söndag 18 januari 2015

Vem är 'du'?

Jag tumblrar lite. Eller inte riktigt men jag har kommit så pass långt att jag fixat en header och en liten ikon. Bara det!
Nu väntar jag på inspirationen som vanligt som är någonstans i Kuala Lumpur om jag förstår det rätt. Eller i Appalacherna. Något sån't.

Förut tänkte jag på det här med 'du'. Som du har märkt ity du är en plikttrogen läsare som stavar dig igenom varje ord så kanske du har undrat ibland vem den här 'du' är som jag ofta riktar mig till.
Jag har ingen aning, men jag vet att redan i späd ålder så skrev jag till 'du' i min dagbok när jag berättade saker.

En sådan sak är när min bästis och jag rymde hemifrån, vad var vi? Kanske tio, elva och vi tog cyklarna och brände iväg.

4½ mil hemifrån.
Bara sådär.

Varför vi rymde? Jo, men det är ju självklart, varje unge med självaktning måste rymma hemifrån någon gång, hade jag sagt om du hade frågat mig.
Jag hade ju läst Huckleberry Finn och Bombi Bitt och en hel del andra böcker med barn som gjorde saker de inte fick.
Självklart var jag inspirerad och självklart fick jag min bästis lika inspirerad.

Vi kavade på, tog det lugnt, stannade vid bondgårdar och klappade kor och när mörkret började falla var vi i stan jag bor nu, här gick vi in på köpcentrumet och köpte upp oss på serietidningar och godis.
Sedan cyklade vi vidare och befann oss snart i en annan liten stad där vi helt sonika gick in i en källare och läste och åt godis.

Hur det än var så blev det lite enahanda så vi cyklade tillbaka hit och gick in på ett sjukhem där vi bad att få låna telefonen och ringde bästisens far och bad honom komma och hämta oss.
Vi hade rymt färdigt, tyckte vi.
Det tyckte bästisens fader också. För att inte tala om sköterskorna, varav en utbrast (allt noga nerskrivet av mig till 'du') 'Om det var mina ungar skulle jag låsa in dem!' eller något sån't.
Vilket fick mig att argt skriva till 'du' att 'Men det var vi ju inte! Och hon sa det så vi hörde det!' samt lite andra kraftuttryck...

Nåväl, hem kom vi igen och min far skakade på huvudet,  bästisens föräldrar skakade på huvudet och på det stora hela var det ett väldigt huvudskakande överallt.

Fast inte hos mig och bästisen. Det var ett av våra bästa äventyr!

Jag läste den här dagboksanteckningen om vårt rymmartilltag och det får mig fortfarande att le och tänka på att ibland hade faktiskt mina vänners föräldrar kanske rätt när de ansåg att jag hade ett dåligt inflytande.
Men det är inte alltid det sämsta...

9 kommentarer:

Lippe sa...

Dåligt inflytande är inte det sämsta!
Alla ungar med med självaktning rymmer någon gång!
Två sanningar jag lätt tar till mig!

Kalle Byx sa...

Den var visst inte i Kuala Lumpur ändå, inspirationen, för det blev ju bra det här.

Cicki sa...

Varför blir jag inte förvånad....:-)

Cicki sa...

Över rymningen alltså....:-)

Baronessan sa...

Vilket bus 😊 Men ni var ju snälla och ringde till slut. Som om inlåsning skulle hjälpa. Det triggar väl ännu mer till rymning. Föräldrar som låter det vara vid huvudskakningen kanske minns sina egna barnarymningar och ler inom sig.

Shirouz sa...

Hej Lippe,
det är inte det sämsta att kunnat ge två sanningar, jag känner mig glad :)

Shirouz sa...

Hej Kalle Byx,
tack, den måste ha flugit tillbaka och satt sig axeln min för ett tag :)

Shirouz sa...

Hej Cicki,
ja, märkligt att du inte blev det, min far har flertalet gånger sagt att han tycker att det är konstigt att han inte är gråhårig. Och så tittar han på mig. Jag har ingen aning om vad han menar. :D

Shirouz sa...

Hej Baronessan,
ja, jag tycker att det är ett av de bästa busen jag ställde till med.
Ja, precis, hade jag inte fått gå ut så hade jag rymt bra mycket längre nästa gång. Huvudskakningar var min far bra på :D