söndag 25 december 2016

En irländare. Fyra engelsmän. Och tre amerikaner.

Jo, så här blev det, jag insåg nämligen någonstans att det här är första julen som jag bestämmer helt själv vad jag vill göra på julafton. Förra årets jul räknas inte då den var helt svart.
Så, det var med förväntan jag vaknade upp på morgonen; vad ville jag göra?

'Dekadent' var ett ledord som lyste som en ledstjärna för mig.

Det första jag ville var att klä mig som en julgran.  Inte i julgransformen men glittrande, som tur är har jag kläder som lugnt skulle kunna bräcka av Liberace. Så en grå sak med små glittrande stenar blev det. Jag glittrade så att katterna tog på sig solglasögon.

Mycket bra, tänkte jag för mig själv, dessutom hade jag en vansinnigt bra hårdag. Bara en sån sak.

Maten hade jag redan tänkt ut, jag är ju alla grisars, kors och fiskars vän så det skulle bli pulled oomph, grönsaker och råris samt MASSOR med chili och vitlök. Samt timjan. (japp, en daredevil är vad jag är, köksskåpet kollaborerade (är det ett ord överhuvudtaget?) och allt gick lugnt och fint till.
Jag tror att det är som med barn, man tycker bäst om sin egen mat. Om man inte är en usel kock förstås. Då är man glad att slippa den. Jag tycker om kryddstark mat, sådan här mat som får mig att bli som en vulkan. De flesta kryddar inte tillräckligt för min smak. Låt mig här säga att jag gör likadant när jag bjuder folk på mat, jag kryddar mycket mindre, jag vill inte att folk ska ta med sig bordsfläktar när de ska äta med mig. Så man tar lite mindre för att se till att alla kan äta. Eller så är maten för stark. Jag har råkat ut för mat som varit så stark så att den dansat en jigg på tallriken och vrålat 'Ät mig om du törs!'

Nåväl, det var maten, drycken skulle bli julmust hade jag tänkt. Men se,det ville jag inte alls det när jag funderade på vad jag ville! Jag ville ha mjölk. 

Efter maten ville jag ta en whiskey med en irländare. Dave Allen.
 All denna förnuftiga mat kändes ju knappast dekadent.
Så whiskey med Dave blev det, det tyckte jag om. Och Dave Allen också.
Vi skålade och jag sände en skål upp till min far, något som han starkt skulle ha gillat.
Vi hade vansinnigt trevligt ihop och chokladkartongen som ackompanjerade whiskeyn så fint gjorde inte saken sämre.
Men. Man får ta det lugnt med irländare, de kan dricka en under bordet, sägs det, så efter Dave ville jag se en film om tre unga amerikanska män som firar in kvällen innan julafton.
Jag känner stor samhörighet med de här tre grabbarna, även om jag varken är i 30-års-åldern, är man eller är superpopulär, blivande far eller strävande musiker.
Jag tror, som du vet, att känslor är tämligen universella, arv, miljö, onyttiga och nyttiga saker vi samlat på oss under åren färgar oss. Och man får aldrig glömma sina yngre 'själv'. Gör man det så är man fucked. Eller kanske inte, men man blir en av de där tråkiga som tjatar om dagens ungdom och att vi är dömda till undergång och så vidare och så vidare. Sån't folk som man helst inte vill ha för mycket med att göra, man undviker ögonkontakt och muttrar något om att man är hemskt ledsen men man måste gå och ta sin kurs i swahili.

Hur som haver, de här tre grabbarna råkar ut för diverse saker och kanske är inte humorn vad som kallas rumsren, jag vet inte, jag är knappast rätt person att fråga om det. Inte bryr jag mig heller. 
Men jag vet att en del saker som händer dem kan jag relatera till mitt yngre jag. Det hände en hel del otroliga saker och jag ångrar ingen av dem.
Så fniss och nickningar till mitt yngre jag och mina vänner från förr.
Uppfriskande är också att det finns inga moralpredikningar i filmen. De gör vad de gör.

Så jag satte på den filmen och så tänkte jag 'Men nej... det här vill jag ju inte se än...  Jag vill se 4 engelska män i mascara och glitter och läppstift och läder och kläder som ser ut som aluminiumfolie och platåskor!'

Så det gjorde jag. Jag är inte säker på hur många timmar jag tillbringade ihop med Sweet, men vi hade rasande trevligt, med ganska många omtagningar av favoritavsnitt.
Allsång blev det också. Högt. Kanske inte så vackert men hjärtligt. Sjunga tycker jag om att göra. Till mina grannars oglädje.
Efter denna glamorösa rockfest så hastade jag mig igenom 'något att äta, vadsomhelst så att jag hinner med allt annat jag vill göra!' och hastade tillbaka till dvd-spelaren, nu var det dags för grabbarna i Amerika.
Åh, så roligt vi hade!  

