onsdag 25 november 2015

En icke sjösjuks memoarer...

Egentligen tänkte jag inte skriva om Asta utan om att jag läst ut boken nu. Jag vände blad med samma försiktighet som någon som inte vill väcka den björn som sover. Det är lite ledsamt att säga men jag tyckte det var klumpig svenska, möjligheten finns ju också att det var jag som läste klumpigt... Det vet man ju aldrig. Men jag tror inte det.

Saken är väl den att jag tycker att läsande ska gå någorlunda smärtfritt, man ska inte behöva hoppa till och börja ifrågasätta sitt eget förstånd och gå tillbaka flera sidor bara för att kontrollera att man inte missat något i handlingen för att sedan gå till stället där man var och konstatera att 'nej, jag har inte missat något,men någon annan har' och sedan försöka komma tillbaka in i handlingen allt medan man omedvetet väntar på nästa ologiska kullerbytta som kommer att få en att gå igenom proceduren med bläddrande tillbaka allt medan man morrar som en ordinärt missnöjd grävling.
Det stör läsandet att vara missnöjd grävling samtidigt.

Det finns böcker som är en ren njutning att läsa, allt flyter som en vårglatt porlande bäck på våren som sköljer bort vinteris. Nej, läs 'vinter-is' inte 'vinterris'. Jag vet inte, tycker du också att det borde vara ett bindestreck där? Jag tycker det med, men vem hinner att gå tillbaka och ändra sådana småsaker mitt i dagens teknologiska stresssamhälle?

Jo, jag vet. Aldrig 'tre likadana bokstäver efter varandra'. Men som sagt, hur skulle jag ha tid att ändra på det? :D

Raskt tillbaka till oordningen, en bok som är en glädje att läsa är 'Den keltiska ringen' av Björn Larsson.
Jag tror att jag har skrivit om den förut...
Låt mig först säga att jag är totalt ointresserad av båtar och segling. Inte bara ointresserad utan i det närmaste allergisk mot blotta tanken på att sätta mig i något som ska föra mig över vatten. Jag tänkte skriva att jag blir sjösjuk bara av att stå på en brygga, men det är inte sant, de gånger jag har åkt båt så har jag aldrig varit åksjuk.
Jag har åkt båt mellan Göteborg och Fredrikshavn när synen som mötte en när man stack in huvudet på toaletterna var ben som var utsträckta från nyss nämnda toaletter och avgrundsvrålen ekade mellan dörrarna.
Var jag sjösjuk? Inte då. Jag snaskade godis och mådde väl. 

Jag har åkt båt mellan Göteborg och Harwich. Det blåste på gamla Nordsjön men Ulvstrumpa på väg till Harwich dansade som en iller på dansgolvet, med sådana moves att John Travolta borde ha gråtit sig till sömns om han sett det.
Viss hjälp hade jag onekligen av att golvet höjde sig och sänkte sig med ojämna mellanrum. Det skapar spontanitet i dansen.

På hemvägen blåste det ännu mer. Jag mådde så bra så. Och åt en frukost morgonen därpå som borde ha tillfredsställt ett helt kompani. 

Hur mycket jag än försöker så kan jag inte minnas att jag har varit sjösjuk på någon båt. Så det är inte anledningen.
Jag tycker antagligen helt enkelt inte om idén med båtar. Vill jag någonstans så vill jag dit antingen via apostlahästar eller med hjul. Jag vill inte flyta någonstans. Så är det nog.

Var var vi? Jo. Björn Larsson. Den keltiska ringen. Det är båtar i boken. Jag sträckläste. Och har läst igen. Suverän bok. Läs. Och flyt inte. Lita på mig.

Dumma, dumma människa!

Jag sitter här med Asta Katt som tycker att jag borde gå och lägga mig. Hon är väldigt bestämd med att matte ska gå och lägga sig en stund mitt på dagen så hon också kan gå och lägga sig och sova en stund efter att ha vilat sig hela förmiddagen i sängen i ensamt majestät.
Det gnölas och gnys och slängs tjuriga blickar på den dumma människovarelsen som envisas med att sitta som fastlimmad i soffan. 



onsdag 18 november 2015

Är det ingen som korrekturläser nu för tiden?

Jag har svurit. 'Är det ingen jävel som korrläser nu för tiden?!' svor jag.
För det är helt enkelt som så att vill man förstöra en bok så ska man se till att handlingen inte riktigt håller ihop. 
Så är det för mig i alla fall. Må så vara att jag inte minns vad jag åt till lunch igår men när jag läser, då.... 
Då är jag uppmärksam som tiohundra (också populärt kallat tio tusen) vakthundar. 

Så, vad har då väckt mitt misshag? Jo, jag försöker läsa 'Katt och Råtta' av Rankin. Översatt till svenska. Ibland ska man inte läsa översättningar. Ibland ska man gå rakt till källan. Detta verkar vara en sådan gång.
Och nu kommer en liten försmak av vad som irriterat mig, ska du läsa boken kanske du inte ska läsa här.... 

Nå. För det första, Rebus är hemma i sin lägenhet och en flicka har kommit hem till honom, hon är rädd och frusen. Hon ber att få låna hans dusch och kommer ut insvept i handduk på huvudet och en om kroppen. Rebus lägger särskilt märke till detta när han tänker på att kvinnor alltid verkar kunna få handdukar att hänga kvar.
Sedan står det att en test av hennes skitiga hår letar sig fram från handhuvudduken....

Ja. Du reagerar också? Låt oss ta varandra i hand och spänna ögonen i varandra på ett Sherlock Holmeskt sätt och säga 'Varför har hon en handduk runt huvudet om hon inte tvättat håret?'
Kanske står det 'dirty blonde hair' på engelska och det är helt enkelt en beteckning på en hårfärg. Det vet ju du och jag.

Eller också så står det att hon har otvättat hår men ändå envisas med att svepa in huvudet i originalet. Sedan kan vi ju fundera på varför tills korna kommer hem....

Nästa sak; Rebus får ett meddelande att han ska närvara vid en lunch på ett flott hotel. När han kommer dit vid middagstid är trafiken lugn står det. I hissen upp så känner Rebus att han är hungrig.

Tacka fan för det. Rebus har ju tydligen lyckats missa lunchen totalt och kommer här några timmar för sent. Vojne. Vi slår alla ihop våra händer och tänker 'Stackars, stackars Rebus, nu får han äta själv eller gå hem hungrig.'

