onsdag 28 januari 2015

Snart kommer de att springa rakt genom både väggar och dörrar.

Sitter här och pratar björn. Har den där bilden i mig fortfarande av en björn som sparkar sig trött hängande i ramarna på dörren och igår när jag gick och lade mig så funderade jag så på varför björnen inte bara springer rakt genom dörren.
Du vet, så att man får ett serietidningshål, där man ser björnen avteckna sig efteråt?

Vi kom fram till att björnen nog inte är smart nog för att räkna ut det, men, om det finns färskt kött liggande någonstans, så kanske.
Sedan började jag fundera på hur fort en björn kan springa, en brunbjörn (grizzlyn är en brunbjörn men en underart, läser jag mig till) kan komma upp i hastigheter av 50-60 km i timmen, men bara korta sträckor.

Tänk, va. Det innebär att genom evolutionen så kommer vi att ha björnar som springer rakt genom väggar och dörrar. Jag är säker på det.
Farten har de ju redan och behöver bara komma på att de behöver en liten startsträcka.

Igår missade jag mitt Alaska-program för jag såg en film om en man som tappat närminnet. Helt ok, men så funderade jag på hur länge det tar innan man tappar närminnet och om man  har gjort det, hur kommer man ihåg att titta på korten man tagit för att påminna sig? Givetvis, när det är polaroid-kort, som i det här fallet så är det ju svårt att inte börja undra vad man har i fickorna, men tänk om man använder en smartphone?
Kommer man ihåg hur man använder den? Eller stirrar bara dumt på den?


Sådana här frågor tänker jag på när jag ska sova. Eller vart han jag läser om just nu har tagit vägen. Sist jag såg till honom var han begravd levande i en kista och det står att hans sista tanke var en tanke om att han kanske inte kunde lita på att hans fru skulle gräva upp honom.

Men så kommer begravningsentreprenören för att gräva upp honom, för han har fått på moppo av kist-killens fru när han försökte få till en relation med henne.
Men då är kistan tom!
Vart är han nu?! Jag har ingen aning men boken är så spännande att jag måste hejda mig lite, du vet, läser jag för fort tar den ju slut.

Å andra sidan, läser jag inte, så tänker jag på den. Det är lite som att gå som katten runt het gröt. Varför nu en katt skulle vilja göra det.
Mina katter har inget intresse av gröt över huvud taget. En schysst skinkbit dock som är upphettad, det är grejer som kan få mina katter att dansa vals runt skinkbiten. Så, det borde heta; som katten runt en varm julskinka. 
Eller något....

måndag 26 januari 2015

Varför dörren ska gå utåt.

Läser Lundells blogg och småskrattar ibland, läser andra bloggar med och får ett skrivstillestånd som heter duga. Det ser så lätt ut. Hur fan gör de?
Gör en mental note att börja läsa sämre bloggar. Eller mer kvällspress. 
Det funkar säkert.

Så, vad ska jag skriva om? Jag skulle kunna berätta för dig att om du ska bosätta dig i Alaska så är det väldigt viktigt att dörren går utåt.
Går den inåt så är det lättare för björnar att ta sig in, de bara rusar in rakt genom dörren, utan att öppna den, men går den utåt så blir de hängande i ramarna utanför dörren.
Inte för evigt, givetvis, men de hänger där en stund och sparkar av sig.
Sedan går de hem och tjurar. Suger på ramarna och så där som björnar gör.
Går i ide kanske, eller har björnarna lagt av med det?
Evolutionen går ju framåt, sägs det.
Även om det känns som ibland att mänskligheten tar väldiga nig-och-hoppa-runt-steg.

För övrigt är jag fena på Alaska nu. Jag vet allt om var man kan fiska och att det finns ett gäng olika laxar i sjöarna, samt att en man, vars namn jag har glömt, har en fruktansvärd otur så fort han ska ut i snön, eller på isen.
Han dråsar igenom och han ramlar ner i issprickor.
Dessutom har han kvaddat sitt flygplan.
Typ måndag hela veckan a la Alaska style.

Sedan vet jag också att det finns en man i en stad som vill dra in elektricitet till byn där han bor, men se, det vill inte de andra 41 invånarna.
Varför inte det? undrar vän av ordning.
Jo, se, elektricitetsmannen vill ha dit turister. Det vill inte de andra.
Det kan jag fullt förstå. Jag tycker inte om turister heller. Såvida jag inte är en själv. Och då vill jag helst att det ska vara turistfritt omkring mig så att jag kan villa omkring och tappa bort mig själv i lugn och ro. 