Emellan allt det här hann jag att stoppa i mig mer onyttigheter, knäcka en mellanöl och stoppa i katterna så mycket skinka att de faktiskt fick nog. Ett julmirakel så gott som något.

Det började bli sent, men jag hann en film till, även om jag tänkte flyktigt att jag hade tänkt att hinna gå online och skriva lite samt önska folk god jul, men natten var ju ung och så vidare, tänkte jag och fortsatte se den här lite mer sedelärande filmen om en man som älskar saker. Saken är den att han också ser människor som saker...

En helt ok rulle men det som var riktigt intressant var bonusmaterialet där han pratade om favoritsaker och folk som ser andra människor som saker samt om relationer. Det fick mig att tänka en hel del och länge, jag känner några sådana... Och hur många som ser relationer som något som små boxar som ska tickas i och hur en del bara flyter med och en del bara styr.
Görintressant!

Tänkte jag. Och började faktiskt känna mig lite trött. Tittade på klockan och den var en bra bit över midnatt. Jag kände mig lite besviken faktiskt. Att vara den som bestämmer allt på julen är inte så dumt. Och det är förbannat intressant när man börjar fråga sig själv vad man vill. Egentligen. 


Jag gick och lade mig. Enbart för att jag skulle hinna med allt jag vill göra idag samt ändra planerna allteftersom dagen går. Hittills har jag haft en mycket bra jul, jag hoppas att du har det med. 

onsdag 21 december 2016

Vem har tid med evighetslasagne?

Jag blev lite fundersam här, det finns en kock som jag inte är speciellt förtjust i, han poängterar lite för ofta hur gott det blir med fraser som 'finger-licking' och något om att han inte kan vänta på att sätta tänderna i det ena eller andra.

Idag så skulle han göra lasagne. Jag var upptagen med lite annat så när jag riktade uppmärksamheten mot tvn så tog han precis ut tomater som hade rostats långsamt samt köttfärsen ur ugnen.

Han sade sedan, medan han hällde allt i en kastrull med champinjoner och sås att allt skulle koka i 1½ - 2 timmar!

Det fick mig att lystra som en jakthund som fått upp ett spår. 1½ - 2 timmar?
Lägg därtill långsamt rostade tomater som nog tagit sin sköna tid i ugnen.

Lägg därtill att lasagnen ska vara inne i 40 minuter.

Katten Gustav skulle ju avlida av hunger medan han väntar på den lasagnen!
Jag (om jag lagade mat med kött) skulle behöva starta med lunchen någon gång vid 8-tiden på morgonen.
Jag blir förskräckligt irriterad om jag inte får äta vid tolv-tiden. Jag bits.

Kocken sa då, precis som om han hade hört mig 'Nu tycker du kanske att det verkar ta lång tid, men när du väl har smakat den så kommer du att göra den här igen och igen. Och igen.'

Härvid skakade jag på huvudet. Knappast. 
Jag tycker om att laga mat. Men själva upplevelsen av att vara kedjad vid köket i timtal låter inte speciellt tilltalande.

Nej. Jag tycker inte om den kocken. Vanligtvis brukar jag hinna att stänga av tvn innan han dyker upp i rutan men idag hann jag inte.
Efter att ha sett Masterchef. Det är något otroligt gulligt över alla amatörkockar när de står för att bli bedömda av Gregg och den andra, hm, är det John, han heter?
Man kan se deras yngre jag skymta fram, ungefär som när de ritat en teckning till skolfröken och väntar på att se reaktionen.


måndag 12 december 2016

Ingen jul som förr.

Jo, du...
Jag tänkte på det här med traditioner... Det är ju ett sån't liv om det nu igen.
(ja, du kan med fördel sjunga 'nu är det liv igen och nu är det liv igen och gnället ska vara till påååååskaaa).
Själv är jag väl lite sådär med traditioner. Jag tycker att man skapar sina egna.

Som julen... Jag är lite problematisk med julen som den är, jag har inget emot själva känslan men själva köphysterin kan dra åt helvete.
Allt pumpande av julmusik dag och natt likaså.
Jag vet att julen är på gång men hör jag Mariah Carey yla 'all I want for Christmas is youuuuuuu' en gång till så vete fan om jag inte slänger ut radion eller kanske till och med blir så drastisk att jag stoppar ner mig själv i ett paket och sänder mig till nämnda Mariah och sedan boxar mig ur paketet och säger 'Här är jag, vad vill du?!'

