med? Man ser sig själv som en förlorare i deras ögon och tror på den bilden? Och man ger sig?
Jag tror faktiskt det. Med facit i hand, om jag ser många år bakåt så tror jag att det kanske är så.

Och jag tror, att vi som hamnat i den situationen inte gärna ger bort vår kontroll igen. Vi vet var vi har varit och vi vet vart vi inte vill.
Och vi inser vårt eget värde. Som vi är.

Hmm, det känns som att det här absolut kan utvecklas ytterligare, jag är inte riktigt nöjd med hur jag fått till det... Å andra sidan, skulle jag utveckla och inveckla mig ännu mer så skulle vi stå med världshistoriens längsta blogg någonsin. Det kunde i och för sig vara kul...

Å tredje sidan, går jag inte nu så missar jag solen i träningsslingan och Styre blänger ganska ilsket på mig eftersom jag ännu inte tömt lådan på morgonen, något han anser ska ske direkt vid uppgång varje morgon.

Jag får väl foga mig och tömma lådan och sedan gå ut i solen och njuta. Man kan ha det värre.

Vari jag tar mig tid att vara jävligt personlig. För en gångs skull.

2011-09-24T09:22:00.000+02:00

Senaste tiden har jag ägnat mycket tid åt att förklara mig. Förutom att jag drivit en relationsbyrå för brustna hjärtan, eftersom de synes mig vara precis som olyckor, de kommer alltid i tretal...
Min relationsbyrå är tämligen succéartad, om jag själv får säga det, även om en del av mina idéer inte vinner direkt gehör. Ganska ofta, den här tiden har jag fått höra att jag är: kall, tuff, hård och har en förmåga att stänga av väldigt kvickt.
Jag har även fått höra att "Det där funkar för dig, men det funkar inte för mig." varvid jag sagt, med min vanliga milda attityd att "Du vet att det där är bullshit. Det går." Jag brukar också lägga till "Ingen kan rå för sina känslor, men man väljer själv hur man agerar på dem." och "Ingen kan leva på gamla meriter." plus "Om folk behandlar dig respektlöst och du finner dig i det så förlorar du så småningom respekten för dig själv också."

Det är oftast då jag får höra att jag är kall. Och får förklara hur jag tänker.
Och nu, tänkte jag förklara för dig, hur jag tänker, och sedan får vi se, hur du tänker... Om du gör det. (Ja, jag vet, jag kan verka ganska kaxig ibland, och ja, det är jag. Men jag är också en charmig typ samtidigt. Det får folk att stå ut med mig. Tack kära mor och far för den kombinationen...)

Så, låt oss starta någonstans mitt i.
Många har sagt till mig att jag nu verkar ganska lättad och glad, nu när jag vet hur det är, och någon frågade mig "Men, saknar du inte honom?" varvid jag svarade "Hmm, du menar om jag saknar att han ljög mig rakt i ansiktet i över en månads tid? Eller att han inte har stake nog att stå för vad han gjort förrän han förstod att jag hade alla fakta som behövdes på bordet? Eller att han behandlat mig fullkomligt respektlöst? Eller menar du om jag saknar känslan av att vara orolig och ledsen och helt vill i mina tankar? Nej. Det saknar jag inte ett dugg."
Varvid hon sade "Men som det var förr?"
"Jo, men det var ju också dåtid. Jag kan bara gå på vad han har gjort i nutid och då har han betett sig som en idiot. Jag kan inte se att han är värd att jag ska sakna det."

Det är då jag får höra att jag är kall. Och det är då jag förklarar ytterligare det här med gamla meriter...
För det är som så här, skulle jag fortsätta umgås med en del människor baserat på deras gamla meriter skulle jag själv inte ha kommit någonstans här i livet. Sentimentalitet är en fin sak, men det får inte hindra en från att se nutiden som nutiden är.

Vad jag har just nu är en total brist på oro och osäkerhet och ledsenhet. Vad jag däremot har är en ganska hälsosam ilska, en humor som jag misstänker aldrig kommer att överge mig, (än en gång, tack mor och far...) och en känsla av att blotta tanken på att umgås med honom är lika lockande som att få en yxa i knät.

Det här med humorn förresten... Jag satt och såg Skavlan igår, om en norsk komediaktör som hade haft två självmord i sitt liv, och hon sade att även i de sorgligaste situationer så finns det ibland komik. Och att hon själv ville fortsätta att leva livet till minst 110 procent, (kan man säga så, även om det inte är en dokusåpa? frågade hon...)
Och jag log och höll med, för jag tror att det i många fall är så, med oss som varit med om att folk valt att avsluta sina liv. Inte för alla, men för en hel del av oss så går humorn som en röd tråd i våra liv och hoppar upp ibland när vi minst anar det.

Som när exet sade, vid vårt sista möte "Det är jobbigt att vara ihop med dig för att du inte har något jobb." plus sade att det var jobbigt att jag behövde gå upp och dricka kaffe och röka på morgonen.
Då fann jag mig själv le och säga "Jaha. Så bortsett från det var jag helt jävla fantastisk, alltså?"
Då blev han lite arg.
Och ja. Jag vet. Men det var så absurt att höra skitsaker räknas upp i stället för att våga stå för saker som hänt.

Sedan, yttermera, en sak ska vi ha fullständigt klart för oss, att folk som lämnar vår innersta krets genom separationer, de fortsätter att leva.
Det är inte som så att de inte längre finns. Det är en väldigt stor skillnad i min värld.
Jag tror, eller rättare sagt, jag vet att jag inte tar någon människa för given. Jag vet att folk försvinner, ibland på ett "finns men syns inte-sätt" och ibland är återkalleligen borta.
Det innebär inte att jag är mindre fäst vid någon. Det innebär bara att jag ser skillnaden.

Dessutom så vet jag att man överlever det mesta nuförtiden,utom döden.
Och jag vet också att när folk behandlar mig respektlöst, så blir jag lika ilsken som en släkting till mig som är berömd för bland annat just det.
Kanske för att jag helt enkelt anser mig vara värd respekt.
Och kanske för att jag någonstans har italienskt blod i mig som svallar.
(Och ja. Nu skojar jag lite med dig. Det är spanskt blod jag har i ådrorna. Men det svallar ganska bra det med.)

Därför anser jag att ett liv utan en åsna är fullständigt genomförbart.
Därför anser jag också att jag klarar mig bättre utan människor som beter sig respektlöst.
Därför har jag de budorden som jag räknat upp i min relationsbyrå.
Och! En sak till!

Det här livet kan vara så underbart, som Lundell sjunger, och vet du...
Det finns inte en chans i helvetet att jag inte tror och tycker som honom.
För det är det.
Det är inte underbart jämt, men aldrig att jag slutar tro att det händer och kommer att hända en massa underbara, stolliga, vanvettigt roliga händelser fortfarande i mitt liv.
Det synes mig, att det skulle vara otroligt sorgligt om jag trodde att mitt liv hängde på en annan människas göranden och låtanden.
Eller någon annans gillande eller ogillande.
Jag styr hellre själv. Ut mot öppet hav. Eller på grund ibland.
Men, det är jag som styr mitt liv.

Inte alls speciellt änglalik....

2011-09-23T09:38:00.001+02:00

Helt jävla änglalik är jag inte, det kan vi lugnt komma överens om.
Och ja, jag är medveten om att de som känner mig också känner att det rycker lite i mungiporna på dem nu.

Igår tänkte jag tämligen bistra tankar. Jag var hemma hos Kia och hon gick loss på en vägg med en yxa som var så stor att man egentligen borde vara skapt som en skapligt ilsken grizzlybjörn för att hantera.
Nu är inte Kia skapt sådan, men hon är stark som fan.
Hon frågade om jag ville låna den, och jag tog tag i den och kände hur jag knappt orkade lyfta på den.
Jag fick nöja mig med den stora kofoten och lite välvilliga sparkar på väggen.
När hon slog yxan rakt genom väggen så var det faktiskt ganska mycket rock n' roll över det hela och jag väntade bara på att Twisted Sisters skulle sticka ut huvudet genom vägghålet och vråla "We're not gonna take it!"

Det gjorde de inte.
När jag sedan gick loss lite med kofoten så infann sig en tanke som faktiskt roade mig ganska mycket. Jag tänkte som så, att den nya liknar ganska mycket en häst och han har betett sig som en åsna, (som så passande kan översättas med engelskans "ass" ,) så egentligen passar de ganska bra ihop.
Och sedan drämde jag i med kofoten och kände mig inte alls änglalik, däremot mycket full i skratt och klappade i mitt sinne den lilla djävulen på min axel som fnittrade så att den höll på att ramla av....

NO, NO, NO, NO!

2011-09-21T11:15:00.000+02:00

Idag kommer jag på mig med att skratta riktigt hjärtligt för första gången på länge, när jag sitter och ser på Woof hos frisören, i Hair, när han absolut inte vill klippa håret och man ser hur han trular ihop läpparna och sedan bara skriker "NO, NO, NO!"
Jag skrattar dels för att det är en rolig scen, dels för att jag känner igen mig själv så väl.

Det finns ett "NO, NO, NO!" inbyggt i mig vid diverse situationer. Som när jag ska klippa håret.
Eller som nu när tillvaron helt plötsligt gjorde helt om och gav mig en rejäl örfil.
Det enklaste vore kanske att bryta ihop och känna mig som ensammast i världen.
Men jag vet att det inte är sant.
Eller att bli bitter, sur och jävligt obehaglig att umgås med.
Eller att tro att, jodå, nu är det slut på allt roligt någonsin.

Det enklaste vore kanske att gråta tonvis med tårar så att jag inte kan gå ut utan att skylla på en ilsken ögoninflammation. Att stänga in mig. Tycka synd om mig själv. Känna mig som skit kort sagt.

Men då kommer rösten inom mig: NO, NO, NO!" vrålar den.
En vän, säger till mig att det här kom som en chock. Jo tack. Som en smällkaramell laddad med dynamit.
En annan säger "Men varför?" Och jag säger "Jaa, du..."
En annan, som går i genom samma sak säger "Jag klarar inte det här, jag överlever det inte."
Och jag hör mig själv säga, "Det gör du visst. Det gör vi visst. Du har levt i si och så många år utan den personen, så visst kommer du att göra det. Ingen har dött av brustet kärlekshjärta på århundraden. Det bara känns så. Just nu."
Och hon säger "Fan, vad du är kall."
Men det är jag inte. Jag är inte kall, men jag är en jävel på logik emellan varven, så drömmare jag är.
Jag vet att det blir bättre. Jag vet att det är så. Och jag vet att vi överlever.

Vad jag också vet är att vid sådana här tider håller man sina vänner nära, jag pratar med Kia och säger "Kom hit, så lagar vi mat och skriker och blir osams som vi brukar."
För ingen kan råka i luven på varandra som Kia och jag, det kan säkert se ut som två italienska matronor när vi grälar från allt om hur många lövbiffar man bör steka till huruvida det var synd om Hemingways fru som också var författare. (Jag hävdar, att nej, det var det inte och hon tvärtom...)

Man behöver liv och man behöver rörelse också. Och man behöver att en dag läggs till nästa.
Eventuellt kan man också behöva att man får sms med erbjudanden om att komma och riva en halv vägg.
Det känns väldigt lockande.
Men som sagt, man överlever. Kom ihåg det. Det bara känns som om man inte skulle göra det. Och, det mina vänner, är en förbannad skillnad, trots allt.

Det kan alltid bli värre...

2011-09-14T09:41:00.000+02:00

Om ni till äventyrs undrar vad jag håller på med och varför era kommentarer och mina svar inte dyker upp, så har jag ett enkelt svar: Jag har ingen aning.
Eller också så har jag verkligen lyckats att förfina min och Piratens gemensamma nämnare; att skjuta upp saker till fulländning.
Men var lugn, de kommer. "Jag ska bara..." som det så vackert heter.

I natt gick jag brandvakt, vid tre på morgonen, vargtimmen som den så vackert heter så fick jag kämpa mot en häftig lust att öppna balkongdörren och skrika "Klockan är tre, allt är lugnt!"
Det hade roat mig enormt att göra så, men ity jag är en snäll människa så behärskade jag mig.

Det enda som är bra med att vara vaken på nätterna är att man har gott om tid att fundera, jag såg "Vem tror du att du är." med Dregen, där han pratade om sin fars bortgång och han sade något om att när sådana saker händer när man är yngre så får man ett annat perspektiv, och att man bortser från skitsaker.
Jag nickade när han sade det, för han har så rätt.
Jag tänker inte utveckla det ytterligare, i mitt sinne har jag en bloggväns kommentar om att hon inte ville skriva en sob story (inte son of a bitch story alltså, vilket jag är bra på, utan sob....) och jag vet att när jag läste det så nickade jag för mig själv.
Så vi låter det vara med det.

Eller kanske inte riktigt, det intresserar mig väldigt mycket, just nu, det här med att söka rötterna, min syster och jag planerar en resa tillbaka till rötterna.
Jag pratade med min moster härom dagen och när hon berättade så kunde jag inte låta bli att säga "Det är en samling oroliga själar..." vilket hon höll med om...
"Oroliga och förbannat roliga..."sa hon och jag hörde att hon log.
"Ja. Det går hand i hand." sa jag.

Och det är sant, min syster får mig att garva åt mycket man inte borde garva åt, min moster har en särdeles sjuk humor så att mitt i när hon berättar något sorgligt så kommer det dråpliga fram som en välbehövlig andningspaus.
Det kan alltid bli värre, och ibland blir det det, men någonstans så finns det också stunder för att le åt eländet.

Jag tror att det är förbannat viktigt att aldrig se sig som ett offer.
När man börjar göra det, så kan det vara kört.
Det finns så otroligt mycket som dukas upp på våra livsbord, så mycket som vi kanske aldrig tror ska hända och så mycket som aldrig händer.
Men kan man ibland ta ett steg bort från sig själv, när saker lugnat sig en smula så finns det ibland något roande i situationerna man kommer i.
Ibland.
Inte alltid.
Men de gångerna när ibland infaller ska man ta vara på. Det är jag övertygad om.

Min vilde far är också mycket för dråpliga situationer. Finns det inga, så skapar han dem gärna. Något som irriterade mig något makalöst och generade mig, när jag var tonåring.
Nu roas jag av det, och ibland oroas jag också och undrar om jag kommer att bli likadan när jag blir äldre, om jag kommer att slå mig i slang med intet ont anande personer i snabbköpet och se gravallvarlig ut medan jag säger de mest befängda saker bara för att få se deras reaktioner.
Jag tror inte att jag blir sådan, men man vet aldrig.

Ska jag göra en gigantisk Kermit?

2011-09-13T16:14:00.001+02:00

Med de drömmar jag har så behöver jag inte så mycket mer fantasi dagtid.

Härom natten så sitter jag och Stephen King vid mitt köksbord och fantiserar ihop nästa skräckfigur till hans nya bok.
Vi kommer överens om att den nya figuren ska vara en grodan Kermit i jättestorlek, översållade med ljust, ljust gröna toppiga pärlknappar.
Så bra! strålar Stephen.
Briljant! säger jag.
Sedan skålar vi i tunna kaffekoppar och det klirrar som av kristall i hela rummet.

Själv vaknar jag och känner mig så där förvirrad och undrar än en gång vad min hjärna egentligen försöker säga mig.
Ska jag försöka att sy teddydjur? Som bot mot teddygrisen som jag kastade?
Ska jag se upp med grodor hädanefter?
Eller ska jag bli bästis med Stephen King och förpesta hans tillvaro med världens sämsta rollfigurer till skräckromaner?
Eller är det nu det är läge att köpa tunna kaffekoppar för att jag måhända får oväntat besök som kommer att ha med sig små pärlknappar till mig som presenter?
Vilket skulle få mig att undra så alldeles. Vad gör man med pärlknappar?
Eller, vänta, jag vet ju det!
Man gör en gigantiskt Kermit-figur och skickar till Stephen King med en lapp "Here's your new character!"

Det spelar väl ingen roll!

2011-09-13T07:46:00.000+02:00

Jag har tänkt på Thoreau ett tag nu, igår natt låg jag och retade upp mig (ja, igen) på alla som tjatar om "Men han var ju inte helt ensam i Walden!"

Det spelar väl ingen roll, för fan! tänkte jag (ja, igen...)
Tankarna han tänkte, orden han skrev, de kan ingen ta ifrån honom, sedan så spelar det väl ingen roll huruvida han satt helt själv med huvudet mot ett träd och klurade eller om han hade befunnit sig i en sauna bland sjutton sjövilda finnar som idkar bastubad!?
Eller hur?

Och nej. Han var inte i någon sauna. Vad vi vet. Och det hör inte hit.

Vad vi däremot vet, (eftersom alla vet att jag har rätt, ständigt och jämt) är att han var en cool katt.
Vad vi också vet är att han sade "Things never change. People do."
Vi vet också att han frambringade ett stort leende på mig när han skrev om pressen och anmärkte att man skulle låta bli att läsa sådant för mycket.

Dessutom var han polare med Ralph Waldo Emerson, en till cool katt.
Det är om honon bland annat rabaldret är, "Gick inte Thoreau dit och åt?" och så vidare.

Huvudsaken är att Thoreau åt så att han inte höll på att svälta ihjäl och blev tvungen att gnaga bark från träden.
Hade han varit tvungen till det hade han inte kunnat skriva Walden och inte heller inspirera människor.
Eller hur?

Jag gjorde det!

2011-09-12T11:13:00.000+02:00

En sak:
Vem i helvete kom på den briljanta idén att det en cyklist helst av allt vill ha är en lång sträcka med kullersten!? Va!?
Jag gav mig ut förut, när "väggarna började krypa inpå" som Lundell sjunger i en text.

Tog cykeln och begav mig ut ur stan.
For ut ur stan.
Längre bort ut.
För att sedan mötas av att cykelvägen är kullersten i en halvannan alldeles för lång stund.
Visst, jag har åkt bil där förut.
Jag har tänkt på att "det är nog lite jobbigt, att cykla här..."

Nu kan jag meddela herr- och damsällskapet att : Ja. Det är in i helvete jobbigt. Man skakar så att man känner sig som ett popcorn i en kastrull som är jagad av en stor klick smör.
Man far omkring som om någon stoppat ner en i en centrifug, med alldeles för lite andra kläder att studsa emot.

Ni kan själva tänka er mitt språk som på intet sätt var rosor och violer där jag färdades fram.
Dock, så funkade det på det sättet, att tankar som jagat mig var som totalt bortblåsta.
Jag var så arg att jag troligen skummade som en tryckkokare där jag for fram.

När skak-och-rysta-om-turen var över så var jag så ilsken att jag for bort en bra bit mot den lilla byn som ligger helt oskyldigt härute på slätten.
Det gick jättebra.

Sedan började det regna.
Jag brydde mig faktiskt inte speciellt om det, för mina tankar umgicks redan med återvägen.
Ska jag köra landsvägen eller inte, tänkte jag, när jag vände och for hemåt på icke-skak-väg.

Envis och ibland lite fårskallig som jag är, så kom jag att tänka på att det kanske var lite annorlunda att cykla kullerstensvägen tillbaka.
Nej, fråga mig inte varför jag fick för mig det.
Jag blev riktigt förtjust i den tanken och därmed var det bestämt.

För alla som undrar kan jag meddela att det var precis lika jobbigt tillbaka.
Den enda positiva tanken som flög genom huvudet på mig var att "5-10 gånger fram och tillbaka här måste göra underverk för gäddhänget."

Lika skummande ilsken svängde jag äntligen av och tog sedan alla uppförsbackar som finns hem till mig.
Jag har nämligen en teori, eller okay, jag har ganska många, och en som jag gärna vidareutvecklar för folk, är att när man tar ut sig så att det flimrar framför ögonen och benen skakar och man kommer in i en riktigt duktig djupandning, då är det som bäst.
Man orkar helt enkelt inte tänka på andra saker som är jobbiga eller irriterande i det läget.
Allt man orkar tänka på är "framåt... andas...framåt..andas..."
Jag säger ofta att enda anledningen att jag rör på mig är för att det ska bli tomt i huvudet, och ja, du får säga "Tommare än vanligt, menar du?"

Och när det är så där tomt, med bara två tankar, så kommer de, endorfinerna, när jag känner; som Lundell också sjunger i en helt annan text "Det finns glädje, det finns hopp".
Ser man sedan till att vara lagom otränad som jag är nu, så pyser man över av stolthet när man vinglar av cykeln som en bakfull desertör, signalröd i ansiktet och svettandes som en lagom stor stadsfontän och man jublar på vägen ner i källaren; Fan, jag gjorde det, jag tog mig runt och över backarna, jag gjorde det!"

Snusförnuftiga ordspråk dyker alltid upp när man minst vill ha dem...

2011-09-11T11:52:00.000+02:00

...För övrigt är det inte så där jätteroligt att vara just jag, just nu.
Det är då det här kommer in, personligt och privat att skriva om, tänker man... Och så bestämmer man sig för att man är privat men inte direkt personlig.
Livet går vidare, säger man. (och ja, det går bra att läsa "jag" i stället för "man".)
You win some, you loose some. Säger man.
Man ska inte gråta över spilld mjölk, säger man också.
Efter ytterligare snusförnuftiga uttalanden till sig själv blir man trött på sig själv och vill nästan slå sig själv med en ordspråksbok i huvudet så att det blir lite tomt och lugnt där uppe i hjärnkontoret.

Men det gör man inte. Man tänker ytterligare snusförnuftiga tankar, man förbannar, man undrar och man frågar för sig själv och sig själv.

Samtidigt, någonstans så är jag fast och fullt övertygad om att i sådana här lägen måste man ta fasta på de ljuspunkter som finns.
(Och ja, du får gärna säga "Men hördu, det där är lite Pollyanna-varning på det uttalandet?"
Varvid jag säger att "Visst, men jag menar inte att man ska bli som skämtteckningen "Foten i kläm? Javisst!" med ett stort leende.)

Dock. Även om det är mörkt just nu så finns det ljuspunkter.
Sedan om man har tid över kan man lägga tid på att fundera huruvida man gjort rätt eller inte.
Det är en riktigt bra sak att sysselsätta sig med om man har gott om tid om nätterna och anser att sömn är för veklingar.
Jag kan verkligen rekommendera det.
Eller också kan man tyda sina drömmar. Som mina senaste som alla handlade om chokladaskar som alla visade sig tomma.
Det kan man göra, och så kan man fräsa åt sin hjärna "Hördu, det där var väl lite övertydligt? Var det det bästa du kunde komma på?"

Sån't kan man sysselsätta sig med. Eller också kan man lägga sig med en bra bok, choklad (som faktiskt finns kvar i huset) och nöjt konstatera efter en kvart att man läst massor och inte begripit något.
Men du vet. Det blir bättre.
Och annorlunda.
Det är det enda som är säkert.
Och att det här huset aldrig kommer att stå utan choklad.

Tunnelseende.

2011-09-11T11:10:00.002+02:00

Igår kväll, eller läs natt, så ansåg jag mig själv vara ganska nykter hela tiden.
I dagens klara sken så kan jag lugnt konstatera att riktigt så var det nog inte.

Det är också tur att man har goda vänner, plus en utmärkt balans, för åkturen från klubben, som blev ganska hastig gick undan av bara tusan, eftersom jag inte hade bara en hare, utan ett helt koppel med cyklister framför mig.

På nervägen hade jag ett gäng med ungdomar framför mig som jag tog häng på, eftersom jag tänkte att ungdomar stannar inte för någonting.
Det gjorde inte de här heller, så i rasande fart körde vi över övergångsställen, väjde för gående och nere i tunneln vände de sig om och såg smått förvirrade ut när de märkte att deras fyrmannagäng hade utökats med en dam i medelåldern som låg tätt intill för att sedan blåsa förbi dem med ett leende.
Ja, du vet ju. Jag vann igen....

Efter den mycket stimulerande jakten på tillbakavägen, (som jag givetvis vann också..) ramlade jag uppför trapporna till Witchen, frågade om kaffet var klart och när hon sade att hennes gubbe tittade på tv, så spejade jag frågande in i vardagsrummet som för mig syntes totalt tomt.
"Jaså.." sa jag prövande, "han tittar på tv, säger du?"
"Jaa?" sa hon.
Slug som Sherlock Holmes spände jag ögonen Witchen och frågade "Var tittar han på tvn?"
"Eh... I vardagsrummet.." sa hon lite undrande.
"Mhm..." nickade jag och tog mig om ett imaginärt skägg.. "I vardagsrummet, där tittar han på tv, säger du? Men rummet är ju tomt?"
"Hrm. Om du tittar in ordentligt i rummet, så sitter han till vänster. I fåtöljen."
Det gjorde han mycket riktigt. Och flinade ganska gott.
Jag antar att det är det som kallas tunnelseende.

Efter att min slutledningsförmåga och briljanta tankegångar och syn hade skjutits totalt i sank blev jag utfodrad med kaffe, som var mycket gott.
Därefter rådbråkades kvällen, öl dracks, katter klappades, ösregn påbörjades, fortsatte och avslutades allt medan vi satt där så rofyllt och pratade.

När jag reste mig för att gå hem hade fullmånen kommit fram igen och hemresan gick som en dans.
Det enda som irriterade mig en smula var att källarlåset hoppade retfullt fram och tillbaka när jag skulle sätta i nyckeln.
Det tyckte jag var riktigt oförskämt gjort.
Så jag tog tändaren och lyste på nyckelhålet allt medan jag fnissade för mig själv att det var bäst att jag tog det lugnt med tändaren så att jag inte eldade ner hela huset bara för att försöka komma in.
Man får så märklig humor när man är bara lite onykter, eller hur?

Sedan ramlade jag uppför trapporna, klappade ett styck Styre och ett styck Asta, Motörhead lades in i cd-spelaren och till dem somnade jag väldigt gott.
Vaknar som sagt i dag. Utan baksmälla. Men med en stilla övertygelse att fullt så nykter som jag kände mig var jag definitivt inte.
Dessutom kan jag se att jag nog har en talang för tresteg, eftersom en sko står i hallen och den andra framför spisen. Jag är tämligen säker på att jag studsade runt hörnet och där slängde av mig den andra skon.
Jag menar, inte bara blir jag otroligt skärpt och briljant, jag blir också smidig som en gasell när jag är nästan nykter.