Jag var på Österlen en gång (ok, många gånger...) mitt i värsta turistsäsongen.
Det var inte klokt hur många turister vi kunde vara överallt, vi svämmade som Egyptens gräshoppor över slätterna, badade som sälar i havet och belamrade alla bord som fanns att se på restauranger och pubar och körde musten ur de bofasta.
Uppe på Ales stenar var vi så många så att vi inte kunde se stenarna såvida vi inte armbågade oss fram till stenarna. Lägg därtill kor som idisslade fundersamt allt medan vi ylade 'Ställ dig där, Bengt, bredvid den stora stenen! Och le!' allt medan vi knäppte med kamerorna och försökte att inte få med resten av turisterna som stod och log vid samma sten.

Natten tillbringade vi på en fotbollsplan. Helt ok,men på morgonen blev fotbollsplanen parkering igen. Det gällde att vara snabb med uppvaknandet, kaffet, besöket i duschen och sedan ge sig ut på vägarna igen för att förpesta tillvaron för de boende som var tvungna att ge sig iväg till jobben så att de kunde vara trötta på oss turister även på arbetstid.


Det bästa var trappstegen i borgen som jag just nu inte minns namnet på. De var så jobbiga att ta sig uppför så att jag funderade ett tag på att bosätta mig i borgen och kanske bli borgspöke. Skälet till att de var så jobbiga var för att göra det svårt för fienden att ta sig upp. 
Sedan vet jag inte om det är min fantasi, eller för mycket ivrigt Asterixläsande, men jag fick för mig att de brukade hälla kokande olja på fienden när de väl nästan knatat uppför trapporna.
Friterat och klart så att säga.
Hm.
Jag undrar om det var så. Det kan det ju inte ha varit. Får nog ta en sväng dit igen. I värsta turistruschen.

söndag 25 januari 2015

Jag dör hellre än går på toaletten.

Jomen, du... Grejen är att hon har varit ihop med toyboyen i ett år. Och vill fortfarande inte visa att hon har läsglasögon... 
Och då så satt vi här och pratade förut om vad vi människor inte vill visa, så där i början när man mött sin själs älskade. Som att gå på toaletten.
I början av en relation så har man absolut inte några behov alls när det kommer till nummer två, eller hur?
Det finns inte på kartan att man skulle gå in och på något sätt kännas vid att man har den kroppsliga funktionen.

En vän sa en gång 'Jag exploderar hellre än går på toaletten!'
Skit samma (no pun intended) men man håller sig tills man kan gå i avskildhet.

Inte heller släpper man sig. Eller rapar. Skulle det hända ber man om ursäkt på ett fnissande sätt. Tills man går ut och dricker öl tillsammans och då bräker ut i ett fullständigt burpande, jo, jag vet, det beror på hur mycket öl man druckit, i mitt fall, nästan inga alls...
Det kanske är därför många kvinnor dricker vin istället? Jag kan inte med vin, men när jag tänker på det så är det inte många som verkar behöva undfägna sitt sällskap med ljudliga ljud.
Whiskey går bra däremot men då har man bieffekten av att på ingen tid alls går man som en schackhäst och lutar sig mot hus, vilket kan få den tilltänkta parten att kanske skygga undan lite.

Och sedan tänker jag på i De laglösas by, hon som aldrig lät sin pojkvän se henne utan smink. Kom han innan hon var färdig fick han vackert vända på klacken och sitta i bilen och vänta.
Vi ungar kunde inte begripa det. Jag kan det inte riktigt fortfarande. Och någonstans så undrar jag hur det gick, höll de ihop och flyttade ihop, så torde han ju någon gång ha fått se den osminkade sanningen?

Jo, jag vet, en del vill ha ansiktet på när de går till affären eller soptunnan. Jag beundrar det. Jag är lite för lat för att orka med mascara om jag inte ska ut med vänner, lägg därtill en träffsäkerhet med mascaraborsten som får mig att se ut som en förskräckt tvättbjörn innan jag är färdig.
Det går åt många tops innan jag avlägsnat svarta fläckar från näsan och runt ögonen. Ibland, utan att ens försöka har jag lyckats sminka håret med.
Fråga mig inte hur. 
Jag antar att man måste ha en naturlig begåvning för det.


lördag 24 januari 2015

Ta på dig glasögonen!