Jag tycker om gemenskapen på julen. Jag brukar fira med vänner och min far.
Men förra året begravdes min far två dagar innan julafton.
Och nu blir aldrig julafton som förr.


Jag kan tänka tillbaka på gångna jular, min fars största besvikelse var när jag slutade att äta rött kött. Varje jul: 'Ska du inte ha lite julskinka?'
'Nej, pappa, jag äter inte kött.'
'Men lite sill?'
'Ja, lite sill.'
Så suckade han lite och tittade på mig som om han undrade vad han gjort för fel i min uppfostran.

Sista året så åt jag inte ens sill. Min far skakade på huvudet. 
Det gjorde jag med. Vi var bra på att skaka på huvudet ihop.

Förra året var julafton för jävlig. Det behöver knappast sägas.

I år vet jag inte. Jag funderar på att vara hemma. Nu kanske det låter hemskt tråkigt i dina öron, men jag vet inte om det är det.

Det låter ganska skönt på pappret, en stilla julafton, lite Kalle Anka, lite tankar bakåt, lite hågkomster av forna jular, hur jag brukade snegla på min far när han satt och sov till Kalle Anka. Hur han hur enkelt som helst kunde driva mig till vansinne med sitt sätt, en konst som jag snabbt tillvärvade mig och gav tillbaka med råge till honom.
Minnen av hur vi kunde se på varandra, lyfta på ett ögonbryn och veta exakt vad den andre tänkte. Oftast i samband med att min kusin stod och var vuxen och bestämde.
Hur mycket han skrattade. Och hur mycket jag skrattade. Alla gånger som vi sprang rakt in i varandra när vi till äventyrs försökte ta oss igenom dörröppningar från två olika håll. Hans bananmissbruk, som han kallade det, eftersom han sällan kunde gå förbi en banandisk utan att köpa några.
Sedan låg de och blev bruna och jag frågade 'Men varför köper du dem?!' och han slog ut med händerna och sa 'Jag kan inte låta bli!'

Lite sådana tankar kommer jag nog att ha. Det har jag ständigt.
Men, lugn. 
Jag tänker mig inte en heldeppig julafton.
Jag har förvärvat lite zombierullar (ja, inget säger jul som zombies, eller hur?) och jag tänker mig en chili/vitlöks-fest.

Eller så kanske det inte alls känns rätt att vara själv. Då går jag till vännerna.

Jag har tur som kan välja. Hur firar du?

Jag river köket.

Du skulle ha varit med igår.
Lunchtid och jag tänker mig att det ska bli en smidig lunch.
Ärtsoppa.
Det är smidigt.
Jag snittar plasten runt ärtsoppan, undviker smidigt katterna som sitter runt mina fötter och slänger i ärtsoppan i en kastrull.
I med lite vatten.

Och så öppnar jag köksskåpet.
Inte.
Köksskåpet som är av gammal god kvalitet; tänk skjutdörrar, vägrar att röra på sig.
Jag tar i lite och köksluckan rör sig inte en millimeter.

Jag slår lite halvhjärtat uppe i kanten på köksluckan och hör katterna som väntar på skinkan dra efter andan och undra vad fan matte håller på med.
Jag hör grannen vägg i vägg komma hem, stänga dörren och så knakar det i väggen som om hon lägger örat emot den för att lyssna efter vad som pågår i min lägenhet.

Det hade hon inte behövt göra, lägga örat mot väggen om hon nu gjorde det, menar jag, för jag är tämligen högljudd.
Jag bankar högt, jag bankar lågt på den förbannade köksluckan.
Jag tar tag i den andra och försöker tvinga den att skjuta iväg den andra med någon slags katapult-effekt.

Fanstyget rör sig inte en millimeter.
Jag sliter tag i köksluckan som vägrar att röra sig och draaaaaaaaaaaaaaaaaar.
Allt detta givetvis ackompanjerat av diverse svordomar som kryddas allt mer av önskningar om att köksluckan ska fara åt helvete och låta mig komma åt min timjan som står retligt gömd precis i andra hörnet.

Ingenting händer.
Mer än att katterna ligger på rygg och skrattar sig sanslösa.

Nåväl, fungerar inte det ena så fungerar väl det andra, tänker jag och sticker in handen i den lilla öppningen som är och försöker att dra ut timjanburken.
Det fungerar!
Jag får tag i en burk och utstöter ett glädjevrål.
Men.
Det är rökt paprika. Givetvis är det rökt paprika.