Jag är definitivt inte riktigt klok.

2011-09-05T09:17:00.000+02:00

Arla morgon...
Jag tar ut cykeln för att påbörja min träning igen...
Slänger mig upp på den, ska växla...
Och det fungerar inte som det ska.
Den hakar sig, hoppar över och beter sig som en bakfull myterist som vinglar omkring på ett såphalt däck.

Jag morrar. Mitt morgonhumör är normalt sett inte att leka med, det vet du vid det här laget, och du vet också att jag är envis som fan.
Så jag ger mig inte.
Jag cyklar cirka två km innan jag kryper till korset och ringer min vän och säger "Växlarna funkar fan inte!"
"Men du gör så här...." säger han pedagogiskt.
Pedagogik på morgonen är totalt bortkastat på mig på morgonen.
Så jag lyssnar, medan det ångar ur öronen på mig av information, avbryter honom och säger med Clint Eastwood-stämma, "Bra. Då gör jag så."

Snäll är han också min vän, och känner mig så pass väl att han vet att jag troligen kommer att styra till det alldeles, så han säger "Ska jag komma och fixa det?"
"Nej," säger jag, "men det funkar ju på en, ibland två växlar, så jag kan ta mig till ditt jobb och så kan du komma ut och hjälpa mig där om du hinner."
Det tror han att han gör, det tar två minuter, säger han, vilket innebär att för en teknisk morgonilsken person som mig skulle det ta en timme och troligen skulle jag när jag var färdig stå med en cykel i lego-bitar.

Så jag tar cykeln, åker över järnvägen och tänker "Hoppas att det inte kommer någon hare för nu har jag inte stor chans..."
För saken är den, att jag säger nästan alltid att jag inte är en tävlingsmänniska....
Men sätt en stackars människa på cykel framför mig och jag måste om!
Lite begränsningar har jag, om det är en riktig tävlingscyklist, som verkar van så lägger jag mig.
När allt kommer omkring så har jag bara tre växlar normalt och vet att jag inte har någon chans.

Så tänker jag alltså, och vinglar fram lite lagom, på 2an, utmed vägen, när jag plötsligt känner någon annans närvaro.
Svänger in till höger, prydligt på cykelvägen, och blir omkörd!

Av en man, i yngre medelåldern, på en fin träningscykel, utan pakethållare.
Han är klädd i vanliga kläder och han gliiiiideeer förbi mig nonchalant!
Och då är det ju klippt...

Helt plötsligt blir min hjärna till en kall kalkyleringsmaskin. "Han har inte träningskläder. Han vill nog inte bli för svett för han ska nog till jobbet. Han har ryggsäck. Han sitter inte som en riktig träningscyklist. Han använder inte växlarna fullt ut. Och han gled förbi mig!!"

Borta är allt förnuft och sans. Borta är alla tankar på att jag är hemskt otränad, att jag är en lagom småknubbig kvinna på snart 50 och att jag bara har mellanväxeln att gå på.
Jag ska om!

Kosta vad det kosta vill!
Jag låter honom ta täten nerför backen ner mot tunneln vid Netto, och ser belåtet att han inte använder nerförsbacken för att skaffa sig fart i uppförsbacken som kommer efter.
Jag å min sida trampar som om fan själv vore efter mig i backen ner, får fart i uppförsbacken och ja, jag gliiiiideer förbi honom i uppförsbacken.
Tyvärr, jag är inte bättre människa än så.

Kommer förbi honom, hör hur han växlar och jag har en känsla av att jag när jag lutar mig fram över styret påminner hemsk mycket om Snobben när han är Den Röde Baronen.

Jag nästan halvligger framåtlutad och tanken far genom huvudet (jo, faktiskt) att det här är totalt vansinne. Jag måste lägga av. Jag får inte bete mig så här. Jag är ju som en av Pavlovs hundar och reagerar direkt...

På raksträckan så svänger jag modigt mellan barnvagnar och hundgående människor och får nästan lägga handen över munnen för att inte skrika "Ur spår! Vi tävlar här!"

Kostar på mig att kasta en blick bakåt och ser att han också antagit tävlingsattityd, nu ligger han också över styret, framåtlutad och den åsynen räcker för mig för att låta benen gå som pistonger, jag sladdar ut på stora vägen och får vänta innan jag kan svänga över till fabriken och jag nästan ber högt "Låt honom inte komma i kapp, jag är ju så nära att vinna!"

Han kommer inte i kapp, för han fortsätter rakt fram, men det spelar ingen roll, sista metrarna lyser jag som en sol, andas som en astmatisk kanin och jag nästan ramlar av cykeln och jublar för mig själv "Jag vann! På en enväxlad cykel, jag tog honom!!!"

Benen bär mig knappt och när jag står lutad mot en container och försöker få ordning på andningen så att jag kan ringa och tala om att jag nu är vid fabriken så tänker jag igen att jag är nog definitivt inte riktigt klok.

Å andra sidan, spelar ingen roll, jag vann ju!

...vari jag påstår igen...

2011-09-01T11:06:00.000+02:00

...för övrigt har jag ju alltid rätt, det vet du ju. Och du vet också att det är ett av de kanske lite mer irriterande släktdragen som min vilde far och jag har dragit ut till sin spets och fulländning.
Och ja. Det blir jobbigt när både han och jag har rätt samtidigt.
Men!
Jag tänkte att jag skulle komma med lite fler påståenden utan att kommentera dem, så att ni får glädjen att dels se vad jag har haft för mig, och dels kommentera med era egna tankar och ord.

1. Om man vill göra något så finner man alltid på skäl för att göra det man vill. Eller uppfinner skäl. Eller motskäl. Vad en del däremot inte förstår är att det per automatik inte blir en rättighet bara för att man vill.

2. Om man vinner en nalle, modell stor, så ska man bli lika glad som när man var barn även om man är 47 år. Annars ska man fan inte ha någon nalle.

3. Om du tittar på mig så tittar jag tillbaka. Och det är inte jag som viker undan med blicken först. Dessutom har jag gott om tid och vill du ha ett vm i stirrande, så varsågod. Dessutom har jag dålig syn och glömmer nästan alltid glasögonen hemma så jag kan stirra på dig i eoner utan att egentligen se dig.

4. Ingen kvinna ska behöva utsättas för att nästan alla hennes Reebok lämnar in på samma gång. Någonstans måste det finnas en regel mot det.

5. Jag är fortfarande allergisk mot boleros.

6. Även om du tror att det inte kan bli jävligare, så var lugn, det kan det. På ett helt nytt sätt.

7. Och, även när du är som längst ner och tror att du inte orkar längre, så gör du det.

8. Det fina här i livet är att vara oförutsägbar. När folk kan dig innantill och utantill, precis som de kan sin garderob så är det dags att möta dem med sombrero på huvudet och en stor tältklänning.

9. Alla borde ha en stor lila/svart-randig väska, med en skinande silverblank dödskalle på med röda rubinögon. Samt tumklovar och patronhölster.

10. När folk säger "Det är absolut vansinne!" om något man tänker göra, så är det i regel oemotståndligt att inte göra det.

11. Det är absolut ett fullgott skäl att inte svara i telefon eftersom man lyssnat på Motörhead i hörlurarna och varit upptagen med att trumma i takt på bordet.

12. Folk använder på tok för lite chili.

13. Folk med ett pedantiskt hem har det i allmänhet väldigt rörigt i huvudet.

14. En kaka till är varje människas mål i livet. Vare sig det är en riktig kaka eller någon slags dröm om något.

Sanningen ligger någonstans mitt i. Eller inte alls.

2011-09-01T10:41:00.001+02:00

Om ni börjar undra varför era kommentarer inte syns så beror det inte på att jag helt plötsligt blivit en vilds(v)int (förlåt, jag kunde inte låta bli, det har varit mycket grisar och svin på tapeten på sistone...) moderator som tar bort alla kommentarer.

Jag ligger helt enkelt efter, som vanligt, ja... Och du vet ju, när jag får något i huvudet som jag vill skriva ner så ska det ske fort, så att det blir tomt och trevligt som vanligt i hjärnkontoret, nästan lite så där som en ödevind där man kan höra spindelväven frasa i vinden om man lägger öronen mot dem...

Men. Jag hade något på hjärtat. Raskt över till det:

Saken är den att folk gärna berättar saker för mig. Jag vet inte riktigt varför, men jag tror ibland att folk tror att eftersom jag tycker om att vara tyst och betrakta så är jag också en god lyssnare.
Det är jag. Det har de rätt i.
Problemet är bara att jag sedan ibland går och funderar länge på vad jag hört.
Jag vrider och vänder på det. Tänker "om det var så här i stället.. eller så?"

Nu har jag fått höra en berättelse om samma sak av tre olika personer.
Jag känner ingen av dem, men som sagt, eftersom jag påminner om en snäll St bernhard med konjakskagge så har folk hoppat upp i knät på mig, satt sig tillrätta och sagt "Jo, du förstår, så här var det.."
Och jag har lyssnat och sagt "Mhm..." och inte så mycket mer, eftersom det inte gällt mig eller haft någon större betydelse för mig hur det har varit.

Dock... När jag hör den andra versionen av samma skeende så blev nog mitt "mhm..." till ett litet mer "mmmhmmm...."
När den tredje versionen kom så blev det "Mhmmm... Hm. Mhm?"

De tre personerna, var för sig skuttade lättade bort från scenen och hade avbördat sig vad de behövde och lämnade mig sittande vridande och vändande på ett mynt som hade visat sig ha minst tre sidor.

Vilket konfirmerar min tro på att varje historia har alltid minst två sidor.
Vilket gjorde mig riktigt nöjd, eftersom det alltid är skönt att få rätt.
"Och sanningen, vad var den?" kanske du säger.

Varvid jag säger " Du vet, det där talesättet "This is my truth, tell me your's..." (vilket för övrigt också är namnet på ett album av Manic's, vilket var och en av oss musikintresserade bör veta)
I alla fall, för var och en av dem som berättade, så var det deras sanning. Den riktiga sanningen, helt opolerad ligger kanske i mitten på var och ens beskrivning, eller kanske inte alls. Det spelar egentligen ingen roll, för mig. Inte så länge det inte har någon avgörande betydelse för mitt liv och leverne. Huvudsaken är att alla tre var nöjda med sin redogörelse och gick vidare med sina liv. Kanske kommer de på senare att det inte alls var så det gick till, eller så de trodde att det var. Då antar jag att deras sanning har förändrats. Eller också väljer de att tro att det inte var sant det som de trodde då. Även om det var sant då. Men inte längre..."

Så säger jag. Varvid du säger att "Du får lägga ner den där björnmans-boken du läser ibland i, du blir ju tamme fan helt obegriplig mellan varven. Eller ännu mer obegriplig."
Och då ler jag.
Stort.
För jag vet att du kommer att gå och fundera på om jag har rätt...

Jag är så jourhavande, jag.

2011-08-31T10:02:00.000+02:00

Och nej...
Jag har inget direkt jäkelskap för mig just nu.
Jag har däremot kastat mig in i ett hektiskt sällskapsliv, där jag vikarierar som jourhavande psykolog, jourhavande uppsträckare, (vilket innebär att man säger "Skärp dig för fan!) jourhavande "honsomharhandomalltmeninteharenaningomvarhonharhänderna", jourhavande yrskalle, jourhavande "vadfanärdetförfelpåfolk?" och jourhavande festfixare för en kärringfest.

Syster är jag däremot på heltid nu för tiden.
Det är så jävla coolt så att jag ler bara jag tänker på det...

För övrigt, det snurrar på något så trint ända in i den här. Ibland är det som en karusell och ibland som en berg-och-dalbana.
Som jag brukar säga; vad det än är, så inte har jag tråkigt.

Mer kommer senare, nu ska jag flänga ner med en kattbur (jourhavandekattbursutlånare) samt sedan åka iväg för att fika (jourhavandefikakompis) och när jag kommer hem ska jag läsa mer i min otroligt vansinnigt spännande bok (jourhavande läsare) samt laga till en otroligt kulinarisk lunch (jourhavande majsschnitzelskrängare.)

Och ja. Det finns plats för fler jourhavande sysslor. Bara säg till, så dyker jag upp.

"Det gäller nog dig med..."

2011-08-31T09:50:00.000+02:00

...och sedan blev hon så där tyst igen...
Skulle du kanske säga om du varit med ett tag på den här bloggen.
Hade du varit mina föräldrar skulle du ha sagt "Neej! Nu är hon så där tyst igen, nu håller hon på med något jäkelskap igen!" och så skulle du ha rusat i väg genom rummen för att hitta mig vid den sjusärdeles stora röda lampskärmen som jag precis hade förbättrat genom att trycka dit miljoner små svarta tuschduttar på.

Och så skulle du stå där och inte veta om du skulle skratta eller gråta när jag vänder mig om och säger "Titta, blev det inte fint!?"

Och ja. Det har hänt. Min vilde far visar föredömligt uppträdande genom att fortfarande ha lampan i sin ägo, dock inte i vardagsrummet och ibland när jag kommer in i garderoben med honom i släptåget så suckar han och säger "Herregud, den där lampan... Oj oj oj..."
"Men visst blev den fin!?" strålar jag, lika glad som när jag var barn.
"Jätte...."
"Och det bästa av allt, det finns ingen i hela världen som har en sån!"
"Det gäller nog dig med..." brukar min far muttra medan han skakar på huvudet och motivilligt ler, "Det gäller nog dig med..."

Har du tänkt på alla dem som har tittat ut?

2011-08-23T18:17:00.000+02:00

Folk med rationella förklaringar till allting är bland det tråkigaste jag vet.
Jag var i De Laglösas by, i söndags och försökte ta kort på dammen och all grönskan och öppningen vid bron...
Det gick inte.
Allt skimrade som om någon hade strött silverglitter över trädens blad och dammen såg ut som en spegel, och bron verkade varje gång ha gjort ett litet skutt så att man inte riktigt skulle kunna se hur den öppnade sig ut mot sjön.

Jag försökte flera gånger, tills jag lade av och sade till mig själv; Det är klart att det inte går, det är ju en magisk plats!

Samma sak med bygatan, den ville inte riktigt, huset där min mormor och mor bodde, när min mor träffade min vilde far ville inte alls visa sig från sin bästa sida, den fint snirklade texten med husets namn liksom krökte sig och ormade sig så att man inte riktigt kan se vad det står.

Och verandorna, som går utanpå huset, med trappsteg upp till andra våningen i bästa kobojsar-stil (nej, det ska inte stå cowboy-stil...) verkade försöka smyga iväg till hörnet av huset.

Själv satt jag på en stentrapp och tittade på ett av de fönster som min mor antagligen har suttit och tittat ut genom, snart är det 50 år sedan hon kom dit.
Det är inte utan att jag undrar vad hon tänkte, där hon satt, hon som kom från storstaden och landade här, ute på landet, längst ner på en bygata, med inte mer än fem, sex hus....

Jag lekte lite med tanken på hur coolt det skulle vara om folks spegelbilder i fönster och speglar skulle finnas kvar, för eftervärlden, tänk att kunna gå fram och se folk från förr, titta tillbaka på en...

Och jag tänkte på att efter en herrans massa år, när min mor inte längre fanns, så hamnade jag, på samma bygata och levde där på somrar och lov...
Det är märkligt hur saker och ting verkar länkas i en kedja som följer, jag vet inte om jag ska säga ett mönster, men ibland får jag känslan av att allting hänger ihop på något sätt.
Och om det inte gör det, så länkas det ihop ändå, på något vänster. Eller höger.

Och jag tänkte på honom, som satt vid fönstret och skrev att det var så ensamt att sitta vid fönstret och titta ut på vägen, han satt också här, på samma bygata.

Jag tänker på vilda Tekla, byns original, som hoppade över gärdsgårdarna som en vild kalv och fick de andra kärringarna att snattra om att "Det är ju inte klokt så hon beter sig, som en karl!"
Tekla hade moped, vegamössa och ståltrådsfärgat hår och pepparkaksbruna ögon, du vet, riktigt brunbrända pepparkakor. Hon var min fars moster och vi hade rasande kul tillsammans.
Också hon satt också här, och tittade ut på vägen.

Min vilde far och jag börjar prata minnen, om farmor och min vilde fars farbror som så fort något hände skyndade sig ut under förevändningen att cykeln behövde pumpas.
Han hade byns mest välpumpade cykel, som du nog förstår...
Och det är klart, min vilde fars farbror hade ju inte vetat att något hände om inte han också hade suttit och tittat ut..

Så, när jag går, så vinkar jag lite, åt alla dem som satt och tittade ut, och inte minst till mig själv, som barn, för ja, självklart satt jag också där ibland och tittade ut..

I de laglösas by...

2011-08-18T19:20:00.001+02:00

Jag satt förut och läste en blogg som är så välskriven att jag känner att jag gör absolut mänskligheten en tjänst om jag är tyst. Trogen min vana så går jag tvärtemot den känslan och tänker skriva lite om vilka tankar den väckte...
Och ja. Om du sköter dig så ska du få länken dit. Jag ska bara fråga först.

Det handlade om barndomen och barndomens barn och lite märkligt är det, för på söndag åker jag tillbaka till en av mina barndomshem på jorden.
Jag har haft ett flertal, men det här är speciellt...

Mina somrar tillbringade jag i en by som kallades "De laglösas by" av innevånarna.
Det tilltalade mig enormt, jag hade ju läst Mark Twain och Bombi Bitt och tyckte att det var hur passande som helst att jag bodde där också.
Jag var allt lite laglös tyckte jag om du frågade mig...
Om du frågade min far skulle han säga att "Hon gör som hon vill, det har hon alltid gjort" och så skulle han ha suckat och sucken skulle ha varit både lite stolt och lite trött.

I de laglösas by fanns också barnen, vi var ett fint gäng, en hop killar och två tjejer. Vi tjejer var också en av grabbarna i gänget.
Varje sommar möttes vi, vi pratade aldrig om vad vi hade haft för oss under de andra årstiderna, utan vi möttes på bygatan och tog på något sätt vid där vi hade slutat föregående sensommar.

Vi lekte röda/vita-rosen och det värsta straffet som kunde utmätas var att bli fången utanför utedassen...
Vi åkte minimotorcykel som galningar, (för min del räckte det med en åktur, då jag for upp på gräsplanen och kastade mig av och sedan var en provkarta över alla blåmärkenas färger...) en crossbana som finns där nu, den var vi med och gjorde ursprunget till..

Vi satt på syskonen Karlssons övervåning och berättade så hemska spökhistorier så att vi hoppade högt när deras katt hoppade ner från ett skåp och sedan satt vi och retades "Ha, du blev rädd!" "Inte då, jag är inte rädd ett dugg!" och sedan innan vi visste ordet av hade vi utmanat varandra ner till stenåldersgraven där vi visste att det spökade...

Herregud så rädda vi var allihop, när vi smög fram och inte blev vi mindre rädda av alla skuggor som lekte i skogen, och när dessutom Olle började prata om att älvorna brukade dansa där och dra med små barn i dansen som sedan försvann för att aldrig komma tillbaka då sprang vi.
Inte för att vi var rädda, som vi försäkrade varandra utan bara för att vi faktiskt måste gå hem, just då.

När det regnade så var vi på min vind, där hade någon förtänksam själ ställt in ett pingisbord, vi spelade vattenpingis och var i regel lika dyngsura som om vi hade varit ute när vi väl var färdiga med ett set.

När det var fest på dansbanan var vi där. Vi visste allt om alla, vi spionerade ju på de vuxna och visste deras egenheter och när de kom uppklädda så visste vi också precis vilka de tyckte om, vilka som var lite osams, vilka som kunde tänkas ge oss en slant till chokladhjulen och vilka som skulle sitta ensamma lite senare vid ett bord och småsova.
Vi dansade aldrig.
Vi kom inte ens på tanken.
Möjligen kunde vi stå utanför dansbanan, hänga mot räcket och småfnissa över hur fåniga vuxna är.

När dansen var slut och de vuxna försvann så gick vi ner till brygghuset och badade, längre in i skogen fanns en badplats som kallades "De räddas badplats", dit gick folk för att vara i fred.
Ytterligare en bit bort fanns en kanonbadsjö.
Dit gick vi aldrig.
Vi hade vårt ställe, där folk förr tvättade, med en hal brygga och forsen som strömmade på andra sidan dammluckorna.

En sommar hade vi en gummijolle som vi for iväg i.
Under bron och sedan ut på sjön.
Givetvis tappade vi paddlarna och sedan led vi lyckligt sjönöd i flera timmar.
Vi talade om de obebodda öar som säkert fanns, med infödingar och allt, och de beskedliga alträden blev till fruktansvärda fiender på stränderna som bara väntade på att grilla oss på kannibalgrill.
En krusning på vattenytan var absolut inte en gädda utan en stor boaorm som bara väntade på att hoppa upp och strypa oss allihop när vi minst anade det.

För att ytterligare berika vår tillvaro så krängde vi fram och tillbaka i båten och frammanade en storm.
Alla ramlade i och vi skrek och ropade på hjälp så att tre av byinnevånarna kom sättande och trodde att fan själv var lös.
Sedan såg de oss, där vi stod och bottnade och skrattade och sa "Ni ungar är inte kloka nånstans!"
"Man ska inte ropa varg..." sa grannkäringen när jag kom hem och jag bara tittade på henne och tänkte att det var väl underligt sagt ändå...

Allt var inte idyll, vi hade syskonparet som hade en major till far som absolut trodde på att slå in lydnad i barnen. När en av dem hade åkt omkull med crossen så grät han, vi andra trodde att han slagit sig, men han grät av rädsla för att komma hem med crossen som det blivit märken på.
Det tog några dagar innan syskonparet kom tillbaka till vårt gäng, märkbart kuvade och vi andra, vi avskydde deras far helhjärtat.
Det gör jag än, om jag tänker efter och säkerligen är jag inte ensam om det.

När jag tänker tillbaka så undrar jag vem som var ledaren av oss allihop, ibland var det jag, det vet jag, jag tyckte om utmana de andra för att se vem som klättrade högst, vem som vågade slänga sig från den högsta punkten i höladan rakt ner i höet.
Annars var det nog Ronny, han var störst av oss alla och hade en självklar ledarattityd, han kom på vilka lekar vi skulle göra och vilka vi inte skulle.
Anders höll sig alltid i bakgrunden, han sa aldrig mycket men han log nästan jämt. När han var med märktes han inte direkt men det underliga var att vi märkte när han inte var med.
Det var som att vara ute och gå och helt plötsligt inte ha någon skugga, mycket märkligt.

Och nu åker jag tillbaks dit, det är inte utan att jag undrar om jag skulle känna igen någon av dem, idag, eller om de skulle känna igen mig.
Jag ska i alla fall hålla utkik efter dem, absolut...

Följer Lippes exempel och skriver långa rubriker :) Kort sammanfattning av igår. Volvobilar KAN inte göra burnouts. Det blir bara löjligt. Det var ett jävla åskväder över oss. Små sportbilar: varför då? Det är lika imponerande som att komma till ett hårdrocksgig med mungiga.

2011-08-18T11:02:00.001+02:00

Vari jag konstaterar att jag är inte vilken idiot som helst...

2011-08-16T15:25:00.000+02:00

Efter all grisdramatik så var jag tvungen att dra mig tillbaka ett tag och andas i lugn och ro, som ni säkert förstår.
Annan dramatik som också hade att göra med grisar var rostbiffen som skulle marineras i soya, olja och vitlök.
Testade först med blommig rapsolja och soya.
Herregud så äckligt!
Drog fram olivoljan. Soyan. Vitlök.
Och: Bläää!

Min min efter avsmakningen gav nog uttryck för stor förvåning, besvikelse och en vild lust att köra tungan i 40 grader kulörtvätt för att bli av med smaken.

Då kom Kia in på scenen, jag hade givetvis dränkt rostbiffen i oliv-soya-vitlök, allt efter principen att det är fullt möjligt att misslyckas med en marinad en gång, men den andra gången måste det bli bra.
Nu kan man undra varifrån jag hämtat den principen, jag vet inte riktigt, det bara känns som om det skulle vara så.
Tyvärr är det inte så.
Man kan misslyckas med marinader hur mycket som helst.
Kom ihåg det.
Där låg de stackars rostbiffarna och badade i bläck, såg det ut som. Tyvärr smakade det så också.

Kia baddade då raskt av rostbiffskivorna, torkade och blaskade så att rostbiffarna blev lite mer presentabla.
Under tiden gick jag till attack mot potatissalladen.
Blaskade på med balsamvinäger, peppar, salt och allt efter principen att vilken idiot som helst kan göra en potatissallad.
Tydligen var jag inte vilken idiot som helst utan hade den här dagen intagit en särställning bland idioterna så potatissalladen var, ja, vad ska vi säga....
Låt oss bara säga att den var helt enkelt inte god.

Därpå bjöd jag Kia på rostbiff och potatissallad.
Stackaren var totalt uthungrad och hade en släng av väluppfostran och sade att det smakade riktigt bra.
Själv ägnade jag mig åt den helt oklädda salladen som inte hade vare sig balsam-oliv-eller rapsolja på sig.

Total grispanik.

2011-08-11T08:55:00.000+02:00

Igår var det onsdag, vilket innebär att teddygrisen nu inte längre är tjugo meter bort.
Gick och lade mig igår kväll och funderade på livets mysterier som vanligt, när en tanke slog mig:
Tänk om det var teddyspargrisgrisen jag slängt!?

Jag satte mig käpprakt upp, helt iskall över tanken på att jag möjligen slängt fel gris, och tankarna yrde i huvudet, "Hade jag något i grisen? Inte kan jag väl ha lagt pengar i grisen? Men kanske något papper jag var rädd om? Jag brukar ju stoppa undan saker på de underligaste ställen..."

I tankarna såg jag framför mig hur grisen just i detta nu brändes upp, med allehanda viktiga små papperslappar i, och undrade om jag inte kunde tänkas ha haft en helt galen dag när jag bestämt mig för att använda teddyspargrisgrisen till det den var avsedd för och prånglat in massor med hundralappar?

Kanske hade jag prånglat in lite smycken också som jag var extra rädd om?
I tankarna flög teddyspargrisgrisen omkring med vingar gjorda av tusen tusenlappar och han nöffade retligt åt mig medan mitt silver smälte till oigenkännlighet, hundralappar singlade som konfetti runt hans glada gristryne och han grymtade "Så går det när man slänger teddygrisar!"