En sak till: Medelåldershjältinnans barn får huvudlöss. Och hon funderar på om hon ska kunna berätta för toyboyen att det finns löss i hemmet... Så berättar hon det, via sms (givetvis) och han deklarerar stolt och skämtsamt att han googlat att löss inte biter på testosteron.
(plats för skratt)

Så kommer toyboyen och innan de umgås så tas lösskammen fram för att kamma varandra men då får hjältinnan problem. Kan hon ta på sig läsglasögonen för at se de små uschlingarna när hon kammar hans givetvis tjocka hår?
Klart hon inte kan. Vem som helst annars skulle väl ta på sig glasögonen för att se om ens favoritman har löss men inte hon. Så hon kammar lite planlöst.
Jag antar att det ska vara charmigt och ett litet ojsanhoppsanåldersrelaterat problem som ska få mig att le muntert.
I stället mumlar jag 'Men ta på dig glasögonen, människa! Ska du låta toyboyen traska omkring med en miljon små gnetter i huvudet för att du vill se bra ut? Hur bra kommer det att se ut?'

Jag skulle bli göööörförbannad om jag vore toyboyen och kom hem med hundratrettio små löss i huvudet för att min flickvän inte kan med att ta på sig glasögonen.
Nästa morgon får han dessutom en skål med müsli full med små insekter. När han reser sig och kommer åt gardinen så blir det fullt pådrag av små blomsterflugor som svärmar fram.
Men hav mod! Hjältinnan har städerska. Så när hjältinnan kommer hem efter att ha suttit på Starbucks och försökt jobba (men givetvis inte kan det för toyboyen har ju som sagt inte svarat på smsen) så luktar hela huset malkulor.

Jag antar att det är en komisk höjdpunkt. Själv tänker jag 'Ja, är det inte det ena så är det det andra...'
Fast när jag läser vad jag skrivit här nu så tycker jag att det är lite roligt. 

Mycket roligare på svenska än på engelska. Kanske jag ska översätta hela boken? Samt ändra på handlingen lite. Så att hon ringer.  
Samt kasta in lite elefanter i handlingen. En rosa tiger, kanske. 
Sån't som kan få folk att undra över hur det ska gå... 

Efter femtio slutar man att leva.

Jag sitter här och upptäcker att jag har börjat dras med ett samvete.
Jag har läst (och läser) tre böcker nu som får mig på morrhumör och så tänker jag 'Men de har i alla fall skrivit en bok, det är mer än de flesta, mig själv inkluderad har gjort...' och så tänker jag att jag kan inte såga dem. Författare har också känslor. Men så tänker jag, men de har trots allt gett ut dem? Och så rynkar jag pannan så att jag ser ut som ett gammaldags filsystem för papper.

Sedan tänker jag att jag kan skriva om böckerna utan att tala om vilka böcker de är. Samvetet funderar och nickar och håller med. Så det gör vi.

Först läser jag en bok som är som får mig att känna att boken klappar mig mentalt på huvudet och gärna vill sitta i knät. Varenda känsla är övertydlig och det beskrivs i ord och bokstäver hur det är och varför det är och huruvida det är. Jag orkar ungefär tjugofem sidor innan jag morrar 'Det ska fan sitta här och läsa jolmig bok!'

Nästa bok får mig att få känslan 'Nuskavitrivashärochhadetlitesmåmysigt'.
Jag tycker inte om det. Det handlar om äldre människor som är charmiga och precis som du eller jag, mänskliga alltså. Och jag blir lite trött och tänker att det där vet jag redan. Äldre människor är inte något annat märkligt folkslag. Äldre människor är bara folk med lite mer år på nacken och rynkor på framsidan. Och jag örk int' med när det ska vara för trivsamt. Eller ibland gör jag det, men inte i det här fallet.

Sedan läser jag en tredje bok och i en recension står det 'Who knew middle age could be so eventful?'
Ja. Who knew, liksom? När man fyllt femtio så slutar man väl att leva och sitter hemma och viftar med tårna? Det trodde vi väl allihop? 

