onsdag 20 maj 2015

Brev till bäste vännen.

Jomendu, det är bara jag. Igen.

Jag tänkte som så att jag ska inte skämma bort dig med att skriva för ofta. Jag vill inte vara skuld till att du försummar hus och hem och blommor och trädgårdar, husdjur och ladugårdsdjur för att du sitter här och läser.
Åh nej.
Jag tycker om att tänka på att du är sysselsatt med dina dagliga sysslor medan jag inte gör ett skapandes grand. Ok, jag har skapat lite, jag har lagt mig i vänners liv, dock inte utan att de först bett mig att lägga mig där. 
Saken är ju den att det är alltid mycket enklare att leva andras liv, eller inte leva men komma med goda råd. Står man på avstånd är det väl inget svårt att veta bäst?
Det är först när man står till anklarna i någon dypöl själv och någon står vid strandkanten och hejar på en som man inser skillnaden.

Sedan har jag umgåtts med tankar. Herreminje så kreativ jag har varit. Jag har tänkt mig att jag ska sy ett lapptäcke, jag har tänkt mig att ta upp kalligrafi igen (jag var förbannat duktig på det, kom jag på härom dagen, när en kalligrafi-bok hoppade ur bokhyllan och nästan slog till mig i förbifarten. Och så skoj det var. Och så fint det var. Det ska jag göra. Någon dag. När jag tar mig tid.)

Jag läser också. Just nu en bok med långa meningar, en sådan där bok som du ibland måste läsa meningarna högt bara för att de ska sjunka in. Lite som Shakespeares pjäser, kommer du fel in i de raderna så stämmer det inte, men kommer du in i rytmen av orden så är det som att läsa musik. Jäklar, vad bra!
Där ligger alla vi bloggare i lä. Kan man säga. Och sades.

Våren bekommer mig inte så mycket. Jag tycker om lite regn och rusk och stormar. Solen är helt okay men inte livsviktig. Jag är inte en sån där 'tjo, vad det solar ute, nu måste jag springa ut i skogen och vara livskraftig!'
Jag vill ha lite regntunga skyar och lite lugn och ro. Ingen grillrök eller någon som kastar frisbee på mig. Badar jag ska det vara folktomt. Jag vill ha en sjö för mig själv. Eller ett hav. Men det kanske är lite för mycket att be om? Å andra sidan, varför inte?

Jo, du, skälet till att jag kom hit, var att jag också tänkt på en massa saker, en var det där programmet med en bonde som hade problem med huruvida han skulle sluta vara bonde hos sina morbröder, eller slita på.
Det kom en grupp på 50 främlingar som följde honom som små rara ankungar överallt, pratade med morbröderna och pratade med bondens mor och bondens käresta.
Grejen var att de skulle komma med ett beslut till honom, eller inte ett beslut, mer kanske en vägledning.

Så de pratar med bondens mor, hon hade skiljt sig från maken när bonden var barn, i nio år bodde de hos morbröderna och hon tyckte att de hade en skuld att betala tillbaka. Nu hade bonden arbetat för morbröderna i fem år, för minimilön och långa dagar, men fortfarande tyckte modern att det fanns en skuld...

Det fick mig att tänka på 'sins of the father' du vet?
Ungefär som att har en generation fuckat upp så ska generationerna efter det också sota för det.
Jag tror det är vanligare än man tror. Och helt fel. Om du frågar mig. Frågan är väl när man betalt tillbaka en skuld och om skulden egentligen finns. Ställer man upp för någon så får man i gengäld tillbaka något, jag menar, man känner sig ju godhjärtad och det i sig ska väl kanske vara betalning nog. Eller vad tycker du? 

En annan grej som var bra med de här 50 främlingarna som gick med bonden var att de ställde de där obehagliga frågorna... Du vet, de där som man kanske inte ställer själv utan tipptåar omkring av rädsla för att röra upp något. Ibland är det precis vad man behöver, någon som ställer dem. De frågorna man inte vill tänka på men egentligen ganska väl vet vad svaren kommer att vara. De obehagliga svaren som ibland faktiskt betyder att för att man själv ska må bättre måste man avlägsna sig från någon. Och det är ju alltid jobbigt.
Men ibland så jävla värt det. 

Hm, vad tänkte jag på. Jo, på måndag är nästa avsnitt. Det blir intressant.
Konstigt egentligen, så roligt det är att skriva, det är som att prata med sig själv och en bästa vän. 
En vän som inte får en syl i vädret.
Ungefär som i verkliga livet när jag är social och sugen på att prata, alltså.
Hur som haver, jag tänkte att jag slutar här för nu och funderar lite vidare.

6 kommentarer:

Lippe sa...

Har aldrig förstått det där med arvssynd eller vad man ska kalla det. Och gör man någon en tjänst eller hjälper till på något sätt och förväntar sig motprestation kanske man ska uttala det först? Eller skriva kontrakt? Kan nog känna att när jag hjälper någon så är det väl för tillfredsställelsen att se att saker kan ordna sig. Och om de nu gör det med min hjälp så ger det en himla bra känsla.

Goda råd? Det vet man ju hur det är med dom! Ta mina goda råd för jag använder dem iaf inte själv! :)

Shirouz sa...

Hej Lippe,
inte jag heller, jag ser det som ett verktyg för att hålla folk i schack. Och absolut! Antingen hjälper man folk för att de behöver hjälp och tycker att det känns bra, annars vill nog i alla fall jag gärna se det där kontraktet innan och fundera på om jag ska skriva på överhuvudtaget.... :D

Ha!!! Precis, jag är sååå jävla bra på att ge goda råd och vara klok åt andra, men när det kommer till mig själv har jag inga problem med att överse med magkänsla och sunt förnuft.... ;)

Kalle Byx sa...

Kul att läsa dig igen. I full form efter vad det verkar.

Baronessan sa...

Jag har inte fått ett skit gjort för jag har bara suttit här och väntat på att du ska skriva någon gång. Nu när du har gjort det kanske jag kan få ändan ur.

Men stackars bonnjävel! Men vaddå? Ska han arbeta av för att mamma tycker att dom har en skuld? Det låter som att mamma har svårt att skilja sig från sonen. Vilken kanal? Måste kolla.

Shirouz sa...

Hej Kalle Byx,
tack, jodå, så full form som det kan vara :)

Shirouz sa...

Hej Baronessan,
jag får be om ursäkt, jag trodde att min avhållan att blogga skulle ha motsatt effekt :D
Ja, det tänkte jag med! Det var ett program som gick på tvåan, kanske finns på play, men nu kommer jag inte ihåg vad det hette, får se om det dyker upp i minnet igen.