lördag 13 augusti 2016

På något sätt lever de ändå.

Jag har gått i barndom igen.
Spenderat tiden med att lyssna på mina barndomsidoler. Inte bara lyssna, utan nu kan jag även se dem utan att behöva åka över Nordsjön eller uppfinna en tidsmaskin för den delen.

Det här att se dem live är ganska förunderligt, på min tid så var de på radio. I Poster eller ibland Starlet på idolbild. Nu är det rörligt och jag blir småförtjust i trummisen som är grymt underskattad. Precis så ska en trummis vara.
Jonglera med trumpinnarna, se glad ut och hålla takten. 
Jag blir sanslöst glad över att se att musiken än håller måtten. Och att de låter så mycket råare live än de gjorde på skiva är förtjusande.
(Ja, jag vet, 'förtjusande' kan verka som ett märkligt ordval men jag hade gett mig fan på att få in det ordet i bloggen idag.)

Jag ser också en dokumentär och sångaren säger att 'we owe it all to the kids'.
Känner mig lite förnärmad att bli kallad 'kid' tills jag tänker att 'herregud, jag var bara ett litet kid då, kan jag ha varit tio, elva?'
Så, ja. Du har rätt Brian, kids var vad vi var.

Känner mig inte alls frestad att ta reda på vad de gör nu, jag vill helst att tidsmaskinen ska stanna där den är, i 70-talet, då de var unga och vitala och sjuhelvetes hungriga på succéer.

Jag vet att Brian och Mick gått bort. Ingen lever för evigt, det är så.
Men om jag tar tidsmaskinen tillbaka till 1974, så lever de ändå, på något sätt...

6 kommentarer:

Anonym sa...

Åh!!
Nu blir jag så där obstinat och härligt trotsig igen!
//Lippe

Shirouz sa...

Visst är det härligt! :D

Baronessan sa...

Ååååhhh! Ljuva 70-tal! Musikens lysande årtionde!

Kalle Byx sa...

Tidsmaskin. Åh vad jag önskar en tidsmaskin.

Shirouz sa...

Hej Baronessan,
jaa, så mycket bra musik som gjordes då!

Shirouz sa...

Hej Kalle Byx,
jag med, ibland. En riktig.