Nu är det bara som så att jag tycker inte att det är så 'eventful' i den här damens liv,  hon irriterar mig genom att vara helt uppe i 'varför skickar inte toy boyen ett sms tillbaka till mig?'  och får mig att morra 'Men ring upp honom i stället då?!' och hennes vänner är kämpehurtiga (men ack så framgångsrika) och en av dem är upptagen med att försöka skapa en ny internetdatingprofil som hon vill att hennes ex ska ragga på. För att ge igen. 
Här skakar jag på huvudet men jag är inte ett dugg förvånad över att några sidor längre fram så har hennes ex (hör och häpna!) faktiskt tagit kontakt med den här fakeprofilen.
Givetvis har han gjort det, muttrar grinchen i mig. 

När jag lämnade hjältinnan i medelåldern sitter hon på golvet och har tagit hand om två magsjuka barn och fått magsjuka själv. Jag känner mig lite yr och svagsint jag med.

onsdag 21 januari 2015

Jag tror att jag är trött på dem.

Jag har upptäckt att jag är trött på Diane i Stephen Boots böcker. Och på Ben.
Det känns lite tråkigt för jag brukar gilla Booths böcker men nu, i den senaste så tänkte jag flera gånger 'Här kommer Diane igen. Lika socialt oförmögen att umgås med folk. Och bitter. Och arg. Jaha.'
Och Ben har ju sina problem som onekligen är stora just nu, men någonstans så tar det inte tag i mig. Jag hör Lundells 'Ja, visst är det jävligt och visst är det svårt' utan tillägget 'men vi går mot bättre tider.' eller hur det nu går i sången.

Sedan är det så mycket naturskildringar så att jag börjar undra om vi allihop har glömt bort att det är en deckare vi läser. Jag upptäcker att jag faktiskt har en gräns för hur mycket jag vill veta om översvämningar eller ljunghedar eller berg.

Så det känns lite så där småtråkigt, ungefär som folk man upptäcker att man inte har så mycket gemensamt med längre. 

Jag tänkte härom dagen på att det finns så mycket folk jag känner som inte finns. Jag menar, oräkneliga är de som jag har mött i böcker, en del som jag följt troget genom åren och uppriktigt blir lite sorgsen över när de helt plötsligt ska upphöra att finnas, som Rebus när han gick i pension.
Det uppskattade jag inte alls, det var ju min skotska polare som skulle hålla på att vara lite vrensk och omöjlig. Senare har ju Rebus återuppstått igen och det kändes skönt att få titta till honom lite och se hur det är med honom.

Inte bara personer, hobbitar, troll, katter och hundar som inte finns känner jag väl. Jag vet precis hur de ser ut och jag vet nästan hur det doftar hemma hos dem också.

Eller stryk nästan, jag gör det.

Men Ben och Diane... Nja, jag vete fan, kanske tittar jag till dem igen, men då önskar jag att Diane har kommit någonstans och inte bara är som en tråkig version av Lilla My och att Ben har kommit över det han behöver komma över och att det inte blir naturskildringar som får mig att gäspa käkarna ur led.

Jag tror att det beror på hur saker skrivs, egentligen, jag menar, tänk Björn Larsson som fick mig att läsa om segling i Den keltiska ringen. Bara för att det är så bra och så livligt och för att det känns som jag är med.

Men när någon beskriver naturskildringar för mig så att det känns som att någon ritat en kaka och sedan bjuder mig på den till fikat, så blir det inte samma sak. Hur väl den än är ritad.

Hur som haver, vi fortsätter lite senare, jag ska nu kasta mig in i köket för att utöva kulinariska experiment. Tänk vita bönor i tomatsås och någon slags chiliveggiekorv som enligt paketet lovar att den ska vara 'kryddig'.
Kryddig är inte ordet jag skulle välja, men den stillar hunger. Och chiliflingor att ösa på har jag.



söndag 18 januari 2015

Vem är 'du'?

Jag tumblrar lite. Eller inte riktigt men jag har kommit så pass långt att jag fixat en header och en liten ikon. Bara det!
Nu väntar jag på inspirationen som vanligt som är någonstans i Kuala Lumpur om jag förstår det rätt. Eller i Appalacherna. Något sån't.

Förut tänkte jag på det här med 'du'. Som du har märkt ity du är en plikttrogen läsare som stavar dig igenom varje ord så kanske du har undrat ibland vem den här 'du' är som jag ofta riktar mig till.
Jag har ingen aning, men jag vet att redan i späd ålder så skrev jag till 'du' i min dagbok när jag berättade saker.

En sådan sak är när min bästis och jag rymde hemifrån, vad var vi? Kanske tio, elva och vi tog cyklarna och brände iväg.