Inte då. Som ett mirakel så är lunchgästerna kvar så att de kan äta sin middag som sedan förvandlas till lunch igen på något magiskt sätt som bara händer i böcker....


Alltså. Sådana här saker får mig så irriterad. Är det ingen som korrläser? Ingen?  Härmed anmäler jag mig som kandiderande. Ansökan om mitt intresse skickas till 'Minne som en elefant när det gäller.'

onsdag 11 november 2015

Se på fan, där är hon ju....

Hej, det är bara jag, brev från bäste vännen och så vidare som det heter...
Jag har lite problem, med datorn, inget annat, så du kan lugnt sätta dig till ro. ;)
Hur som haver, Ulvstrumpa may or may not, (det beror på hur det går med nästa steg som jag ska ta) turn into another blog. (Lite Swenglish på onsdagskvällen kan väl inte skada?) 
Och vill du ha nya url'en ( som kanske eller kanske inte uppstår) så går du in på Ulvstrumpas facebook-sida, där du plitar ner med dina finaste kråkfötter att du vill ha min nya eventuella url, samt lovar evig hängivenhet och alla dina öl och din choklad till mig, i all evighet, amen.
Så. Nu får vi se vad som händer. Håll tummarna för att jag inte ska behöva slita ihjäl mig med en ny url och blog och allt vad det innebär. 
Here we go...


Och, nej, det är ingen idé med kommentarer här, jag kanske aldrig mer kommer in här. (Jag har stor tilltro till mina teknikaliska kunnigheter...)

lördag 6 juni 2015

Alla dessa förbannade fötter vid vatten.

Igår skrev jag på facebook att jag inte vill se mer fötter vid vatten.
Sedan gick jag och lade mig och tänkte 'Men vad är det med folk egentligen? Varför gör de det?'
Imorse när jag gick upp så svävade fortfarande samma tanke över mitt huvud; varför gör folk det?
Om vi ska vara riktigt partiska (och det ska vi eftersom någon måste vara det.)
så har vi alltså ett vattendrag, en sjö, ett hav, en regnpöl eller en pool.
Fine.
Vatten är fint.
Sedan placerar man sina fötter i ovan nämnda vatten.
Varför då?
Fötter är inte speciellt vackert. Fötter kan i bästa fall se ut som den kroppsdel det är med små trinda prinskorvar som tår.
Inte någon gång har jag sett en bild där jag utbrustit 'Men herregud, så vackra fötter vid ett hav!'
Fötter är inte speciellt vackert. Enligt min åsikt.
Varför inte sätta dit något annat? En öl? En flaska vin? En hundvalp? En kattunge? Din mat som du ska äta? Ett leende ansikte? En blomma? En gris på utflykt? En kalv som idisslar? En smurf från din smurfkollektion? En bockhov?
Det skulle jag vilja se, en bockhov. Där har vi en artistisk touch.
Fan solar liksom.

Varför envisas med dessa förbannade fötter!?
Jag begriper det inte, men så tänker jag som så, i duschen, när jag tittar ner på mina egna fötter att det är nog det som är nyckeln i höstacken.
Alla andra gör det.
Så då gör vi det också.

Kanske är folk otroligt stolta över sina fossingar. Det ska man vara. De bär omkring på oss. Kanske är jag orättvis, kanske är det fötternas revanch, typ 'Här går vi instängda i sockor och strumpor och skor, men kolla nu! Vi är fria och lössläppta!'
Fine.
Men gör något kul med dem. Måla dem i regnbågsfärger. Doppa dem i choklad.
Vad som helst som gör det värt att se.
Sa Grinchen.

tisdag 2 juni 2015

Antropolog Ulvstrumpa tittar på småpratare.

Du vet, det är i sådana stunder som jag känner en djup samhörighet med Sheldon i Big bang.
Vilka stunder? säger du.

Jo, de här stunderna när folk småpratar. Jag känner mig som en antropolog som kommit i närkamp med ett exotiskt folkslag.
Jag förstår själva mekanismen, att det skapar ett slags band mellan människor medan de småpratar om vädret, barnen, gardinerna, modet eller vilka kakor de ska baka.
Jag förstår att det utlöser någon slags form av välbefinnande hos stammedlemmarna.

Dock inte för mig. Jag vrider mig inombords och jag hummar och jag undrar hur fort jag kan ta mig därifrån.
En sak jag lärt mig är att man ska ställa frågor, då kan folk sköta konversationen i stort sett helt på egen hand.
Det är skönt och en lisa för mig när allt jag behöver göra är att humma, kasta in en fråga och lyssna.
Lyssna är jag bra på.

Och att prata om saker som jag finner intressanta. De sakerna är småprat för mig, när jag frågar min vän om det är som så att det finns en trygghet i att leva i kaos. Eller när jag tänkt på hur märkligt det är att det alltid blir stopp i avloppet precis när man inte har lust att göra rent i detsamma.
Vilket är aldrig. I och för sig.
Jag menar, ingen vettig människa vaknar väl och känner 'Idag kan jag knappt bärga mig förrän jag ligger på knä och får rensa ur golvbrunnen!'

Eller att jag funderat på varför alla ler så falskt i tidningarna, det enda som uppnås är att de ser ut som apor som visar tänderna. Fast aporna gör det ju för att de är rädda. 
I och för sig, jag vet ju svaret på det, men det är ju inte bara jag som lägger märke till leenden som aldrig når ögonen, eller hur?
Då blir det inte den avsedda reaktionen ändå.

Så, visst, det är en slags småprat jag ägnar mig åt också. Grejen är väl att jag hört otaliga gånger att mitt ansikte är som en öppen bok, är jag inte intresserad så är det enda som fattas att jag står som en tioåring och kasar med skon på andra benet allt medan jag vrider mig runt för att titta vad som finns bakom nästa hörn. Och sedan springer iväg.

Jag kanske gör det en dag. Vem vet? Ingenting förvånar mig när det kommer till mig själv. Höll jag på att skriva. Och skrev. Fast det är inte sant. Det går inte en dag utan att jag förvånas. Det är ganska trevligt. Och ibland otrevligt.

Men aldrig tråkigt.

Man undrar hur de står ut med en.

Ibland undrar jag hur de står ut.
En 'icke-konversation' jag hade med Fimpen i veckan var när hon hörde av sig via datorn och jag deklarerade att jag precis kommit till datorn för att stänga av den och att jag nu ämnade se på tv och jag föreslog att vi kunde prata nästa dag eller så.
Nästa dag kom och först på kvällen insåg jag att det var nästa dag.

När jag kom hem idag hade Witchen ringt. Jag ringde upp och sade i samma ton som Lurch i Familjen Adams: Du hade ringt. Var det något särskilt?'
'Nej, jag ville bara höra hur det var.' sa hon.
'Jag gillar inte småprat, vet du' sa den genomsociala Ulvstrumpa.
'Det var mest att jag ville höra din röst.' sa Witchen.
'Jag är inte mycket för sån't.' sa jag.
'Nej, jag vet.' sa hon.

Det är vid sådana här tillfällen det står utom allt rimligt tvivel jag är introvert.
Troligen så introvert att det är ett under att jag någon gång kommunicerar med folk på 'gammalt vanligt sätt'.

Det är också ganska svårt att förklara att när jag till exempel varit ute och rört mig bland folk och umgåtts och sett och hört och känt, så är det bästa som finns, för mig, att komma hem och umgås med mig själv.

Det är inte ohövlighet som gör att jag inte hör av mig till folk, det ligger helt enkelt inte för mig, jag är sedan barnsben en ensamvarg,  höll jag på att skriva, men det stämmer inte.
Jag har läst mina gamla dagböcker från skoltiden, i högstadiet var jag högst social, jag umgicks med folk hela tiden, spelade volleyboll och dansade jazzbalett och gick ut och dansade, jag sa högt för mig själv när jag läste 'Hur fan orkade jag?!' och jag har ingen aning.
Men jag minns också att jag var själv ganska mycket, jag läste, skrev och traskade omkring för mig själv. Och jag sitter här nu och funderar hur det gick ihop, tills jag har förklaringen som får mig att le smått okynnigt...
Att inte gå i skolan mer än när jag själv tyckte mig ha någon användning för det gav mig dagarna fria för ensamhetsströvtåg.

Numera är jag lika social som en grävling i ett gryt som blir väckt av någon.
Jag gillar folk, det är inte det, eller nej, jag gillar en del människor. Inte speciellt många, men jag gillar mina vänner högt och rent. 
Men jag tror, i och med att jag fick panikångest så har jag varit tvungen att lära mig att ransonera. Kraften tar slut annars och det blir som ett batteri på urladdning när jag varit för mycket ute i världen bland folk.
Jag tror att en del av 'felet' (om man vill se det som fel, men jag tror inte att jag gör det...) är att jag är så uppmärksam på vad som händer omkring mig, hur folk är, vad de gör, hur de ser ut, hur det låter omkring mig och hur det ser ut.
En av de bästa saker jag vet är att titta på folk. Antagligen om jag har en bra dag skulle du kunna sätta mig någonstans på en bänk och jag skulle sitta där och vara nöjd med att titta på människor, på stadsbilden eller naturen.
Sedan när du kommer för att hämta mig några timmar senare är jag trött.
Ungefär lika trött som om jag sprungit ett maratonlopp baklänges med en känguru i armarna. Det är då jag behöver 'mig-själv-tid.'

På ett sätt är internet helt jävla fenomenalt. Jag är social, på mina villkor och på den tid jag väljer själv. Jag gillar att skämta med folk, gnabbas och diskutera.
Här kan jag göra det. Så mycket jag vill.
Utan alla andra intryck samtidigt.
Jag fokuserar helt på vad jag gör, även om jag ibland är lika förvirrad som baby i en topless bar, typ 'Nu har jag tjugosjutton fönster öppna, var var jag någonstans?' Men det är en helt annan sak.
Det är ingen som står bredvid mig i något klädestyg jag vill titta på eller någon som borrar i nästa vägg.
Det är magnifikt och underbart. 

Hm, var var vi? Jo, man undrar hur de står ut med en... Vännerna. Men att de gör det, det är guld värt. Även för en Grinch.

måndag 1 juni 2015

..det blir inte lättare ju äldre du blir.. ;)

Hej igen, det är bara jag som tänkte höra av mig.
Det ska jag bara säga, att om du till äventyrs tror att du ska ha fått 'everything together' och så vidare och att det ska bli lättare när du blir äldre, så har du helt fel.
Det blir inte det. Inte en chans. Inte en suck. Inte för allt smör i Småland.
Det enda du kan vara säker på är att du om du har tur åldras.
Får kalkonhäng på hakan och ser äldre ut även om du inom dig känner dig som den där sjuttonåringen du var en gång.

Livet i sig är inte komplicerat, det är människorna som gör livet komplicerat. Folk envisas med samma misstag om och om igen och kan inte begripa varför det inte går bättre den här gången. I en sång så är det en strof som handlar om det, att om man oavbrutet gör samma fel och förväntar sig ett annorlunda resultat så är det ett tecken på galenskap.

Jag håller till viss del med om det.

Å andra sidan finns det en del misstag som jag gör om, men med nya personer i rollerna i dramat som kallas liv.
Det tycker jag är roligt. Kanske inte just då när det gått helt åt pipsvängen och åt helvete och allt känns inte grått men svart, svart, svart.
Men jag gav det i alla fall en chans, du vet? Jag hoppade upp på draken och tog en svängom och blev avkastad i kröken där molnen tar vid, men det var fortfarande en liten åktur.
Och det tycker jag att man ska tillåta sig. Helst flera stycken. Om man har tid och lust vill säga.
Jag låg härom kvällen och tänkte på alla jag varit kär i, herregud vilken flock av vildblommor. Jag log antagligen som en sol.
Vilka äventyr, vilka helgalna, roliga, sorgliga och helt underbara saker som hänt tack vara alla dessa ex. Jag kan säga att jag ångrar inte en enda av dem, var och en lärde mig något och har de lite tur så lärde jag dem något också.
Jag har aldrig blivit bitter eller känt att 'Nu, nu vågar jag inte mer...' 
Kanske är det dumdristighet eller kanske är det en överdriven optimism, men det skulle i så fall vara första gången den här pessimisten är optimist, men vi ska ju alla vara ett undantag från regeln någon gång, eller hur?

Grejen med mig är att jag är ganska nöjd vare sig jag är singel eller tillsammans. Singel är förresten ett förbannat förhatligt ord. Precis som om man vore smågrus som bara väntar på att bli upplockad och lagd tillsammans med andra singlar på en grusad stig. 
Jag har en vän som säger att hon är färdig med allt vad kärlek heter i sitt liv. Jag tycker att det är synd. Men visst, jag kan förstå om man blir trött på 'misstag' som hon kallar dem. Men nästa misstag blir ju annorlunda, som jag har sagt till henne. Kanske det inte heller fungerar, men det kan bli ett bra misstag. Jag tror på det nämligen, att det finns bra misstag.

onsdag 20 maj 2015

Brev till bäste vännen.