Jo. Jag arbetade mig upp till total grispanik, och bortsåg helt från att jag inte sett en tusenlapp på väldigt länge och att vore det någonstans jag skulle stoppa mina hundringar så var det i händerna på folk som vill ha betalt.
Likaså bortsåg jag i från att jag aldrig förut känt behov av att stoppa silver i gristrynen förut.

Nu tror ni säkert att jag rusade upp till bokhyllan för att kontrollera vilken teddygris jag slängt.
Nej då.
Vanan trogen så satt jag och oroade mig ett bra tag. Man kan nog säga att jag hamnat i griskoma, där jag satt och vid det laget nästan såg hur allt jag någonsin ägt och tyckt om for iväg med grisen som vid det här laget hade antagit en elefants skepnad.

Sedan ryckte jag upp mig.
Kom till sans.
Insåg att det inte finns en chans att jag slängt fel teddygris.
Och somnade.

Drömde oroliga drömmar om teddygrisar som grymtade i leran och slogs, men vaknade pigg och nyter i morse ändå.
Det första jag gjorde var att kontrollera vilken gris som fortfarande bor i lyan.
Rätt gris kan jag meddela.
Och helt tom är den.
Vis av läxan från igår kväll så tänker jag icke heller stoppa något i den. Kanske lite kattmat, torrisar givetvis så att den skramlar åtminstone lite nöjsamt.

Stekpanne-uppfostran...

2011-08-09T15:18:00.000+02:00

Igår utspelade sig följande konversation hos mig, det ringer på dörren:

En man står utanför, med två kassar och en liten stekpanna i handen, han snurrar på stekpannan och säger "Den här duger inte till att uppfostra nån med."
"Jodå," säger jag, "man får slå fler gånger bara."
Sedan fnissar vi som två glada grävlingar och han studsar nerför trappan och jag traskar in i köket med kassar och stekpanna.

Man kan slänga en gris.

2011-08-08T10:36:00.000+02:00

...och vad gör hon nu då? mumlar vän av ordning (Hur gör man för att få en sån förresten? Nu har jag skrivit i flera år och med jämna mellanrum efterlyst en sådan, men ingen har uppenbarat sig. Så jag får vara min egen vän av ordning, vilket är som att välja ett får till president, hm, men när jag tänker på det, så kommer jag på att USA har lyckats med det förr också, så jag ger upp liknelserna för den här gången. För övrigt är det inget fel på får. Bara på folk som beter sig som om de vore fåraktiga, vilket ska översättas till dumskalligt egentligen. Så egentligen ska vi nog lämna fåren ifred helt och hållet. Och något annat dumt djur kommer jag inte på. Förutom människan då...)

Raskt tillbaka till ämnet:
Jag skjuter upp dammsugningen just nu.
I stället tänkte jag slänga ur mig lite påståenden och inte kommentera dem alls.
Hur det nu ska gå. Jag som är så glad i att kommentera mig själv. Men träning ger övning och ibland även färdighet så vi kör:

Dessutom tänker jag inte alls berätta varför jag kommit på dessa påståenden heller.
Om jag kan låta bli.

1. Kajor är intelligenta fåglar. Dessutom vansinnigt snygga sådana också.

2. Att dammsuga är att dö en smula. Att skura golv är att samtidigt ha ett stycke katt som håller sig fast för glatta livet i skurmoppen och därför blir jobbet dubbelt så effektivt gjort.

3. Dvs så länge man avhåller sig från att titta efter hur mycket päls den lilla söta katten har fällt.

4. Man kan ha chili till precis allt.

5. Sådana där små plåtburkar och plåtaskar som de hade förr är för rackarns söta. Även om de är tomma.

6. Res dig aldrig upp och skena iväg häftigt när du har läsglasögonen på. Saker är inte alls där de ser ut att vara.

7.Man behöver inte alls svara i telefonen bara för att den ringer.

8. Ett hem utan choklad är inget hem.

9. När man ska städa lådor är det helt okay att bli sittande vid dem för att flera timmar senare upptäcka att man inte städat ett dugg utan bara suttit och tittat i genom alla saker och kommit ihåg saker man trodde man glömt.

10. Man kan slänga en rosa teddygris.

11. Jo. Det kan man.

12. Man kan slänga en rosa teddygris. Man behöver inte ha den på hatthyllan för att välkomna gäster.

13. Däremot kan man inte slänga teddygris-galgen och panda-galgen.

14. Jo. Man kan slänga teddygrisen utan dåligt samvete.

15. Nu går jag och slänger teddygrisen.

16. De tömmer inte soptunnan förrän på onsdag. Så om jag ångrar mig kan jag hämta upp den igen.

17. Fast, det blir bra äckligt att stoppa ner händerna i soporna. Och jag är trött på grisen.

18. Nu slänger jag grisen.

vari jag skapar kaos och finner det gott...

2011-08-08T10:10:00.001+02:00

Sitter till min egen häpnad och är helt i kapp.
Både med att läsa bloggar, så där att jag kan klatscha lite otåligt med tungan och säga till mig själv "Varför uppdaterar ingen?" samt med det livsviktiga tömmandet av kor, drickning av kaffe och belåtet konstaterande att det absolut inte går att putsa fönster när det blåser halvannan jävel som vi brukar säga här.

Igår hade jag dessutom en snilleblixt när det kom till glasbordslådan. Jag har lagt i en massa stenar, snäckor och även lite, lite sand, allt placerades i prydliga rader (jag vete fan vad som kom över mig) och sedan satte jag mig ner och konstaterade att mitt jobb inte var av godo.

Har funderat så smått på vad som är fel, men igår, när jag klappade trinda magar medan jag städade så slog det mig.
"Varför försöker jag bringa ordning som om det hela utspelades på ett museum, när jag är en stor vän av kaos?"
Eller, "vän" och "vän"...
Det är inte som så att jag ständigt söker kaos, men kaos är väldigt förtjust i mig och söker gärna upp mig allt emellan och däremellan.
Det är inte heller som så att jag vant mig vid kaos, för kaos fungerar nämligen så fiffigt att man aldrig blir helt van vid det.
Dessutom har ju kaos så många olika uppenbarelser så det är helt omöjligt att tro att man ska kunna möta det med en blasé uppsyn och säga "Åhå, lite kaos på väg, tror jag."

Kan man det, så är det inte kaos.
Tro mig. Jag vet.

Alltså, efter denna uppenbarelse så kastade jag mig som en någorlunda knubbig osmidig panter över glaslådan, stoppade in tassarna och rörde om så att det stod härliga till i lådan.
I ett ögonblick av inspiration ryckte jag några fjädrar från några skator som flög förbi (nej, det gjorde jag givetvis inte, utan jag tog lugnt och sansat några fjädrar som låg i bokhyllan) och singlade ner dem lagom nonchalant i lådan också.

För säkerhets skull så skakade jag lådan.
Och:
Voila!

Nu ser det ut precis som det kaos som kan råda på en strand, ett sådant kaos som ser lugnt ut, du vet?
Jag är mycket, mycket nöjd!

Tjuvnyp av genomtrevliga människor. Ulvstrumpa håller sig i skinnet. Världen håller andan...

2011-08-07T19:54:00.000+02:00

Jag ber om ursäkt för mitt språk redan nu, så vi är klara med den delen på en gång.
Eller nävars, det gör jag inte, har ni problem med kraftuttryck så har ni hamnat på fel ställe och bör surfa in på något mer användarvänligt för just er.

Raskt till saken:
Har du varit med om, att du sitter i en vanlig konversation, med en vanlig människa, som du vet i vanliga fall, är vanligen snäll och trevlig.
Och helt plötsligt så får du ett litet tjuvnyp av denna vanligen så vanligt trevliga människa.
Och det kommer så oväntat så att du, som i vanliga fall har talets gåva blir helt tyst, medan du tänker "Men vad fan säger människan?"
"Var jag dum nu?" säger den vanligen vanligt-trevliga.
"Ja. Det var du."
"Men jag menade inget med det."

Vilket får dig att undra om det inte då hade varit lika bra att kanske hålla tyst med det.
Så du säger bara "Eh..Jaha... Jaha?"

Så lägger ni på luren och så sätter du dig och tänker "Men vad i helsike sa människan? Varför då? Varifrån kom en sån där "trycka-ner-dig-i-skorna-och-vrida-om-med-skohornet-replik" i från?"

Men, eftersom du är en god människa så tänker du att kanske har den vanligen trevliga kanske en dålig dag. Så du tänker skaka av dig det.
Och lyckas ganska bra tills telefonen ringer igen.

"Hej, det är bara jag igen, jag tänkte bara säga att jag inte menade något illa med det jag sa."
"Ehh...Nähä..."
"Jag sa det bara för att pusha dig. Förstår du."
Vid det här laget är förvirringen total hos dig, för du kan för ditt liv inte begripa hur en "ner-i-skon-och-på-med-plösen-knyt-om-och-dra-något-gammalt-över-dig-replik" ska få dig att känna dig motiverad till något annat än att gå in i din garderob, dra en gammal filt över dig, helst grå och maläten.

Så du svarar: "Aaaha...Jamen, nej, det är okay, visst, okay..." för du vill helst inte fortsätta konversationen och få mer uppiggande peppande kommentarer som kan få dig på ännu sämre humör.
Så ni lägger på och så sätter du dig, precis som jag och tänker, varför sviker orden en ibland, när man bäst behöver dem?
Nu, flera timmar efter så skulle jag lätt kunna hålla räfst och rättarting, hyvla till den här personen med flera väl valda uppeppande meningar vars meningar troligen skulle hagla som ilskna snöbollar.
Jag skulle kunna göra det.
Men jag bidar min tid och väntar lite. Alla har rätt till en dålig dag. Dessvärre anser en del att den dagen har de också rätt till att göra andras sämre.
Det är inte rätt.

Förhoppningsvis håller sig den genomtrevliga människan i skinnet och hör inte av sig mer i dag, för får jag höra mer pushande, uppiggande kommentarer så vete fan om jag är människa att inte själv peppa tillbaka.
Och det är ju dålig karma, som vi vet.
Så jag håller mig i skinnet och jag är ganska stolt över mig själv.
Bara nu inte telefonen ringer igen....

Världen måste väl bli lite grå, då?

2011-08-06T11:10:00.001+02:00

Det här kan mycket väl vara en av de mest jävla märkliga somrar jag varit med om. Det är svårt att gradera, för vid det här laget har jag varit med om en del.

Jag har, i huvudet, försökt att på något sätt sortera minnesbilderna, men än har de inte riktigt gjort om sig till minnen utan svävar omkring lite som de vill.
Givetvis så tänker jag på min syster, ett av de märkligaste möten jag någonsin varit med om. Det går att gradera eftersom man inte möter sin syster varje dag på det sättet som jag har gjort.

Lika märkligt är det, med den känsla av ett lugn som infunnit sig. Inte så att jag blivit mer balanserad, mogen, icke-irrationell, men någonstans så finns en vrå av ett lugn som jag inte ens har saknat, eller märkt frånvaron av förrän det kom dit.

Nej, det går inte att förklara. Lika märkligt är känslan av sorg och förlust över min bror, som jag med vilje inte har skrivit om, mer än när jag nämnt att jag fått historier om honom.
Två år för sent kom jag, för att hinna möta honom, och så är det.
En del saker blir det för sent för utan att man vet om det.
Det är livet, och det går inte att ändra eller ångra eller tänka lönlösa tankar som "tänk om..."

Någon sa, när de hörde att jag skulle träffa min syster "Finns sån't fortfarande?"
Det är inte utan att jag tycker synd om den personen.
Bara för att jag tänker som så, att lever man i en värld där man inte tror att precis vad som helst kan hända, så måste ens värld vara allt bra grå, eller hur?

Hjälp, nu skrämmer jag mig själv!

2011-08-03T12:57:00.001+02:00

Jo, tackar som frågar, det är bättre i dag.
Det kunde väl i och för sig inte bli sämre än det var igår, du vet, Oscar Wilde sa ju någon gång "We're all in the gutter, but some of us are looking at the stars." och igår så befann jag mig definitivt i rännstenen men icke att jag gluttade upp mot en endaste stjärna, nej då, jag glodde envist ner i rännstenen.
Man får ha sådana dagar.
Är man en riktig jävla optimist som alltid sjunger "hopphejdihejda" och hoppsaskuttar fram i tillvaron så blir man odräglig till slut.

Du vet, när jag gick i skolan (när jag lyckliggjorde mina lärare med besök, menar jag.) så läste vi om Pollyanna.
Jag tyckte inte om henne, ingenting kunde få hennes humör att sjunka, allt var små fluffiga moln och ulliga får och grönt gräs och vitmålade staket och nytvättade kläder som hängde på lina och doftade gott.
Lärarinnan sa att hon var ett föredöme för oss alla och jag minns att jag tänkte att om det var så ett föredöme var så skulle jag baske mig aldrig bli ett.

Det löftet har jag nog hållit, tänker jag, för mycket kan man beskylla mig för, men ett föredöme för någon tror jag inte att jag är.

Var var vi?
Jo. Gråsvarta molnblixtdagar. Jag tror att de behövs.
Och jag tror att det behövs att man kan gräla med de som betyder något i ens liv.
Nu menar jag inte att man ska vara som en terrier som attackerar allt och alla hela tiden, för det blir så tröttsamt att bitas jämt och ingen tar upp en i knät och har man riktig otur så blir man kvarglömd i regnet i löplina.
Och det vill man ju inte.

Men en lagom mopsig terrier. Som skäller ifrån ibland. Och får skäll också för den delen.
Det rensar luften och det känns skönt att ha sagt sin mening och det känns bra att veta att man kan starta från en ny punkt, för det som behövdes sägas har blivit sagt och är därmed inget man går och grubblar på.

Det är min fulla övertygelse att bra relationer håller för ett riktigt gräl, gör det inte det, så är de inte värda att ha ändå.
Annars blir det ju som att man står och trampar vatten, visst, man flyter, men man kommer ju ingenvart.
Bägge står bredvid varandra, trampar febrilt på stället, tittar på varandra och låtsas att de är på väg någonstans.

Och ja, det gäller i både kärlek och vänskap, jag hade en gång en amerikansk väninna som sa "Shit or get off the pot!" när folk velade och inte sa rakt ut vad de ville eller tyckte eller tänkte. Jag log varje gång hon sa det, för det är ett så träffande uttryck.

För övrigt så kom jag till insikt om att jag är en snobb igår. Upplyste vännen om min insikt och av någon anledning såg vännen inte speciellt chockad ut. Kanske har han redan märkt det?
Vi skulle bada, nämligen, och vägen ner till badet ackompanjerades av en mustig doft av hönsskit...
"Du vänjer dig." sa vännen kallt när vi klev ur bilen.
Antagligen hade jag skrynklat ihop ansiktet så att jag såg ut som ett ledset dragspel, men visst, jag skrynklade upp ansiktet och hej och hå, raska tår och allt det där, vi marscherade ner mot badet.

Där det luktade dy!
Och nu menar jag, verkligen luktade dy! Så mycket dy att vilken ordinär gris som helst skulle ha gjort glädjesprång av lycka när doften nått dess tryne.
Jag försökte stoppa in näsan bakom öronen och muttrade ilsket "Jag röker inte tillräckligt, jag har alldeles för mycket luktsinne!"

Vännen skuttade ner och av med kläder och studsade på stället och sa "Kom då, ska du inte bada?"
"Nej. Det luktar skit här. Men bada du."

Vilket vännen gjorde.
Och kom upp och deklarerade att längre ut i sjön luktade det inte alls.
"Så bra då." sa jag torrt, där jag stod torr på marken.

Det var efter, när vi satt i bilen som jag kom frågade "Tycker du att jag är en snobb?"
"Naeh, det är du väl inte.." sa vännen diplomatiskt.
Jag begrundade det en sekund och sedan sa jag, med den självklara insikten som slår till när man minst anar det.
"Jo. Men det är jag. Jag är en snobb när det kommer till viss mat. Och jag är definitivt en snobb när det kommer till lukter. Jag är en SNOBB!"
"Mhm.."
"Jag är en snobb, herregud..." mumlade jag bistert en gång till och undrade om det här var vägen utför.
Kanske jag kommer att vakna upp en dag och vill ha kläder med krokodiler på och börjar med etikett och vett och stil och jag vet inte allt.
Tänk om det blir så?
Tänk om jag vaknar upp en morgon och piper i falsett "Inga vita skor efter Labor-day!" eller hur det nu var.
Nej, nu blir jag rädd!
Varför vet jag sådant överhuvudtaget?
Hjälp!
Kan någon komma och hjälpa mig med en snygg mohikanfrisyr och punka till mig lite?

"Varför är jag omgiven av idioter!?"

2011-08-02T15:25:00.000+02:00

....Efter det så har morgonen varit fylld av småförtret och småjäkelskap, en sådan där morgon som definitivt får en att undra om alla krafter som finns jobbar emot en samtidigt.

Det är en sådan där dag som man känner att det behövs absolut inte mycket för att man ska tappa humöret helt och rusa ut i skogen, omfamna ett träd allt medan man ylar "Varför är jag omgiven av idioter!?"

Det gjorde för övrigt min f.d. chef en gång. Vi stod så vackert runt henne och något hade klantat till sig alldeles så vida pass, hon kastade huvudet bakåt och skrek "Varför är jag omgiven av idioter!?"
"För att du inte ska känna dig så ensam..." sa jag.

Så, jag vet ju, jag också. Det här är bara så här för att jag inte ska känna mig ensam.... Sicken tröst, eller hur?

Vilken jävla morgon.

2011-08-02T15:09:00.001+02:00

Vilken jävla morgon!
Bland det första jag gör på morgonen är att råka i luven på min vilde far så att det slår gnistor om det.
På ett sätt borde jag nog vara lite stolt över honom, för att han vågade vara arg, eftersom han alltid har haft ett problem med att vara för snäll och inte våga säga i från.
"Men för fan, farsan, säg ifrån! Bli arg!" brukar jag säga till honom när han muttrar över oförrätter och han säger att "Det blir så jobbigt då..."
"Visst, men det är lika jobbigt för dig att gå och tänka på vad du skulle vilja säga medan du biter ihop om det..." säger jag.

Tydligen är jag en mycket duktig lärare eftersom min vilde far och jag nu rök ihop så att två vilda tjurar med känsligt färgsinne skulle ha varit stolta över oss.
Till saken hör också att vi envisa bägge två, fast jag är lite mer envis.

Nåväl, så vi duellerade med ord, duckade för en del, retirerade och återkom sedan med samma energi som ett galet skenande ånglok ett bra tag tills vi bestämde oss för att avsluta konversationen.

Nej, vi är inte sams riktigt än, men som jag ser det, så är det ingen fara.
Det är tvärtom bra att vi kan ryka ihop riktigt ordentligt och det blir bra sedan.

Vad som inte är bra är när folk går och håller inne med sin ilska, i en bok jag läser just nu skriver författaren om passiv aggressivitet.
Den är svårare att komma åt, säger han, och jag nickar instämmande, för jag tror att vi alla känner någon eller vet någon som ständigt verkar ha ett leende på läpparna, men tittar man noga så ser man att läpparna är så hårt spända att det lika gärna kunde vara en grimas.
Och deras ögon är inte i närheten av att le.

Jo, jag är nog stolt över min vilde far för att han vågade ta fighten i dag...
Och var lugn för att jag tänker tala om det för honom, kanske inte i dag, men definitivt i morgon.

--vari äldsta vännen besöker kiropraktik....

2011-08-01T18:50:00.000+02:00

Det är bara att inse, jag har minne som en ordinär kyckling ibland. Tänkte komma tillbaka till det jag skrev om i förra inlägget, men kom inte ihåg vad det var, mer än att det var något jag ville komma tillbaka till.
Så jag läste om inlägget lite snabbt och hummade "Så var det, ja!" och växlade tillbaka till "nytt inlägg" och kliade mig i huvudet och tänkte "Vad var det nu igen jag ville säga?"
Så nu har jag läst 2 gånger och borde komma ihåg både vad det handlade om och vad jag ville säga.
Kan man tycka.
Så jag gör ett försök...

Jo, så här är det, jag är begåvad med vänner som kan dra skrönor, äldsta vännen är som en serietidning när hon kommer i gång och berättar, det är både bilder och ljudeffekter med och man rycks med i berättelsen så att det känns som om det hände precis nu.

En av mina favoriter är när hon berättade om första gången hos en ny kiropraktor, som enligt henne ryckte och slet i henne så att hon trodde att hennes sista stund var kommen.
Jag kan inte göra hennes berättelse rättvisa, men jag försöker lite ändå.
Vi kommer in i berättelsen när han ryckt och slitit i henne medan hon legat på rygg, och hon har morrat och vrålat och helt plötsligt säger han "Och så lägger vi oss på rygg!" och med ett kast som måste varit karate (sa hon) så slängde han runt henne och började böja och knyckla ihop henne som om hon vore en påse tvättkläder.
Äldsta vännen låg där och ilsknade till riktigt ordentligt så när han tog paus i momentet "knyckla ihop, veckla ut och banka skiten ur patienten" så vrålade äldsta vännen som vid det här laget var övertygad om att hon inte skulle komma därifrån med livet i behåll "Det här ska du få fan för när jag kommer upp!"

"Och sen..." sa hon, "sen tänkte jag, vad sa jag nu? Men jag blev ju så ilsken så det bara flög ur mig, för det kändes som om vi var i slagsmål och jag inte fick in en enda träff..."

Kiropraktorn tog ett hastigt andetag och så började han garva, och det gjorde vännen med, smått generat...

"Hur gick det sen?" frågade jag, "hade du ont i hela kroppen, kunde du röra dig?"
"Jag har aldrig mått så bra i hela mitt liv. Kan du tänka dig det?" svarade vännen.

Berätta för mig!

2011-08-01T11:44:00.000+02:00

När jag tänker tillbaka på förra månaden så slår det mig att jag har fått tre bra historier av 3 människor.
En av min syster om min bror som får mig att fortfarande le stort.

En när vi var i Skagen och jag till min förvåning insåg att jag inte alls tyckte om Skagen ett endaste litet dugg.
Dessutom hade jag storartad kaffeabstinens och matabstinens och en sak, mina vänner, ni absolut inte skall göra, om ni vill umgås med mig, är att på något sätt hindra mig i från att få inta mitt kaffe och min mat närhelst jag vill.
När vi äntligen hittade ett fik, och jag satt med min kopp och en stor bit chokladtårta så sa vännen "Nu börjar du få färg på kinderna igen..." varvid jag svarade torrt att jag nog är lite som en vampyr, jag blir blek och ilsken när jag inte får kaffe, mat och nikotin.

Nåväl, ett under sker varje gång jag blivit utfordrad och jag blir den trevliga och vänskapliga sälle som jag vanligtvis alltid är. (hm...)
Sedan fick jag en historia berättad för mig som fick mig att skratta så att jag fick ont i magen och eftersom jag är av den åsikten att en god historia gärna kan berättas flera gånger så förflyttade vi oss till en bänk där historien utbroderades ytterligare och jag garvade så där gott ni vet så att varje skratt avslutas med ett glädjepip.

Sedan, i helgen, fick jag en historia av en eldsjäl, också det en historia som får mig att småskratta för mig själv fortfarande.

Därtill har jag fått många småhistorier av vänner, som hur man spelar trumsolo i "När trollmor lagt sina 11 (?) små trollbarn och berättelser om hur man åker till Eksjö med brutna revben (äldsta vännen förnekar sig aldrig) och många mer eller mindre galna historier om vad mina vänner haft för sig och tänkt.
Själv har jag bidragit med några och fler lär komma.

Och det som slår mig är hur enkelt det är, med rätt personer, bara genom att fråga "Men du, hur kommer det sig?" eller "Berätta varför" och sedan är det bara att luta sig tillbaka och njuta av allehanda berättelser där orden skapar bilder och där man får förmånen att höra och nästan se andras minnen.
Egentligen borde jag utmana er, berätta en god historia för mig, jag är en mycket god lyssnare...

Nästa år åker jag till ett land där det köas överallt!

2011-07-25T10:34:00.000+02:00

...däremot så väjer och värjer jag mig fullständigt mot köerna.
Jag kan för min själ inte begripa varför vi så gärna står i köer.
Gärna sådana som inte rör sig en sekund.
Vi köar och vi köar och vi köar.
"Det rör sig inte..." säger någon och någon annan säger "Nej, inte ett dugg."

När vi ska av båten i Göteborg börjar folk att köa långt innan det är dags. De står så stilla i trappan och väntar.
En del försöker kila om och förbi för att kunna stå lite trängre till i kön om jag förstår det hela rätt.

Sedan börjar kön att röra lite på sig. Hela kön studsar glatt och tar ett myrsteg fram.
Själv sitter jag på en stol och ser på dem.
Jag förstår inte varför de har så bråttom ner till bildäck. Är det bättre att komma ner först till bilen och sätta sig i kvalmig luft och vänta i bilkön?
Är det inte skönare att kunna andas havsluft så länge som möjligt?
Vad är det som är så bra med att komma först?
Kan man säga i efterhand att "Jag stod nästan först i kön till bildäck och kunde kasta mig in i bilen och njuta i 20 minuters bilvärme innan vi fick åka av?"
Nej, jag begriper det inte, tänker jag för mig själv och tittar på kön igen.

Det var likadant med kön till karamellkokeriet, den ringlade lång som en orm över torget, på morgonen när de öppnade och jag såg med förundran på dem och tänkte "Men, om ni väntar några timmar så kan ni ju bara gå in, utan att stå och köa?"
Sedan tänker jag att de nog har ett fullspäckat schema, karamellkokeri, shopping, ätning, badning och jag vet inte allt.
Och jag undrar om det är semester att ha ett fullspäckat schema?

Jag känner mig lite som Nalle Puh, allt jag vill ha ut är god mat, god öl och fin utsikt på min semester. Jag vill inte ha köer, scheman, saker som måste göras och saker som måste ses på min semester.

Jag vill titta på folk och det slår mig, när jag tänker på det, att just köer är helt oslagbart för mig, för där står de ju, människorna jag tycker om att titta på. Och ingenstans kommer de, eller jo, men det går ju inte fort.
Så jag kan sitta och se och begrunda dem.
Nästa gång ska jag nog åka till ett land där det köas hela tiden och överallt!