4½ mil hemifrån.
Bara sådär.

Varför vi rymde? Jo, men det är ju självklart, varje unge med självaktning måste rymma hemifrån någon gång, hade jag sagt om du hade frågat mig.
Jag hade ju läst Huckleberry Finn och Bombi Bitt och en hel del andra böcker med barn som gjorde saker de inte fick.
Självklart var jag inspirerad och självklart fick jag min bästis lika inspirerad.

Vi kavade på, tog det lugnt, stannade vid bondgårdar och klappade kor och när mörkret började falla var vi i stan jag bor nu, här gick vi in på köpcentrumet och köpte upp oss på serietidningar och godis.
Sedan cyklade vi vidare och befann oss snart i en annan liten stad där vi helt sonika gick in i en källare och läste och åt godis.

Hur det än var så blev det lite enahanda så vi cyklade tillbaka hit och gick in på ett sjukhem där vi bad att få låna telefonen och ringde bästisens far och bad honom komma och hämta oss.
Vi hade rymt färdigt, tyckte vi.
Det tyckte bästisens fader också. För att inte tala om sköterskorna, varav en utbrast (allt noga nerskrivet av mig till 'du') 'Om det var mina ungar skulle jag låsa in dem!' eller något sån't.
Vilket fick mig att argt skriva till 'du' att 'Men det var vi ju inte! Och hon sa det så vi hörde det!' samt lite andra kraftuttryck...

Nåväl, hem kom vi igen och min far skakade på huvudet,  bästisens föräldrar skakade på huvudet och på det stora hela var det ett väldigt huvudskakande överallt.

Fast inte hos mig och bästisen. Det var ett av våra bästa äventyr!

Jag läste den här dagboksanteckningen om vårt rymmartilltag och det får mig fortfarande att le och tänka på att ibland hade faktiskt mina vänners föräldrar kanske rätt när de ansåg att jag hade ett dåligt inflytande.
Men det är inte alltid det sämsta...

lördag 10 januari 2015

Det är en djävla värld.

...satt just som en karikatyr av mig själv och vrålade 'kom igen, jävla inspiration, I haven't got all day!'
Det är inte jag själv som kommit på det uttrycket, givetvis, men det är talande, man vill skriva något men det där underbara tillfället när det blir helt tomt i huvudet och man bara skriver vägrar att infinna sig.
Kanske inte så konstigt, igår var jag vrång och trött och sur och förbannad, jag tänkte att det är en djävla värld vi lever i och varför och hur och vad fa-aan!?

Idag känns det fortfarande som att; ja, det är på många sätt en djävla värld samtidigt som det är en underbar också. Yin och yang och fanatiker och folk med vett och förnuft.
Allt blandas i en smältdegel och det bubblar och kokar och rinner över.

Och sedan kommer reaktionerna på saker som händer och man läser och man förundras och förbistras och tänker hur i helvete blir folk till en flock av får som hejar på varandra och envist bara ser grandet i andras ögon allt medan de absolut icke ser bjälken i sina egna?

Man blir kanske rentav lite rädd när man tänker på att sådana människor faktiskt finns, folk med så fördomsfulla åsikter, som slår sig själva för bröstet allt medan de utropar sin egen åsikt som den enda rätta. Allt medan de njutningsfullt nästan vältrar sig i eländet som hänt allt medan de inte ger en enda tanke till de människor som berördes direkt.

Det är en djävla värld. Men, det finns godhet. Och det finns människor som inte skriar som åsnor. Jag håller på dem.

onsdag 7 januari 2015

Inte ett enda ord.

Som du ser håller jag fast vid principen om 'inte en rad till'.
Vi låtsas därför att det här bara är ord utan rader.
Jag tänkte på den här boken igen och så tänkte jag på det här med att rekommendera böcker till andra, det är fan så vanskligt (som jag skrev i en kommentar, nåväl 'fan' skrev jag inte, men jag kom just ihåg nyårslöftet jag inte gav; att svära tillräckligt varje dag...) för varje bok talar ju till varje ny människa på sitt sätt.
Det är precis som att prata med någon, jag menar, hur många gånger har man inte trott att man är fullt förstådd och sedan visar det sig att motparten man pratar med har hört något helt annat? (jo, jag vet, vi har pratat om det här tidigare och som föregående gånger, enda slutledningen är ju att det vore enklare att bara hålla tyst. Men då bleve det ju så tyst. Så det kan man ju inte. Kanske signalera med flaggor? Men då finns det ändå någon som ska förstå flaggviftningen på precis rätt sätt och innan man vet ordet av har man skapat en skärmytsling p g a att man viftat med flaggorna lite vårdslöst och sedan är det klippt.)

