onsdag 1 mars 2017

Karisma, brittiskt och ett färgglatt armband....

Det är lika bra att jag börjar med att skriva innan jag gör något annat,
först: 
Karisma... någonstans läser jag om någon som tar som exempel högljudda sprakfålar.
Det är inte karisma. Absolut inte. Aldrig.
Karisma är det där som man inte kan ta på, det där som en del människor har som gör att man vill se så mycket mer av dem och höra så mycket mer av dem.
Det där man inte kan ta på men som bara finns där.
Det har inget att göra med gap och skrik och folk som hoppar in och står bredbent precis överallt.
Det kan ha det. Men då finns också karisman.
Finns inte det så är det bara en gapande skrikande människa.
Tänker jag efter så kan ställen också ha det. Gamla hus. Utsikter. Det där som bara finns.

Så. Nu har vi klarat ut det.
Second: Jag har nu läst ut 'Summer at the Beach Street Bakery'. Jodå, jag lånade den också. Fem stjärnor. Det är något mysigt över den här bokserien och den andra delen är bättre än den tredje. Kanske för att jag redan vet hur det ska gå. Vilket får mig att tänka att en del bokserier faktiskt tjänar på att inte läsas i den följd det är tänkt. Det får mig att tänka på Proust, jag läste de böckerna fram till den sista halva. Då fick jag nog. Det tråkade ut mig.
Förr i världen kämpade jag mig igenom böcker men nu för tiden har jag inga skrupler. Fånga mitt intresse eller också så stängs boken igen med en smäll.


Vilket leder mig till Deborah Moggach, du vet 'Marigold hotel'? Hon skrev förlagan och har skrivit en hel massa annat. Mycket bra författare. Mycket bra. Enda problemet är att jag läst alla nu som finns i min region och måste dra mig neråt för att få mitt bibliotek att låna in de andra hon har skrivit. Det är ju egentligen inget problem.
Ett problem kanske dock är att jag föredrar att läsa på engelska. Jag vill inte ha böckerna översatta, för det mesta är översättningarna bra, jag vet det. Men det går inte upp mot författarens egna ord. Och det finns hårresande översättningar, jag tänker på Slashs bok, usch... Inget bra. Inget bra alls.


Nu ska vi se, vad mer har jag på hjärtat? Jo! Jag är numera självutnämnd expert (jag menar, fan, alla är ju experter eller coacher nu för tiden....) på masterchef. Den amerikanske förlagan kan jag inte med. Vad i hela glödheta helvetet har kulinariska färdigheter att göra med hur många äpplen folk kan skala?
Va?
Jag bara undrar. Och det är gap och skrik och intriger. Näää....

Kanadensiska gillade jag inte heller. Låta deltagarna bestämma vem som ska in stresstest? Då har det ju inget att göra med hur bra kock man är. Vad är det för dumheter?
Den svenska har jag faktiskt inte följt. Den brittiska däremot. Jodå. Den är bra. Folk som lagar mat och sedan tassar upp till programledaren med samma blick i ögonen som en förstaklassare som visar upp en teckning.
Och samma leende, stort och brett när de får beröm, samma leende som barn har. Inga leenden som aldrig når ögonen, som de i tidningarna där folk grimaserar hej vilt. Utan sådana som får hela ansiktet att lysa upp. Sådana som gör att du ser barnet i dem. Eller glädjen. Eller vad det nu är. Jag vet inte.


Dessutom så är det förbannat skönt att se folk som är på tv för att de kan något och inte se folk som bara är med på tv för att vara med på tv.

Sade jag och så funderar jag.... Någon sa något om att en person som aldrig motsäger sig själv är en tråkig person... Jag är en mycket rolig person, så härmed tänker jag motsäga mig själv direkt.
Come dine with me. Hur man än vänder och vrider på det så kan man inte säga att de som är med där är med för att de är sådana superba kockar.
Tittar jag? Oh ja! 
På youtube finns 200 avsnitt och jag ska villigt erkänna att på eftermiddagarna så slinker det ner några avsnitt där jag förtjust fnissar åt speakerns kommentarer och de medverkandes. Det är något så brittiskt över det. Eller också har jag bara fått för mig det. Nej. Det är brittiskt....

Jag tittar också på Four in a bed. På åttan vid tre-tiden. En halvtimmes kvalitets-tv och sedan stänger jag av belåtet. Det är också en sådan där grej jag har märkt, jag är oresonligt förtjust när jag ser att det bara är skit på tvn.

Alla de här serierna har gemensamt att jag kan se hur folk beter sig. Jag tycker mycket om att titta på mänskligt beteende. Vi är fascinerande djur. 
Kanske inte så intelligenta alla gånger, jag tänker inte nämna vissa brandgula figurer, men du vet att jag tänker på det... 

Ah. Jo, just det... Jag är också beroende av de här press briefingarna live från Vita Huset. Härom dagen såg jag att Sean hade ett väldigt färgglatt armband under kavajärmen.
Snabb googling visade att det är ett som det står 'dad' på.
Det är lite sött.
För övrigt är Melissa McCarthys version av honom underbar. Jag skrattar så att jag gråter. Hur kan man inte?

Hmm. Jag tror att det var allt för nu, så, hur är det med dig nu för tiden?

2 kommentarer:

Baronessan sa...

Tack, bra tror jag. Om jag inte känner efter.
Tv har jag nästan slutat med. Kollar i stort sett bara på Criminal minds och inredningsmästarna ibland. Och 'en plats på landet'. Älskar att se folk gå in i hus på engelska landsbygden för att huka sig i dörröppningar och gå i ybersmala trappor.
Annars blir det Netflix. Om jag kan hitta någon bra serie där.
Katterna är cura som citroner för att våren inte är här. Jag får skäll varje dag pga vädret. Tålamod är inte deras starka sida. Men... karisma, det har dom!

Shirouz sa...

Hej Baronessan,
skönt att höra att det är bra med dig, 'En plats på landet' gillar jag också, tänk netflix har jag inte vågat mig på, jag har velat länge, för jag vill se Ricky Gervais serier där.
Sura katter.... Jo, det har jag erfarenhet av också, idag sägs det bli soligt och igår var det också, så förhoppningsvis är de gladare nu. :)