In med handen igen och jag känner en annan burk och försöker få tag i den och känner hur den med ett retsamt timjanfnitter försvinner åt andra hållet.

In med handen från andra hållet istället och skyffla undan alla onödiga skålar och burkar som är i vägen.
Vilket innebär att de ramlar rakt ner i diskhon.

Brraaaaaaaaak! säger det och katterna flyr.

Med ett morrande som skulle kunna skrämma hästar i sken sticker jag in handen igen, känner burken, tar tag och den hoppar åt andra hållet!

'Det var då själva FAN! ylar jag och återgår till att slå på luckan, nu helt utan hämningar, slagen ekar som hammerslag allt medan jag högljutt frågar 'Hur i helvete kan en kökslucka bara vägra att röra på sig?' och 'Allt jag ville var att ha en smidig lunch!!!'

Och så...
Så lossnar luckan så att den går att skjuta åt andra hållet, med ett ljudligt bang så åker den åt rätt håll.
Och där står den.
Burken med timjan. Inklämd mellan kardemumma och kanel.

Jag strör i timjan och tittar på klockan. Ärtsoppa är som sagt en smidig rätt att tillaga.
Bara att värma. Tar max 5 minuter.

Dvs om man inte råkar i slagsmål med köksluckor. Då tar det 45 minuter.
Minst.


torsdag 8 december 2016

Motgift mot realiteter: Zombies.

Zombies.
Det är vad jag tittat på. Vän av ordning kanske tycker 'Är inte världen hemsk nog utan att man ska behöva spä på det med påhittade figurer?'
Varvid jag skulle svara att; jo, visst är den det och det är då man behöver zombies. När världen blir obegåvad med trumpar och fan vet allt så är det otroligt skönt att se en zombie-rulle med zombies som snällt stannar i rutan och inte ställer upp i val (och blir valda!) och vars enda intresse är att äta hjärnor.

Nu skulle kanske vän av ordning säga 'Men i de senaste filmerna så har faktiskt zombiezarna (jävla konstigt ord, men jag är inte säker på hur zombies ska böjas. En zombie, flera zombiar tycker jag låter vetenskapligt nog) faktiskt ätit lite vad som helst på dem som de lyckats jaga ifatt.

Jag har ingen förklaring på det. Förr i världen var det bara hjärnor de åt men de har väl utvecklats som vi antar jag.

Jag har strikta regler för mina zombie-filmer. De måste vara snabba. Som jag sade på facebook, Shaun of the dead är en bra film men zombiezarna är otroligt långsamma. Så långsamma att man lugnt kan gå iväg från dem i någorlunda snabbt marchtempo, sitta ner, spela ett parti schack, vinna det, flossa tänderna och när man vänder på huvudet så är zombien fortfarande 50 meter bort.
Inte mycket sport över det, eller hur?

Nej, snabba, raska zombies ska det vara. Så att det känns lite som en match att springa ifrån dem.

Zombieland har raska zombies, sådana som man kan tänka sig lätt springer en halvmara och ändå har aptit nog för att äta lite efteråt.

Vidare så ska filmerna vara humoristiska. Nu kanske du inte tycker att det är så roligt med folk som springer livet ur sig allt medan de kastar ur sig kvicka repliker till sin omgivning. Det gör jag dock.

Och så ska det vara skjutjärn inblandat. Japp. Trots att jag är pacifist så tycker jag inte att det är samma sak att se en zombie i ett slagsmål med ett bordsben eller vad nu människan fått tag på. Nej, det blir lite tennis över det hela.

Så, raska, humoristiska (nåja, de zombies man ser är inte direkt Dave Allen-material) och pang pang för hela slanten.

Efter att ha sett en sådan film kan man stänga av, dra en lättnadens suck över att det inte är på riktigt och över att zombies inte finns.
För det gör de ju inte. Eller?



P.S. När t o m Stephen King tar en paus från tweetandet efter att trump vann, då vet du att det är skrämmande.
D.S.

söndag 2 oktober 2016

Han var först.

I kommentarerna har vi haft diskussioner om serier, som ni kanske har sett.
Kalla fötter är en favorit....
Men jag tänkte prata om Sopranos, jag hittade de tre första säsongerna på loppis.
Tony Soprano har ett minst sagt komplicerat förhållande till sin mor; i ett avsnitt kommer han med en cd-spelare till henne, hon är inte nämnvärt tacksam, Tony säger något i stil med 'Du älskar ju musik, alla dina favoriter har återutgetts på cd nu.' Det får inte tanten att bli nämnvärt muntrare, utan hon säger att Tony kan ta med sig cd-spelaren hem igen.
Tony svarar 'Yes, I bought a cd-player for a broken record.'
Den repliken är guld. Och jag tror att vi alla känner eller har känt någon som aldrig är riktigt nöjd med någonting. Broken records är vad jag tänker kalla dem nu.