Var var vi? Jo, boken och att rekommendera böcker. Det är precis som med musik. Man ska inte rekommendera något kanske? Eller kanske rekommendera sig själv i ett brev nu vid den här årstiden, någonstans till där det är vår? Ingen dum idé, eller hur?

Hm. Raskt tillbaka till boken, jag läste att en del tycker att den är deprimerande.
Jag kan förstå det, men samtidigt tycker jag tvärtom. Det är tungt ibland att leva och det är tungt att försöka förstå andra människor, samt inte minst, sig själv. Och en del människor är det tyngre för och en del är det lättare.
En del seglar rentav på räkmackor genom livet. Har jag hört.

Vad jag tycker om är den här eftertänksamma stilen i boken, när jag läste den så kunde jag se händelserna så klart och så tydligt. En del böcker är bättre på det än andra. Det var ett tag som jag tänkte att den här boken skulle göra sig som film, men så tänkte jag att jag skulle inte vilja se den ändå, jag har mina personer klara och färdiga i mitt sinne och att se någon annans föreställning av skeenden och människor skulle inte bli samma sak.

En annan sak som boken gör är att ta upp hur barn ofta försöker skydda sina föräldrar, du vet, det finns nog inga som är så lojala som barn. Och när de känner att de vuxna de har omkring sig, som betyder mycket, inte klarar av att vara så vuxna, då stiger barnen in och försöker.
Det är så väl beskrivet i den här boken. 

Och det finns humor i den med. Precis som i livet.

Så....Nu sitter jag här och tänker att jag precis har rekommenderat den igen.
Men utan att skriva en enda rad om det. Bara ord. 
I nästa blogg tänker jag mig att jag inte ska skriva ett enda ord. 
Yep, bara rader....

tisdag 6 januari 2015

Jag behöver inte skriva en enda rad mer.

...har varit offline från en reguljär dator så länge att jag inte för mitt liv kan begripa hur jag skriver kommentarer på andras bloggar. Antar att det är ett hälsotecken eller ett tecken på begynnande senilitet. Eller selektivt borttagande av kunskaper som min hjärna anser att jag inte ska rådbråka mitt intellekt med.
Troligen en kombination av allt det där, allt medan min hjärna definitivt anser att jag ska hålla reda på triviala saker som att då och då undra varför det är en dromedar på Camel-paketen eller varför folk nödvändigtvis ska köpa kläder så att de ser ut som alla andra, ibland tänker jag att om det fanns en kameleont-utstyrsel skulle folk köpa det.

Men! Vad jag tänkte göra var att ge dig en best of-lista.
Det gick givetvis åt helvete så fort jag satte mig ner här för jag har just läst en bok som är så bra, så bra, så bra, så bra så att jag nästan blir lite kär i boken och du vet den är så bra så att när jag motvilligt läst sista sidan så tänker jag när blickarna faller på boken att nu får jag inte träffa dem mer.
Fan också! Liksom.

Den handlar om James och Byron och två sekunder som kan förändra människors liv. Och den är skriven med sådan finess att man, om man är som jag tänker att egentligen är det helt onödigt att man själv någonsin igen försöker skriva en rad till. Man är slagen och besegrad och man ser och känner ända in i hjärteroten att det är så här det är när det är som bäst, det är så här en människa skriver som har empati inympat i varje del av sin själ, det är så här en människa skriver som verkligen ser människor och det är så här det ska skrivas.

Så, om du inte gör något annat. Läs den. Två sekunder av Byron Hemmings liv.
Och jag tror att du kommer att tycka om den. På engelska heter den Perfect.

Sedan när du läst den kan du läsa om Harold Fry. 

Och sedan kan vi kollektivt ägna oss åt att samla mossa i någon skog eller odla rosor eller förgätmigej ett tag medan vi tänker. Och ler och funderar på hur det gick sedan för James och Byron och alla de andra och Harold.

För Harolds del så kan man läsa fortsättningen, sett från Queenies perspektiv.
Jag har inte gjort det. Än. Men när jag gjort det så kan jag troligen lägga ner pennan igen för ett tag.