onsdag 4 februari 2015

Fröken Ulvstrumpas känsla för snö.

Usch. Det är så vitt, vitt, vitt överallt.
Små traktorer kör i skytteltrafik och det är kallt. 
Jag var inte gjord för snö, tror jag. Visst, i mina yngre dagar frolickade jag omkring som andra barn i snön. Åkte skidor och pulka och slängde snöbollar.
Nu, nej.
Jag var ute för några år sedan, med Kia. På skidor.
Jag fick en helt ny förståelse för Bambi, stående på isen allt medan Stampe skrattar svansen av sig.
Det är inte lätt att balansera med två skidor på fötterna.
Det är inte lätt att ta sig nerför backar.
Eller jo, det är det, om man gör som jag,  helt enkelt faller ihop i ett oprydligt paket och åker på rumpestumpen ner.

Men det ser inte speciellt graciöst ut.
Det är inte lätt att ta sig uppför heller. Man kavar omkring, försöker med plättlagg (? Gör man verkligen det? Eller vad heter det där när man försöker gå som en bredbent ko? Kolagg heter det definitivt inte.)
Det är inte ens enkelt att bara ta sig fram på slätt underlag.
Man halkar och glider och får en ny förståelse för hur smör känner sig när det blir nerkastat i stekpannan. Än slank man dit och än slank man ner i diket.
Jodå.
Finns det ett dike så är jag säkerligen i det.
Så fröken Ulvstrumpas känsla för snö är närmast obefintlig.

4 kommentarer:

Kalle Byx sa...

Min med.

Baronessan sa...

Samma här! Det är en synnerligen onödig företeelse. Jag ser framför mig hur jag ska åka på platten med långa tag i solskenet och med choklad i matsäcken. Men det är ungefär som med alla andra "saltkråkanminnen". Det finns inga såna dagar!

Shirouz sa...

Hej Kalle Byx,
skönt att höra. Det räcker med snö nu.

Shirouz sa...

Hej Baronessan,
åh, de där tankarna har jag med, när det i själva verket blir en kamp för att ta sig fram trettio centimeter och sedan långsamt åka bakåt. Eller vika ner sig i ett prydligt paket mitt i en snödriva. :D