För övrigt, en sak.... Folk pratar så mycket om att deckarböckerna nuförtiden handlar om poliser eller detektiver som vi får lära känna.
Varje gång jag hör det så muttrar jag 'Nuförtiden? Det är inget nytt. McBain var först.'
Så jag googlade lite här nu, jag trodde han startade på 70-talet.
Icke.
Första boken kom 1956. 

Jag vet inte om du läst hans böcker, men där lär du känna poliserna på 87e och deras familjer. Så. McBain var först. Och fortfarande en av de bästa.
Så det så.

onsdag 28 september 2016

Ett litet livstecken.

Ett kvickt litet livstecken bara innan jag dråsar i säng här.
Jag har varit ute i världen och ägnat mig åt teknikaliteter.
Mer om det imorgon. Klockan är ju snart tio och ska jag vara uppe klockan sex imorgon bitti så lär det till att jag avviker.

tisdag 6 september 2016

Självupptagen? Moi?

Igår.
Scenen är som följande, Kia och jag är och handlar, varvid jag underrättar henne om att jag behöver ett speciellt balsam från apoteket.
Hon undrar försynt om det inte går med något som är i varuhuset, varvid jag säger ett bestämt 'Nej!'.

Vi betalar och går ut och jag ser till att riktigt underrätta henne om min hårstatus, att jag har haft det där balsamet som är riktigt bra och att det sedan tog slut (mycket märkligt) varvid jag köpte det balsam som jag haft förut, för jag tänkte att det funkar säkert med mitt nya schampo som är jättebra.
Vilket det inte har gjort. Håret har känts som om jag bär runt på en mops på huvudet, blivit trött och tråkigt och fett på ingen tid alls och kliat.
Jag grottar ner mig ordentligt i detaljerna för jag tycker om att hålla mina medmänniskor välinformerade.

Kort sagt, Kia förstår att jag *behöver* det där balsamet som uträttar mirakel med mitt hår, så vi marscherar in på apoteket där Kia fräser ilsket om förkylningsmedel och undrar varför det behövs en hel hylla för saker som går över av sig själv.
Jag tar ingen märkbar notis om det utan undrar förstrött om hon inte sovit tillräckligt och pratar vidare om mitt hår, jag letar efter balsamet, jag.

Hittar mirakelbalsamet, betalar och går ut och när vi är på väg tillbaka till bilen så undrar jag något om henne och hennes välbefinnande och frågar vad hon tycker.
Kia tittar på mig. Ett bra tag.
Och så säger hon. Jag tänker på att i fredags så tonade jag håret och du har inte sagt ett ljud om mitt hår och hur det ser ut!


  • Det fick tyst på mig. 

måndag 5 september 2016

Jag lever ett spännande liv....

Jag är i tidsbrist som vanligt (vilket i sig är ganska imponerande eftersom jag inte gjort ett skapandes grand på hela eftermiddagen.) men måste ju få berätta om vilket spännande liv jag levt förra veckan. Allt med benäget bistånd av en vän som heter Lippe.
Alltså. Två medelålders damer beger sig ut för att leta efter en styck portugis med tre hundar.
Nu undrar du varför, eller hur?
Jo, denna man har gått från Lissabon till Rovaniemi, där han träffade tomten och var nu på väg tillbaka och skulle vara någonstans i våra hemtrakter.

Jag har följt honom på fb sedan förra året och nu var alltså tillfället inne att kunna träffa honom och prata med honom.
Sagt och gjort.
Lippe och jag begav oss iväg på tisdagen. Vi åkte till Linköping, allt medan vi spejade längs vägarna så till den milda grad att vi inte alls blev störda av att åka en bra bit bakom en traktor. Det blev kanske däremot de andra bilarna bakom oss. Vi tror det.

Nåväl, inte en skymt av en man med tre hundar någonstans, vi bestämde därför att åka över Malmslätt. I Malmslätt skulle vi vidare till Vikingstad.
Saken var bara den att det stod en skylt med ordet 'flygflottilj' vilket jag fick problem med att uttala.
Lippe hjälpte gärna till och som en papegoja upprepade jag 'flygfottilj' några gånger och i den allmänna ordoordningen (ja,mycket nöjd med det ordet) så var vi helt plötsligt tillbaka i Linköping.