Jomendu, det är bara jag. Igen.

Jag tänkte som så att jag ska inte skämma bort dig med att skriva för ofta. Jag vill inte vara skuld till att du försummar hus och hem och blommor och trädgårdar, husdjur och ladugårdsdjur för att du sitter här och läser.
Åh nej.
Jag tycker om att tänka på att du är sysselsatt med dina dagliga sysslor medan jag inte gör ett skapandes grand. Ok, jag har skapat lite, jag har lagt mig i vänners liv, dock inte utan att de först bett mig att lägga mig där. 
Saken är ju den att det är alltid mycket enklare att leva andras liv, eller inte leva men komma med goda råd. Står man på avstånd är det väl inget svårt att veta bäst?
Det är först när man står till anklarna i någon dypöl själv och någon står vid strandkanten och hejar på en som man inser skillnaden.

Sedan har jag umgåtts med tankar. Herreminje så kreativ jag har varit. Jag har tänkt mig att jag ska sy ett lapptäcke, jag har tänkt mig att ta upp kalligrafi igen (jag var förbannat duktig på det, kom jag på härom dagen, när en kalligrafi-bok hoppade ur bokhyllan och nästan slog till mig i förbifarten. Och så skoj det var. Och så fint det var. Det ska jag göra. Någon dag. När jag tar mig tid.)

Jag läser också. Just nu en bok med långa meningar, en sådan där bok som du ibland måste läsa meningarna högt bara för att de ska sjunka in. Lite som Shakespeares pjäser, kommer du fel in i de raderna så stämmer det inte, men kommer du in i rytmen av orden så är det som att läsa musik. Jäklar, vad bra!
Där ligger alla vi bloggare i lä. Kan man säga. Och sades.

Våren bekommer mig inte så mycket. Jag tycker om lite regn och rusk och stormar. Solen är helt okay men inte livsviktig. Jag är inte en sån där 'tjo, vad det solar ute, nu måste jag springa ut i skogen och vara livskraftig!'
Jag vill ha lite regntunga skyar och lite lugn och ro. Ingen grillrök eller någon som kastar frisbee på mig. Badar jag ska det vara folktomt. Jag vill ha en sjö för mig själv. Eller ett hav. Men det kanske är lite för mycket att be om? Å andra sidan, varför inte?

Jo, du, skälet till att jag kom hit, var att jag också tänkt på en massa saker, en var det där programmet med en bonde som hade problem med huruvida han skulle sluta vara bonde hos sina morbröder, eller slita på.
Det kom en grupp på 50 främlingar som följde honom som små rara ankungar överallt, pratade med morbröderna och pratade med bondens mor och bondens käresta.
Grejen var att de skulle komma med ett beslut till honom, eller inte ett beslut, mer kanske en vägledning.

Så de pratar med bondens mor, hon hade skiljt sig från maken när bonden var barn, i nio år bodde de hos morbröderna och hon tyckte att de hade en skuld att betala tillbaka. Nu hade bonden arbetat för morbröderna i fem år, för minimilön och långa dagar, men fortfarande tyckte modern att det fanns en skuld...

Det fick mig att tänka på 'sins of the father' du vet?
Ungefär som att har en generation fuckat upp så ska generationerna efter det också sota för det.
Jag tror det är vanligare än man tror. Och helt fel. Om du frågar mig. Frågan är väl när man betalt tillbaka en skuld och om skulden egentligen finns. Ställer man upp för någon så får man i gengäld tillbaka något, jag menar, man känner sig ju godhjärtad och det i sig ska väl kanske vara betalning nog. Eller vad tycker du? 

En annan grej som var bra med de här 50 främlingarna som gick med bonden var att de ställde de där obehagliga frågorna... Du vet, de där som man kanske inte ställer själv utan tipptåar omkring av rädsla för att röra upp något. Ibland är det precis vad man behöver, någon som ställer dem. De frågorna man inte vill tänka på men egentligen ganska väl vet vad svaren kommer att vara. De obehagliga svaren som ibland faktiskt betyder att för att man själv ska må bättre måste man avlägsna sig från någon. Och det är ju alltid jobbigt.
Men ibland så jävla värt det. 

Hm, vad tänkte jag på. Jo, på måndag är nästa avsnitt. Det blir intressant.
Konstigt egentligen, så roligt det är att skriva, det är som att prata med sig själv och en bästa vän. 
En vän som inte får en syl i vädret.
Ungefär som i verkliga livet när jag är social och sugen på att prata, alltså.
Hur som haver, jag tänkte att jag slutar här för nu och funderar lite vidare.

torsdag 2 april 2015

De kommer att ta över världen.

Nu vet jag. I'm on to them.
Det slog mig just när jag av någon anledning fick för mig att röja upp här, (jag vet, jag har ingen aning om vad som flög i mig, kanske jag har feber?) och hittade böcker precis överallt!
Nu menar jag inte dem jag vanligtvis vet finns i lyan, utan jag hittade exemplar som smitit in och gömt sig, en bakom symaskinen, några som fnissade för sig själva där de kamperade ihop med tvätt som inte vikts och jag svär på att när jag gick in vardgsrummet hade högen som står under bordet förökat sig lite under natten.
Under sängen ligger Bukowski och jag vet inte, men det känns som de böckerna har växt lite under veckorna de tillbringat där...
I hallen, i bokhyllan så hittade jag förutom de böcker jag känner igen, papper med utskrivna citat som jag bestämt har för mig stoppades in i pärmar för år och dagar sedan. Små lappar med meningar och författarnamn kikade ut ibland räkningar som jag tänkte arkivera.
Enda rummet som inte är belamrat med böcker är badrummet. Och garderoberna. Så vitt jag vet.

Och då slog det mig. 
De här aliensarna (jo, det heter så) är inte alls några varelser. Det är böcker. De bidar sin tid och väntar på att ta över. Först börjar de med folks hem.
Det räcker nog egentligen med att den oskuldsfulla människan tar hem kanske två böcker. Läser dem och finner det gott. Sedan är man på 'the road to ruin' som det heter så fint.
Böcker följer på böcker, man finner ett inre tvång som är njutbart när man går på loppisar, man vill ha mer. Och mer. Man köper och helt plötsligt behöver man en bokhylla.

