onsdag 28 september 2016

Ett litet livstecken.

Ett kvickt litet livstecken bara innan jag dråsar i säng här.
Jag har varit ute i världen och ägnat mig åt teknikaliteter.
Mer om det imorgon. Klockan är ju snart tio och ska jag vara uppe klockan sex imorgon bitti så lär det till att jag avviker.

tisdag 6 september 2016

Självupptagen? Moi?

Igår.
Scenen är som följande, Kia och jag är och handlar, varvid jag underrättar henne om att jag behöver ett speciellt balsam från apoteket.
Hon undrar försynt om det inte går med något som är i varuhuset, varvid jag säger ett bestämt 'Nej!'.

Vi betalar och går ut och jag ser till att riktigt underrätta henne om min hårstatus, att jag har haft det där balsamet som är riktigt bra och att det sedan tog slut (mycket märkligt) varvid jag köpte det balsam som jag haft förut, för jag tänkte att det funkar säkert med mitt nya schampo som är jättebra.
Vilket det inte har gjort. Håret har känts som om jag bär runt på en mops på huvudet, blivit trött och tråkigt och fett på ingen tid alls och kliat.
Jag grottar ner mig ordentligt i detaljerna för jag tycker om att hålla mina medmänniskor välinformerade.

Kort sagt, Kia förstår att jag *behöver* det där balsamet som uträttar mirakel med mitt hår, så vi marscherar in på apoteket där Kia fräser ilsket om förkylningsmedel och undrar varför det behövs en hel hylla för saker som går över av sig själv.
Jag tar ingen märkbar notis om det utan undrar förstrött om hon inte sovit tillräckligt och pratar vidare om mitt hår, jag letar efter balsamet, jag.

Hittar mirakelbalsamet, betalar och går ut och när vi är på väg tillbaka till bilen så undrar jag något om henne och hennes välbefinnande och frågar vad hon tycker.
Kia tittar på mig. Ett bra tag.
Och så säger hon. Jag tänker på att i fredags så tonade jag håret och du har inte sagt ett ljud om mitt hår och hur det ser ut!


  • Det fick tyst på mig. 

måndag 5 september 2016

Jag lever ett spännande liv....

Jag är i tidsbrist som vanligt (vilket i sig är ganska imponerande eftersom jag inte gjort ett skapandes grand på hela eftermiddagen.) men måste ju få berätta om vilket spännande liv jag levt förra veckan. Allt med benäget bistånd av en vän som heter Lippe.
Alltså. Två medelålders damer beger sig ut för att leta efter en styck portugis med tre hundar.
Nu undrar du varför, eller hur?
Jo, denna man har gått från Lissabon till Rovaniemi, där han träffade tomten och var nu på väg tillbaka och skulle vara någonstans i våra hemtrakter.

Jag har följt honom på fb sedan förra året och nu var alltså tillfället inne att kunna träffa honom och prata med honom.
Sagt och gjort.
Lippe och jag begav oss iväg på tisdagen. Vi åkte till Linköping, allt medan vi spejade längs vägarna så till den milda grad att vi inte alls blev störda av att åka en bra bit bakom en traktor. Det blev kanske däremot de andra bilarna bakom oss. Vi tror det.

Nåväl, inte en skymt av en man med tre hundar någonstans, vi bestämde därför att åka över Malmslätt. I Malmslätt skulle vi vidare till Vikingstad.
Saken var bara den att det stod en skylt med ordet 'flygflottilj' vilket jag fick problem med att uttala.
Lippe hjälpte gärna till och som en papegoja upprepade jag 'flygfottilj' några gånger och i den allmänna ordoordningen (ja,mycket nöjd med det ordet) så var vi helt plötsligt tillbaka i Linköping.

Vi tyckte att detta var mycket märkligt. Inte hade vi sett någon skylt mot Vikingstad. Nytt försök, tillbaka till Malmslätt och se på fan!

Medan vi hade tagit omvägen över Linköping igen så hade byborna burit tillbaka skylten där det stod Vikingstad så att vi lugnt och säkert kunde ta den vägen.

Inte såg vi någon man med hundar.
Vi bestämde då att ta vägen hem. Direkt. Över en by vars namn jag nu inte minns, däremot minns jag att helt plötsligt tog den slut.
Bara så där. Ett gärde och inget mer.
Vi blev så tagna att vi blev stående vid ett vägskäl medan vi diskuterade hur vägar och byar helt plötsligt bara tar slut.
Ända tills en bybo bakom oss tutade. 
Lippe mumlade något om 'banjospelande bybor' och jag fyllde i med 'baseballträn i nävarna' och så gasade vi oss ut ur byn.

Vi fick ge upp den kvällen.
Men på torsdagen tog vi nya tag och träffade äntligen mannen med hans hundar.
Och vilken härlig människa det är. Vi fikade med honom och fick höra hans berättelser, samt lärde oss att vi svenskar ofta säger 'Jaha!' 
Det var ett sådant här möte som får mig att le. Fortfarande. Hela bedriften i sig är helt fantastisk, att gå hela vägen från Portugal och till Finland för att sedan vända åter.
Du vet, man tänker ju ibland att man borde göra något radikalt av sitt liv. En del gör det. Han gör det.

Ser du honom längs vägen, ta tillfället i akt att prata med honom, bjud in på honom på mat eller fika. Det blir ett möte och minne för livet.