Så, nästa gång, du står i en kö och ser en kvinna en bit bort, i en campingstol, med en öl och något gott som hon tuggar på, då vet du, det är jag, som firar semester.

...de väjer inte för någonting...

2011-07-25T10:21:00.000+02:00

... och på campingplatsen där vi bor regerar kidsen.
De kommer som vilda pirater på sparkcyklar, småcyklar, springer, hoppar och skuttar och väjer inte för någon eller någonting.
De forsar fram i små armador och de skrattar och skriker och är så fullständigt mycket barn man bara kan vara.
De hoppar studsmattor, de springer mellan vuxna, de hoppar fram bakom träd och de gungar längst av alla och hoppar av när gungan är som högst.

Jag trivs som fisken i vattnet, fast jag inte får vara med och vara en i högen av ungar som springer fram och äger världen.
Men inom mig så är jag en av dem, en som springer fram längs vägen och inte väjer en sekund när de stora kommer och går.

...kapitel ett från semestern där jag säger "Du verkar vara en riktig kärring" till en främling. Och njuter av det.

2011-07-25T10:15:00.000+02:00

För övrigt så kom jag inte alls till stugan.
Jag hamnade i Lökken och insåg där att jag troligen genomlider (nej, lider är inte riktigt rätt ord, för jag njuter så smått av det) en ny punk-era i mitt liv.

Det var så här:
Vi satt på en krog och det var fullständigt genomtrevligt, runt oss satt danskar och hävde sina öl (klockan elva på morgonen) och ja, så gjorde också vi.
Det pratades, skrattades och skroderades och livet flödade så sakteliga förbi, ingen stress, ingen hets, bara lugn och ro.

Men:
Skåda där, i fjärran närmar sig en liten flock av svenskar målmedvetet vår oas.
De rusar in, med något hetsigt i blicken, kastar sig över ett bord, hinner knappt placera sina bakar på stolsitsen förrän de börjar fara med huvudena som om de alla vore huvudpersoner i Exorcisten allt medan de frågar varandra "Var är kyparen?" "Var är servicen?" "Har de tagit ledigt?" och när en av kvinnorna upptäcker att två gemytliga danskar röker "Va? De röker! Så äckligt, äckligt!"

De två gemytliga danskarna bryr sig inte. De och vi tittar intresserat för att se nästa akt i pjäsen om "Effektiva svenskar på semester i ett land där saker får ta tid."

Kyparen kommer, menyerna nästan rycks ur händerna på honom och han överfalls av en kaskad av frågor "Är det fisk i rödspättan?" (okay, det sa de inte, nu var jag lite elak men frågorna är många, många, många)

Kyparen som är trygg och dansk, står stadigt på fötterna och duckar inte för en enda fråga, "Ja, de tar kort. Ja, de har barnstolar. Ja, det går bra att få barnportioner. Ja, de har mineralvatten med bubblor i. Ja, utan också. Ja, det finns toaletter inomhus osv..."

Sedan viftas kyparen bort medan gruppen läser menyerna. Allt de har att säga skriks fram som om de inte alls satt vid samma bord utan befann sig ute till havs i full storm.

Till hela krogens förnöjelse hittar de mat som kan tillfredsställa deras kräsna smaklökar men, se, kyparen står inte cementerad vid deras bord vilket utlöser nya griniga anmärkningar om "danskar och service."

Speciellt en av dem är riktigt utmärkande, jag döper honom till Pappabjörn, och han håller hov där han pratar om hur han minsann varit utomlands i Benidorm eller vad det nu var och där, där minsann fanns det service och effektivitet!
Sedan smäller Pappabjörn ramarna i bordet och kungör för hela auditoriet att han tänker minsann inte betala extra till krogen för att använda kort, han ska minsann använda en bankomat, jajemen, det ska han!
Någon vid bordet säger "Så du betalar hellre lite extra till banken än till krogen, menar du?" men får sig en sådan glödgande blick att han nästan försvinner och blir en våt fläck på stolen.

Pappabjörn marscherar iväg till bankomaten och återkommer efter sin exkursion och meddelar att det varit "KÖ!"
Alla vid bordet skriker ut sin sympati till Pappabjörn och se, där kommer kyparen och får äran att ta deras beställning.
Pappabjörn tittar noga på drinklistan en extra gång och vrålar att han ska minsann ha en Bloody Mary och jag hör mig själv muttra att "Jag kan förstå det, för du verkar vara en riktig kärring!"
Kanske muttrar jag inte så tyst eftersom jag får mig en åthutande blick från honom...

Kyparen försvinner och Pappabjörn och Mammabjörn lägger pannan i tankfulla veck när de kommer på att de inte fått reda på hur länge de ska behöva vänta på maten.
"Sa han hur länge det skulle dröja? Det kommer säkert att ta minst 45 minuter, det kommer att dröja, oj, vi som är så hungriga, undrar hur lång tid det kommer att ta?"
"Men..." säger någon, "de brukar väl inte säga hur lång tid det ska ta?"
Pappabjörn säger att på guldkrogarna i Stockholm får man minsann veta precis hur lång tid det ska ta.
Någon annan vågar invända att "Nej, så tror jag inte att det är, va? De säger väl bara till när det kommer att ta lång tid?"
Pappabjörn stampar med foten i backen och säger att på riktiga krogar är det visst så!

Sedan infinner sig inte alls något som helst lugn medan de väntar på maten, de passar på att ta sig en titt på oss övriga som sitter och nog antagligen ser lite klentrogna ut, där vi läppjar på våra öl och nyss njöt av lugnet och friden.

Samt konstaterar att de minsann varit ute i världen förr, jodå, det har de allt.
Vi övriga tar en klunk till och tycker synd om världen de varit ute i.
Sedan går vi.
Och skänker en varm tanke till kyparen och de övriga gästerna som blir kvar.

När orden är för få.

2011-07-25T09:44:00.000+02:00

Jag tänkte egentligen inte nämna tragedierna i Norge, orden som jag har att förfoga över känns så fattiga med ens.
Samtidigt är det något som man hela tiden har i tankarna på ett eller annat sätt, så det är svårt att låta bli att prata eller skriva om det.
Så man skriver om det ändå. Trots att man inte har orden egentligen.

Jag vet inte hur det är med dig, men jag blir tyst och funderar och jag pratar med mina vänner och vi begriper inte att det som skett faktiskt har skett.
Eller, man begriper men man kan ändå inte begripa det. Det är för tungt, för svart, för hemskt och så ondskefullt.
Jag såg någon skriva på FB att de egentligen ville stänga av tv:n och sluta se men att de inte kunde, det är så jag känner det med, någonstans försöker man förtvivlat att förstå det ofattbara och man går hela tiden bet. Det är så hemskt och man inte vill tro att det är sant, men det är sant och ens förnuft försöker förtvivlat att få det att gå ihop. Men det går inte. Någon sa att de upplever en större gemenskap och det är bra, någonstans för det här oss tillsammans samtidigt som vi önskar att det inte var av just det här skälet.

Jag ger fullständigt fan i det.

2011-07-25T09:18:00.000+02:00

Vet du vad jag nyss har gjort? Något totalt ansvarslöst, omoget och fullständigt icke-ansvarstagande...
Det var som så här: Jag kommer ner i tvättstugan, ställer ner tvättkassen, tar tag i tvättluckan och inser att någon har lyckats ställa till den så pass så att den inte går att stänga.

Först suckar jag tungt och tänker att det är som vanligt, det är alltid jag som får ringa när något gått sönder, för se, grannarna är ömtåliga plantor som när något går sönder antagligen rusar upp till sina lyor och hoppas att någon annan ska ta hand om det hela...

Vanligtvis kommer någon annan (läs "jag") och upptäcker att torktumlaren inte fungerar, torkskåpet blåser bara kallt, eller att någon lyckats rycka loss tvättmedelslådan.
Vanligtvis så suckar jag tungt, traskar upp, väntar på telefontiden hos vaktmästaren, felanmäler och väntar tills allt är fixat, då jag kan gå ner och tvätta igen. Samma dag ibland om jag har tur.

Så där står jag nu:
Jag suckar tungt.
Och sedan...

Sedan blir jag förbannad.
Jag tittar på min tvättkasse.
Jag tar tag i den.
Vandrar ut ur tvättstugan.
Låser, hänger in nyckeln, stryker mig från tvättlistan och klampar upp hit.
Jag ger, kort sagt, fan i det hela.

Jag tänker inte alls ringa och felanmäla.
Jag tänker inte vara ställföreträdande "kvinna som tar tag i det hela" bara för att någon annan inte vill.
Jag ger fan i det.
Låt någon annan ta tag i det.
Låt någon annan felanmäla.
Jag vill inte.

Och det är fullständigt irrationellt och fullständigt omoget och fullständigt så jävla härligt att bara inte göra det som jag brukar.
Det känns nästan lite olagligt och jag vet ju med mig att går det en dag till så kommer jag att gå ner, kolla läget och sedan ringa.
Men inte idag.
I dag ger jag fullständigt fan i det.
I dag är jag som strutsen som (inte alls) stoppar huvudet i sanden.
I dag är jag som någon person hämtad ur Liftarens Guide Till Galaxen, jag anser att det här är Någon Annans Problem.

Och det känns riktigt, riktigt skönt.

Festfirman Kaos.

2011-07-18T10:54:00.000+02:00

Lippe har redan berättat att hon och jag och Witchen har haft en massa bus för oss med ett 50års-firande, och till dem som sitter och trummar irriterat med fingrarna på keyboarden och undrar var bilderna är säger jag att ni får nog adda mig på facebook om ni ska se dem, ity att jag inte är människa att sätta mig in i hela tumnagels-principen...
Men, se, det är inga problem, bara skriv en kommentar med vad ni heter och så publicerar jag den inte utan addar er som vanligt. Lätt som en plätt. :)

Och visste ni bara hälften av allt kaos som föregick själva kalaset skulle ni nog gå ner på knäna allihop, Lippe hade den strålande idén att vi skulle starta en festfixarfirma och kalla oss "Festfirman Kaos" eller vad det nu var igen, jag kommer inte riktigt ihåg, men jag tror absolut att vi skulle vara mycket anlitade!

Kalaset blev hellyckat men jag har mina funderingar efter en kväll som den, jag höll mig oroväckande nykter för att vara jag (och nej, jag brukar inte direkt studsa fram på öronen, men tro mig när jag säger att jag definitivt brukar vara rundare under fötterna...) och hade en del märkliga konversationer med ensamvargar som av någon anledning hittade mig med målsökande precision.
Varje konversation inleddes ungefär med "Jag tycker om att vara själv.." eller "Jag är en ensamvarg.."

Ett tag undrade jag om jag hade en osynlig bricka märkt "Professionell ensamvarg, var god kom till mig och tala om ensamhet." och grubblade över om helt plötsligt tv4 skulle dyka upp och säga att jag hade huvudrollen i nästa dokusåpa. Detta hände inte, men mycket, mycket annat.

Bandet förökade sig på ett märkligt sätt, från att ha varit tre personer, till 4 och sedan plötsligt till 5.
Ölen förminskade sig på ett märkligt sätt, från att ha varit lass på lass till en ensam platta som stod och grät så översiggivet i ett hörn i köket.
Likören som Lippe hade med sig flödade ymnigt som en fontän, kaffet porlade och en smörgåstårta rasade i golvet vid uppställningen och fick både mig och Witchen att skrika alla svordomar vi kan, och vi kan många...
Födelsedagsbarnet blev överraskat något så ända in i den och vart man än såg var det leenden och skratt och helt jävla underbart!

För övrigt, bokstavskontrollen är borttagen nu, och jag svarar på era kommentarer lite senare.
Det är så fullt med intryck, minnesbilder och ord i mitt huvud nu, så jag tror att jag ska ge mig iväg till torpet och bara vara ett tag.
Lite musik (läs "mycket") lite mat och dryckjom och ett utedass fullt med tvestjärtar låter inte så dumt alls nu.

Två systrar möts och bäva månde gudarna, det finns nog fan 2 ulvstrumpor i landet..

2011-07-14T11:46:00.000+02:00

Jag har en aning om att folk som har pratat med mig de senaste dagarna har en känsla av att jag inte är riktigt med i matchen.
"Goddag yxskaft-svar" har varit min melodi och jag har hummat och instämt till i stort sett allt vad folk har sagt och tyckt och nog verkat ovanligt medgörlig för att vara jag.

Förutom den lilla stunden när det var inbördeskrig på min fb efter en ganska oharmlig post där jag meddelade något om att Freddie Mercury var ett geni och sedan nästa morgon öppnade fb och såg att två vänner råkat totalt i luven på varandra.
Givetvis återställde jag ordningen med att meddela vad alla ska tycka, eftersom vi alla vet att det blir lugnast när jag bestämmer.
Vad sa du?
Diktator?
Jag?
He he. Inte då. ;)

Men för övrigt har jag inte brytt mig direkt om vad som hänt eller skett.
Jag hade nämligen viktigare saker för mig:
Som vad då? säger du.
Som att träffa min syster, säger jag.
HUR var det? skriker du.

Och jag harklar mig och säger kanske så här: Jo, det är nog en av de märkligaste saker jag någonsin gjort. Och det sagt med vetskapen om att jag har gjort en hel del märkliga saker i mitt liv.

Och det är ett av de jävla häftigaste möten jag varit med om...
Hur var hon? säger du och jag småler och är så där charmig som bara jag kan vara när jag svarar att hon var cool, precis lika cool som jag, någonting annat är ju otänkbart eller hur?
Och du ser lite små-irriterad ut och säger, vet du om att din självkära Nalle Puh-attityd ibland är lite smått retsam.
Varvid jag ler och nickar.

Och blir allvarlig och säger att, hon är faktiskt väldigt lik mig. Eller om jag är lik henne, jag vet inte... Gudarna må bäva, för jag har en allvarlig känsla av att det finns faktiskt två Ulvstrumpor som knallar omkring på den här jorden.

Och jag säger att jag har aldrig varit med om att två personer som aldrig mötts sätter sig ner, pratar om precis allt, och då menar jag allt.. Och att vi har samma sjuka humor och följer varandras tankegångar väldigt följsamt.

Eller känslan av att få pusselbitar här och där som saknats.
Vi har likadant skratt, fick vi höra. Trevligt, det finns alldeles för få människor som låter som astmatiska hundar när de garvar, eller hur?

Vänner som sett oss på kort säger att vi har likadana leenden och när jag själv tittar på korten så måste jag hålla med.
Vad sa du?
Om det kommer kort?
Kanske. Jag ska prata med min syster först. Hon är lika förtjust som jag att vara med på bild, så jag lovar inget.

Och det märkligaste av allt: Det kändes aldrig pinsamt eller svårt eller jobbigt, det var som vi sa; visst det känns konstigt, men inte dåligt konstigt utan bra konstigt.
Om du förstår.
Vi förstod.

En sak lovade vi varandra när vi skiljdes, det ska inte ta 47 år igen tills vi möts, eftersom risken då är stor att vi ändå inte känner igen varandra där vi sitter på ålderdomshemmet.
Bra, va?

Styre säger : Lägg av!

2011-07-09T16:19:00.000+02:00

Styre har absolut inget dåligt morgonhumör som ni märker. Kameran klarade sig oskadd :D

Vem väntar på brevbäraren nu för tiden?

2011-07-09T10:44:00.001+02:00

...Och du vet, eller det gör du ju inte, men det ska du snart bli varse;
saken är den, att när jag satt igår och läste gamla brev så går det mer och mer upp för mig vad vi missar.
Den där väntan på brev, jag läser oroliga rader om att "Jag väntade att du skulle skriva mig igår, men det kom inget brev, är du kry?" och jag läser andra rader som tackar så varmt för brevet och jag ler när jag ser hur nästan alla avslutar med "Svara, svara fort!"

För att inte tala om hur samtal och skvaller förs via breven; "Jaså, du säger det, att han säger så?" och så pratas det i skriftform om vad han eller hon gjorde och vad man tycker om det. Inte ofta används utropstecken, men desto oftare många punkter.

Det är prat om att plocka äpplen till hösten och julpaket som ska sändas åt än det ena och än det andra hållet och någon skriver att de hört att ett par ska flytta, "till en nybyggd 3a, på nionde våningen, de kommer att hamna närmare gud än vad jag var när jag bodde på femte våningen..."

Det talas om tjottablängare som ska skålas när man väl möts och det talas om dräkter som ska sys och inte sys.
Helt vanlig vardag någon gång på 50- och 60talet.

Alla dessa röster som jag hör när jag läser kommer till liv och jag kan nästan se hur de har väntat med stor iver på brevbäraren och hur de sedan suttit och läst och läst om de brev de fått.

En del har slitit upp kuverten, fort och hetsigt, ser det ut som, en del har använt brevkniv och tagit det så försiktigt, så försiktigt så att jag nästan hör hur de hållt andan när de vecklat ut brevet och satt sig för att läsa orden från sina nära och kära.

Och jag tänker, visst är det lite synd, för vem väntar på brevbäraren med andakt nu för tiden?
Vem mer än jag öppnar postlådan och suckar lite över reklamen och räkningarna?
De dagar jag får ett kort däremot, då piper jag faktiskt till av fröjd och gör kanske så som de gjorde förr, jag tar med det uppför trapporna, läser det en gång i trappen och sedan en gång till när jag väl är inne.

( och korten, ja... De är en berättelse för sig, så fina, en del med sidenhjärtan på, små dikter på en del, glitter och målade blommor och barn och solar..)

Sedan ställer jag kortet på bordet och ler när jag ser det.
För att sedan flytta upp det på min anslagstavla och låta det lysa som en liten sol bland allt annat som finns där och gör mig glad.

"Det är så ensamt att sitta vid bordet och titta på vägen..."

2011-07-08T10:20:00.000+02:00

"Det är så ensamt att sitta vid bordet och titta på vägen" skrev någon för 50 år sedan och han fortsätter "Kan du inte komma hit? Jag törs inte komma till dig.. Svara, svara, svara..."

I ett annat brev skriver han "Du har kanske någon annan som du tänker på nu? Svara är du snäll, kan du komma hit så att jag får veta vad du tänker, lilla hjärtat? Och det är så ensamt, här där jag sitter, vid bordet och tittar ut på vägen..."

I brev på brev så frågar han om hon inte kan komma och efter vad jag kan förstå så frågar hon likadant, kan inte han komma till henne?
Men han törs inte. Och det är ensamt att sitta och se ut på vägen.

De var inga vårkycklingar någon av dem, båda var i 65års-åldern, där de satt och troligen bägge satt och tittade ut på olika vägar i olika byar och kanske såg de bussen åka förbi, bussen som de skulle kunna ta för att påbörja sin resa och komma till varandra.

Jag vet inte, om de någonsin möttes igen, men jag vet att igår när jag satt och läste breven så hoppades jag att någon av dem vågade ta steget fullt ut, ta sina ytterkläder, gå utanför stugan, låsa dörren och kliva på bussen mot sällskap och lämna ensamheten kvar, sittande vid bordet.

Det är allt utom tråkigt.

2011-07-07T10:18:00.000+02:00

Håhåjaja...
En sak som jag är tämligen säker på är att kaos älskar mig. Någonstans sitter det små ödestroll och tittar ner på mig medan de dricker öl och plötsligt ställer någon av dem ner sin bägare och säger "Hör ni, hon, Ulvstrumpa, ska vi inte skicka ner några händelser till henne? Det var ett tag sedan och hon är ju så rolig att titta på när hon försöker få tillbaka kontrollen?"

Antagligen så blir det ett allmänt bifall och jubel och klang med bägare bland de övriga ödestrollen.
"Vad ska vi hitta på?" säger ödestroll 1.
"Ska vi se vad hon tar sig till när hon håller på att ordna med ett kalas ihop med några fler och tror att det flyter på ganska bra, men just när hon tar en lättnadens suck så slänger vi ner ett oförhappandes möte!"

Klang och jubel bland de andra trollen och "Ja, det gör vi! Det gör vi!"

"Och sen... Sen..." myser ödestroll 2, "Sen ser vi till att alla de där pappren och fotona hon behöver står gömda bakom en möbel som knappt går att rubba!"
"Redan gjort!" säger nr 3, "det fixade jag till när hon möblerade om, hon lade in allt i skåpet bakom träsoffan!"

Allmänt rullande av glädje i marken bland trollen och slående i backen med svansarna. En del till och med kanske sparkar lite med fötterna i luften av ren glädje.

"Och sen! Sen..." frustar nr4, "så låter vi henne långsamt komma underfund med att ett möte hon skjutit upp nu blir väldigt brådskande..."
"Åh, ja! Ja! Men väldigt långsamt, så där att hon ser så där rolig ut, när hon skrynklar ihop hela ansiktet och ser ut som ett dragspel och går ut och röker som en ångvissla på balkongen!"
"Jaaa!!!" vrålar alla andra ödestrollen, "Hurra, vad skoj vi ska ha!"

Och någonting säger mig att de nu har det jätteroligt. Själv känner jag mig som Gråben, jag springer på stället och kommer ingenvart.
Men det är bara att springa på, någon gång lossnar det så att man kan få fart och köra huvudet i väggen.
Nävars. Så illa är det absolut inte.
Men du vet vad jag brukar säga.
Det är definitivt inte tråkigt en sekund.
Det är allt utom just det.
I mitt nästa liv kommer jag säkert att ha det skittråkigt.
Som jämvikt menar jag.
Hur ska du ha det?

Plats!

2011-07-06T09:20:00.000+02:00

Jag hade en gång en katt som åt upp en sådan där "tass" som ska sitta under stolsben för att inte göra märken i golvet.
Det blev iltransport till veterinärsjukhuset och operation av honom och vi visste inte om han skulle klara sig.
När de äntligen ringde från sjukhuset sa de "Han är arg, vi kan knappt öppna buren..."
"Jaha, är det bra?"
"Ja, det är jättebra!" sa tjejen jag pratade med och fortsatte med att det alltid är ett gott tecken när de ilsknar till.
Min katt klarade sig, kom hem rakad på magen och bakbenen, en liten kämpe som knappt kunde stå på tassarna men så han spann. Delvis av smärta och delvis av glädjen att få komma hem, tänker jag.

Äldsta vännen är på väg hem nu, i det senaste sms'et trumpetade hon att hon nu bara hade ett hål i ryggen och skullle komma hem och gnälla på allt och alla.
Det låter väldigt bra, tycker jag.

Själv så är jag smått stressad. Det kan ingen tro som ser mig sitta här och vifta med tårna och så lugnt skriver på datorn.
Men, jodå.
Vissa saker ska fixas och donas med och någonstans börjar det att kicka in att det snart är dags att träffa min syster.
Eventuellt mina kusiner och moster också.

Du vet ju, att jag är ingen speciellt släktkär person, de släktingar som jag inte tycker om och har kunnat göra mig av med, har jag gjort så med.
En är tyvärr kvar och har som vi redan konstaterat den märkliga förmågan att få mig att tända till och bli fly förbannad bara jag ser skuggan av henne.
Härom dagen gjorde jag just det och tyvärr måste jag medge att jag morrade tyst inombords och sa till mig själv "Plats, Ulvstrumpa, plats!"
Lyckligtvis vände hon sig inte om utan fortsatte framåt gatan för att troligen förmörka någon annan stackares liv.
Hela himlen och gatorna omkring mig drog en lättnadens suck när hon försvunnit runt hörnet och fåglarna började våga sjunga igen.

Det är det där med hänsyn, vet du. Att man måste hålla igen för att det finns någon annan som blir lidande om man beslutar sig för att ta bladet från munnen.
Så det är mitt ledord när jag ser henne.
"Hänsyn!" mumlar jag som ett mantra.
Och "Plats Ulvstrumpa, plats!"

Hur man inviger ett bord.

2011-07-01T10:52:00.000+02:00

Och bordet!
Det är kanon!
Styre som är en resolut katt invigde bordet genom att ta sats från ena soffhörnet och landa på bordet, glida hjälplöst på glasskivan medan bordet också rullade iväg allt medan Styre kasade fram som en icke så graciös pälsklädd padda och damp ner i golvet med en smäll som hette duga.

Jag skrattade så att tapeterna fladdrade oroväckande, och Styre har nog inte förlåtit mig än.

Efter ett tag kom Asta, som är mer försiktig in i vardagsrummet. Hennes ögon blev klotrunda när hon såg en möbel hon aldrig sett förut.
Ännu mer klotrunda när hon var under bordet och tittade upp och såg matte muntert flina mot henne ovanifrån.
Hon tog ett inte så graciöst skutt upp i soffan och glodde på mig som "Hur gick det där till?"

Efter ytterligare ett tag så befann sig Styre på bordet igen och Asta under.
Därefter vidtog något som mest liknade när man slår ner grodor på Gröna Lund.
Styre daskade tassen i glaset uppifrån och Asta smällde tillbaks nerifrån.

När de sedan förstod att det var en låda i också var glädjen total, Styre satte sig i lådan och åkte modigt fram och tillbaka i den några gånger.
Asta som inte är mycket för fartens tjusning nöjde sig med att våga sig upp på bordet och daska till Styre i farten när han kom åkande nära nog.
Styre brydde sig inte kan jag meddela, han njöt när han for fram i den imponerande hastigheten som bara en farande låda kan åstadkomma.

Så jag tycker nog att man kan säga att bordet är invigt på ett passande sätt.
Och ja. Jag lär nog stå och putsa på bordet idag ett tag.
Och förbanna min dumhet att jag lät dem vara på bordet hur mycket de ville igår.
Eftertankens kranka blekhet och allt det där. Men roligt hade vi!

Om sådana småsaker som att dricka sand och ha en halstablettsmissbrukande katt...

2011-07-01T10:30:00.001+02:00

En gång när jag var barn så hade jag ett natttygsbord där det stod en knubbig konjaksflaska (lugn,den var inte fylld med konjak...) fylld med havssand.
En natt drömde jag att jag var i öknen och jag var så törstig, så törstig.

När jag vaknade nästa morgon hade jag sandkorn mellan tänderna och en liten del av sanden var försvunnen.

Detta lärde mig att dels aldrig ha saker jag kan äta upp eller dricka upp på nattygsbordet.
Det enda som får vara där är böcker och jeans. Skulle jag tugga i mig något av dem så månde det vara hänt.

