måndag 30 mars 2015

En jävla härlig måndag.

Vilken jävla härlig dag jag har.
Jag lagar till en lunch som är så smaklös och menlös så att om jag satt på en restaurang och blev serverad det här så skulle jag skicka ut det igen.
Eller, nej.
Det skulle jag inte göra.

Jag är lite för menlös för att göra det, jag skulle göra precis som jag gjorde nu, svor och tuggade och tänkte att jag kunde lika gärna anrättat en disktrasa och ätit upp den.

Sedan, mitt i lunchen behöver Asta Katt gå på lådan. Vad är det med det då? frågar du. 
Jo, serru, saken är den att Asta troligen i ett tidigare liv var en kvinna som aldrig gick på toaletten själv. Om man tror på reinkarnation vill säga, eller också är det bara så enkelt som så att hon tycker om att matte står på tå.

Alltså, Asta-alert betyder att jag förväntas tända lampan i badrummet och stå som en ohängd dörrvakt vid toalettdörren och vänta tills hon sprungit tjugo varv över soffan, för att sedan hovsamt avlägsna mig en bit från dörren så att hon kan gå in.

Så gjordes idag också och när jag väl återvände till lunchen hade den kallnat betänkligt. Så inte nog med att jag serverade mig själv disktrasa till lunch, jag fick även tillfälle att avnjuta den ljummen. Det tjänade den inte på.

När jag skulle gå in i vardagsrummet för att dricka mitt kaffe så fick mig något att greppa tag i datorstolen, där det hänger en vit skjorta och en vit top.
När jag släpper stolen kan jag nöjt konstatera att det är kaffefläckar på den vita toppen. Tydligen hade jag varit tvungen att doppa fingertopparna i koppen, något jag inte känt men bevisen var tydliga.

Efter lunch och kaffe så tänkte jag titta på lite gamla kort.
Det tänkte inte skåpet som korten är i.
Någonting har kilat in sig i jalusidörren så jag får inte upp den!
Fem centimeters glipa lyckas jag med innan det säger 'donk!' inne i skåpet!
Jag har lirkat, försökt med attackryckning, bultning på dörr men icke, skåpet vägrar att samarbeta.
Till slut låg jag på golvet och kikade in genom den lilla glipan för att se om jag kunde få tag i något för att på något sätt lyckas att få det som jäklades att åka neråt.
Det kunde jag inte.

Jag har nu rest mig från golvet och är i det närmaste tvärsäker på att det är Murphy själv som ligger därinne och håller emot och flatskrattar.
Så ja, nog är det måndag alltid.

fredag 27 mars 2015

Du får låna hem mig också.

Det är helt oöverträffat att ha en blogg att vräka ut sig i.
Ibland skämmer jag bort mina fb-vänner med att skriva av mig där men ibland så känner jag, som det medkännande ogräs jag är att även de behöver lite andrum.
Då kommer jag hit och brer ut mig och mina vingar som vid det här laget torde vara tämligen svarta.
I alla fall, jag är en snåljåp.
Den tanken slog mig när jag stod på balkongen, jag är nämligen inte bara Grinch på heltid utan även boklangare.
Fimpen är mitt favoritmål, jag slänger till henne böcker med uppmaningen 'Det här måste du läsa!' och hon ler och tar emot. 

Men.
Det finns vissa böcker som jag absolut inte delar med mig av. En del böcker kan icke lämna det här hemmet. Det går bara inte. De bor här och att låna ut eller ge bort dem vore ungefär som att låna ut sin syster.
Att tillåta att någon av de här speciella böckerna tar sig en sväng ut i livet skulle innebära en ständig oro, jag skulle fråga mig om de har det bra, får de nog med luft? Ler folk som jag när de läser vissa meningar? Känner de sig uppskattade där de är? Kan någon verkligen förstå precis hur bra det är och känna magin av de skrivna orden? Svaret på den frågan är givetvis ett rungande 'NEJ!'

Vilket för mig till tanken att enda sättet att verkligen (om man skulle..) någon ska uppskatta en del av skattböckerna är att låna ut mig också samtidigt, så att jag kan sitta på en puff och läsa högt och blänga förmanande när jag inte hör de skratt jag förväntar mig och sänka boken med jämna mellanrum och spänna ögonen i lyssnaren och säga 'Förstår du?'
Med den insikten så inser jag också att det är nog lika bra att somliga böcker aldrig lämnar huset.

Ett sån't elände.

Ett sån't jävla elände...
Jag läste ut J K Rowlings bok 'Den tomma stolen' härom dagen och tänkte precis så. På något sätt påminde det mig om den här chicklit-boken jag läste (vet inte om jag nämnde den för dig) men den var helt ok tills den började komma mot slutet, då var det som om författaren kom på att 'Helvete också, det måste in lite katastrofer!' och det östes in sjukdomar, skilsmässor och jag vet inte allt.
Det enda som saknades var en naturkatastrof.

Jag slängde den boken ofärdigläst för jag blev så trött. Och ointresserad. 

Det gjorde jag inte med den här men jag var inte engagerad, visst var det hemskt och visst var det jävligt men någonstans så fanns känslan av att det helt enkelt blev för mycket, det blev som att äta lax med aborre och sik inkrämat, helt enkelt för mycket och det berörde inte.

Kanske var det för att personerna inte berörde mig så mycket, det var för mycket svart och vitt. Folk som kom från underklassen eller vad vi nu vill kalla det var desperata och när de sade saker så var grammatiken undermålig.
Medan däremot den borgerliga klassen kunde uttrycka sig och orden skrevs som de faktiskt ska stavas.
Det behöver inte göras så. Det blir för övertydligt för min smak.

Och jag saknar humorn, du vet, Bukowski? (och här suckar alla och säger 'Ja, fan går det att undgå att veta om honom om man läser dina ord?')
Och jag säger 'Bra!'

Hur som helst, Buk har humorn mitt i det nattsvarta och han hade det här sättet att se människor, du vet, långt in, innanför huden och kanske skulle någon som är poet säga att han såg själen. Ibland är han vansinnigt brutal i det han skriver och ibland är det rent jävla otäckt. Men han ser också de här människorna på ett klart sätt. Ibland är han en av dem själv. Och ibland är han den medkännande. 
Det saknar jag i den här boken. Sedan kan jag inte låta bli att fundera över varför det var åtta svenska översättare till den. Men det är säkert en annan historia....