Vi tyckte att detta var mycket märkligt. Inte hade vi sett någon skylt mot Vikingstad. Nytt försök, tillbaka till Malmslätt och se på fan!

Medan vi hade tagit omvägen över Linköping igen så hade byborna burit tillbaka skylten där det stod Vikingstad så att vi lugnt och säkert kunde ta den vägen.

Inte såg vi någon man med hundar.
Vi bestämde då att ta vägen hem. Direkt. Över en by vars namn jag nu inte minns, däremot minns jag att helt plötsligt tog den slut.
Bara så där. Ett gärde och inget mer.
Vi blev så tagna att vi blev stående vid ett vägskäl medan vi diskuterade hur vägar och byar helt plötsligt bara tar slut.
Ända tills en bybo bakom oss tutade. 
Lippe mumlade något om 'banjospelande bybor' och jag fyllde i med 'baseballträn i nävarna' och så gasade vi oss ut ur byn.

Vi fick ge upp den kvällen.
Men på torsdagen tog vi nya tag och träffade äntligen mannen med hans hundar.
Och vilken härlig människa det är. Vi fikade med honom och fick höra hans berättelser, samt lärde oss att vi svenskar ofta säger 'Jaha!' 
Det var ett sådant här möte som får mig att le. Fortfarande. Hela bedriften i sig är helt fantastisk, att gå hela vägen från Portugal och till Finland för att sedan vända åter.
Du vet, man tänker ju ibland att man borde göra något radikalt av sitt liv. En del gör det. Han gör det.

Ser du honom längs vägen, ta tillfället i akt att prata med honom, bjud in på honom på mat eller fika. Det blir ett möte och minne för livet.

tisdag 16 augusti 2016

Tänk om de tar slut.....

Jag har en förmåga att försöka se in i framtiden.
(Ja, det går bra att läsa den där meningen om igen och försöka att få den att ha någon rim och reson.)

Jag har ett par hörlurar...
Sladdlösa med återuppladdningsbara batterier.
Vi är mycket lyckliga.
Men!
Jag vore inte jag om jag inte började oroa mig för att de laddningsbara batterierna helt plötsligt ska ta slut. 
Tänk så tyst det blir då. Tänker jag.
Och tänk om det måste vara extrasuperspeciella batterier till hörlurarna? Tänker jag.
Sådana som det tar minst tre veckor att få. Inte för att jag någonsin hört om så extrasuperspeciella batterier någon gång men någon gång ska ju vara den första. Tänker jag.

Och så går jag här och kan inte lyssna på något i hörlurarna! Jag har ju i och för sig de gamla trådlösa, men har man surfat fram på dessa högteknologiska ljudvågor så skulle det vara som att sitta och lyssna i en metallburk med tråd i. Tänker jag.

Och tänk, när väl batterierna kommer så måste de laddas i 24 timmar! Ytterligare tysthetstid! Tänker jag.

Nu är jag en kvinna som ingalunda låter gräset gro under mina fötter. (bokstavligt talat, jo, bildligt, nej) utan här utbröt en våldsam aktivitet.
Eller så våldsam var den inte, men det slogs (det är svårt att komma ifrån våldsuttrycken tydligen) en hel del på tangentbordet och googlades.

Detta ledde till att jag helt ofrivilligt läste manualen till hörlurarna som jag innehaft i x antal månader. Bättre sent än aldrig.
Samt började söka på batteri-siter om dessa batterier.
Nu har jag lärt mig att det finns något som heter NiMH-batterier.

Såna ska vi ha! jublade jag och kände mig som Robin Hood i Sherwoodskogen.
Men.
Sedan skådade mina ögon att det fanns något som hette NiMH med lödfanor....
Javisst. 
Varför inte krångla till det ytterligare? Ulvstrumpa började fundera på om kanske mina hörlurar längtade efter lödfanor. Man vet ju aldrig. Det låter ju hemskt seriöst.
Och lite festligt.

Våldsamt googlande på lödfanor. Allmänt upprop på fb om vad lödfanor månde vara (som negligerades,ibland undrar man varför folk inte sitter spikade vid sina telefoner för att svara på allehanda frågor som jag kan tänkas sända ut. Jag antar att du känner likadant med dina facebook-kontakter....)

Utav googlingen (som gjorde mig hemskt förvirrad) så drog jag slutsatsen att jag behöver nog inte några lödfanade batterier. Det verkade som om jag behövde en skruvdragare (minst) eller något annat tekniskt om jag ska ha sådana.
Det är mycket möjligt att jag missförstod.
Jag var både hungrig och törstig när jag läste.

