måndag 30 mars 2015

En jävla härlig måndag.

Vilken jävla härlig dag jag har.
Jag lagar till en lunch som är så smaklös och menlös så att om jag satt på en restaurang och blev serverad det här så skulle jag skicka ut det igen.
Eller, nej.
Det skulle jag inte göra.

Jag är lite för menlös för att göra det, jag skulle göra precis som jag gjorde nu, svor och tuggade och tänkte att jag kunde lika gärna anrättat en disktrasa och ätit upp den.

Sedan, mitt i lunchen behöver Asta Katt gå på lådan. Vad är det med det då? frågar du. 
Jo, serru, saken är den att Asta troligen i ett tidigare liv var en kvinna som aldrig gick på toaletten själv. Om man tror på reinkarnation vill säga, eller också är det bara så enkelt som så att hon tycker om att matte står på tå.

Alltså, Asta-alert betyder att jag förväntas tända lampan i badrummet och stå som en ohängd dörrvakt vid toalettdörren och vänta tills hon sprungit tjugo varv över soffan, för att sedan hovsamt avlägsna mig en bit från dörren så att hon kan gå in.

Så gjordes idag också och när jag väl återvände till lunchen hade den kallnat betänkligt. Så inte nog med att jag serverade mig själv disktrasa till lunch, jag fick även tillfälle att avnjuta den ljummen. Det tjänade den inte på.

När jag skulle gå in i vardagsrummet för att dricka mitt kaffe så fick mig något att greppa tag i datorstolen, där det hänger en vit skjorta och en vit top.
När jag släpper stolen kan jag nöjt konstatera att det är kaffefläckar på den vita toppen. Tydligen hade jag varit tvungen att doppa fingertopparna i koppen, något jag inte känt men bevisen var tydliga.

Efter lunch och kaffe så tänkte jag titta på lite gamla kort.
Det tänkte inte skåpet som korten är i.
Någonting har kilat in sig i jalusidörren så jag får inte upp den!
Fem centimeters glipa lyckas jag med innan det säger 'donk!' inne i skåpet!
Jag har lirkat, försökt med attackryckning, bultning på dörr men icke, skåpet vägrar att samarbeta.
Till slut låg jag på golvet och kikade in genom den lilla glipan för att se om jag kunde få tag i något för att på något sätt lyckas att få det som jäklades att åka neråt.
Det kunde jag inte.

Jag har nu rest mig från golvet och är i det närmaste tvärsäker på att det är Murphy själv som ligger därinne och håller emot och flatskrattar.
Så ja, nog är det måndag alltid.

4 kommentarer:

Baronessan sa...

Dagar då man inser att man skulle ha stannat i sängen! Det är ju så roligt att läsa sånt där men inte att uppleva. Sitt still! Håll dig lugn! Invänta en bättre dag! Hur många Murphy finns det? Jag har ju en som bosatt sig här!

Shirouz sa...

Hej Baronessan,
ja, eller hur? Det går ju iofs an när det är småförtretligheter men det är ändå irriterande. Jag gick på bio på eftermiddagen och tillbringade två timmar i Indien, det var ett bra val :)
Jag tror att mängden Murphy är oändlig, det verkar så....

Kalle Byx sa...

Nu ler jag inte mer, nu skrattar jag. Högt.

Shirouz sa...

Hej Kalle Byx,
bra, då blir jag glad :)