Jeans, kanske du säger och då säger jag, att har man två katter, varav en är halstablettsmissbrukare så har man jeansen på bordet.

Halstablettsmissbrukare, säger du och jag säger, ja, saken är den, att i en av mina jeansfickor har jag alltid halstabletter, de där gröna, inköpta på Lidl, jag tycker mycket om dem, och det gör halstablettsmissbrukaren Styre också.

Dock inte att äta dem, men att leka med dem och med katternas osvikliga luktsinne så har han luskat ut att i en av mina fickor finns det sådana där roliga karameller.

Vilket innebär att jag ofta hittar honom (när jag misslyckats med undanläggandet) med en tass i en ficka där han fiskar febrilt, för att sedan få ut alla karameller och köra slalom på golvet med dem.

Och vad har vi nu lärt oss av detta?
Jo, dels att en av mina katter är en duktig ficktjuv, dels att jag drömmer så livligt att jag inte kan ha något ät- eller drickbart inom räckhåll för risken finns att jag har tagit en liten sovmatbit om jag är på det humöret.

Jag lever ett mycket spännande liv. Både om dagen och om natten, minsann.

Och ja, visst kan det heta nattduksbord också, men det låter ju så tråkigt. Nattygsbord låter precis som om man drar ett tyg över natten, mycket roligare, eller hur?

Dagens bästa på fb!

2011-06-30T10:36:00.000+02:00

Så där, jag tror att det syns, annars får ni zooma. (sade hon efter ett par fruktlösa försök...)

Jag är med bord!

2011-06-29T17:24:00.002+02:00

Hurra, jag är med bord!
Om du ser lite förvirrad ut så är det helt okay, jag ska ta det från början.
Eller kanske inte helt från början för då blir vi sittande tills korna kommer hem.

Jag har ett bord.
I vardagsrummet.
Det kallas för "likkistan" av mig, eftersom det är stort, svart och minner om gamla tråkigare tider, det står där, som ett monument över vissa händelser och det är komplett omöjligt att flytta på om man är en person.
Dammsugning sker liggande ner, ormande runt de små tassarna och kråmande omkring bordsbenen.
Att torka av bordsskivan innebär: "torka,torka,torka, torka. Putsa, putsa, putsa, ett steg bakåt och fan, det är ett märke kvar och torka, putsa, förbanna och morra."

Men nu ringde solstrålen Kia, som jag ska hjälpa att flytta runt i morgon och sade "Hmm, jag har ett bord."
"Du har ett bord!?"
"Ja. Och jag tänkte att jag skulle höra innan det går till secondhanden, är du intresserad av ett glasbord?"
"Nää..." sa jag besviket.
"Jag tänkte nästan det, det är ett bord som har en låda, så att man kan lägga saker i..."
"Ett bord man kan lägga saker i?" avbröt jag.
"Ja, det är en låda..."
"Låda!?" sa jag och lät lika duktig som vilken papegoja som helst.
"Ja, låda, så att man kan lägga saker i och se dem..."
"Se dem!" upprepade papegojan andäktigt.
"Men..."
"Jag vill ha det, vad är det för färg?"
"Jag tror det är bok.."
"Bok!" kvittrade papegojan.
"Ja, så det är inte samma trä som..."
"Men det är vitt trä som jag har men inte samma trä?" sade jag som äntligen kunde förfärdiga lite egna meningar.
"Jo."
"Släng det inte, jag kommer att titta på det!" röt jag upprymt i luren.
"Sen är det lite annat som jag ska skicka till secondhanden..."
"Inte skicka innan jag varit där!" fyrade jag av från min lur.
"Du ska ju så klart ha bananhängaren..." fortsatte Kia.
"Bananhängaren!" upprepade papegoj-jaget i mig andäktigt.
"Ja, du som inte gillar fläckar på bananerna, man hänger dem och..."

Där avbröt jag Kia bryskt och pep som vilken skolflicka som helst "Åh, bananhängaren, den har jag tittat lystet på länge!"

Så.
All in all.
Jag är med bord!
Och bananhängare!

P.S.
Det bästa av allt:
Det har hjul!
Inte bananhängaren, givetvis utan bordet.
Så jag kan köra runt det i hela lyan om det mig lyster att göra så!
Tror att jag ska trimma det och ha soffbordsrace i hallen, bara för att jag kan!

Glada nyheter och den förbannade Jantelagen!

2011-06-28T15:15:00.000+02:00

Äldsta vännen gör comeback på facebook, med ett profilfoto där hon ger fingret och jag ler, nej, jag skrattar högt och tänker; fy fan vad jag är stolt över henne och vad jag är stolt över hennes attityd till mångt och mycket.
Får ett meddelande där hon meddelar att hon sitter på sjukan och surfar och att hon slutat röka, som hon säger, nu när jag har två fungerande lungor, varav en rengjord, eftersom den blev punkterad så vore det fan om jag skulle förstöra det.

Och jag ler igen och är stolt igen.

Får ett kort från vännen som var försvunnen så länge, hon meddelar att midsommaren var fin och jag ler igen, det låter bra och det är skönt med små livstecken.

Men.
En bekant som har klagat mycket på arbetssituationen på sitt jobb, hon har sagt att hon får göra merparten, att de andra inte gör sin del och att hon är förbannat trött på det, hon säger, att en vän till henne har sagt "Du får ta det lite lugnt med det där snacket, det låter lätt som om du tror att du är bättre än andra.."

Och jag går i gång på alla cylindrar!
"Låt mig se här nu, är det sant som du sagt att du gör det mesta?"
"Jo... Men..."
"Är det sant att de andra inte gör det de ska?"
"Jo... Men..."
"Är det sant att du är bra på det du gör och att du tar ansvar?"
"Jo..."
"Då så! Den här förbannade jantelagen, "du ska inte tro att du är något, att du är värd något mer än andra, du ska rätta in dig i leden och hålla tyst och le!" Åh, jag blir så förbannat trött på det!"
"Men.."
"Inga men! Du är bra på det du gör, du vill att saker ska bli gjorda, varför ska du vara tyst med det? Du är ju något, du har rätten att säga att du tycker att du är bra på det du är bra på! Fuck Jante!"

Nu vet jag inte om hon har gjort det, men som jag sa till Kia, det är så förbannat typiskt att det alltid finns folk som stör sig på en, men det spelar ingen roll så länge man vet att man har rätt och följer sin egen inre röst, intuition eller vad du nu vill kalla det.
Låt dem störa sig.
Låt dem irritera sig.
Låt dem prata.

Men kompromissa aldrig med dig själv och gör aldrig dig själv mindre än du är, det finns så gott med människor som vill förminska en och den största otjänsten man kan göra är att gå ner på knä och låta dem få som de vill.
Så det så.
Kan jag få ett "Fuck Jante!" på det?

Jag är ute och glömmer bort mig.

2011-06-27T10:51:00.000+02:00

För övrigt så har jag varit och hejat på folk på morgonen.
Jag bytte skog så i morse tog jag cykeln till den andra motionsslingan och begav mig in i spåret. Mycket modigt om jag får säga det själv, eftersom jag helt saknar lokalsinne och ytterst sällan har någon aning om att jag varit på samma ställe förut.
Modigt traskade jag in och vände direkt när jag kom på att jag borde veta vilken färg jag skulle följa.
Noterade färgen och började gå och kom kanske 50 meter innan jag började fundera på vilken färg det nu var igen.
Traskade tillbaka och sade till mig själv "Jag ska gå på rött! Rött är det!" och traskade glatt iväg.

Mötte två glada kvinnor som såg oförskämt pigga ut och givetvis (jag tycker att det är så märkligt, jag menar, alla hälsar i skogen, men ingen i stan?) så hejade vi glatt på varandra och jag lade i en högre växel, klev över en gata och vidare och, ja, så började jag fundera på vilken färg det nu var igen...

Beslöt att strunta i alla färger och bara följa elljusspåret, klappade mig själv mentalt på axeln och småsprang lite rentav.
Mötte en man som sprang som om fan själv var efter honom, korsade en stig och insåg att jag glömt att kolla vart elljusspåret gick. Gick tillbaka och såg att själva lampstolpen var försmädligt gömd bakom en gran men att jag var på rätt spår.

Lite längre fram, över alla under så kände jag igen mig! Skuttade lite glatt på stället och tänkte "Oj! Här känner jag igen mig! Minsann!" för att sedan ägna de nästa 200 meterna åt att fundera över om jag verkligen kände igen mig.
Jag menar, på riktigt.

Hejade på en dam som kom i en nerförsbacke och såg oförskämt sund ut medan jag släpade mig upp med tungan hängande vid knävecken och knirkande knän.
"En del tar den lätta vägen" tänkte jag morskt när jag äntligen stod högst uppe på krönet och funderade på att antingen lägga mig i kors-ställning mitt på stigen eller omfamna en gran en stund.
Granar fäller kåda som vi alla vet och att ligga mitt på en stig kan skrämma känsliga själar så jag knatade vidare för det allmännas bästa.

Kom till min förvåning ut exakt där jag trott att jag skulle komma ut och sjavade bort till cykeln och stod och bara svettades ett tag.
Kände mig kopiöst nöjd med mig själv innan jag svängde ena benet över det andra (nej, det gjorde jag givetvis inte) jag menar, jag äntrade cykeln och for hem i en farlig hastighet.

Nu känner jag mig extremt självgod och nöjd och färdighejad för resten av dagen.
I morgon ska jag dit igen, kanske tar jag med en stor handske, du vet, som man har på fotbollsmatcher så att jag kan vinka till folk också.

Jag står på lur i källaren.

2011-06-27T10:38:00.001+02:00

Det ögonblick jag kommer ihåg bäst från midsommarafton är när jag sitter och skedar runt med smält vaniljglass i en rund papptallrik, jag går in för det med liv och lust, och skrapar och äter och skrapar och äter, lyfter upp tallriken för att hjälpa till och äter och njuter och äter och inser att det är fullständigt tyst runt bordet.

Lyfter blicken motvilligt från glassen och ser att alla sitter och ser roat på mig och min jakt på den smälta glassen. "Vad gör ni?" säger jag bistert och Witchen börjar skratta och de andra faller in och säger "Vi bara satt och tittade på dig, det var precis som om du var i ett helt eget rum för dig själv."

Jag skrapar runt lite mer och säger "Ja. Jag hade faktiskt totalt glömt bort er."

Det är fullständigt sant som Witchen säger, är det något som fångar mitt intresse totalt så går jag in i ett eget rum, stänger igen dörren och försvinner totalt från omvärlden.

Jag blir alltid lika förvånad när jag kommer tillbaka till verkligheten och upptäcker att det inte bara är jag i rummet eller i naturen eller var jag råkar befinna mig, innan jag minns var jag egentligen är.

En granne har oändligt roligt åt min försvinnande-förmåga och brukar fnissa glatt när jag kommer i trappan, försjunken i mitt tydligen så intressanta själsliv och hon väntar spänt på den sekunden när jag kommer tillbaka och hoppar till och säger "Oj! Jag trodde inte att det var någon här!"
"Det gör du ju aldrig." fnissar hon.

Sist stod hon på lur i källaren och skuttade muntert fram och vrålade "Bu!" för att sedan slå handen för munnen och säga "Oj! Jag vet inte vad som tog åt mig, men det är så roligt att se när du hoppar till jämt!"
Själv skakade jag bara på huvudet och försökte se barsk ut.
Jag misslyckades nog kapitalt.

Men nu är det jag som står på lur i källaren...

Rönnerdahl var en kanin...

2011-06-23T10:15:00.001+02:00

Imorgon ska jag kasta ett kristallglas över axeln. Eventuellt också en tallrik.
Det har jag aldrig gjort förut, ser du.
Mina vänner är härmed varnade, under inga omständigheter bör ni befinna er bakom min axel vid något tillfälle under dagen.
Kanske tycker jag att det är så roligt att jag slänger till och med er över axeln, man kan aldrig så noga veta.

Vidare filar jag på allsång alldeles själv, jag sjunger på tok för lite och det måste jag råda bot på.
Numera kan jag inte höra om hur Rönnerdahl skuttar ur sin säng utan att dra på smilbanden.
Det är Kias fel, hon berättade att någon i späd ålder hade hört om Rönnerdahls skuttande och trott att Rönnerdahl var en kanin.

Själv föredrar jag den där versionen du vet, när han skuttar ur sängen och slår knät i sängstolpen och sedan hoppar jämfota, varvid det avslutas med "se så många märken som redan slagit ut på benen" och så vidare.

För att inte tala om "räven överraskar grisen, och sen kalvar ju polisen, får i kål, huvudskål" och så vidare.

De sångerna ska jag rota fram och skråla med myndig stämma, allt medan kristallglas och tallrikar viner genom luften bakom mig.
En tanke slår mig, kanske får jag fira midsommar helt själv om jag talar om mina planer, hm, låt oss hålla tyst om det, det kanske är bäst.

Kanske blir politiker hackspettar i sina kommande liv....

2011-06-23T09:01:00.000+02:00

Det första jag gjorde i morse när jag vaknade var att titta på klockan och utbrista "Vad fan ska det här vara bra för!?"
Klockuslingen visade på 05.15 och jag var klarvaken, pigg som en nötkärna, jag skulle ha kunnat skutta ur sängen och segla över världshaven, timra en stuga, bygga en väg och en bro, riva dem lika hastigt, mura en egen kinesisk mur, laga mat till ett storkompani och sy ihop några kreationer till en förskola.
Men givetvis; först en stor mugg kaffe!

Så kändes det just då. Efter en timme så var jag lika trött som igår när jag gick och lade mig. Irriterad var jag också, för numera vaknar jag bara tidigare och tidigare. Snart hinner jag väl inte gå och lägga mig innan jag går upp igen.

Det kan vara åldern. Eller motionen. Vi vet alla att motion har biverkningar och det här verkar vara en av dem.

Så i stället lufsade jag runt i lyan och tänkte på alla som ligger och sover tills klockan ringer och gottar sig.
Jag tittade på en hackspett och tänkte att jag undrar om det är politiker som blir hackspettar i sina kommande liv?
De har ju inte använt huvudet så att det verkar störa i nämnvärd skala i det liv de lever nu, så kanske?

Sedan fick Styre frispel, sladdade runt i lyan allt medan han ylade som ett vilsekommet lok, än var han i köket och slog på köksfönstret medan han ylade förbannelser över fåglarna, än var han i vardagsrummet och studsade upprört jämte Asta medan han vrålade "Varför vill du inte leka? Varför!? Varför??" för att i nästa stund vara i badrummet och ta brottartag om duschslangen allt medan han morrade "Ger du dig?"

Själv satt jag bara här, framför datorn, suckandes för mig själv, undrandes hur en lugn morgon går till.

Jag vill INTE ha grillspaden!

2011-06-21T19:57:00.001+02:00

Visst är det bra att det bara är skit på tv?
Då får vi mer tid att rå om varandra här och prata lite och jag tänkte, från det ena till det andra, Kia och jag var ute i min stuga och jag hästade fram med handjagaren. (jo, så heter det när man travar som en gammal åkarkamp med handjagaren och aktar sig väldigt noga för att ta fart, för då åker man ner i ett mullvadshål med handjagaren och får förbannat ont i gräsklipparbenen.)

Alltså, vi pratade om att det blir ett liv om att "ta grillspaden från mannen och erövra grillen och mördarstek livet ur din egen biff och gör din egen gremolata (hm?) och bränn din egen majskolv!" varje sommar.

Däremot hör man aldrig "Ta gräsklipparen från din man, erövra rätten att köra slut på dig själv med en handjagare, far fram som en tornado med den där du vet, vad den nu heter, som man susar omkring med i kanterna, kör fram över gräsmattan som en tromb!"

I alla fall har inte jag hört något om det.
Själv kör jag fram som en åkarkamp, det har vi redan konstaterat och personligen så bryr jag mig inte ett dugg om vem som grillar så länge det inte är jag.
Jag vill inte stå vid grillen.
Jag tycker inte om tändvätska.
Jag är inte bra på det.
Jag vill inte vara bra på det.

Däremot är jag bra på att ligga utspilld som en säck havre i stol och dricka min öl i lugn och ro medan jag ser kocken/kockan omvärvd av ett moln av rök.
Det kallar jag njutning.

Sedan läste jag för länge sedan någon som sade att de inte för sitt liv skulle vilja bli sedda sittande på sin veranda med en ölburk, "sådär som män gör efter gräsklippningen".
Nähä.
Tänkte jag.
Och så tänkte jag, (och inte för första gången) att någonstans så måste jag vara mycket i närkontakt med min manliga sida...
Varför skulle jag bry mig om att någon ser mig sittandes på min förstubro, på min bänk drickande en välförtjänt öl efter att jag kampat mig fram med tunga steg över gräsmattan, under syrenbuskar, vid jordkällaren (där jag är säker på att det bor en hel familj mullvadar som en vacker dag kommer att ilskna till när de sitter vid mullvadsmatbordet och äter och jag fräser förbi så att mullvadsbarnen skriker "Oh, far, nu är det jordbävning igen!" och mullvadsfadern stormar upp, sliter servetten från halsen, slår mullvadstassen i bordet och dånar "Nu är det nog, slipa tänderna, attack!)

Vem som helst behöver en öl efter något sådant. Eller hur?

Opp och ner, ner och opp...

2011-06-21T17:35:00.001+02:00

Du vet, Emil?
"Opp och ner, ner och opp, grisen gal i granens topp" och så vidare?

En sådan vecka har det varit här och jag hade inte varit ett dugg förvånad om det hade suttit en gris i en grantopp i skogen här.

Först ramlar äldsta vännen nerför källartrappan. 11 frakturer på revbenen och två centimeter från döden.
Vad säger man och vad gör man?
Man tänker att de bästa dagarna är definitivt de dagarna när absolut ingenting händer. Man tänker att livet kan ändra sig så förbannat fort och man tänker att herregud vilken tur att hon klarade sig och man tänker att hädanefter ska man själv också gå lite försiktigare i trappor.

Äldsta vännen är seg som fan, skulle jag jämföra henne med någonting så är det en en, hon är seg och stark och hon tar sig i genom det här, det vet vi allihop, men vi vet också att det här är bara början på smärta som kommer att vara olidlig.

Och mitt i allt så fortsätter livet sin gilla gång, du vet, det är sådana gånger som jag tittar ännu mer noggrant på människor jag möter och undrar vilka historier och drama som utspelas i deras liv. Man ser inte det utanpå folk och tur är kanske det.

Och mitt i allt så tänker jag också på sommaren, den här sommaren lovar att bli en av de märkligaste i mitt liv,jag vet att jag har inte nämnt min syster sedan jag berättade om hur jag hittade henne, men igår fick jag ett sms där hon föreslog att vi skulle ses i juli.
När jag satt med mobilen i handen och skrev "det kommer att bli" så hejdade jag mig och tänkte "Ja, vad kommer det att bli?"
Kul, skräckslaget, fantastiskt, roligt, hemskt nervöst?

Det finns inga ord som täcker "Nu ska vi träffas, vi är systrar och har aldrig sett varandra och nu ska vi ses, för första gången i våra liv och kanske har vi saker gemensamt, förutom vår mor, kanske har vi inte, kanske kommer jag att se att du är lik mig och du kanske tänker likadant och vi kommer att fundera på hur det varit om vi träffats tidigare och om hur det ska bli nu."

Ja, du fattar, va? Det finns inga ord, så jag skrev "Jag vet inte vad jag ska vänta mig..."
För så är det, ju. Vansinnigt spännande är det och vansinnigt svårt att sätta ord på.

Jag tror att jag någon gång skrev till henne lite skämtsamt; att vi kanske upptäcker att vi inte tål varandra och då har vi ju i alla fall det gemensamt..

Fast jag tror att vi har lite gemensamt, hon har samma drastiska sätt att uttrycka sig i skrift och verkar ha samma humor som jag.
Det lovar ju gott för framtiden, eller hur?
Nåväl, vi får se, eller hur, hur det kommer att bli.
Vansinnigt spännande, det är en sak som är säker.

Vi måste ses!

2011-06-17T19:26:00.000+02:00

...Och en annan sak.. Jag sitter här och småler för mig själv, jag kom att tänka på en annan vän. Hon och jag har en fin vänskap, vi hörs två gånger per år, lagom till midsommar och jul och då pratar och tjatar vi hål i huvudet på varandra.
"Vi måste ses!" säger vi i kör och nickar antagligen eftertryckligt i varsin lur och så lägger vi på och hörs inte av igen på ett halvår.

Nu kanske du tror att hon bor långt bort från mig, men nej, hon bor i andra änden av staden.
Men i år har vi haft ett stilbrott, först sprang vi på varandra på secondhanden och tjatade hål i huvudet på varandra tills jag sa att vi var några som skulle på irländsk afton (vänta lite här nu, det var ju vid jul! då var vi i synk ändå!) och hon rynkade pannan "Hmmm.... Låter intressant, om jag skulle ta och prata med regeringen..."
"Gör det!" sa jag och sedan träffades vi på den irländska aftonen, sjöng och skrålade och skålade och vännen blev lite gråtmild när en låt av Runrig spelades och det skålade vi på igen och sedan skiljdes vi under stora kramar och "Det här måste vi göra om! Snart!"

Givetvis har vi inte gjort det.
Men nu är det snart midsommar igen, så vi hörs säkert av.

"Det är han!" och "Visst fan är det spännande!?"

2011-06-17T19:17:00.001+02:00

Du, det här livet är väl så spännande så att det nästan inte är sant?
Jag har tänkt mycket bakåt på senaste tiden, för femton år sedan, slog det mig, så förlovade jag mig (nej, inte med mig själv, även om det vore passande för en så självupptagen rackare som mig...) på midsommaraftonens första skälvande timme.

Senare mitt på dagen, kom våra vänner ut till oss, i vårt torp, det skuttades ut ur bilar och "Har ni förlovat er!?" kom det från varje bildörr som öppnades och med det bevisades dels vår dagstidnings genomslagskraft och att varenda en av våra vänner läste förlovningsannonser till kaffet på morgonen.
Det är mycket man inte vet om sina vänner, eller hur?

Våra vänner var mycket belåtna med att det var både midsommar- och förlovningsfest och vi hade en sådan kanondag ihop, vi fuskade i crocket, hade tipspromenad, åt som ett gäng hungriga vargar, tält slogs upp och husvagnar rullade in på tomten allt eftersom.

Senare, mitt i natten, stod jag ute på landsvägen, stjärnorna lyste och jag såg in genom rumsfönstret hur alla de jag tyckte mest om i världen dansade och skuttade omkring till "Du får aldrig nog" med Dag Vag.

Det var ett sådant där tillfälle när jag tänkte, det här kommer jag att minnas resten av mitt liv, och för en gångs skull så tror jag att det är sant, du vet, ibland tänker man ju så, och så minns man det ändå inte. Inte för att man vet om att man inte minns, men ändå. Om du förstår...

Och på något sätt var det en så underbar känsla, att stå där i självvald ensamhet, väl medveten om att när som helst kunde jag gå uppför gången och in till de andra.
Men jag stod kvar där länge och bara tittade in, det såg nästan ut som om torpet gungade i takt med musiken, kanske gjorde det det...

Hur som helst, riktigt som Dag Vag sjöng blev det inte, det blev "nog" efter ytterligare ett antal år.
Och nu, mina vänner kommer vi till huvudpunkten. (för tänk, för en gångs skull har jag lyckats hålla mig till ämnet, är du lika förvånad som jag?)

Jag har två vänner som när vi diskuterar kärlek säger "Jag visste att det var han!" och de har hållt ihop i eoner. Okay, kanske inte,men definitivt i sekler.
Senast i veckan diskuterade Witchen och jag det, och när jag sa "Ja, men tror du inte att jag har känt det, varenda gång jag träffat någon?" så tittade hon på mig ungefär som att "Nja... Det är nog inte samma sak."
Jag vet inte, jag.
En del kanske träffar rätt direkt, men jag tror att vi är många som känt "Det är han!" för varje gång.
Lite roligt blir det också när man ser tillbaks på "Det är han-typerna" som jag träffat. En enda sak finns att säga om dem...
Inte en enda av dem har varit lika varandra.
Jag vete fan vad det säger om mig. Eller om dem.

Men, tillbaks till hur spännande livet är. Hade jag vetat vad jag visste då, för femton år sedan, jag undrar vad jag hade tänkt... Men det visste jag inte, jag hade ingen aning om resan jag skulle bege mig ut på.
Och nu.
Lika lite vet jag om vad framtiden har i beredskap. Visst fan är det spännande?

Heter du Wolf Terriertax Hundman?

2011-06-16T11:18:00.000+02:00

Körde en halv gräsmatta med handjagaren igår.
När man är så duktig får man både chokladglass och hallonsorbet som belöning.
Idag ska jag gå med skammens rodnad till biblioteket med en hundörad bok.
Det kostar på att ha katter som läser hårdhänt.

Men en bok av någon som heter Måns måste ju vara oerhört frestande för vilken katt som helst.

Hädanefter ska jag bara läsa böcker av folk som heter Wolf Terriertax Hundman.
Då kanske jag slipper onödiga kostnader.
Något säger mig att jag också kommer att minska mitt lånande med 100%.
Såvida du inte heter Wolf Terriertax Hundman och skriver på en bok just nu,
då vet du, att du har minst en läsare..

...inte riktigt, riktigt än...

2011-06-15T11:03:00.000+02:00

För övrigt sitter jag här och skjuter upp saker.
Till exempel går jag inte till återvinningen, eller dammsuger eller gör något som helst vettigt.
Det är nog enda likheten mellan mig och Piraten, efter vad jag läst behärskade han också den här konsten till fullo.
Inget är så underbart som att veta att saker hopar sig i hög allt medan man högaktningsfullt ger fullständigt fan i det.
Aldrig är det så njutbart att sitta och vifta med tårna som när man vet att man borde stå på öronen i diskbaljan eller putsa fönster.

Jag tror att vi uppskjutningsmänniskor är njutningsmänniskor ut i fingerspetsarna, vi njuter och njuter allt medan vi sakta driver våra medmänniskor till vansinne.
Missförstå mig rätt, vi njuter inte av att frustrera andra med allt som vi inte får ur våra händer men vi njuter av att inte göra det vi borde.
Och ju mer vi njuter desto längre går tiden allt medan vi viftar lättjefullt med tårna, rullar tummarna, läser några rader till ur en bok som vi absolut inte har tid med.