Så....
Nu väntar jag på mina laddningsbara batterier som är uppladdade (!) så att jag inte ska missa en sekunds musik.

Och slutar att oroa mig för det. För stunden. Det finns ju annat att oroa sig för.
Om jag har choklad hemma till exempel. 

lördag 13 augusti 2016

Osså fick dom inte ens spela!!!

....och så gör jag det ändå....läser lite...
Hör här: På sina första singlar, 'Funny, funny', 'Co co' och 'Poppa Joe' så spelar inte Sweet. Det är betalda musiker och Sweet bidrar bara med sång!
Vad fan?!
Här hade Chinn och Chapman kompetenta musiker och låter dem inte ens spela.
Det är som Milli Vanilli fast tvärtom.
Efter deras fjärde hit, 'Little Willy' så förstod dock Chinnichap att de var bättre musiker än de hyrda och de fick börja spela själva.
Tacka månarna för det, tänker man.
Vilket slöseri med musiker.


Tydligen pratar inte Andy och Steve med varandra. Jag antar att de har sina skäl för det.

Chinnichap har jag tänkt mycket på, sickna hitmaskiner de var, skrev till nästan alla och jag undrar om de aldrig ville stå på någon scen?
Kanske var de smarta, de fick royalty men behövde inte ha galna fans som skrek halsen av sig vart de än kom. 


För övrigt, på tal om galna fans, jag läser också att Sweet blev dragna av scen av hysteriska fans som försökte klippa lockar ur deras hår med saxar som de smugglat in i sina väskor.

Tänk, så där hysterisk har jag aldrig blivit på något gig. Det ligger nog inte för mig. Men ylat som en varg har jag ju gjort. Och hoppat upp och ner i några timmar. Och flinat så där saligt som man bara gör när man är i sjunde himlen och på väg upp till nästa himmel.
Därifrån känns dock steget till att hårfrisera någon musiker långt.
Men man vet ju inte. Det är kanhända inte för sent än.
Å andra sidan, musikerna jag gillar har inte mycket hår att tala om längre.
Och de som har, de bär hatt väldigt ofta. 
Förutseende kanske, vem vet?

På något sätt lever de ändå.

Jag har gått i barndom igen.
Spenderat tiden med att lyssna på mina barndomsidoler. Inte bara lyssna, utan nu kan jag även se dem utan att behöva åka över Nordsjön eller uppfinna en tidsmaskin för den delen.

Det här att se dem live är ganska förunderligt, på min tid så var de på radio. I Poster eller ibland Starlet på idolbild. Nu är det rörligt och jag blir småförtjust i trummisen som är grymt underskattad. Precis så ska en trummis vara.
Jonglera med trumpinnarna, se glad ut och hålla takten. 
Jag blir sanslöst glad över att se att musiken än håller måtten. Och att de låter så mycket råare live än de gjorde på skiva är förtjusande.
(Ja, jag vet, 'förtjusande' kan verka som ett märkligt ordval men jag hade gett mig fan på att få in det ordet i bloggen idag.)

Jag ser också en dokumentär och sångaren säger att 'we owe it all to the kids'.
Känner mig lite förnärmad att bli kallad 'kid' tills jag tänker att 'herregud, jag var bara ett litet kid då, kan jag ha varit tio, elva?'
Så, ja. Du har rätt Brian, kids var vad vi var.

Känner mig inte alls frestad att ta reda på vad de gör nu, jag vill helst att tidsmaskinen ska stanna där den är, i 70-talet, då de var unga och vitala och sjuhelvetes hungriga på succéer.

Jag vet att Brian och Mick gått bort. Ingen lever för evigt, det är så.
Men om jag tar tidsmaskinen tillbaka till 1974, så lever de ändå, på något sätt...

torsdag 11 augusti 2016

Hur vet man när hamstern är yr nog?

För övrigt behövs det inte mycket för att jag ska känna mig dum. Du vet, ibland känner man sig så oerhört smart, slug och i det stora hela som en tänkande människa.
Då kommer det en bild på en hamster i en boll på twitter. Och min twittervän skriver att han ibland känner sig precis som hamstern.
Jag tittar på hamstern i bollen. 
Efter vad jag kan se så verkar det vara en boll med slutet lock på och hamstern ska springa i bollen.
Jag drar den snabba och korrekta slutsatsen att vännen känner sig yr som hamstern.
Och frågar skarpsinnigt 'Hur vet man när hamstern är yr nog?'

Jo. Jag vet. Man kan så där i eftertankens kranka blekhet fråga sig varför man skulle vilja ha en hamster som är yr nog och vilken funktion det skulle kunna fylla.
Men just då så kändes det kanske inte logiskt men som själva meningen med en hamster i boll.

