tisdag 24 januari 2017

Vari jag tänker på faran i att bli berömd.

Igår tänkte jag uppdatera här. 
Men...
Jag tror inte att du har förstått riktigt hur atletisk jag är. Jag är vansinnigt atletisk. Samt medelålders.
Så, varför inte dammsuga kökslampan som hänger högt uppe i taket?
Ja, varför inte... Tänkte jag medan jag dammsög golvet.

Sagt och gjort. Jag dammsög lampan och lyckades därmed sträcka en muskel som jag faktiskt inte hade en aning om jag hade.
Därmed svarade jag också på frågan 'varför inte?'
Nu vet jag. Den där lampan kommer aldrig mer att åtnjuta någon som helst skönhetsmakeover. Samt jag antar att glödlampan kommer att gå precis när jag är atletisk nog att klänga upp för att byta den så att jag kan njuta av lite mer sysslolös tid och svära över tingens förbannelse.

Nåväl. Jag förvisade mig raskt till sängen, med spikmatta och tigerbalsam samt en bok. Boken som var en 'feelgood' handlar om en kvinna som öppnar ett bageri. Ja, jag tror säkert du har hört om den.
Den är helt okay om man bara låtsas som att man inte läser raderna om de pigga fräknarna och smultronblonda hår, på tal om det, vad fan är 'smultronblond'? Smultron är röda. Är de blonda är de oätliga. Och ser inte speciellt attraktiva ut. Men det kanske bara är i min värld.

Vidare får man överse med männen som har isande blå ögon och starka käkar samt diverse annat som förekommer i sådana böcker. Det är aldrig någon som är småknubbig och har hår som ser ut som om de hade fan själv som frisörer. 

Så, där ligger jag och läser och tänker för mig själv, det här skulle jag kunna skriva. Lätt. Samt bättre. Givetvis bättre.
Jag sänker boken och ser framför mig en vansinnigt säljande roman med medelålders kvinnor som kämpar med livet och aldrig har smultronblont hår. 

Men det blir jobbigt, tänker jag. Jag kommer att bli berömd. Och nu för tiden får folk för sig att de vill se och höra författaren för de får sig att det är en trevlig person. Eller vad de nu har för obskyra anledningar.

Då får man sitta där och signera böcker till Laura och Penelope och le så mycket åt alla som säger att de älskar ens böcker så att man till slut har ett permanent leende som inte ens går bort om man biter i en citron.

Och så ska man hålla små pigga föredrag. Jag som är folkskygg och inte tycker om människor. Jo, ett fåtal tycker jag om. Men definitivt inte sådana som får för sig att jag ska åses från ett podium. Eller skriva mitt namn i en bok.

Sedan ska man instagramma och aldrig mer kunna gå ut i snabbköpet utan att folk skriver på fb att 'jag såg Ulvstrumpa handla bananer, hon ser precis ut som vem som helst!'


Nej... tänker jag... Det ska fan skriva en bra bok. 
Och så läser jag vidare.