Tills den dag, det klockslag, den minut inträffar då vi måste.
"Måste" är ett ord som varje njutare avskyr.
Måste är lika tråkiga ord som måndagmorgon, diet, kosthållning, dresskod, parmiddag, tandläkarbesök och "din kusin kommer hit och fikar klockan tolv".

Är man en sann njutare så hatar man faktiskt ordet måste.
Därför säger man (lagom lättjefullt) medan man sträcker på sig så att det knakar "Hmm, om jag kanske skulle ta och..." varvid den frustrerade människan bredvid en hoppar upp och säger "Jaa, det var på tiden!"

Då sjunker man ihop igen, för "det var på tiden" är ytterligare ett sådant där tråkigt ord.
Och den frustrerade människan bredvid en sätter sig ner, suckar och säger "Men du, borde du verkligen inte?"
"Joo." svarar man nöjt, "men kanske inte riktigt, riktigt än."

Vad skulle du göra efter att du skrapat upp hakan från golvet?

2011-06-15T10:31:00.001+02:00

Jag har tänkt mycket (igen) på det här med kroppspråket, i en kommentar svarade jag att det var så skönt att kunna säga med kroppspråket vad jag inte kan säga muntligen med hänsyn till min vilde far.
Och så slog det mig, hur genialt det egentligen är!
Att jag inte kommit på det tidigare, med min odrägliga kusin, menar jag?

Hädanefter blir det cowboystuk så fort jag ser hennes gloria skimra mot mig någonstans ifrån, det kan du vara säker på.

Fast, det är ju inte alltid man har med sig kroppen när saker och ting händer, det är ju också det som är det roliga med kroppspråk, att även om man säger en sak kan ens kropp visa precis hur man känner, innan man får kontroll på den.

En sak jag brukar roa mig med är att se hur folk härmar varandra omedvetet om de tycker om varandra.
Det kvittar om det är vän eller kärlek, kolla nästa gång du är ute, folk sitter lutade mot varandra, eller har benen på samma sätt, en armbåge likadant som den andre och så vidare.
Likadant om man inte gillar någon speciellt, kroppen är vänd ifrån och man undviker ögonkontakt och inte sällan är armarna korsade och ibland när man sitter ihop med någon riktigt otrevlig benen också.
Känner man sig lite osäker är det lätt att se på uppdragna axlar och så vidare.

Likadant är det med det här med personlig space, en bekant brukar sätta ner sitt glas precis framför någon annans glas, ta över den personens utrymme och nöjt betrakta hur den andra reagerar...

Vårt hem är vår borg, där har vi våra egna oskrivna regler och blir irriterade om någon bryter mot dem.

Tänk dig själv, om någon du inte känner så väl skulle komma hem till dig och sätta sig vid din dator utan att fråga, eller öppna dina skåp för att se efter vad du har hemma.
Visst skulle du bli paff?
Och irriterad.

Eller om någon skulle komma hem till dig, sätta sig i soffan och sedan sträcka på armarna och säga "Åh, så trött jag är, jag tror att jag går in och lägger mig en stund." och sedan försvinna in i sovrummet.

Vad skulle du göra?
Efter att du skrapat upp hakan från golvet menar jag?

Duell i secondhanden....

2011-06-09T09:45:00.000+02:00

Ett av mina favorituttryck är: Den sista idioten är inte född än.
Det är ett tryggt konstaterande som kan användas i de flesta situationer när man träffar på somliga.

Förra veckan hade jag otaliga möjligheter att uttala just de orden i många skiftande situationer.
Ibland tror jag att jag kanske har en idiot-magnet som gör att folk med lite lagom idiotiska tendenser dras till mig. En varg söker sin flock, kanske du säger och då säger jag att det är tur att vi inte syns öga mot öga. Nävars. Jag har tänkt på den möjligheten också...

Det som irriterar mig är när jag finner mig själv i situationen som "första kvinna på plats att städa upp situationen som uppstått".
Där befan jag mig förra veckan, något som är ganska märkligt eftersom jag i stort sett nästan jämt är försenad. Man kan ju tycka att någon annan borde ha hunnit till situationen innan mig.

Men icke.
Så jag tillbringade några dagar i telefon och pratade och pratade och ja, ibland morrade jag lite också.
För att sedan lägga på och ringa ett annat nummer och prata, prata, morra och prata.
För att lägga på och ringa ett annat nummer och morra, morra och prata.

Sån't blir man trött på när man är en så känslig pion som jag.
Dessemellan ringde en vän som hade ett problem och en sak som jag tycker vi ska bestämma här och nu, det är att det är jättebra att hjälpa andra, men det får inte gå ut över ens eget liv.
Säger man inte ifrån, om man själv har häcken full och sedan sitter där och ilsknar till över att man inte hunnit det ena eller det andra så har man sig själv att skylla.
Hjälp när man kan hjälpa, men halvhjärtat hjälp som utförs med sammanbitna tänder och morrande är mer martyrskap.
Bättre då att skyffla undan alla man måste morra till och sedan höra av sig och hjälpa vännen.
Givetvis finns det katastroflägen när man måste kasta allt åt sidan och göra en insats, men är det inte så brådskande, så kan man faktiskt säga att man hör av sig senare.
(Ja, jag vet, vi kommer in lite på martyrskapet som vi diskuterat förut, eller hur?)

Jag har ju en kusin som antagligen härstammar från en aldrig sedd martyrstam någonstans i Långtbortistan. Så fort hon får syn på mig så hänger hon glorian på plats och skuttar fram med sin självrättfärdighet.
Själv skär jag tänder och tänker på vad min vilde far sagt om att inte stöta mig med henne.

Men senaste gången jag såg henne, när jag var på utomordentligt dåligt humör så kunde jag inte behärska mitt minspel.
Hon kom vandrande på secondhanden och lyfte en hand, (om det var för att rätta till glorian eller att hälsa vet jag inte.) och var på väg fram mot mig.
Jag vände på huvudet och kände hur jag blev som Clint Eastwood i en gammal western, ögonen smalnade på mig och munnen blev till ett streck, sedan vände jag mig helt om mot henne, med benen brett i sär och hade jag haft pickadoller på höfterna så hade jag snurrat runt så där snyggt med dem i händerna.
Det hade jag nu inte, utan nöjde mig med att sätta händerna i sidorna.

Till hennes förtjänst skall sägas att hon faktiskt nöjde sig med att flöjta "hej..." och för en gångs skull låta osäker på rösten innan hon for iväg åt ett helt annat håll.
Själv putsade jag piporna på mina imaginära revolvrar, gjorde ett snyggt trick med dem igen och sedan gick jag kavat därifrån.
Man kunde hörra mina sporrar klinga.
Jag lovar.

Ingenting är enkelt.

2011-06-09T09:19:00.001+02:00

Dagens ord är "enkel".
Ett av världshistoriens mest ironiska ord, om jag får säga det själv, vilket jag får, för ingenting är enkelt här i världen.
I samma stund som man säger att något är enkelt så bör man också veta att Murphy står bakom ett hörn och småskrattar och gnuggar händerna.
Kan låta cyniskt, men jag vet allt om enkelt och hör jag ordet enkelt så skyggar jag numera nästan alltid som en hind och ser hur problemen hopar upp sig som en hög legoklossar.

Tror man till exempel att dammsugning är enkelt, så har man aldrig dammsugit upp en råtta som fastnar i böjen på periskopsröret.

Tror man att torka golv är enkelt har man aldrig haft att göra med två katter och en vinglig hink.

Tror man att putsa fönster är enkelt har man aldrig hamnat i fönsterputskoma som innebär att man tittar och tittar och tittar på fönstret och tänker och tänker och tänker att "Jag måste putsa det där... Någon gång..."

Tror man att ett telefonsamtal med någon myndighet är enkelt ska man sätta sig i en telefonkö, bli slussad fram och tillbaks bland olika personer tills plötsligt lokalvårdaren är i andra änden och trött säger att "Han som har hand om det har gått hem."

Tror man att det är enkelt att iordningsställa ett midsommarfirande ska man gärna blanda in några fler personer, låta förslagen hagla som ett hårt sommarregn och efter brainstormingen, när alla sittter utmattade och nöjda så kan man ge sig fan på att absolut ingenting kommer att hända.
Inte förrän två dagar innan midsommar då plötsligt alla får eld i baken och ringer runt och ylar på varandra "Varför har ingen gjort någonting!?"

Tror man att det är enkelt att tvätta ska man gå ner i min tvättstuga där man kan se att människor verkar tro att maskinerna är farliga djur som man ska undvika mesta möjliga kontakt med. Vilket innebär att torkning och rengöring av tvättstuga och maskiner inte kan komma på tal. Själv är jag givetvis felfri och gör allting rätt. (Jo, jag hörde att du satt och tänkte på det...)

Tror man att det är enkelt att raka benen ska man göra det helst tio minuter innan man ska iväg, man pysslar och har sig och det blir så fint, så fint, så fint.
Ända tills man sitter i väntrummet eller befinner sig på ett ställe bland en himla massa folk och upptäcker att det är möjligt att man kan vara kvinnan med det mest snabbväxande håret i världshistorien. Antingen det, eller kvinnan med väldigt selektiv syn.

Tror man att det är enkelt att föra en diskussion mellan två personer så ska man ge sig in i en lagom livlig debatt, föra fram sina argument, nicka och lyssna och gå därifrån och tro att sämja uppnåtts.
Det har det inte alls det, för sedan får man höra från ett annat håll att den största osämjan i världen i stället har uppnåtts.

Tror man att det är enkelt att dricka en öl ska man öppna den riktigt snabbt och med en snitsig attityd, för att sedan vackert stå och låta ölen droppa klart från ansiktet och håret.
Efter det kan man ta en snabb klunk och upptäcka att man fått hål i hakan.
På den vita topen. Fungerar också till tomatsås och olivolja.

Tror man att det är enkelt att åka bil ska man sätta sig i en bil på sommarens hetaste dag, åka ut till någon väg där solen får gassa och invänta motorstoppet.

Tror man att det är enkelt att se fräsch ut på sommarens vackraste dag, så ska man ta en dusch, komma ut som en nyponros, sedan försöka kränga på sig gympaskorna som någon infernalisk katt har tuggat ihop snörena på så att en gordisk knut skulle gå och skämmas.
När man ger upp knutfixandet och i stället kör i foten upptäcker man att foten måste ha växt.
Man knökar och knölar och svär och lever rövare där man sitter.
Tills man upptäcker att någon av de små söta infernaliska katterna har stoppat in en liten råtta som present åt matte att ta med sig ut.

När man tagit ut råttan så är man inte längre lika nyponrosfräsch.
Håret är klistrat platt längs huvudet som om man brylkrämat det, kinderna lyser ilsket röda och man ser ut som om man brottats med säl i fjorton dagar.

Nej, vänner, sannerligen säger jag eder:
Ingenting är enkelt.

Såg ni Oskar och Sixten igår?

2011-06-08T11:23:00.001+02:00

Vilket jävla oväder det var igår hörni!
Blixtarna och åskan kom från tre olika håll och när det var som värst så blixtrade det som om det stod fullkomligt galna paparazzifotografer utanför varje fönster.
Himlen var svart och inte så där åskmolnsgrå som den kan vara, utan dystert och mäktigt svart. Men som sagt, mörkt var det ju ändå inte hela tiden, eftersom blixten lyste med ojämna mellanrum.

Själv befann jag mig hos äldsta vännen, vi drack kaffe och åtminstone hon försökte väl föra en normal konversation medan jag satt och tittade ut, fast jag inte hade någon som helst lust att egentligen titta ut...
Två gånger slog den ner i järnvägen och en gång såg vi hur blixten kom på tvären. Det är mäktigt, det kan man inte säga annat.

Jag kom att tänka på mina kusiner, när de var små så fick man inte säga åskan och blixten för då blev de hysteriska av rädsla. Så vi kallade det för Oskar och Sixten.
Och ja. Det tog inte lång tid innan de kom på det och sedan fick vi helt enkelt sluta prata om vare sig åska eller Oskar när de var i närheten.

Sedan åkte jag hem och såg på Zlatan och Co. Zlatan är en gudabenådad spelare och som jag sa på facebook, om vi hade honom och Rooney skulle vi kunna vilken sport som helst, till och med konstsim.
Det är jag bergsäker på.

Och ja. Jag vet att det är ett bra tag sedan jag hörde av mig.. Jag har roat och oroat mig med både det ena och det andra, jag tänkte att en sammanställning skulle komma senare, och inte nu, när jag om tio minuter ska ut och äta lunch och fick infallet att "jo, men nu vill jag höra av mig lite..."

Annars är det som vanligt.
Djupa berg och höga dalar, som jag brukar säga. Och visst sade nu igen.
Vi hörs av snart igen, och hur är det med dig?

...folk tittar så konstigt på mig ibland....

2011-05-26T09:12:00.002+02:00

Jag börjar mer och mer inse varför jag är ensam på mina träningsrundor.
Kanhända är det inte den mest säljande taktiken att tala lyriskt om "den stunden, du vet, när du knappt får luft, och benen håller på att vika sig och du inte vet om du ska kräkas eller svimma, den stunden när du är säker på att nu orkar du inte mer, då, då är det som bäst!"

De vänner jag har dragit med mig ser alltid på mig med ögonbrynen högt uppdragna, precis som om de nu, för första gången, på allvar, verkligen börjar misstänka att jag inte är riktigt klok.
De tittar på mig som om de undrar om de ska komma levande ur det här och de tittar på mig som om de funderar på att binda fast mig vid ett träd och springa (i lagom takt) långt bortifrån mig för att skyndsamt bege sig hemåt, deleta mina nummer i telefonen och eventuellt flytta en bra bit bort.

Så ser de på mig.
Jo, jag vet, du håller på mig, du vet likaväl som jag att jag är ett missförstått geni.
Att vad jag egentligen menar är att i den stunden då man kommer i närheten av sin personliga gräns, det är då, endorfinerna kickar in.
Man mår så jävligt så att det inte är sant, man vill hem, man vill börja med knyppling, man vill göra upp en eld, kasta skorna på den och aldrig mer i hela sitt liv röra sig ett uns mer än vad som behövs.
Man hatar motion, man hatar alla människor som är i trim och skogen, backen, stigarna, djuren, fåglarna som sjunger i träden (fast det låter mer som fnitter).
Man vill inte vara med.

Och så kommer energirushen. Och man rör på sig. Man flyger måhända inte fram men man kommer framåt. Och man är så spontant toklycklig så att man ler. Man kan knappt andas, men visst ler man.
Uppe på backen, som jag hittat nu, så brukar jag stå dubbelvikt, flåsa som en älg och faktiskt fnittra lite för mig själv ibland när jag väl kan andas något så när obehindrat.
Jag tänker att det är tur att jag är ensam i skogen, så att folk går miste om den slående synen när jag på sista varvet uppför backen antagligen liknar en ilsken igelkott som stretar mig uppåt allt medan jag huffar och buffar med huvudet som en ilsken tjur.
Min springstil är absolut inte vacker. Inte speciellt efffektiv heller misstänker jag. Men jag har roligt.
Inte just då, när jag helst av allt vill jämna backen för gott med en stor stridsvagn så att jag aldrig mer behöver se den eller vara på väg uppför det, men sedan, då är det som sagt, väldigt roligt.

Det är nog där jag borde lägga tyngdpunkten i stället, på det roliga som kommer i stället för att så målande beskriva vad som behövs för att ta sig dit.
Jag ska tänka på det idag, och ser du mig, då vet du vad jag håller på med, när jag stretar uppåt.
Jag lider för njutningen.

Varje flickas dröm...?

2011-05-19T19:30:00.000+02:00

För övrigt har vi lite tid innan jag ska se på bröllop.
Jodå, jag är mycket intresserad av det, det är ytterligare en sak jag inte begriper och som du vet, jag älskar saker jag inte förstår.
Så jag tittar på bröllopsprogrammet och hör kvinnor säga att de drömt om att gifta sig sedan de var små.
Och jag är helt fascinerad.
"Det är ju varje flickas dröm" sa en.
Och jag vet ju, att det är en hel del flickors dröm men min har det aldrig varit.

Jag ville bli stor.
Jag ville bestämma själv.
Jag ville ha de kläder jag valt själv.
Och: ha de tuffaste bilarna i sandlådan.
Det hade jag också, min mor dressade upp mig i söta klänningar och rosetter i håret och min vilde far gav mig bilar, lastbilar och grävskopor och jag själv ilade iväg till sandlådan och föste ner mig själv bland grabbarna och lekte och lekte av hjärtans lust.
För att sedan komma hem lycklig och sandig, eller ännu bättre, lycklig och lerig när det hade regnat och vi kunde bygga åar och floder att köra över och inte minst köra i...

Men gifta mig? Nej.. Aldrig.
Just därför är det så intressant att se folk göra det.
Jag minns en tobakslåda min sommarbror hade, på den var det stora svarta dödskallar som han hade ritat ytterst konstfullt och magiska tecken och i mitten stod det "Gift- farligt att vara".
Den gav han till mig som present och där i hade jag mina skatter, fina bokmärken och filmisar och hårspännen med nyckelpigor på.
"Det var ju inte riktigt så det var tänkt..." sa han bekymrat när jag stolt visade vad jag hade i den, och så fortsatte han "du skulle ha häftiga grejer i den, vet du..."
Och jag svarade att det var häftiga grejer och han suckade och sa "typiskt, tjejer.." Fast han log lite också.

Jag har inget emot idén att gifta sig, bara jag själv slipper att vara med om bröllopet, jag vet, att jag låter lite cynisk nu, men de flesta som lovar för tid och evighet har inte alls så lång tid och evighet ändå.
Inte för att de tänkt sig att det ska bli så, det vet jag, men det känns som om jag inte kan lova något som jag inte riktigt tror på.
"Du har aldrig varit riktigt kär!" kanske du säger.
Jodå, säger jag. Det vet jag att jag har.

Och visst tror jag att det finns livslång kärlek, jag har några fina exemplar som jag tänker på ibland, men de hör till fåtalet. Sedan har jag en del avskräckande exempel som honom som jag kallar för Ross, för hans omagnifika sätt att gifta sig i tid och otid...
Men hör du, nu börjar det, vi tittar lite, va?

Adopterad balkong...

2011-05-19T19:11:00.001+02:00

Först: Jag vet att jag varit skitdålig rent ut sagt på att surfa runt till er andra på senaste tiden.
Men, var lugn för att jag kommer att dyka upp.
Bara jag kan trassla mig ur den här idiot-spiralen jag trasslat in mig i, då ni, då blir det andra bullar av.

För det andra..
Tänk så naiv jag är. Jag trodde att jag hade en riktig helvetesvecka för några veckor sedan.
Då hade jag inte varit med om den här veckan, då jag fann mig själv fara som Gråben och Hjulben mellan läkare och fk för att försöka spåra ett försvunnet läkarintyg.
Någonstans mitt i röran så var det en vänlig själ, som inte hade ett dyft med saken att göra, som ryckte in och redde upp hela situationen.
Lättnaden när någon säger "Näää, vänta nu, jag ska se om jag inte kan fixa det här" är totalt obeskrivlig.
Och när en annan dam kom ut med mitt intyg så var det inte långt ifrån att jag hivade upp henne och valsade omkring med henne en sväng i väntrummet.
Jag behärskade mig dock, som en rem ilade Kia och jag tillbaka till fk, susade in genom dörrarna som två ytterst oemotståndliga flodvågor, och ja, det kan tänkas att jag viftade med papperet som i triumf medan jag skuttade i fyrstepp fram till fk-damen.
"Duger det här?" sa jag och höll andan.
Damen synade det noga och sa "Ja, det tror jag."

Då var det inte långt i från att jag skuttade över disken, svepte upp den damen också och jiggade iväg i en bugg längs korridoren.
Men jag behärskade mig igen.
Är det något jag är bra på så är det tydligen självbehärskning...

Nu är jag ju å andra sidan inte säker på att mitt intyg godtas, men, jag tar inte ut några bekymmer i förskott.
Någon klok människa sade att oron är räntan på bekymmer som ibland aldrig dyker upp. Eller något sådant.
Klokt var det i alla fall.

För övrigt så spenderar jag mina dagar ihop med Keith Richards. Sicken man.
Inte ser han bara otroligt cool ut, men han kan berätta.
Och:
Jag har värsting-fåglar här utanför. Ledaren i hela bandet har rufsigt hår som står rakt upp på skallen (jodå, det har han visst, nästan som om han tänkt bli en gremlin men ångrade sig i sista stund) och sitter och hånar Styre och Asta på balkongräcket så att de är färdiga att hoppa ur pälsen.
Plus:
Han skiter på mitt balkong-golv!
Inte bara en gång utan flera!

Nu vet jag inte riktigt vad man gör med såna här bad-boys-fåglar. Jag har ingen aning om vad han är för art heller, men han är större än en bofink och mindre än en kaja. Och han ser stentuff ut.
Han är inte rädd för mig heller, när jag kommer fram till balkongen sitter han kvar, med huvudet på sned och liksom mäter mig med blicken, "kom ut om du vågar" verkar han säga och så trummar han lite med klorna.
Jag är ju ganska tuff själv så visst vågar jag allt medan jag säger till mig själv "tänk inte på Hitchcocks fåglar, tänk inte på dem!"

Så öppnar jag och han bara ser på mig, sedan lyfter han och sätter sig i tallen här utanför och skränar något ilsket åt mig.
Kanske har han adopterat min balkong och tycker att det är hans?
Jag vet inte, men jag vet att jag skurar golvet tämligen ofta där ute nu för tiden...

Vi pratar lite, va?

2011-05-16T19:28:00.001+02:00

...Om vi skulle ta och skriva lite nu....
Det händer en förbannad massa saker i var och ens liv, det kan vi nog lugnt skriva under på var och en.
Här händer det som så, att jag fortfarande jagar handläggaren som är på möte och ärenden och hela tiden.
Är man så upptagen som hon så föreslår jag att man klonar sig så att vi kunder har åtminstone en liten chans att någon gång få tala med henne.
Vore fk ett företag och lika illa skött så skulle det ha gått i konkurs för länge sedan.
Tillgänglighet, mina vänner, är A och O när det kommer till sådant.
Det kan man inte beskylla fk för, inte när det gäller handläggarkontakt.

För övrigt så har jag funderat på facebook, folk blir sura på varandra och blockerar varandra så att det står härliga till.
Vad är det för småbarnsfasoner?
Är det inte schysstare och mer rakryggat att skicka ett mess och säga att "Nu har du skitit i det blå skåpet och nu åker du bort från min vänlista."
Varför ska de hålla på och blocka varandra som i någon fånig duell?
Varför inte ta bort varandra direkt? Slutgiltigt, liksom?
Och framför allt, varför inte säga det direkt till varandra?

Det här med att folk inte säger saker direkt till varandra, utan ibland envisas med undermeningar och meningar som inte blir sagda utan liksom bara ska ligga och sväva i luften tills de far ner och dimper på huvudet på den det är avsett för, det ger jag heller inte mycket för.
Med åren så har jag slutat att bry mig om underliggande meningar och halvkvädna ord, antingen säger folk som det är till mig eller också gör de det inte. Det är inte mitt problem förrän de dukar fram orden som man dukar ett bord, så att jag kan ta ställning till det.
En del säger ibland att vi kvinnor är extremt duktiga på halvmeningar och antydningar, jag vet dock en hel del män som också ligger bra till i den avdelningen.
Jag tror att det mer beror på personlighet.

Det som är gott med att ha blivit så gammal och vis som jag, är att jag mer och mer känner att jag inte har tid.
Jag har inte tid att bry mig om vad folk tänker och tycker om mig, jag har inte tid att ändra mig för att passa någon annans mall eller tid att bry mig om de som till äventyrs inte gillar mig.
Och varför skulle jag bry mig om dem? Det mest troliga är att jag inte är speciellt förtjust i dem heller.
Jag lägger hellre tid på att försöka att räta ut vissa krokiga vägar som jag går på, som nu, med min släkt och min syster (jo tack, vi har kommit fram till att vi ska träffas, det är stort, eller hur?) och att försöka att bli ännu mer jag än jag är.

En del må bäva vid den sista meningen, äldsta vännen flinar nog smått och undrar hur jag skulle kunna bli ännu mer jag än jag allaredan är, men jag är säker på att det finns ännu mer jag att bli...
Det borde vara meningen med livet, en viss del i alla fall, att lära känna sig själv mer och mer och förundras och ibland förvånas och ibland misströsta över hur man är.
Sedan tar man fram personlighetsfilen och filar lite på skavankar som man retar sig på, mejslar fram andra delar som man är nöjd med och så där fortsätter man, visst, jobbet blir aldrig klart, men det är inte meningen heller.
Inte blir det perfekt heller, i alla fall inte om jag har något att säga till om.
Perfekt är tråkigt. Det är tom yta som inte visar någonting.
Operfekt och busigt och lite småbråkigt med mycket garv.
Sådant tycker jag om.

För övrigt är det nog hopp om livet, jag har pratat med min ystra moster, och lovat att stänga in henne på logen vid midsommar (om släktkalaset går av stapeln) och låta henne få glutta ut ur hästluckan.
Sådan är jag, gästvänlig och alltid redo att ställa upp.
Och ja. Alla i min släkt verkar vara mer eller mindre bindgalna.
Så skönt det är! ;)

Får jag gå ifrån och leka?

2011-05-11T11:04:00.002+02:00

Någon frågade mig förra veckan om jag hade tänkt på att jag har en bra självkänsla.
Jag svarade att det är väl inget jag går och tänker på jämt, men visst, jag är jag och så är det.
Någonstans ifrån har jag en grundtrygghet i mig; att jag definitivt är som jag är och nöjd med det, jag har mina saker för mig, jag är egen, bångstyrig, envis och inte speciellt trevlig, social kan man inte kalla mig, jag är inte typen som kommer hem till dig och frågar ut hur du, din mor, din bror, din hund och din katt mår, vilka mål du har i livet och hur du gjorde den där köttfärspajen.
Ska jag vara social får jag mentalt rycka mig själv i öronen och verkligen anstränga mig bland människor jag inte känner.
Där gör jag ju mig själv en liten otjänst varje gång, eftersom de jag känner är jag social ihop med.
Också kallat för vänner, ja.

