onsdag 21 januari 2015

Jag tror att jag är trött på dem.

Jag har upptäckt att jag är trött på Diane i Stephen Boots böcker. Och på Ben.
Det känns lite tråkigt för jag brukar gilla Booths böcker men nu, i den senaste så tänkte jag flera gånger 'Här kommer Diane igen. Lika socialt oförmögen att umgås med folk. Och bitter. Och arg. Jaha.'
Och Ben har ju sina problem som onekligen är stora just nu, men någonstans så tar det inte tag i mig. Jag hör Lundells 'Ja, visst är det jävligt och visst är det svårt' utan tillägget 'men vi går mot bättre tider.' eller hur det nu går i sången.

Sedan är det så mycket naturskildringar så att jag börjar undra om vi allihop har glömt bort att det är en deckare vi läser. Jag upptäcker att jag faktiskt har en gräns för hur mycket jag vill veta om översvämningar eller ljunghedar eller berg.

Så det känns lite så där småtråkigt, ungefär som folk man upptäcker att man inte har så mycket gemensamt med längre. 

Jag tänkte härom dagen på att det finns så mycket folk jag känner som inte finns. Jag menar, oräkneliga är de som jag har mött i böcker, en del som jag följt troget genom åren och uppriktigt blir lite sorgsen över när de helt plötsligt ska upphöra att finnas, som Rebus när han gick i pension.
Det uppskattade jag inte alls, det var ju min skotska polare som skulle hålla på att vara lite vrensk och omöjlig. Senare har ju Rebus återuppstått igen och det kändes skönt att få titta till honom lite och se hur det är med honom.

Inte bara personer, hobbitar, troll, katter och hundar som inte finns känner jag väl. Jag vet precis hur de ser ut och jag vet nästan hur det doftar hemma hos dem också.

Eller stryk nästan, jag gör det.

Men Ben och Diane... Nja, jag vete fan, kanske tittar jag till dem igen, men då önskar jag att Diane har kommit någonstans och inte bara är som en tråkig version av Lilla My och att Ben har kommit över det han behöver komma över och att det inte blir naturskildringar som får mig att gäspa käkarna ur led.

Jag tror att det beror på hur saker skrivs, egentligen, jag menar, tänk Björn Larsson som fick mig att läsa om segling i Den keltiska ringen. Bara för att det är så bra och så livligt och för att det känns som jag är med.

Men när någon beskriver naturskildringar för mig så att det känns som att någon ritat en kaka och sedan bjuder mig på den till fikat, så blir det inte samma sak. Hur väl den än är ritad.

Hur som haver, vi fortsätter lite senare, jag ska nu kasta mig in i köket för att utöva kulinariska experiment. Tänk vita bönor i tomatsås och någon slags chiliveggiekorv som enligt paketet lovar att den ska vara 'kryddig'.
Kryddig är inte ordet jag skulle välja, men den stillar hunger. Och chiliflingor att ösa på har jag.



Inga kommentarer: