tisdag 2 juni 2015

Man undrar hur de står ut med en.

Ibland undrar jag hur de står ut.
En 'icke-konversation' jag hade med Fimpen i veckan var när hon hörde av sig via datorn och jag deklarerade att jag precis kommit till datorn för att stänga av den och att jag nu ämnade se på tv och jag föreslog att vi kunde prata nästa dag eller så.
Nästa dag kom och först på kvällen insåg jag att det var nästa dag.

När jag kom hem idag hade Witchen ringt. Jag ringde upp och sade i samma ton som Lurch i Familjen Adams: Du hade ringt. Var det något särskilt?'
'Nej, jag ville bara höra hur det var.' sa hon.
'Jag gillar inte småprat, vet du' sa den genomsociala Ulvstrumpa.
'Det var mest att jag ville höra din röst.' sa Witchen.
'Jag är inte mycket för sån't.' sa jag.
'Nej, jag vet.' sa hon.

Det är vid sådana här tillfällen det står utom allt rimligt tvivel jag är introvert.
Troligen så introvert att det är ett under att jag någon gång kommunicerar med folk på 'gammalt vanligt sätt'.

Det är också ganska svårt att förklara att när jag till exempel varit ute och rört mig bland folk och umgåtts och sett och hört och känt, så är det bästa som finns, för mig, att komma hem och umgås med mig själv.

Det är inte ohövlighet som gör att jag inte hör av mig till folk, det ligger helt enkelt inte för mig, jag är sedan barnsben en ensamvarg,  höll jag på att skriva, men det stämmer inte.
Jag har läst mina gamla dagböcker från skoltiden, i högstadiet var jag högst social, jag umgicks med folk hela tiden, spelade volleyboll och dansade jazzbalett och gick ut och dansade, jag sa högt för mig själv när jag läste 'Hur fan orkade jag?!' och jag har ingen aning.
Men jag minns också att jag var själv ganska mycket, jag läste, skrev och traskade omkring för mig själv. Och jag sitter här nu och funderar hur det gick ihop, tills jag har förklaringen som får mig att le smått okynnigt...
Att inte gå i skolan mer än när jag själv tyckte mig ha någon användning för det gav mig dagarna fria för ensamhetsströvtåg.

Numera är jag lika social som en grävling i ett gryt som blir väckt av någon.
Jag gillar folk, det är inte det, eller nej, jag gillar en del människor. Inte speciellt många, men jag gillar mina vänner högt och rent. 
Men jag tror, i och med att jag fick panikångest så har jag varit tvungen att lära mig att ransonera. Kraften tar slut annars och det blir som ett batteri på urladdning när jag varit för mycket ute i världen bland folk.
Jag tror att en del av 'felet' (om man vill se det som fel, men jag tror inte att jag gör det...) är att jag är så uppmärksam på vad som händer omkring mig, hur folk är, vad de gör, hur de ser ut, hur det låter omkring mig och hur det ser ut.
En av de bästa saker jag vet är att titta på folk. Antagligen om jag har en bra dag skulle du kunna sätta mig någonstans på en bänk och jag skulle sitta där och vara nöjd med att titta på människor, på stadsbilden eller naturen.
Sedan när du kommer för att hämta mig några timmar senare är jag trött.
Ungefär lika trött som om jag sprungit ett maratonlopp baklänges med en känguru i armarna. Det är då jag behöver 'mig-själv-tid.'

På ett sätt är internet helt jävla fenomenalt. Jag är social, på mina villkor och på den tid jag väljer själv. Jag gillar att skämta med folk, gnabbas och diskutera.
Här kan jag göra det. Så mycket jag vill.
Utan alla andra intryck samtidigt.
Jag fokuserar helt på vad jag gör, även om jag ibland är lika förvirrad som baby i en topless bar, typ 'Nu har jag tjugosjutton fönster öppna, var var jag någonstans?' Men det är en helt annan sak.
Det är ingen som står bredvid mig i något klädestyg jag vill titta på eller någon som borrar i nästa vägg.
Det är magnifikt och underbart. 

Hm, var var vi? Jo, man undrar hur de står ut med en... Vännerna. Men att de gör det, det är guld värt. Även för en Grinch.

10 kommentarer:

Lippe sa...

Jag börjar också bli mer och mera så! Fast jag älskar ju att ha en massa folk omkring mig egentligen.
Tror det har med smärta att göra, när jag är bland folk så vill jag inte att det ska synas hur ont jag har utan jag bara kör på tills jag passerat gränsen med råge och sedan är det vila som gäller. Det tar också mentalt att hålla skenet uppe och då drar jag mig för det mer och mer. Nu för tiden är det bara läkarbesök som motiverar mig att ta mig ut ur grytet.
Men jag drömmer om att bli så att jag klarar det igen!
Internet är min räddning för där är jag med på lika villkor!

Shirouz sa...

Hej Lippe,
Ja, förr i världen älskade jag också tydligen att ha folk omkring mig, nu när jag sitter här så minns jag ju också ett ex och jag som jämt hade stora fester med folk, jag trivdes som laxen i forsen med det.
Man vill ju inte det, att smärtan ska synas, man vill ju faktiskt kunna vara som alla andra och inte låta det stoppa en. Men det gör det. Jag har ibland gjort misstaget att jag gett mig ut när allt innan blivit fel, t ex jag har inte sovit väl, jag har varit stressad och sedan blir det helt enkelt inte bra när jag ger mig ut för att umgås. De stunderna kan jag bli så jävla frustrerad. Å andra sidan så vet jag ju också vad jag måste göra för att fungera någotsånär och har jag gjort det fungerar det i allmänhet. Men sedan är batteriet slut för ett bra tag. Då blir jag eremit i grottan.

Och, det där är en dröm jag håller tummarna för att du ska få uppfylld!
Och precis, på nätet är det lika villkor som gäller. Samt möjligheten att kunna dra sig tillbaka när det behövs. Nätet är underbart på det sättet :)

Baronessan sa...

Du tror att du är ensam om det där va? Glöm det. Jag förundras över mina vänner. Att dom inte glömmer bort att jag finns. Förmodligen tillför vi något när vi släpps ut bland folk. Eller så tycker dom bara synd om oss. Jag har inte kommit så långt så jag snäser av folk i telefonen, men dom flesta vet hur jag är så dom messar istället. Däremot var jag inte social i unga år för jag var så jävla blyg. Jag är nog mer social idag, Fast bara vid korta intensiva tillfällen. Förresten är det ont om eremiter så jag tycker att vi har en berättigad plats i den mänskliga kedjan.

Anonym sa...

Vänner vill bara ha lite omtanke, that´s all. På en bonad i huset vi har står snirkligt broderat "Ett vänligt ord sagt i rättan tid, det mäktar mycket i livets strid". Det var Viktor Rydberg som skrev det. Gulligt, ja men sant också. /Fimpen

Shirouz sa...

Hej Baronessan,
bra fråga, jag funderade på om jag tror att jag är ensam om det, jo, det känns så ibland, i alla fall i min bekantskapskrets, därför är det skönt att höra om andra. :)
Det är samma med mig, jag kan vara social men bara för ett tag, sedan vill jag vara ifred. Och det är nog så, något tillför vi nog, annars skulle vi bli eremiter på riktigt. Jag tänker också som så, just att kunna leva 'eremitiskt' för att man vet att man har mänsklig kontakt att falla tillbaka på är lättare, det är en helt annan sak när det inte är självvalt. Men det är skönt att vara ensam, det är skönt med mänsklig kontakt också. Ibland :)

Shirouz sa...

Hej Fimpen,
jo, visst är det så. Jag har ju 'attacker' av omtänksamhet men ibland som du vet är jag i min grotta :)

Ursula sa...

Kära Shirouz, vi är så lika så det är kusligt! Känner igen mig i allt du skriver här, bortsett från att jag aldrig var särskilt social utom några timmar i taget (sedan måste jag samla krafter i lugn och ro). Och vet du vad? Du skriver så himla bra så du väcker MIN lust att skriva!
(Om det finns stavfel i det jag skrivit så beror det på min astigmatism, som resulterar i att jag ofta skriver tecknet bredvid ellef ovznför/under det tecken jag VILL skriva).

Shirouz sa...

Hej Urusla, ja, då vet du precis hur det är. :) Det är svårt att förklara för folk som är sociala hela tiden att själv måste man få komma bort och ladda batterierna ifred, likaså är jag sådan att jag tycker om att vara själv, det kan gå dagar utan att jag pratar med någon annan än katterna och blommorna men jag upplever det inte som att jag är ensam. Och tack så mycket för de vänliga orden, det gör mig glad och ännu gladare att du kommer tillbaka och skriver igen, du har ordens gåva, jag ser här att du har uppdaterat så jag ska ta och läsa där sedan tänker jag. :)

Ursula sa...

Hej igen, kära Shirouz! Läst här om igen, och den här gången kom jag på en sak som nog bidrar till att man blir "umgängestrött" (i a f jag): jag är så dålig på att halvlyssna. När jag pratar med någon så lyssnar jag på vartenda ord, och tar in vad som sägs, och det kan bli ganska jobbigt efter ett tag.
En annan sak som jag kommit på, efter min förra kommentar, är ett knep att varva ner genom att tänka på mina pantersniglar - det har en väldigt nedvarvande effekt! Nu är ju pantersniglar ett ganska udda intresse, och inte alla förunnat, men alla har väl nånting som lugnar deras tankar.
Annars får de väl skaffa guldfiskar, eller nåt... ��

Shirouz sa...

Hej Ursula,
åh, jag med! Samt att jag tittar på kroppspråket om jag har personen framför mig, jag blir som ett urladdat batteri efter umgänge och vill bara vara ifred med mina tankar och mig själv, liksom sortera allting i min hjärna.
Pantersniglar låter som ett bra recept, jag brukar roa mig med att gå igenom städer jag besökt i bokstavsordning eller träd eller blommor. Det fungerar så länge jag inte börjar fundera på vad som hände i städerna eller var jag såg det finaste trädet osv... :)