Tänker man vidare så skulle de här som jag inte är social med kunna bli mina vänner om jag vore social nog att socialisera mig med dem.
Tanken slår mig också nu, (precis som hos dig antagligen): Hur fan fick jag mina vänner? Det är inte på något sätt min förtjänst, det tror jag att vi kan slå fast ganska omgående.
Antagligen måste de ha visat intresse för mig och antagligen blev jag smickrad precis lika lätt som vi alla människor blir just det, och antagligen är de också begåvade med en hel armé av änglars tålamod medan de trampade upp en vänskapsväg till mig.
För allvarligt, jag har inte en aning om hur det gått till.

Jo.
I ett fall.
Äldsta vännen hävdar att jag en vacker dag stod i hennes port och sade "Vill du leka med mig?"
Själv har jag inget minne av det, men säger hon att det var så det gick till så är det nog så.
Kanske hade jag en social talang där, i 10års-åldern, men jag måste ha tappat den på vägen.

Jag saknar den inte mycket, jag har ingen önskan att ägna mig åt kallprat om kläder och smink eller recept eller vad det nu är man pratar om.
Ibland tror jag att min sociala förmåga helt enkelt ruttnade vid släktmöten när alla frågade mig hur gammal jag var, vad jag skulle bli när jag blev stor och ooh-ade över hur mycket jag växt.

För att inte tala om när man blev äldre och tanterna fnissade och frågade om man hade kille än.

Någonstans där kanske jag bestämde mig för att det där med att vara social var övervärderat.
Jag vet att som barn längtade jag bara efter den stunden när man fick gå från bordet och leka.

Jag hade en pojkvän en gång som hade vuxna vänner. Det var för ungefär 10 år sedan, så ja, jag var 37 år och skulle nog kunna räknas som vuxen jag med.
Vi spenderade viss tid tillsammans med dem, visst var de trevliga men varje gång vi satte oss till bords (parmiddagar, jag säger bara det...) så stelnade hela min personlighet och kröp ihop och lade sig att sova.

Allt som diskuterades var: Jobb. Familjen. Vad de hade hört att någon annan hade gjort och hade vi hört det med? Och kunde det vara sant? Och kanske det kunde vara ännu värre? Recept. Nya gardiner, vad tyckte jag om det? (och ja, jag såg ut som om jag hade fått miljonfrågan och rynkade ögonbryn och tänkte och försökte lägga min själ i gardinerna.) Färskpotatis eller gammal potatis? Och oj vad jag har blivit tjock! och "På min tid" (tyvärr censurerat så att allt på deras tid hade skötts snyggt och anständigt om jag förstod det hela rätt) till skillnad mot "Nu för tiden!"

Jag hörde sedan på avvägar att paret tyckte att jag verkade väldigt snäll men lite tyst.
Klart jag var tyst. Jag längtade efter att få gå ifrån bordet och leka.

Trött så in i helvete.

2011-05-09T17:35:00.000+02:00

Har spenderat tiden med att jaga min handläggare på FK i några dagar.

Uj, så skojigt det är att varje morgon mötas av beskedet att hon är antingen på möte eller tjänsteärende till klockan 17.00 varje dag.
Jag säger inget om att hon är på möte eller ärenden men visst vore det trevligt att någon gång kunna få kontakt och prata om sitt eget ärende och kanske rentav ha ett litet möte.
Jag säger ingenting om att när man ringer kundservice för att fråga hur de tillämpar regler så läser de högt ur samma papper som man själv har, men när man frågar "Hur tillämpar ni de här reglerna?" så säger de "Jag vet inte, prata med handläggaren om det."

Så oresonlig hon är, tänker kanske du.
Men saken är den, att hur reglerna tillämpas fanns faktiskt att läsa också, om man letade sig blå, blev frustrerad och ilsken och var nära att ge upp.
Jag hade hellre sett att någon som var anställd hade gjort det och inte jag.
Så bekväm är jag.
Å andra sidan, så har jag ju inga möten eller ärenden att utföra.
Så det var kanske lika bra att jag gjorde det.

Och nej.
Jag förbannad?
Inte ett dugg.
Men trött så in i helvete.
Det kan du lita på.

Där satt den!

2011-05-03T08:32:00.002+02:00

Vi hade heta debatter igår på fb om Bin Ladin, det är vid sådana tillfällen som facebook är som bäst, en del av mina amerikanska vänner firade, en del tyckte inte att det var rätt att fira någons död.
Känner du mig så vet du vad jag tycker.
Hur som helst, det är svårt att finna de rätta orden på ett språk som inte är ens modersspråk, men imorse hade en av mina amerikanska vänner postat det här:
"I mourn the loss of thousands of precious lives, but I will not rejoice in the death of one, not even an enemy. Returning hate for hate multiplies hate, adding deeper darkness of a night already devoid of stars. Darkness cannot drive out darkness, only light can do that. Hate cannot drive out hate; only love can do that." Dr Martin Luther King Jr.

Precis så känner jag. Det är tur att det finns människor som har ordets gåva.

Bara lite allmänt småprat..

2011-05-02T19:07:00.000+02:00

Jag tror inte att jag gjorde det.
Knöt ihop påsen menar jag...

Men, jag tror att du förstår då varför det blev som det blev. Jag gör det i alla fall, även om jag inte satte det i samband då, när jag skrev det.
Nu, så är jag glad att det inte var ett avslut utan en ny början.
Det är det som är det häftiga här i livet, man vet aldrig hur det ska gå.

För övrigt, så såg jag The Wrestler på valborg medan ni ungdomar var ute och slarvade runt och tände eld på saker och ting, skålade och kanske till och med sade du till varandra.

Jag lovade Fimpen en recension:
Det var en bra film.
Våldsam men bra och ser jag aldrig mer en häftpistol så är jag tacksam.
Jag erkänner villigt att jag kunde inte riktigt med att titta när de kom loss med de sakerna, bara ljudet fick det att isas i mina ådror.

För övrigt har jag ägnat mig åt Murakami nu, han skriver och pratar om så mycket saker så att det är som en bokstavlig tennismatch att hänga med, ibland läser jag vad han säger och tänker "Sån är ju jag!" och ibland tänker jag "Om jag ändå vore sådan!"

Och!!!!
I dag var jag hos tandläkaren. Jag gillar verkligen när tandläkaren säger "Ta lååånga djuuuupaaaa andetag med maaagen!"
Det är ju bara som så, att när jag är i tandläkarstolen så har jag inga djupa andetag alls att ta, jag flämtar som en terrier som sprungit hundra meter för en medisterkorv och vill bara långt bort ifrån allt.
När jag kommer ut har jag däremot inga problem alls med djupa andetag. Där ser man vad miljöombyte kan göra.

Bedövningen sade de var en ny modejäng (nytt ord, varsågod) som skulle bedöva enbart på stället och försvinna på en timme.
Det visste inte min bedövning om. Den satt i. Och satt i.
När jag skulle skölja hos tandläkaren så var jag som ett såll, det går helt enkelt inte att skölja effektivt när man har lika mycket känsel som en gråsten i munnen.
Men nu är jag färdig där.
Det känns skönt.
Hur är det med dig, då?

Knöt jag ihop påsen?

2011-05-02T18:31:00.000+02:00

Vi har pratat om det här förr, att när man börjar tänka på att folk faktiskt läser det man skriver, så låser det sig ibland.
Jag tror inte att det enbart är jag som sitter här och tänker "Fan, det där går inte, det blir för deprimerande, för sorgligt, för flummigt, för yrigt, folk kommer inte att begripa."
Det är i de stunderna jag tar mig själv i kragen och strängt säger "Tänk inte. Tänk bara på vad jag vill säga, samma process som när jag går till soptunnan, ner med soporna i en kasse, hoppa i skorna, gå nerför trapporna, ut och öppna soptunnan och kasta i det och smäll igen locket, och gå in igen och stäng dörren."
Jag bekymrar mig inte för vad som händer med soporna efter, jag funderar inte på om sopgubbarna tycker att det är träligt att ta hand om mina sopor, på min höjd tänker jag "Knöt jag ihop påsen tillräckligt?"

Så. Vi kör på som vanligt.
Många har sagt att det lät som en nekrolog, min förra blogg.
Jag blev lite förvånad själv när jag såg vad jag skrivit, men när jag tänkte efter så var det ganska självklart.
Saken är nämligen den att jag var ett tag rädd för att hon skulle försvunnit totalt. Jag gick till och med förbi hennes mors grav när jag var uppe vid min mors, bara för att kolla, och när jag kom fram och bara såg hennes mors namn så andades jag ut. En lång suck och jag hade inte ens varit medveten om att jag höll andan.
Det är ju så, att livet har både märkliga och svarta och vita stunder, jag försöker att komma ihåg det...

Kia och jag diskuterade en dag, och jag sa något liknande ungefär så här "Du vet, på min facebook? Som favoritcitat har jag "Why the hell not? Det står för både glada och dåliga saker. Likaväl som det kan inträffa bra saker i livet, så inträffar det dåliga. Och; "Why the hell not?"

För så ser jag på livet, det är en regnbåge med alla färger som finns, och jag tror, att om man inte är rädd för att se det lite mörkare också och acceptera att det finns så är man en bra bit på väg.
Därmed inte sagt att man ska njuta av det.
Man kan vara som I-or, jag gillar den gamla åsnan, han är inte förvånad över mycket, men han har en bitsk humor som jag tycker om, och vet du, jag tror att det som räddar honom är just hans humor.
Annars vore han en miserabel åsna som ingen skulle tycka om, en sådan där åsna som sitter på Karlssons klister-tuben och frågar sig varför ingen tycker om honom.

Hm... Jag kom i från ämnet. Som vanligt.
Frågan är bara om jag knöt ihop påsen ordentligt nu?

Charmtrollskocken och jag...

2011-05-01T19:03:00.000+02:00

Förutom att vara otålig och faktiskt i praktiken försöka hindra mig själv från att ge någon en verbal avlusning så har jag också haft det trevligt.

Kia och jag var nere i min barndomsstad i fredags, vi ramlade in på en restaurang och de hade någon spaghettirätt med svamp i.
Jag tycker inte om svamp så att det stör.
Jag är inte en av dem som älgar ut och blir lyrisk över kantareller och bär hem dem och steker dem i stekpannan allt medan jag utstöter höga "Åh så gott" eller "MMMMMMMmmm"!
Jag har inga känslor för svamp alls egentligen, mer än att jag helst petar bort dem om jag själv får bestämma.
Och det får jag nu. För jag är som bekant vuxen.

Så jag tittade och rynkade på ögonbrynen och såg nog ut som en ledsen hund, allt det andra kunde jag med, chili älskar jag, rucola är rucola, inte mycket att säga om det, om man inte är Jamie Oliver som nästan kan gå ner i spagat av att tala om det.
Tomater är också tomater, röda och ibland goda och ibland vill man bara kasta dem i huvudet på den som serverat dem, för att de är så sura (tomaterna alltså) men eftersom det oftast är jag själv som serverar mig själv tomater så brukar jag lägga band på mig själv och nöja mig med ett enkelt "Fy så otäckt."

Så, där stod jag.
Ledsen min och hungrig som en varg.
Kia hade inga problem, hon skulle ha något som jag just nu inte minns. Jo. Räkor och kräftstjärtar.
Jag har vansinnigt svårt för bägge efter att jag läste en bok om vad räkor mumsar på, vad kräftor äter, vet vi ju alla.
(Ja, jag är för jävla petig ibland, jag vet det.)
"Hmm, jag gillar inte svamp..." sa jag.
"Men, sa charmtrollet bakom disken (har jag nämnt att han var snygg?) jag kan ta bort champinjonerna."
"Kan du!?" sa jag.
"Jaa..." sa han dröjande och tittade på mig som om han misstänkte att jag var klent begåvad.

Jag hade kunnat kasta mig bakom disken och dansa runt med charmtrollskocken, men jag lade band på mig, medelålders damer ska inte valsa runt med kockar som är så mycket yngre.
Utan i stället gick jag närmare disken, tog ett djupt andetag och sade "Du förstår, jag kommer från ett ställe där, om man säger; "Kan du ta bort svampen?" så får man till svar "Jamen, det går inte, det kommer ju i samma påse som de andra grönsakerna."

Charmkocken studsade lite och såg nästan chockad ut och så sa han med stolthet "Här har vi bara färska saker!"

Och visst hade de det. Suverän pasta och kaffe och sådana häringa små mandel- och chokladbiscotti till kaffet.
Mumma för ett godistroll som mig!
Dit ska jag åka fler gånger.
Som sagt, kanonmat.
Och ögonfägnad.

Man skulle ägna sig åt konsten...

2011-05-01T18:46:00.000+02:00

Just nu går jag och väntar
Ingen är så bra på att vara otålig som jag.
Det ska sägas med en gång.
Ingen blir heller lika frustrerad som jag när jag inte har kontroll.
Det är därför man inte ska ha att göra med människor över huvud taget, säger jag strängt till mig själv.
Nu är ju ett sådant liv, även om det skulle vara behagligt för ett tag, inte ett val som man gör, ändå.

Nej, säger jag till mig själv, man skulle ägna sig åt konsten, sedan att jag knappt kan rita en streckgubbe hör inte hit, man skulle ägna sig åt musiken, även om jag när jag spelar gitarr gör om verken så att ingen upphovsman, hur mycket fantasi än de har, skulle känna igen sina opus,
man skulle ägna sig åt att skriva, och ingen, säger ingen skulle få läsa, även om det förstås då skulle bli vad som förr benämndes som dagbok,
man skulle ägna sig åt naturen, gå ut och skrika på en björk i tjugo minuter per dag, följa grävlingars spår till grytet och sedan springa allt vad man orkar därifrån när pappa grävling tittar ut och lystet ser på ens fötter,
man skulle ägna sig åt tystnad och stillhet, man skulle bo flera hundra mil i en urskog och bada i en skogstjärn, hugga ner något träd då och då, äta bär och svamp, tänk vilken figur jag skulle få, tänker jag, men sedan tänker jag att jag skulle vara den enda som såg den så jag kan lika gärna bli mullig som en åkersork, å andra sidan, hur mullig blir man på skogsdiet?

Man skulle inte ha telefon eller dator eller tv, utan kvällarna i skogskojan skulle fördrivas med stora tankar och småprat med uven i tallen, sedan skulle man dansa en sväng med älvorna och eventuellt springa som en gasell när man stöter på kungen av skogen, också benämnd som älg, man skulle ägna sin tid åt att fläta ihop kläder av gräs och löv och man skulle aldrig kamma sig igen.

Så skulle man ha det, tänker jag, ingen att vänta på, mer än årstiderna och dygnets växlingar.
Tänk så lugnt och skönt och tråkigt jag skulle ha det, tänker jag.
Kanske kunde jag ha skogs-salong på torsdagar i alla fall? Ha lite människor som strövar i skogen över på en lingonvattenmugg? Bara för att kunna andas ut och tänka att det var bra skönt att de gick när de gick.

Kanske skulle jag kunna ha två sådana kvällar i veckan? Jag kunde bli skogs-guruinna och tala om allt jag upptäckt i skogen, "tre km åt nordöst ligger Mamsell Grävlings gryt, två km åt sydväst bor Ante Myra med sina 314 barn och sina fruar Mira 1, 3, 5 (2 och 4 förolyckades när en oförsiktig joggare tog ett snavsteg rakt in i myrstacken) och 1 km åt väster bor Mickel Huggorm (ja, jag vet, märkligt namn, men hans mor var olyckligt kär i en räv en gång) och 3 km åt öster bor Per Kråka med Kalle Kaja (jo, även i fåglarnas värld, min vän) och de är mycket lyckliga.

Hmm, tänker jag för mig själv... Det vore något. Skogsguruinna...

Den här är till dig.

2011-04-28T10:17:00.001+02:00

Ett minne jag har av dig, är när vi sitter i ditt rum och hör på Ripp Rapp, "Rom i regnet" börjar spelas och samtidigt börjar ett regn falla sakta.
Det är första gången jag hör Lundell och jag är fast.

Andra minnen, du och jag ute på stan, alltid i vår uniform, slitna trasiga jeans, t-shirts och jeansjackor, långt hår och vi går upp och ner längs Storgatan. Sitter på bänkar, tittar på killar i bilar, pratar och pratar och pratar.

Ofta går vi upp till kyrkogården, där våra mödrar ligger och talar om hur märkligt det är att vi två träffades och har så lika historier i vårt liv.
Många tar oss för systrar, det är en komplimang och ibland rättar vi dem inte.

Första ungdomsruset, vi sitter nere i källaren i din familjs hus, vi har tagit av nästan precis allt som finns i dina föräldrars barskåp, innehållet i flaskan är mörkrött och det smakar fan.
Men det går ner, häxblandning säger vi och ler.
Dock dricker vi inte speciellt mycket av, det är mer en testar-grej.

Första ciggen. Högt uppe på ett berg och det smakar fan.
Men vi fortsätter ändå. Tyvärr.

Vi liftar runt, upptäcker vårt stamfik, blir kära i grabbar i samma gäng, våra föräldrar sliter sitt hår och de är totalt övertygade om att det är kompisens fel att dottern springer ute och är överallt och ingenstans.
Du skäller ut min far en kväll, jag minns ännu, hur du står rak i ryggen och säger "Du tror att din dotter är någon jävla ängel, det kan jag tala om för dig att det är hon inte, vi är lika mycket dåligt sällskap för varandra båda två!"
Och min far lyssnar och säger faktiskt "Förlåt." och ber oss ta det lite lugnare för han blir ju orolig.

Vi tar det lugnare.
Lite.
Vi är ju unga och vi vet allt, kan allt och äger allt.

Åren går och så många saker som vi gör ihop, vi drar ner till Helsingör med ett snabbt stopp i Nässjö för att se Wilmer X.
Sedan hoppar vi på natt-tåget till Helsingborg och sover oss genom Sverige och har en heldag nere i Helsingör.

Du kommer till mig på landet, och det är där vi upptäcker att du har hö- gräs och gråboallergi.
Aldrig har jag sett mer svullna och röda ögon än då.

Vi åker till Grännäs ihop, för första gången, du kör och vi har tält men vi bor i bilen och träffar så vansinnigt mycket roliga människor.

Åren går och vi växer, om inte upp, så i alla fall mentalt.
Du har alltid varit tuffare än jag, vågat mer och när jag flyttar så går det lite snett.
Jag får höra det på omvägar och vi försöker reda ut det.

Åren går ytterligare och vi kommer i från varandra, för kanske fem år sedan bröt vi kontakten totalt.
Du skällde ut mig för något jag inte sagt och jag gör som jag har för vana att göra. Jag försvarar mig och när du inte ger dig så går jag.
Tankarna var många men jag var lika förbannad som du och tänkte inte stå tills svars för något jag inte gjort.
Jag vet att jag tänkte, fan, hon som känner mig, hon borde veta bättre.
Jag begrep ingenting, då.

Sedan hör jag igen, på omvägar, igen att du blivit sjuk.
Skuldkänslorna då var inte lätta att dras med.
Jag borde ha förstått, att något var fel, tänkte jag.
Och jag letade efter dig men kunde inte hitta dig.

De senaste månaderna har jag tänkt så mycket på dig, undrat så var du är och hur du mår.

Och igår låg det ett kort från dig i brevlådan.

Kom sen inte och säg att livet inte är märkligt. Eller fyllt av underbara ting.

Ingen kan vara gladare än jag och inget känns bättre än att veta att du är på gång igen.

Den här sången är till dig.
Som han sjunger, kom ihåg: Från botten finns bara en väg, och det är upp.

Vad tycker du?

2011-04-25T10:39:00.000+02:00

Först: Som vanligt är jag efter i tiden; Glad påsk allihop!

Sedan: Jag ligger efter två dagar i min tvångs-påprackande av poesi och citat, så kan vi bara inte ha det, eller hur?

Det här är vad jag fick fram när jag slog upp boken på måfå:

Jag önskar alla andra
det bästa som jag vet.
Jag kan ju inte be för dem
i all min gudlöshet.
Men skulle jag försöka
då tror jag att det kom:
"Låt inte någon finnas till
som ingen tycker om!

Anna Greta Wide, heter kvinnan som skrivit det och det finns väl inte mycket mer att tillägga än en nickning på det.
Längre ner, på samma sida står det:
Ni förstår:
Min fästman gick inte ifrån mig
utan stannade kvar
och tog hand om barnet.
Det är det som är mitt problem.
Siv Widerberg har skrivit det.

Sedan slog jag ihop boken och slog upp den igen och kom till:
Sanningen är den att man kan tycka om många samtidigt, lika mycket,
fast på andra sätt.
Christina Za Chrisson.

Och:
Jag fryser om dina händer.
När du ler, blir jag varm av dig.
Du är glädjen som allting tänder
och ångesten på min stig.
Så rik är jag vorden och äger
en värld sen jag blivit din
- så fattig att jag inte äger
en droppe blod som är min.

Gissa två gånger vem som skrivit det...
Jodå.
Det är han den där Bo Bergman igen.

Men jag kan inte låta bli att tänka att visst är det vackert men inget jag rekommenderar.
"Vad då?" säger du, kanske.
Jo, jag tänker så här, om man behöver en annan människa för att bli hel, så tror jag att man är ute på fel väg.
Jag tror att man ska vara ganska klar över vem man är och om inte stolt över det, så tillfreds med sig själv.
En annan människa kan vara en bonus i livet, men får inte vara den som gör att man själv får ett värde.
Eller att man överlämnar sig själv helt i någon annans händer och låter sin lycka bero på någon annan.
Jag tror att kärleken är bäst när man är glad i sig själv och i andra, men samtidigt vet, att man är hel och äger sig själv, någonting sådant.

Egentligen så skulle jag kunna eller vilja, rättare sagt vidareutveckla det här ännu mer, för är det något som är invecklat så är det mänskliga relationer.
Men jag nöjer mig med att fråga:
Vad tycker du?

Jag har hittat den!

2011-04-23T09:29:00.002+02:00

Jag vet att nu kommer det att jublas i stugorna, klackar kommer att slängas upp i tak och människor kommer att hoppa jämfota över sina knätofsar när jag härmed annonserar att:
Min röda bok är återfunnen!

Jo då.
Var den låg?
Illistigt instucken bland en hög av andra böcker.
Jag vet.
Så synnerligen lurigt av den.
Jag har stirrat på denna boktrave ungefär en miljon gånger men igår, när jag nöjde mig med att kasta ett getöga medan jag tänkte "Den där traven borde jag flytta på..." så sken den med all sin röda prakt emot mig.

"Där är du ju!" strålade jag.
"Ja, här är jag!" strålade boken tillbaka.
"Fan, vad jag har letat efter dig... Det var ju något jag skulle slå upp, vet du."
"Varsågod," log den röda hjälpsamt mot mig.

Jag sträckte ut handen men hejdade mig halvvägs "Hmm, jag kommer inte ihåg vad det var nu... Du får nog ligga kvar tills jag minns...."
"Hmpf! Tack för ingenting." fräste den röda ilsket, "Det finns andra som skulle vara överlyckliga bara över tanken att få bläddra i mig!"

Så låg den och småfräste ilsket i traven. Frans G Bengtsson och McBain som huserar där också försökte lugna ner den, Frans med humor, men det som verkligen tog skruv var när McBain hotade att komma över med hela 87e distriktet skumraskbovar som den lugnade ner sig.

Ja, du fattar va, det var en riktig turbulens i boktraven...

Om jag ska vara allvarlig så tänkte jag så här: Jag kommer, varje dag (om jag vill, menar jag) att ge er ett smakprov på den rödas skatter.
Betänk att det började samlas när jag var 15, så det finns lite att ta av.
Ett tag tänkte jag att ni skulle få bestämma vilken sida, det kanske är en bättre idé?

Jag lovar, det finns allt från första förälskelsen-poem till livströtta verk av en mängd människor...

Ett smakprov, kanske?
Jag slår upp en sida på måfå och ser den här:

Och vännerna, de få som hållit färgen,
har de ej årens rätt till tack och pris?
Jag fryser ända in i själamärgen
när jag ser vänskap bli en klump av is.

Man har ej gott om tid som förr.
Man känner att tystnaden får tala bäst den kan.
På gamla vägar råkar gamla vänner
åtminstone i tankarna varann.

Bo Bergman.
En mästare.

Jag är inte bitter.

2011-04-21T10:01:00.000+02:00

Man ska aldrig, säger aldrig ta ut segern i förskott.
Igår klantade vi till det något så vida pass att jag inte vet hur jag ska (bort)förklara det hela.
Bollen var förmodligen dopad.
Jag är nu färdig med fotboll för all framtid.
Hädanefter ska jag bara ägna mig åt stillsamma aktiviteter som att titta på målarfärg som torkar.

Jag är inte bitter.
Inte ett dugg.

Antingen är domaren en idiot. Eller inte.

2011-04-20T19:32:00.001+02:00

Så här är det:

I fotboll är allt så enkelt.
Domaren är antingen en idiot eller inte. Ingen sitter och funderar på om han möjligen har haft ett gräl med frugan innan och kanske därför gör som han gör.

Tacklingar är antingen gement orättvisa (när de drabbar ens lag) och möts med "Men ser du ingenting, domaren!? Ut med honom som sparkade, han ska inte vara på plan!" eller också rättvisa (om någon i ens lag tacklar) och bemöts med "Äh, de där faller som furor så fort man blåser på dem, jäkla filmstjärnor!"

Det blir antingen mål eller inte.
Fumlar ens lag bort en målpassning så är han dålig. Ingen bryr sig om han har en dålig dag eller glömt att byta till sina turskor. Han är dålig, punkt slut.
Blir det mål för andra laget genom någon miss-passning så har det andra laget tur och skulle inte kunna göra mål på en skottkärra normalt sett.

Bollen är alltid rund.

Straffar till förmån för ens eget lag är alltid bra.
Straffar för de andra är "En jävla otur!"

Under nittio minuter pågår ett drama, som kan innehålla allt från skratt till gråt.
Skratt när någon gör en schysst tunnel och villar bort motspelaren direkt "ha, där står han med byxorna nere!" myser man belåtet då.
Gråt när bollen vägrar att gå ens väg och man ser liga-guldet flyga bort all världens väg.
För att inte tala om tårar av glädje när man ser liga-guldet flyga mot en.

