söndag 25 januari 2015

Jag dör hellre än går på toaletten.

Jomen, du... Grejen är att hon har varit ihop med toyboyen i ett år. Och vill fortfarande inte visa att hon har läsglasögon... 
Och då så satt vi här och pratade förut om vad vi människor inte vill visa, så där i början när man mött sin själs älskade. Som att gå på toaletten.
I början av en relation så har man absolut inte några behov alls när det kommer till nummer två, eller hur?
Det finns inte på kartan att man skulle gå in och på något sätt kännas vid att man har den kroppsliga funktionen.

En vän sa en gång 'Jag exploderar hellre än går på toaletten!'
Skit samma (no pun intended) men man håller sig tills man kan gå i avskildhet.

Inte heller släpper man sig. Eller rapar. Skulle det hända ber man om ursäkt på ett fnissande sätt. Tills man går ut och dricker öl tillsammans och då bräker ut i ett fullständigt burpande, jo, jag vet, det beror på hur mycket öl man druckit, i mitt fall, nästan inga alls...
Det kanske är därför många kvinnor dricker vin istället? Jag kan inte med vin, men när jag tänker på det så är det inte många som verkar behöva undfägna sitt sällskap med ljudliga ljud.
Whiskey går bra däremot men då har man bieffekten av att på ingen tid alls går man som en schackhäst och lutar sig mot hus, vilket kan få den tilltänkta parten att kanske skygga undan lite.

Och sedan tänker jag på i De laglösas by, hon som aldrig lät sin pojkvän se henne utan smink. Kom han innan hon var färdig fick han vackert vända på klacken och sitta i bilen och vänta.
Vi ungar kunde inte begripa det. Jag kan det inte riktigt fortfarande. Och någonstans så undrar jag hur det gick, höll de ihop och flyttade ihop, så torde han ju någon gång ha fått se den osminkade sanningen?

Jo, jag vet, en del vill ha ansiktet på när de går till affären eller soptunnan. Jag beundrar det. Jag är lite för lat för att orka med mascara om jag inte ska ut med vänner, lägg därtill en träffsäkerhet med mascaraborsten som får mig att se ut som en förskräckt tvättbjörn innan jag är färdig.
Det går åt många tops innan jag avlägsnat svarta fläckar från näsan och runt ögonen. Ibland, utan att ens försöka har jag lyckats sminka håret med.
Fråga mig inte hur. 
Jag antar att man måste ha en naturlig begåvning för det.


2 kommentarer:

Baronessan sa...

Nu har ju jag och min fisande och rapande make hållit ihop i en herrans massa år så man har nästan glömt hur det var i början. Jag har aldrig varit den typen som putsar fjädrarna för att gå till affären. Men nog har man hållit inne en och annan fjärt. Men det finns nog många som har ett problem med den där avsminkade sanningen om man tänker på vilka lager mascara en del lyckas få till. Jag förvånas ofta över hur en del ens kan blinka. Naturlighet det är blaha, blaha det tydligen.
Verkar vara en hemsk bok förresten.

Shirouz sa...

Hej Baronessan,
precis, jag hade nästan glömt bort det tills jag började fundera över det igen. Inte jag heller, jag är glad om jag lyckas dra borsten genom håret och den inte sitter kvar när jag väl går..

Eller hur? Och det måste ta sån tid att lägga på lager på lager, för att inte tala om att ta bort det på kvällen. Jag har inte så mycket tålamod och sedan med min förmåga att måla precis överallt runtomkring, jag skulle aldrig komma ut. De säger ju att övning ger färdighet, men jag är tyvärr sådan att det måste vara något roligt jag ska lära mig för att jag ska tålamoda mig och dit hör inte sminkning.
Det är en hemsk bok, försökte med den igår igen och det verkar inte bli bättre.