Den fylls. Och man behöver fler. Man köper fler bokhyllor. Och böcker.
Sedan infinner sig det läge när man inte längre minns att man köpt vissa böcker.
Det har man inte heller. Under natten när vi ligger och trynar som små björnar så hoppar någon bok ner från någon hylla och öppnar brevinkastet efter att ha lagt en kudde nedanför så att inget hörs och se där; där kommer några böcker glidande och efter lite småprat så hoppar den iväg och gömmer sig.

Den fortfarande oskuldsfulla människan märker absolut ingenting. Tills den ska städa. 'Oj, titta, när köpte jag den här?!' piper den arma varelsen.
Aldrig, är svaret.

Sedan märker man att man har inte riktigt plats själv och här kommer det infernaliska; Man kan inte göra sig av med dem hur som helst. Böcker vädjar till en att låta dem bo kvar. 
'Ok...' säger man och stoppar in dem så gott det går i hyllorna.

Tills en dag när man kallblodigt stänger öronen och vägrar att minnas varför man sparat den och traskar iväg till secondhanden.
Då, mina vänner, så är man medskyldig till att sprida farsoten vidare.
Det kommer att komma en oskyldig människa som kanske aldrig köpt en bok i hela sitt liv och ta med den hem.

Och så fortsätter det.

Tills vi blir tvungna att flytta ut och bo i skogen i någon koja och ibland kan vi lite sorgset gå förbi våra lyor och säga till varandra 'Minns du när du hade ett hem? Innan Bukowski och A.A. Milne tog över? Jag undrar vad de gör nu?'

Kanske tror du att jag överdriver, men icke, om du håller dig vaken en natt så kan du, om du är tyst som en mus, höra böckerna prata och diskutera med varandra sina planer för världsdomination.

Jag, jag har fortfarande lite utrymme kvar i lägenheten, men det är nog bara en tidsfråga hur länge.
Så, se upp.

måndag 30 mars 2015

En jävla härlig måndag.

Vilken jävla härlig dag jag har.
Jag lagar till en lunch som är så smaklös och menlös så att om jag satt på en restaurang och blev serverad det här så skulle jag skicka ut det igen.
Eller, nej.
Det skulle jag inte göra.

Jag är lite för menlös för att göra det, jag skulle göra precis som jag gjorde nu, svor och tuggade och tänkte att jag kunde lika gärna anrättat en disktrasa och ätit upp den.

Sedan, mitt i lunchen behöver Asta Katt gå på lådan. Vad är det med det då? frågar du. 
Jo, serru, saken är den att Asta troligen i ett tidigare liv var en kvinna som aldrig gick på toaletten själv. Om man tror på reinkarnation vill säga, eller också är det bara så enkelt som så att hon tycker om att matte står på tå.

Alltså, Asta-alert betyder att jag förväntas tända lampan i badrummet och stå som en ohängd dörrvakt vid toalettdörren och vänta tills hon sprungit tjugo varv över soffan, för att sedan hovsamt avlägsna mig en bit från dörren så att hon kan gå in.

Så gjordes idag också och när jag väl återvände till lunchen hade den kallnat betänkligt. Så inte nog med att jag serverade mig själv disktrasa till lunch, jag fick även tillfälle att avnjuta den ljummen. Det tjänade den inte på.

När jag skulle gå in i vardagsrummet för att dricka mitt kaffe så fick mig något att greppa tag i datorstolen, där det hänger en vit skjorta och en vit top.
När jag släpper stolen kan jag nöjt konstatera att det är kaffefläckar på den vita toppen. Tydligen hade jag varit tvungen att doppa fingertopparna i koppen, något jag inte känt men bevisen var tydliga.

Efter lunch och kaffe så tänkte jag titta på lite gamla kort.
Det tänkte inte skåpet som korten är i.
Någonting har kilat in sig i jalusidörren så jag får inte upp den!
Fem centimeters glipa lyckas jag med innan det säger 'donk!' inne i skåpet!
Jag har lirkat, försökt med attackryckning, bultning på dörr men icke, skåpet vägrar att samarbeta.
Till slut låg jag på golvet och kikade in genom den lilla glipan för att se om jag kunde få tag i något för att på något sätt lyckas att få det som jäklades att åka neråt.
Det kunde jag inte.

Jag har nu rest mig från golvet och är i det närmaste tvärsäker på att det är Murphy själv som ligger därinne och håller emot och flatskrattar.
Så ja, nog är det måndag alltid.

fredag 27 mars 2015

Du får låna hem mig också.

Det är helt oöverträffat att ha en blogg att vräka ut sig i.
Ibland skämmer jag bort mina fb-vänner med att skriva av mig där men ibland så känner jag, som det medkännande ogräs jag är att även de behöver lite andrum.
Då kommer jag hit och brer ut mig och mina vingar som vid det här laget torde vara tämligen svarta.
I alla fall, jag är en snåljåp.
Den tanken slog mig när jag stod på balkongen, jag är nämligen inte bara Grinch på heltid utan även boklangare.
Fimpen är mitt favoritmål, jag slänger till henne böcker med uppmaningen 'Det här måste du läsa!' och hon ler och tar emot. 

Men.
Det finns vissa böcker som jag absolut inte delar med mig av. En del böcker kan icke lämna det här hemmet. Det går bara inte. De bor här och att låna ut eller ge bort dem vore ungefär som att låna ut sin syster.
Att tillåta att någon av de här speciella böckerna tar sig en sväng ut i livet skulle innebära en ständig oro, jag skulle fråga mig om de har det bra, får de nog med luft? Ler folk som jag när de läser vissa meningar? Känner de sig uppskattade där de är? Kan någon verkligen förstå precis hur bra det är och känna magin av de skrivna orden? Svaret på den frågan är givetvis ett rungande 'NEJ!'

Vilket för mig till tanken att enda sättet att verkligen (om man skulle..) någon ska uppskatta en del av skattböckerna är att låna ut mig också samtidigt, så att jag kan sitta på en puff och läsa högt och blänga förmanande när jag inte hör de skratt jag förväntar mig och sänka boken med jämna mellanrum och spänna ögonen i lyssnaren och säga 'Förstår du?'
Med den insikten så inser jag också att det är nog lika bra att somliga böcker aldrig lämnar huset.

Ett sån't elände.

Ett sån't jävla elände...
Jag läste ut J K Rowlings bok 'Den tomma stolen' härom dagen och tänkte precis så. På något sätt påminde det mig om den här chicklit-boken jag läste (vet inte om jag nämnde den för dig) men den var helt ok tills den började komma mot slutet, då var det som om författaren kom på att 'Helvete också, det måste in lite katastrofer!' och det östes in sjukdomar, skilsmässor och jag vet inte allt.
Det enda som saknades var en naturkatastrof.

Jag slängde den boken ofärdigläst för jag blev så trött. Och ointresserad. 

Det gjorde jag inte med den här men jag var inte engagerad, visst var det hemskt och visst var det jävligt men någonstans så fanns känslan av att det helt enkelt blev för mycket, det blev som att äta lax med aborre och sik inkrämat, helt enkelt för mycket och det berörde inte.

Kanske var det för att personerna inte berörde mig så mycket, det var för mycket svart och vitt. Folk som kom från underklassen eller vad vi nu vill kalla det var desperata och när de sade saker så var grammatiken undermålig.
Medan däremot den borgerliga klassen kunde uttrycka sig och orden skrevs som de faktiskt ska stavas.
Det behöver inte göras så. Det blir för övertydligt för min smak.

Och jag saknar humorn, du vet, Bukowski? (och här suckar alla och säger 'Ja, fan går det att undgå att veta om honom om man läser dina ord?')
Och jag säger 'Bra!'

Hur som helst, Buk har humorn mitt i det nattsvarta och han hade det här sättet att se människor, du vet, långt in, innanför huden och kanske skulle någon som är poet säga att han såg själen. Ibland är han vansinnigt brutal i det han skriver och ibland är det rent jävla otäckt. Men han ser också de här människorna på ett klart sätt. Ibland är han en av dem själv. Och ibland är han den medkännande. 
Det saknar jag i den här boken. Sedan kan jag inte låta bli att fundera över varför det var åtta svenska översättare till den. Men det är säkert en annan historia....

söndag 8 februari 2015

Gå och raka dig ditt bushtroll!

Inte fan vet jag... Sa jag till mig själv.
Jag läste precis en sak om det här med tjejer som sjunger och är avklädda mer eller mindre. Utvecklade sedan resonemanget på fb med teorin att kanske sjöng de bättre ju mindre de har på sig?
Inget som sitter åt och tar viktig kraft från lungor och hals och så vidare?


Sedan tänkte jag på 'På min tid...' då brudarna (vilket härligt ord som vi numera inte använder för ofta) var dressade i läder och nitar och hette Joan Jett, Lita Ford och Susi Quatro.
Det verkade inte inverka på deras sångförmåga att ha alla dessa kläder på sig, fortsatte jag på facebook och tänkte sedan vidare att det kanske är något i luften nu för tiden?

Sedan avslutade jag med att skriva att jag skulle ju inte sitta där och ta upp viktigt space på facebook utan kanske skriva en blogg istället om det.
Och se på fan, precis vad jag gör...

Sedan (hur många ggr kan hon börja med 'Sedan' utbrast den ack så viktiga och kritiska läsekretsen, varvid hon log och sade 'Gånger pi ungefär....) så läste jag om kroppshetsen på kvinnor. Det stod att det var en sann patriarkal akt.

Det håller jag inte riktigt med om, feminina varelser är ganska bra på att hålla varandra i schack också. Som jag sa (på facebook igen, herregud så mycket jag säger där, hälften vore kanske nog?) jag läste att en filmstjärna hade en väninna som vägrade raka de nedre regionerna. Så filmstjärna och hennes andra väninnor gjorde gemensam sak, typ 'Gå och raka dig ditt bushtroll!'


Eller, kanske inte i den tonen, men du vet.. Tydligen hade de badat ihop och det var som 'en djungel av sjögräs!' enligt filmstjärnan.
Och så kan man ju inte ha det. Folk med sjögräsdjunglar ska hållas kort.
Det förstod jag ju när jag läste det.

För att inte tala om andra feminina varelser 'Men guuuuu, såg du vad hon hade på sig?' 'Har inte hon lagt på sig?' eller 'Meeeen, hon drar en gammal barnvagn när det finns tokmoderna barnvagnar man kan köpa för x antal dollar!'

Vi är ganska bra på att försöka hålla våra medsystrar kort, vi också.
Så, det vi ska göra nu, är att ge fan i hur alla ser ut. Vill man vara ett bushtroll så får man det. Vill man sitta och pimpa sig och grooma sig och lägga håret i perfekta lockar till fan löser av en, så får man det.

Vill man gå ut i sina pyjamasbyxor och en banderoll med texten 'Jag bryr mig inte!' så får man det.


Själv ska jag fortsätta läsa lite Shakespeare. Jag läser högt. Med kläder på mig. Det inverkar inte ett dugg på mina talförmågor. (Jo, jag har flera.)
Men skulle jag vilja recitera honom i enbart bandana hängande i en lampkrona så gör jag det.



fredag 6 februari 2015

Där sitter han och skäms.

Men du. På tal om Holger, visst ser det ut som om han sitter och skäms i skamvrån? 
Det gör han inte säger google. Han sitter och väntar på att danskarna ska kalla på honom när de är i nöd. Det ser ut som om han suttit där länge. Och väntat. Och väntat. 
Eller som sagt, i skamvrån och begrundar sina synder.

För övrigt, det finns ett porträtt på slottet som följer dig med ögonen vart än du går. Det minns jag. Och det, det är alldeles sant.

Inte ett ord av det här är nog sant.

Jo. Det var ju så här, härom dagen satt vi och pratade om Shakespeare. 
Jag berättade den sorgliga berättelsen om den läderklädda lilla boken med Shakespeare som jag hittade på en loppis, den var välanvänd och jag vände och vred på den och tänkte 'Den var fiiin!' och så tänkte jag 'Men så sliten..' 
och så lade jag ner den i boklådan igen och gick därifrån.

Den boken har förföljt mig genom många år nu, eftertankens kranka blekhet och så vidare....

Men! Igår var vi på en loppis och där stod den. Shakespeares alla samlade verk.
Tung bok. På engelska. Med liten skrift.
Hjärtat hoppade till och jag tänkte inte 'När man talar om trollen...' men nästan.
Så den följde med hem.
Ambitiös som jag är, (jo, jag vet, jag döljer det väl och jag har en känsla av att mina ambitioner är kanske inte så ambitiösa som andra människor som t ex vill klättra på karriärsstegar osv.. Men jag har ambitioner....) så ska jag också harva igenom den.
Så långt jag nu kommer.

Igår när jag gick och lade mig tänkte jag på hur mycket jag vet om Shakespeare. I skolan så lärde jag mig att han var en lirare som yrde omkring på femtonhundratalet. Senare lärde jag mig att folk egentligen inte är säkra på vem han var. Stratford-upon-Avon var ett ställe han höll till på. Lärde jag mig också.

Samt, på skolresan i nian åkte vi till Köpenhamn. Dock inte utan att stanna till på Kronoborgs slott (som jag alltid kallat det men google slog mig precis på fingrarna och hävdar att det heter Kronborgs slott. Okay då.)

På Kronoborgs slott släpades vi genom salar och rum och jag har alltid haft en bestämd uppfattning att statyn nere i källaren är av Hamlet.
Jag tyckte det var märkligt att man placerade honom i källaren men tänkte att folk gör så lustiga saker och någonstans så hörde jag någonting om Shakespeare och Hamlet och drog slutsatsen att det var där som Hamlet kultat runt.
Inte enbart i källaren givetvis, men där satt han. Tänkte jag.
Tänker jag vidare nu så tänker jag att så dant som han trilskade runt så var det kanske en gammal variant av skämshörnet.
Typ 'Gå och sätt dig i källaren Hamlet!'

Men. Google hävdar envist att det är Holger Danske som sitter i källaren.
Må så vara. Men varför sitter han där? Det kunde jag säkert ta reda på samt förkovra mig i vad Holger har haft för sig men just nu har jag inte tid.

Skolresan förlöpte väldigt väl för övrigt. 'Gå från tivolit till hotellet' sade lärarna och lät oss frolicka omkring bäst vi ville på tivolit. 
Ja, jag vet! Tänka sig att släppa lös ett gäng niondeklassare i Köpenhamn så där.
Vi snackar sent glatt sjuttiotal här, kids.

Min vän och jag gick givetvis inte till hotellet. Vi tog en buss och studerade de vilda danskarnas vanor. Det både röktes och drack på bussen. 
Sedan gick vi av där vi blev anmodade att gå av, snurrade runt ett torg x antal gånger och kom fram till att vi var vilse.
Tills vi behagade vända oss om och se hotellet stå och kika på oss bakom ryggen.

Men. Shakespeare var det ju. I alla fall, under senare år så har jag ju stött på Shakespeare igen. Romeo och Julia i Dire Straits sång. Små bitar här och där av vetande jag inte minns just nu. Citat av samme man. Inte Mark Knopfler utan Shakespeare.

Hur som haver, jag ser mycket fram emot att förkovra mig i Shakespeare. 
Låt oss avsluta med en liten fin sak av Brecht. 
'Det finns inga tragedier.
Det finns bara sociala missförhållanden.
Felet med Hamlet var att han inte kom under någon kunnig psykoanalytikers vård.
Felet med kung Lear var att han inte satt på ålderdomshem.'

onsdag 4 februari 2015

Fröken Ulvstrumpas känsla för snö.

Usch. Det är så vitt, vitt, vitt överallt.
Små traktorer kör i skytteltrafik och det är kallt. 
Jag var inte gjord för snö, tror jag. Visst, i mina yngre dagar frolickade jag omkring som andra barn i snön. Åkte skidor och pulka och slängde snöbollar.
Nu, nej.
Jag var ute för några år sedan, med Kia. På skidor.
Jag fick en helt ny förståelse för Bambi, stående på isen allt medan Stampe skrattar svansen av sig.
Det är inte lätt att balansera med två skidor på fötterna.
Det är inte lätt att ta sig nerför backar.
Eller jo, det är det, om man gör som jag,  helt enkelt faller ihop i ett oprydligt paket och åker på rumpestumpen ner.

Men det ser inte speciellt graciöst ut.
Det är inte lätt att ta sig uppför heller. Man kavar omkring, försöker med plättlagg (? Gör man verkligen det? Eller vad heter det där när man försöker gå som en bredbent ko? Kolagg heter det definitivt inte.)
Det är inte ens enkelt att bara ta sig fram på slätt underlag.
Man halkar och glider och får en ny förståelse för hur smör känner sig när det blir nerkastat i stekpannan. Än slank man dit och än slank man ner i diket.
Jodå.
Finns det ett dike så är jag säkerligen i det.
Så fröken Ulvstrumpas känsla för snö är närmast obefintlig.

söndag 1 februari 2015

Jag har så många relationer.

Jag är inne igen. En trendsetter.
Det händer med ojämna mellanrum, sist var det när alla skulle ha scarfar. Jag har burit mina sedan jag gick i kolt. Nästan.
Helt plötsligt översvämmades världen runt mig av folk i scarfar och schalar.
Dock var vi få som hade vad som kallas 'vintage' eller som jag säger 'gammalt så in i helvete'.

Nu är stenar och bark inne. Inte att sätta på sig men lugn, det kommer nog också. Nej, i hemmet. Orange är också en färg som kommer, läste jag. Hur nu färger gör för att komma. Knackar på och säger 'Nu är jag här.'
Orange har jag i köket för det tycker mitt kök om. Det blir en varm atmosfär när man slåss med stekpannan vid spisen.

Men. Stenar och bark. 
Nu kanske du tror att det bara är att gå ut och plocka ett gäng stenar och stå nedanför ett träd och vänta på att barken ska ramla av.
Icke. Sa trendoraklet.

Saken är den, *smått docerande ton* att man måste ha en relation till sina stenar. Om man inte kan titta på en sten och tänka 'Åh, det var där, ja!' eller 'Jaa, den där, den hittade jag när vi stod och hade soppatorsk någonstans neråt kusten efter att vi varit på Lundells gig i Halmstad, då en av mina vänner sov sig igenom hela konserten liggande på mitt i publikhavet, en spelning som jag har för mig kom till efter att Lundell ställt in en spelning och sagt att en inställd spelning är också en inställd spelning. Vilket han har rätt i.'

Eller 'Den där kommer från Österlen, när vi var där och det bara regnade och blåste och himlen var helt magnifik, blågrååskmörk dynamit.'

Eller 'Den där, från Århus, flinta när den är som bäst. Svart och vit och vass. Skulle kunna användas som redskap. Imponerande.'

Eller barken, som kommer från ett träd som är mycket gammalt och sett mer människor än vad du och jag någonsin kommer att se. Sett mer väder än vi kommer att se...

