onsdag 22 mars 2017

...vari vi funderar över påfåglar och fågelholkar och lär oss att träna!

Det är den 22a mars och härmed så förklarar jag det här som min träningsdagbok, här ska uppdateras varenda dag (ja, du behöver inte klänga upp på en köksstol och rita kors i taket, vi vet båda hur det brukar bli, *men* jag har intentionen i alla fall....)

Så. Hur har det gått?
Jag har hållt i med träningen. Det är märkligt, att jag som är en så disciplinlös person faktiskt nästan alltid har lyckats att hålla igång med det när jag väl en gång har börjat. Jag vete fan hur det går till.

Men. Du vet, alla är ju experter på någonting nuförtiden. Det är gurus, coacher och guider tills fan löser av överallt.
Jag vill inte vara sämre. Jag är expert på träning á la Ulvstrumpa.
Och jag rekommenderar den.

1. Sätt ett idiotenkelt mål. Ett så enkelt mål att om du skulle misslyckas så vet du att du kan uppnå det nästa vecka. Du skall *icke* binda ris till din egen rygg och stånga dig blodig mot köksluckor och vara osnäll mot dig själv om det inte går.

Däremot, när du uppnått målet för första veckan skall du premieras! Du är en hjälte! Du är oövervinnerlig! Du ska ha choklad! Du ska ha bakelser! Du ska ha en whiskey! Minst! Helst skulle folk stå och göra vågen när du kommer ut från skogen efter välförrättat värv men folk är ju så slöa nu för tiden så vågen får du nog göra själv. Men gör den!

Sedan kommer vecka två. Då höjer du ribban lite. Fortfarande så enkelt så att du vet att du kan klara det. Ska du vara helt exemplarisk ska du ha ett mål som du når någon gång i mitten av veckan så att du kan gå och ryggdunka dig själv resten av veckan och ha övrig gång som bonus. 

Vecka två slog jag rekord på min första gångning. Jag har aldrig tidigare varit så långsam! Givetvis hade jag problem, byxorna åkte sidvägs... Jo, jag skojar inte.
Hade jag inte åtgärdat det hade jag kommit hem med byxorna bakochfram.
Skorna jävlades. Jag knöt om dem två gånger. Näsan rann.
Liten gubbe kom och knatade och såg sur ut. (jag vet, vi kan nu ta en minut och grunna på hur det kunde inverka på min träning....)
Det var snö. Och slaskigt. Samt jag såg en fågelholk som var målad i klaraste gult med en smiley på. 

Klart att jag var tvungen att stanna och filosofera om det var så välbetänkt, jag menar, om jag var en ordinär fågel; typ flugsnappare och skulle bilda bo så vet jag inte om jag skulle våga att närma mig en fågelholk med en stor flinande mun på. Skulle du?

Inte för att jag är säker på det här med fåglars synförmåga, men om, säger om, då skulle jag nog välja en mer ordinär fågelholk. Såvida jag inte var en påfågel.
Påfåglar är pråliga och skulle nog gilla det.
De skulle i och för sig få ett jäkla jobb med att ta sig upp till fågelholken och nej, de skulle inte kunna få in mer än näbben, men kanske skulle estetiken i det vara nog så att påfågeln bodde nedanför trädet och därigenom skulle den ju skrämma bort nya eventuella inflyttare....

Sådana här tankar tar ju tid. Det förstår ju var och en.

Men kände jag mig nerslagen? Icke. Jag blev uppmuntrad för det där betydde ju att jag skulle slå den här snigeltiden med bravur nästa gång jag gick ut. Bara jag inte stannade vid fågelholken....

Idag var jag ute. Såg inte en levande själ. Hade välknutna skor och ingen snö.  Tittade *icke* på fågelholken.
Slog snigelrekordet.

Inga kommentarer: