tisdag 2 juni 2015

Antropolog Ulvstrumpa tittar på småpratare.

Du vet, det är i sådana stunder som jag känner en djup samhörighet med Sheldon i Big bang.
Vilka stunder? säger du.

Jo, de här stunderna när folk småpratar. Jag känner mig som en antropolog som kommit i närkamp med ett exotiskt folkslag.
Jag förstår själva mekanismen, att det skapar ett slags band mellan människor medan de småpratar om vädret, barnen, gardinerna, modet eller vilka kakor de ska baka.
Jag förstår att det utlöser någon slags form av välbefinnande hos stammedlemmarna.

Dock inte för mig. Jag vrider mig inombords och jag hummar och jag undrar hur fort jag kan ta mig därifrån.
En sak jag lärt mig är att man ska ställa frågor, då kan folk sköta konversationen i stort sett helt på egen hand.
Det är skönt och en lisa för mig när allt jag behöver göra är att humma, kasta in en fråga och lyssna.
Lyssna är jag bra på.

Och att prata om saker som jag finner intressanta. De sakerna är småprat för mig, när jag frågar min vän om det är som så att det finns en trygghet i att leva i kaos. Eller när jag tänkt på hur märkligt det är att det alltid blir stopp i avloppet precis när man inte har lust att göra rent i detsamma.
Vilket är aldrig. I och för sig.
Jag menar, ingen vettig människa vaknar väl och känner 'Idag kan jag knappt bärga mig förrän jag ligger på knä och får rensa ur golvbrunnen!'

Eller att jag funderat på varför alla ler så falskt i tidningarna, det enda som uppnås är att de ser ut som apor som visar tänderna. Fast aporna gör det ju för att de är rädda. 
I och för sig, jag vet ju svaret på det, men det är ju inte bara jag som lägger märke till leenden som aldrig når ögonen, eller hur?
Då blir det inte den avsedda reaktionen ändå.

Så, visst, det är en slags småprat jag ägnar mig åt också. Grejen är väl att jag hört otaliga gånger att mitt ansikte är som en öppen bok, är jag inte intresserad så är det enda som fattas att jag står som en tioåring och kasar med skon på andra benet allt medan jag vrider mig runt för att titta vad som finns bakom nästa hörn. Och sedan springer iväg.

Jag kanske gör det en dag. Vem vet? Ingenting förvånar mig när det kommer till mig själv. Höll jag på att skriva. Och skrev. Fast det är inte sant. Det går inte en dag utan att jag förvånas. Det är ganska trevligt. Och ibland otrevligt.

Men aldrig tråkigt.

2 kommentarer:

Baronessan sa...

Det går inte en dag utan att jag förundras över hur människor låtsasler, låtsasälskar och låtsaslyssnar för att sedan spy galla över den de nyss lyssnat på. Själv har jag ett uselt pokerface och smiter gärna iväg. Särskilt om det är en flock som småpratar.

Shirouz sa...

Hej Baronessan,
precis! Det är ganska ofantastiskt hur det är, en del fejkar ett intresse och sedan vet man när man går därifrån att de inte hört någonting ändå. Jag har inget pokerface jag heller och flockar är det värsta jag vet. Lägg därtill ämnen som får mig att vilja gäspa stort så vantrivs jag och ursäktar mig snabbt.