onsdag 7 januari 2015

Inte ett enda ord.

Som du ser håller jag fast vid principen om 'inte en rad till'.
Vi låtsas därför att det här bara är ord utan rader.
Jag tänkte på den här boken igen och så tänkte jag på det här med att rekommendera böcker till andra, det är fan så vanskligt (som jag skrev i en kommentar, nåväl 'fan' skrev jag inte, men jag kom just ihåg nyårslöftet jag inte gav; att svära tillräckligt varje dag...) för varje bok talar ju till varje ny människa på sitt sätt.
Det är precis som att prata med någon, jag menar, hur många gånger har man inte trott att man är fullt förstådd och sedan visar det sig att motparten man pratar med har hört något helt annat? (jo, jag vet, vi har pratat om det här tidigare och som föregående gånger, enda slutledningen är ju att det vore enklare att bara hålla tyst. Men då bleve det ju så tyst. Så det kan man ju inte. Kanske signalera med flaggor? Men då finns det ändå någon som ska förstå flaggviftningen på precis rätt sätt och innan man vet ordet av har man skapat en skärmytsling p g a att man viftat med flaggorna lite vårdslöst och sedan är det klippt.)

Var var vi? Jo, boken och att rekommendera böcker. Det är precis som med musik. Man ska inte rekommendera något kanske? Eller kanske rekommendera sig själv i ett brev nu vid den här årstiden, någonstans till där det är vår? Ingen dum idé, eller hur?

Hm. Raskt tillbaka till boken, jag läste att en del tycker att den är deprimerande.
Jag kan förstå det, men samtidigt tycker jag tvärtom. Det är tungt ibland att leva och det är tungt att försöka förstå andra människor, samt inte minst, sig själv. Och en del människor är det tyngre för och en del är det lättare.
En del seglar rentav på räkmackor genom livet. Har jag hört.

Vad jag tycker om är den här eftertänksamma stilen i boken, när jag läste den så kunde jag se händelserna så klart och så tydligt. En del böcker är bättre på det än andra. Det var ett tag som jag tänkte att den här boken skulle göra sig som film, men så tänkte jag att jag skulle inte vilja se den ändå, jag har mina personer klara och färdiga i mitt sinne och att se någon annans föreställning av skeenden och människor skulle inte bli samma sak.

En annan sak som boken gör är att ta upp hur barn ofta försöker skydda sina föräldrar, du vet, det finns nog inga som är så lojala som barn. Och när de känner att de vuxna de har omkring sig, som betyder mycket, inte klarar av att vara så vuxna, då stiger barnen in och försöker.
Det är så väl beskrivet i den här boken. 

Och det finns humor i den med. Precis som i livet.

Så....Nu sitter jag här och tänker att jag precis har rekommenderat den igen.
Men utan att skriva en enda rad om det. Bara ord. 
I nästa blogg tänker jag mig att jag inte ska skriva ett enda ord. 
Yep, bara rader....

4 kommentarer:

Baronessan sa...

Nog ska man väl kunna läsa böcker även om de är deprimerande? Det ska fan gå omkring och skratta jämt!
Det handlar väl mest om hur bokstäverna väver ihop sig till ord som passar ens egen hjärnmassa. Att det liksom flyter på när man läser. Sen spelar det väl inte så stor roll om det är skämt eller allvar, mord eller kärlek.
Jag ska inom kort försöka ta mig till något bra ställe där man kan botanisera lite bland dina förslag. Kanske biblioteket! Där har jag inte varit på åratal. Undrar om dom godtar att man kommer klampande efter så här många år. Dom kanske kommer att ifrågasätta var fan man har varit? Man kanske måste boka tid och skriva in sig som på arbetsförnedringen. Hu hemska tanke. Nu kom det en lång ryyyyysning.

Kalle Byx sa...

Det ser jag fram emot.

Shirouz sa...

Hej Baronessan,
ja, det tycker jag med, det får gärna vara sorgligt, jag har inga problem med det, jag gillar olika humör i böckerna eller hur man ska säga.
Ha! Ja, en låååång kö och sedan inskrivning och därefter när du sätter fötterna i trav mot böckerna så får du beskedet att du får återkomma nästa vecka därpå :D

Shirouz sa...

Hej Kalle Byx,
tack!