Jag erkänner villigt och stolt att jag grät när Arsenal tog hem dubbeln.
Sista matchen var mot ManU, har jag för mig, Kia och jag såg den, när det var klart så rann tårarna i ren glädje.
"Men gråter du?" sa Kia bestört.
"Jag är så lycklig, det här är så jävla stort!" tror jag att jag sa.
För så var det.

Stort att vi tog dubbeln.
Stort och underbart att vi slog ManU.
Stort och dubbelunderbart skulle jag vilja säga.
Dubbelstort och dubbelunderbart.

Därtill, i fotboll, som jag sagt, så är livet så enkelt som det aldrig är i verkligheten, det är svart eller vitt.
Antingen ja eller nej.
Det finns inte plats för några kanske i fotboll.
Och rött.
Rött för kärleken till ett lag.

För den dagen ett lag letat sig in i ens hjärta så är det livslångt.
Vi har våra nedgångar i vårt förhållande, ibland spelar alla som om de hade satt på sig skorna bak-och-fram, ibland tvivlar jag på att det ska hålla mellan oss, ibland så överraskar de mig och får mig att känna att, jo, det här är för evigt, det är det.
Ibland vinner de hela surven och jag är så glad, som om jag själv hade burit fram laget hela vägen på mina axlar.
Ibland förlorar vi precis allt. Jag rycker på axlarna och säger "Nu ger jag fan i det här, det håller inte att hålla på så här. Jag bryr mig inte." men efter ett tag så läser jag ändå sportsidorna och håller koll för att se vad de gör och inte gör.

Nu har vi inte setts på riktigt på ett bra tag p g a omilda kanalbyten i min tv. Men jag håller koll på dem ändå. Väckte du mig mitt i natten och frågade om laget skulle jag kunna säga "Jag tror att det går åt helvete, men kanske inte ändå, om Man U förlorar lite mer och vi vinner återstående och alla får vara friska och kanske om vi tar in Lehmann igen så blir det kanske, kanske, kanske...."

I kväll spelar vi mot (just det, det är alltid "vi", kom ihåg det...) mot Spurs.
Jag hoppas att domaren inte är en idiot och att det inte är ett lag med filmstjärnor vi möter. Och att bollen är rund och rullar vår väg.

Om jag kunde måla...

2011-04-19T18:57:00.001+02:00

Jag har en bild i huvudet som jag skulle vilja ha på en vägg.
Två hundar, ganska stora och raggiga i pälsen, de sitter på ett berg, högt över staden, man ser en stjärnklar himmel och nedanför dem breder staden ut sig med sina lampor som gnistrar som om en jättinna kastat ner sitt diamanthalsband lite ovarsamt efter en sen kväll på jättarnas fest.

Egentligen ser man inte hundarna så klart, mer som silhuetter, där de sitter, inte som om de väntar på något utan mer som om de bara är, just där och då.
När man ser dem sitta där, så vet man också, att på stigen som slingrar sig fram till höger om dem, där ska de snart gå och försvinna in bland grönskan för att sedan vandra bredvid varandra nerför gatan.

Man vet också, att det här är en sådan natt när sommaren doftar intensivt och man vet också att katten som sitter i trädet, där hundarna kommer att passera inte är det minsta rädd.

Hundarna vet om katten men de bryr sig inte, den här kvällen har djuren vapenvila.
Fast...
När hundarna försvunnit, så gungar katten på en gren och ler när den tänker hundarna må ha suttit på berget och beundrat utsikten, men jag sitter här uppe och gungar och ett tu tre så plockar jag ner en stjärna med tassen!

En sådan bild önskar jag att jag kunde måla.
Men jag kan inte ens göra streckgubbar.

I sovrummet ligger inte författaren. (eller författarinnan)...

2011-04-19T11:47:00.000+02:00

Vilken dag, hörni!
I dag blir en bra dag, det har jag bestämt.
Frysen är laddad med citron- och lakritsglass, i kylen står en lasagne, i sovrummet ligger Björn Larsson, höll jag på att skriva, men det gör han inte alls det, utan hans senaste bok, vilket jag är väldigt glad över.

För, tänk, om varje bok skulle komma med författaren också?
Man skulle vara tvungen att bjuda dem på mat och kaffe och höra dem säga "Hör du du, på sidan 34 kom jag faktiskt på att jag hellre skulle ha skrivit så här.........." och så får man lyssna på hur det i stället skulle ha varit, så att man tappar bort sig i boken och får börja om, och precis när man kommit in i boken igen så säger författaren (eller författarinnan) "Hm, hör du, tyckte du inte att det var roligt sagt på den sidan?" varvid man lyfter blicken och säger "Hm?" varvid författarinnan (eller förf.) säger "Jo, du läste ju det precis nyss, du log inte ens!" varvid man säger att "Jo, det var roande..." varvid författaren (eller författarinnan) lutar sig bakåt i fåtöljen och säger, med en misslynt rynka i pannan "Så mycket kostar det väl inte att uppskatta boken?" varvid man får börja om igen och nu dessutom se till att ansiktsmusklerna arbetar.

När man sedan väl kommit in i boken ordentligt och det är riktigt, riktigt spännande så hör man från hallen "Men herregud! Läser du Stephen King? Och mina böcker står i samma hylla!? Det här får du ändra på. Jag vägrar att stå i samma hylla som honom!" varvid man får hasa sig upp och möblera om hyllan så att författarinnan (eller förf.) blir nöjd.

Till slut kommer man i genom boken. Man är inte helt säker på vad man läst, men man vet att man läst och blir ombedd att skriva en recension på 3 sidor, "och kom ihåg mellanslag efter komma och avskrivningar och stavfel kan jag helt enkelt inte med!" säger författarinnan (eller författaren).

Ja, du ser... Tänk så jobbigt det skulle kunna bli...

Kära grannar, sannerligen säger jag eder:

2011-04-18T09:04:00.000+02:00

Det här författade jag i tvättstugan i morse:

"Kära grannar, sannerligen säger jag eder;

Det är ett mysterium för mig, varför ni drar ut vattenbehållaren i torktumlaren och tömmer den, men lämnar åt mig att ta bort ert ludd.

Det är ett mysterium för mig, varför ingen sopar golvet, allt det här svarta luddet kan inte ha kommit till under natten.
Att ingen torkar golvet är däremot inget mysterium eftersom någon har tagit svabben och svabbhinken.
Däremot är det givetvis ett mysterium var den är.

Det är ett mysterium för mig, varför man lämnar torkskåps-golvet fullt med svart ludd och säger en; en styck svart död liten skalbagge.

Det är ett mysterium för mig varför ni lämnar tvättmaskinen full med avtryck efter era sköljmedel, och jag vill gärna tipsa er om att Specsavers har bra pris på glasögon.

Det är ett mysterium för mig, varför man väljer att tvätta i något som mest liknar ett svinhus, men jag vet, att smaken är olika och om det är svinhus ni trivs i, så ska ni givetvis få som ni vill.

Därför är det inget mysterium att tvättstugan lämnas i samma skick som ni lämnade den åt mig.
Jag är mycket mån om grannsämjan och vill att alla ska trivas och hoppas att alla känner sig nöjda.
Skalbaggen har jag tagit bort, om ni känner att ni saknar den, så lämnar jag en styck flugsmälla och en liten karta över skogen där ni säkerligen kan finna nya insekter att placera var ni finner det lämpligt.

Varma hälsningar,
er kära granne.
Må lycka och välgång följa er i er outtröttliga kamp för renare kläder och smutsigare tvättstugor."
Ulvstrumpa Ulvsson.

När jag väl författat det här färdigt i huvudet så log jag faktiskt.
Och tänkte att ungdomen har nog nog med sitt, så jag gick upp här och skrev ner det på bloggen.
(Och ja. Jag städade innan jag började tvätta. Men det är en hemlis mellan dig och mig, okay? Jag kan inte med att tvätta med en död skalbagge i torkskåpet.)

vari det travas mycket både fram och tillbaka...

2011-04-17T16:50:00.002+02:00

Jag tänkte börja med att tala om att jag var stängd för underhållsarbete.
(du vet, huvudvärksbotning och matt i pälsen-syndromet)
Men så kunde jag inte publicera era kommentarer från igår så då blev jag motiverad...
Alltså; de kommentarerna som gjorts och inte syns någonstans nu, jag vet att ni skrivit och de kommer upp, så fort lilla blogger skärper till sig.

Och: Jag vill hälsa mina nya bloggvänner välkomna, jag är rackarns glad över att ha er här: Inger Marianne, AprilSus, Winnerhorse, Ankan och Lippe.

Igår kväll, som startade ganska dåligt, var plötsligt Witchen och jag marscherande genom stan. Plötsligt låter väl ganska underligt, men plötsligt var vad det var. Vi var på urdåligt humör och jag sa till Witchen "Vilken jävla kväll det blev, vi går hem." "Njae, jag ringer till en vän" sa Witchen, "och hör om vi kan komma upp och snacka lite."

Sagt och gjort, hennes vän var nere på Akvariumet (kallats så för att det har stora glasrutor och alla människor därinne sitter och tittar ut som om de gärna vill bli utsläppta men inte vet hur. Dock blåser de inte ut luftbubblor, men det är det enda som saknas. Nej, jag vet inte varför folk går dit. Folk gör så underliga saker, eller hur?)
"Han sa att de skulle bege sig till klubben för förfest innan de går till en annan klubb som har fest." sa hon.
"Jaha." sa jag och tänkte att så roligt som den här kvällen hade börjat så skulle det säkerligen inte bli roligare sedan heller.

Men. Skam den som ger sig och mandom mod i morske män (och kvinnor) och allt det där.
Vi samlade ihop oss till en liten trupp som tågade iväg till klubben.
Satte oss vid ett bord och hade plötsligt trevligt.
Hur trevligt som helst.
Ännu trevligare när vi fick tag på Fimpen som skulle komma ner efter avslutat jobb. Det är hur länge som helst sedan vi slog våra ölflaskor ihop och lät oss lustiga vara och så vidare.

Hur som helst, det var en timme innan Fimpen skulle anlända med tåg så Witchen och jag travade som små pigga ponnnyföl (okay då, det är väl ingen som köper, vi gick ganska försiktigt genom den nermörka skogen allt medan jag talade om varulvar och fullmånar för jag tycker att kan man göra en promenad lite mer spännande så ska man göra det.)

Travade in på den andra klubben, svängde en bägare, diggade till trubaduren som stod i ett hörn, hälsade på främlingar och sade du till varandra.
När vi kom ut så brände Witchen iväg åt höger, rakt in i skogen och kolmörkret, slog ut med armarna och sa "Nu ska vi se!"

Witchen är lite andlig av sig så jag stod kvar och tänkte att nu ser hon säkert några småpysslingar eller så tar hon in naturen eller vad det nu heter.
Så jag väntade men när hon vände på huvudet och sneglade på mig, ungefär som "Varför kommer du inte?" så sa jag, i den varma ton som kännetecknar vänskapen mellan mig och mina vänner "Vad fan håller du på med?"

"Vi ska ju hämta Fimpen!" sa hon.
"Jaha. Men då kan vi ju börja med att gå åt rätt håll," sa jag och sedan brast det för mig, får då, i onykterhetens klara skimmer så tyckte jag att det var så vansinnigt roligt med Witchen som bränner rakt ut i kolmörkret och säger "Nu ska vi se!"

Okay då. Jag tycker fortfarande det är lika roligt i nyktert tillstånd.
Återfärden anträddes med mycket skämt om röntgensyn och mycket annat som Witchen anmärkte var totalt onödigt.
När vi kom till klubb nummer 1 så dukade vi upp öl och cigg åt Fimpen som kom travande och tog igen förlorad tid.
Efter ett tag föreslog Fimpen att vi i stället skulle gå in i pannrummet, eftersom det varmare där.
Tre kvinnor reste sig unisont alltså, travade in i pannrummet, (som var nästan lika kallt som utomhus.) och skarpögda som vi alla tre var så upptäckte vi att det inte fanns några stolar.
Just då tyckte vi alla att det var mycket märkligt. Ett pannrum utan stolar?
"Vi kan bära in stolarna!" sa Fimpen.
"De väger ju ett ton" sa jag, "det är ju gjutjärn."
"Sant." sa Fimpen, "men vi kan stå här, det är ju lite varmare."

Så då gjorde vi det. Tre kvinnor stod med varsina öl och tittade sig omkring.
Det blir inte samma stämning när man står tre stycken i ett pannrum och funderar på hur skönt det är att sitta ner.
Tämligen omgående lufsade vi tillbaka till utemöblerna eftersom "så kallt är det ju inte..."

Efter ett tag så travade vi som tre ystra ponnyhästar (jo, den här gången tror jag att vi gjorde det och jag tror inte att jag nämnde varulvar en enda gång) till klubb nr 2.
Och så jävla roligt vi hade.
Vi dansade.
Vi sjöng.
Vi drack öl och talade med främlingar på främlingars språk och med vänner på vänners språk.

Fimpen gjorde ett enormt intryck på oss när hon klättrade uppför trapporna till toaletten, trapporna var nämligen designade som modell klättervägg och stupade brant uppför.
Eller nerför om man var på väg åt det hållet.
Jag rös vid blotta tanken på att försöka ta mig upp.
Ner kommer man alltid, det vet jag ju.

Någon gång på nattkröken så kom en buss och hämtade oss.
Vi travade in i den som små pigga ponnyföl, gnäggade oss hem och tog farväl.
Imorse så travade jag inte speciellt mycket.
Jag gnäggar dock gott varje gång jag tänker på gårdagskvällen.

Att en kväll som börjar så urdåligt blir så lyckad.
Det är en gåva.

Imorgon tränar jag Styre till kampkatt.

2011-04-16T16:16:00.000+02:00

Går och lägger mig och sover middag, efter att först ha retat upp mig på någon som står på tomgång utanför mitt fönster "Vad fan är det för fel på folk?" morrar jag in i kudden, "Åk eller kliv ur bilen, ska det vara så svårt?"

Tydligen ska det det. För tomgången fortgår och jag gnisslar tänder tills jag kommer på att det är ett sätt att göra tandläkaren lycklig, då övergår jag till att fantisera om att träna Styre till kamp-katt.

Tänk; att bara kunna säga "Tomgångslustkörare" och se katten hoppa upp, slita till sig en fil, fila hörntänderna så att det står härliga till, hoppa i sina små sheriffstövlar med stjärna på och rusa nerför trapporna allt medan han morrar, för att sedan, innan han öppnar dörren ta ett djupt andetag, glida fram längs gräsmattan så att tomgångsmarodören tänker "Åh, så söt katt, jag måste klappa den" och när väl Styre är framme vid marodören så nafsar han till lite lagom, (inte för hårt) i hälsenan och ställer sig sedan på bakbenen så att marodören kan se hur det står skrivet "ÅÅÅÅK!"
Tänk så skojigt det skulle vara.
Tänker jag.
Och upptäcker att bilen åkt.

Nåväl, i morgon kan jag börja träna Styre, tänker jag, och köpa små sheriff-stövlar åt honom, i morgon...

...brist på konsonanter...

2011-04-14T18:13:00.000+02:00

Jag tror att jag fått en överdos av sol idag.
Satt här så nöjd och läste era bloggar och hade det inte dumt alls.
Kom till min egen blogg och läste min rubrik "Stye och jag rasar."
Styre heter han givetvis.
Inget annat.

Jag skyller på att han var så rasande att jag fick brist på konsonanter.
Och ja.
Det är nog läggdags för mig nu.
I morgon ska jag ju upp tidigt igen.
På mötet som jag redan i morse var redo att gå på.
Det skulle inte förvåna mig om jag blev försenad i morgon.
Men då tänker jag säga att jag varit på väg ända sedan igår.
För det har jag ju.
I teorin och i praktiken tills jag insåg det där som ni vet att jag aldrig har.
Nog pratat om det...

vari Styre och jag är rasande.

2011-04-14T15:18:00.002+02:00

Jag vet inte, jag...
Jag tror att jag ska byta vänner.

Har skiljts från Kia, efter en dag i hennes trädgård, med både kakor och bullar och sedan lunch här, för jag tyckte att något måste jag göra som plåster på såren efter att ha skrämt upp henne så förbålt tidigt.

Men nu vet jag inte...
Styre som är en mycket känslig katt, (det vet alla som har honom på facebook) är så uppriven efter Kias okänsliga kommentarer om att "när ska du göra dig av med allt det där vinterhullet?" och ytterligare en kommentar när han låg och rullade runt och visade magen för att hälsa att "först kommer kroppen och sedan magen."
Som sagt.
Styre rasar.
Eller om det är matte. Man vet inte så noga.

Sedan, efter lunch och allt tog vi följe nerför trapporna för att hämta posten.
När hon väl var i säkerhet, vid sin bildörr så sade hon "Vi syns i morgon igen då!" och fnissade på ett högst opassande sätt.
Jag fnissade inte.
Jag blängde bara och konstaterade kallt "Ja."

Precis när hon öppnat bildörren så lägger hon till "Och han är fet!" och hoppade in i bilen och slog igen dörren blixtsnabbt.

Va?
Är det sådana vänner man ska ha?
Som retar ens små katter och retar en själv.
Usch vad det är synd om mig.
Och Styre.

Nu ruvar jag på hämnd.
Nästa gång jag träffar på hennes Kasper ska jag kalla honom "Rultkatt"!
Nu hoppas jag bara att han är lika stor som Styre.
Jag minns nämligen inte så noga.
Inte för att Styre är stor, alltså.
Styre är ståtlig.
Kom ihåg det.
Om vi möts.
Styre är ståtlig.
Inget annat...

Och om jag ska vara lite allvarlig, tack för fikat Kia, det var gott.
Vi syns i mörrn!

Förbannat också!

2011-04-14T08:22:00.000+02:00

Jag sitter här, skumögd som Kalle Anka på julafton, när han åker ur sängen i husvagnen och är tvärförbannad.
Som bekant så har jag aldrig fel.

I dag så kan jag, om man vill se det som så, dock verka ha haft riktigt, riktigt fel.

Jag har gått upp extra tidigt för att vara fräsch som en nyponros.
Jag har skrämt upp Kia för att skjutsa mig till ett möte.

Så sitter jag sedan, dricker kaffe och läser text-tv-nyheterna och ser datumet.
14e står det.
Jag studsar bokstavligen där jag sitter.
För jag har en obehaglig känsla av att jag igår såg att datumet på lappen till mötet var den 15e.
Rusar till handväskan.
Jo då.

Men jag har hela tiden sagt "torsdagen den 15e" till vänner och mig själv.
Ringer Kia och hummar lite smått förläget och säger att kanske, eventuellt så har jag ryckt upp dig ur sömnens ljuva slummer.
Hon bara fnissar.
Hon vet också att jag aldrig har fel.

Ringer till kontoret kl 8 och bereder mig på att få rätt. Klart det är i dag jag ska vara där.
När jag lägger på är jag en skakad människa.

Det är i morgon jag ska vara där.
Jag är ett helt dygn för tidig till mitt möte.
Ringer Kia som faktiskt bara fnissar lite till.
Jag säger "Det här är inte klokt, jag har aldrig fel, jag svär på att hon kommer att ringa mig vid halv nio och undra var jag är, jag kan inte ha tagit så fel."
Kia fnissar stillsamt.

Och jag sitter här nu, och hoppas, hoppas att det ska ringa och att någon ska fråga var jag är.
För jag har ju aldrig fel.
Jag har dessutom en obehaglig känsla av att får fler av mina vänner tag i den här informationen så kommer det att bli tufft för mig, besserwissern...
Och nu har jag lagt upp det på bloggen till råga på allt.
Förbannat också.

Sån här är du.

2011-04-13T11:39:00.001+02:00

I och för sig, vet du, så undrar jag hur mycket humor man har kvar när man går i genom det. (och för dig som undrar, du får läsa förra inlägget.)

För alla som undrar vem denna "du" är som jag ofta riktar mig till, så började jag faktiskt själv undra det nyss när jag stod på balkongen.
Det känns lättare att skriva om jag skriver till en "du", ungefär som när jag var barn och hade brevkompisar i Kina. Nu har jag er som brevkompisar och ni är alla "du".
Nu undrar "du" kanske hur "du" är i min värld.

Jo, nu ska vi se, du är troligen oftast en kvinna, i ett fåtal fall män.
Du tänker mycket, har levt och lever och har inte ständigt haft nerförsbacke och räkmacka att flyta fram på, din ålder varierar, precis som min, allt ifrån 5 till 127. Vissa mornar till och med kanske så gammal som dinosaurierna.

Du har humor och du tänker utanför boxen. Du vet att alla människor inte är lika och du är fascinerad av det. Du tycker om choklad. (Jo, det gör du visst det.)

Du vet att jag är envis och aldrig ger mig och ibland så roar det dig och ibland irriterar det dig något så alldeles. Men du har överseende med det. Det är därför jag tycker så bra om du.

Du tycker om djur. Du skriver själv och du gör det bra.
Du har inte samma åsikt som mig i allt, för du brukar säga, precis som jag; att du inte är ute efter spegelbilder av dig själv. Du tycker att jag svär för mycket ibland. Du undrar ibland vem jag är och tror att du har en ganska bra bild av det.

Du tycker om mat. Precis som jag tycker du bäst om mat som någon annan har lagat. Givetvis så utgår både du och jag i från att maten lagas av någon som kan det. Annars tycker varken du eller jag om det.

Du tycker om kaffe också. Vi dricker mycket kaffe du och jag när vi pratar här. Det vet du ju redan förstås.
På tal om det.
Vi tar en kopp nu, va?

...vari jag talar om glädjen med att åldras...hrm.

2011-04-13T11:17:00.000+02:00

Jag vet inte om det är åldern eller mig det är fel på.
Jo, det där lät ju märkligt, åldern och mig borde ju vara samma sak.
Men jag sitter här och skriver och så morrar jag "Men så liten text det är!"

Ändrar typsnitt och lyckas få fram en sällan skådad myrskrift.
Ändrar igen, till det här och tänk vad jag ser bra nu.
Inget fel på åldern eller mig över huvud taget.
Bara lite typsnittsproblem, tänker jag belåtet.

Åldern är i och för sig fascinerande.
Vid det här laget borde jag ha en susning om vart jag ska i det här livet.
Kan man tycka.
En kusin frågade mig, (något oförsiktigt kan tyckas) om det var sant att allt blev bättre efter 40.
"Jomenvisst, om du bortser från kalkonhals, rynkor både här och där, en kropp som strävar efter att följa tyngdlagen, så visst, blir det bättre." sa jag.
"Skönt att höra." kommenterade hon och så bytte vi ämne.

Jag hann inte ens med att säga att sedan har vi klimakteriet, det får man inte glömma bort.
Själv har jag en hälsosam respekt inför det.
För att inte tala om att jag är livrädd för att det ska bli riktigt jävligt.

Humörsvängningar står det och säger en del vänner att man får.
Jag som har sådana humörsvängningar ändå. Hur ska det gå? Man kanske går ut med mig och jag är hur trevlig som helst och sedan hinner jag att svänga i humöret 10 gånger på 30 minuter? Hur många vänner har jag kvar då? Jag måste skaffa mig fler vänner som gått genom klimakteriet och förstår hur det är. Ni andra, ungdomliga får skaffa andra vänner under tiden.

Och tid. Det kan ta hur lång tid som helst har jag förstått. Under hur många år ska jag ha vallningar och nattsvettningar?
Det kommer att bli som om jag vore en bastu med inbygg isvak som går loss mellan varven.
Jag kommer inte att trivas med det ett dugg, det är jag säker på.
Kanske kan jag sova om nätterna i en liten badpool och tillbringa dagarna i ett ishus?
Det kommer att bli svårt att gå på bjudningar, antagligen får jag installera små hjul på ishuset, ett stort fönster där jag kan titta ut och så kommer jag rullande (jag får installera något Flinta-liknande hjulsystem) längs vägen när jag är inbjuden någonstans.
Känner jag att en humörsvängning är på gång så smäller jag igen fönstret, drar ner rullgardinen och då vet alla vad klockan är slagen.

Och ja. Jag vet, en del säger säkert att det inte är något att skoja om. Men om du känner mig, så vet du att jag använder humorn för att bemästra rädslan ganska ofta. Det här är ett sådant tillfälle. Får jag inte skämta så är det inte jag.

Motion säger en del att det hjälper.
Just nu är jag ju vansinnigt lat och jo, jag tvingade ut mig härom dagen och jag säger som så: Det var vidrigt. Vidrigt. Vidrigt. Varenda cell i min kropp skrek "Är du inte klok? Vad håller du på med? Ska vi upp för den där backen? Också? Vad är det för fel på dig? Se till att vi kommer hem illa kvickt!"

Inga endorfiner syntes till eller kändes av.
Jag börjar nästan undra om de finns fortfarande.
Eller kanske har de en bäst-före-stämpel de också?
Så att nu får jag bara surenfiner?
Hilfe!

Synden straffar sig själv...

2011-04-13T10:47:00.002+02:00

Jag upptäcker ständigt nya saker om mig själv.
Nyss satt jag och garvade högt åt en konversation på en väns fb-sida.
Det började så lugnt och fint, hon skrev något gulligt om att hon skulle vara som en katt i dag, eftersom tonen mellan mig och mina vänner bäst kan beskrivas som rå men hjärtlig så var jag snabbt där och skrev något om att det var ju romantiskt´och rådde henne att vara som folk, ta en öl, rapa och klia sig på magen.

Sedan gjorde en annan vän till henne entré och frågade så stillsamt om hon skulle skita på lådan, bli steriliserad och öronmärkt också, eller tar du bara godbitarna undrade han fridsamt.

Det var när jag läste det som jag upptäckte något nytt om mig själv.
Jag skrattade nämligen så där, du vet som en del gör, så att det låter "khikhikhikhi", nästan som en tandläkarborr på fel växel men ännu mer irriterande.
Jag slog nästan handen för munnen när jag hörde mig själv.
Nu vet jag inte om jag någonsin vågar skratta mer igen.
Tänk om det är mitt nya skratt som gjort intåg?

Och för den som säger "Ja, där ser du, du skriver något dumt när din vän är romantisk, synden straffar sig själv" så säger jag ingenting nämnvärt. Jag oroar mig för mitt skratt...