Och nej. Fråga mig inte hur jag tänkte. Eller om jag tänkte. Vi låter det vara.

En sak är dock säker. Orden 'hamster i boll' får oss fortfarande att skratta hejdlöst.

Hur vet man det?!!!

Ibland tycker jag att jag inte har nog att tänka på tydligen. Som idag, när jag bestämde mig för att titta in i kvantfysikens underbara värld.
Jag hade pratat lite med en om just det och vi var rörande eniga om att det ger en oanade möjligheter till att känna sig dum. Och sådant är ju alltid eftersträvansvärt.
Så idag, har jag funderat över det här; en partikel kan teleportas till ett annat ställe *men* det innebär att den ursprungliga artikeln som flyttas försvinner och en ny uppstår istället på det nya stället. 
Människor är ju uppbyggda av massor med partiklar så att för att teleporta en människa skulle en massa partiklar behöva 'flyttas'
I videon jag såg, så sades det att om vi tänker oss att Gustaviana står i London och ska teleportas till Moskva, så kopieras alla partiklar med Gustaviana till Moskva, samtidigt så försvinner Gustaviana i London och en kopia av Gustaviana står i Moskva. Med alla minnen intakt och saker som gör henne till henne.

Nu blir du som jag, eller hur? Hur vet man det?! Om Gustaviana i London dör och en ny uppstår, hur kan den nya med säkerhet veta att hon har Londonversionens minnen och saker med sig? Huuuur vet man det???

Sån't funderar jag på. När jag inte har tillräckligt mycket att oroa mig för tydligen.
Andra saker jag tänkt på är vem som kom på brevutdelningssystemen. Någon måste ha varit väldigt organiserad.
Det ska vi vara tacksamma för. Hade jag varit i bestämmandeposition så tvivlar jag på att vi ens hade haft namn på gator och torg.
Gamla tiders hästskjutsar och brevpåsar (hm?) kan jag förstå, brev till Lotta på kullen bakom den röda ladan var inte så svårt när det inte fanns mer än en Lotta på kullen. I och för sig så tvivlar jag på att det finns så många fler nu.
Nåja. Några fler finns det säkert. 

Annat att tänka på; elektricitet. Hur funkar det egentligen?
Schampo- och balsamflaskor; vilket elakt geni har sett till att man aldrig får ut hela innehållet ur flaskorna?
Mangel: Vem kom på att släta lakan är att föredra (ja,jättenöjd med den meningen) framför skrynkliga och tänkte; jag ska göra en maskin, så stor, så stor, av marmor som slätar ut lakanen.

Sådana här saker tar tid att tänka på. Eller hur? 

söndag 31 juli 2016

Människor som aldrig motsäger sig själva är tråkiga.

Jag läste någonstans att det är ett tecken på en synnerligen tråkig människa om människan aldrig motsäger sig själv. 
Haver sagt detta så insåg jag raskt att det innebär att jag är en synnerligen rolig och allmänt skojig person.
Denna revelation (du får stå ut med det här förvanskade språket eftersom min hjärna gärna vill ha med lite engelska ibland. Jag lär mig italienska också för den delen och låt mig meddela att ska du till Italien och behöver någon som kan upplysa dig om att dina insekter är på min tallrik på italienska så är jag den perfekta resekamraten)

Raskt tillbaka till ämnet, du kommer ihåg att jag vägrar att se Tolkien, eller hur? Jag har vid flertalet tillfällen uttalat mig om att så där ser Bilbo ta mig fan inte ut och att jag vägrar (läs *väääägraaaar*) att se någon annans fantasi av de böckerna eftersom de aldrig (läs *ALDRIIIIG!) kan tävla med min bild.

Detta gäller för övrigt alla mina favoritböcker. Jag behöver inte någon annans fantasier. Jag har så det räcker för ett helt kompani.

Men. Det finns tydligen ett undantag...
Jag upptäckte det i fredags.

Där satt jag så nöjd i min paulun och avnjöt Bombi Bitt på tvn.

Och det är så rätt!
Så där ser Bombi Bitt ut!
Så ser Eli ut!
Så ser ALLA ut!
Precis så!

Jag är lite motvilligt imponerad att någon (vi skulle kunna googla vem som regisserade men sån't har vi inte tid med.) har haft samma bild som jag.
Det är väl sådant som utmärker genier, säger jag till katterna som avmätt gäspar och ser på mig som om vad de än skulle vilja kalla mig så är det knappast 'geni.'