Du fattar, va? Man har så många relationer liggande överallt i lägenheten. Eller kanske ska vi kalla det minnen. Stenfasta minnen och barklena sådana.
Så. Så 'enkelt' är det att skaffa rätt sten.
Ut och skaffa minnen.
Annars blir det bara en hög med sten som inte gör någon glad. 
Tro mig.

onsdag 28 januari 2015

Snart kommer de att springa rakt genom både väggar och dörrar.

Sitter här och pratar björn. Har den där bilden i mig fortfarande av en björn som sparkar sig trött hängande i ramarna på dörren och igår när jag gick och lade mig så funderade jag så på varför björnen inte bara springer rakt genom dörren.
Du vet, så att man får ett serietidningshål, där man ser björnen avteckna sig efteråt?

Vi kom fram till att björnen nog inte är smart nog för att räkna ut det, men, om det finns färskt kött liggande någonstans, så kanske.
Sedan började jag fundera på hur fort en björn kan springa, en brunbjörn (grizzlyn är en brunbjörn men en underart, läser jag mig till) kan komma upp i hastigheter av 50-60 km i timmen, men bara korta sträckor.

Tänk, va. Det innebär att genom evolutionen så kommer vi att ha björnar som springer rakt genom väggar och dörrar. Jag är säker på det.
Farten har de ju redan och behöver bara komma på att de behöver en liten startsträcka.

Igår missade jag mitt Alaska-program för jag såg en film om en man som tappat närminnet. Helt ok, men så funderade jag på hur länge det tar innan man tappar närminnet och om man  har gjort det, hur kommer man ihåg att titta på korten man tagit för att påminna sig? Givetvis, när det är polaroid-kort, som i det här fallet så är det ju svårt att inte börja undra vad man har i fickorna, men tänk om man använder en smartphone?
Kommer man ihåg hur man använder den? Eller stirrar bara dumt på den?


Sådana här frågor tänker jag på när jag ska sova. Eller vart han jag läser om just nu har tagit vägen. Sist jag såg till honom var han begravd levande i en kista och det står att hans sista tanke var en tanke om att han kanske inte kunde lita på att hans fru skulle gräva upp honom.

Men så kommer begravningsentreprenören för att gräva upp honom, för han har fått på moppo av kist-killens fru när han försökte få till en relation med henne.
Men då är kistan tom!
Vart är han nu?! Jag har ingen aning men boken är så spännande att jag måste hejda mig lite, du vet, läser jag för fort tar den ju slut.

Å andra sidan, läser jag inte, så tänker jag på den. Det är lite som att gå som katten runt het gröt. Varför nu en katt skulle vilja göra det.
Mina katter har inget intresse av gröt över huvud taget. En schysst skinkbit dock som är upphettad, det är grejer som kan få mina katter att dansa vals runt skinkbiten. Så, det borde heta; som katten runt en varm julskinka. 
Eller något....

måndag 26 januari 2015

Varför dörren ska gå utåt.

Läser Lundells blogg och småskrattar ibland, läser andra bloggar med och får ett skrivstillestånd som heter duga. Det ser så lätt ut. Hur fan gör de?
Gör en mental note att börja läsa sämre bloggar. Eller mer kvällspress. 
Det funkar säkert.

Så, vad ska jag skriva om? Jag skulle kunna berätta för dig att om du ska bosätta dig i Alaska så är det väldigt viktigt att dörren går utåt.
Går den inåt så är det lättare för björnar att ta sig in, de bara rusar in rakt genom dörren, utan att öppna den, men går den utåt så blir de hängande i ramarna utanför dörren.
Inte för evigt, givetvis, men de hänger där en stund och sparkar av sig.
Sedan går de hem och tjurar. Suger på ramarna och så där som björnar gör.
Går i ide kanske, eller har björnarna lagt av med det?
Evolutionen går ju framåt, sägs det.
Även om det känns som ibland att mänskligheten tar väldiga nig-och-hoppa-runt-steg.

För övrigt är jag fena på Alaska nu. Jag vet allt om var man kan fiska och att det finns ett gäng olika laxar i sjöarna, samt att en man, vars namn jag har glömt, har en fruktansvärd otur så fort han ska ut i snön, eller på isen.
Han dråsar igenom och han ramlar ner i issprickor.
Dessutom har han kvaddat sitt flygplan.
Typ måndag hela veckan a la Alaska style.

Sedan vet jag också att det finns en man i en stad som vill dra in elektricitet till byn där han bor, men se, det vill inte de andra 41 invånarna.
Varför inte det? undrar vän av ordning.
Jo, se, elektricitetsmannen vill ha dit turister. Det vill inte de andra.
Det kan jag fullt förstå. Jag tycker inte om turister heller. Såvida jag inte är en själv. Och då vill jag helst att det ska vara turistfritt omkring mig så att jag kan villa omkring och tappa bort mig själv i lugn och ro. 

Jag var på Österlen en gång (ok, många gånger...) mitt i värsta turistsäsongen.
Det var inte klokt hur många turister vi kunde vara överallt, vi svämmade som Egyptens gräshoppor över slätterna, badade som sälar i havet och belamrade alla bord som fanns att se på restauranger och pubar och körde musten ur de bofasta.
Uppe på Ales stenar var vi så många så att vi inte kunde se stenarna såvida vi inte armbågade oss fram till stenarna. Lägg därtill kor som idisslade fundersamt allt medan vi ylade 'Ställ dig där, Bengt, bredvid den stora stenen! Och le!' allt medan vi knäppte med kamerorna och försökte att inte få med resten av turisterna som stod och log vid samma sten.

Natten tillbringade vi på en fotbollsplan. Helt ok,men på morgonen blev fotbollsplanen parkering igen. Det gällde att vara snabb med uppvaknandet, kaffet, besöket i duschen och sedan ge sig ut på vägarna igen för att förpesta tillvaron för de boende som var tvungna att ge sig iväg till jobben så att de kunde vara trötta på oss turister även på arbetstid.


Det bästa var trappstegen i borgen som jag just nu inte minns namnet på. De var så jobbiga att ta sig uppför så att jag funderade ett tag på att bosätta mig i borgen och kanske bli borgspöke. Skälet till att de var så jobbiga var för att göra det svårt för fienden att ta sig upp. 
Sedan vet jag inte om det är min fantasi, eller för mycket ivrigt Asterixläsande, men jag fick för mig att de brukade hälla kokande olja på fienden när de väl nästan knatat uppför trapporna.
Friterat och klart så att säga.
Hm.
Jag undrar om det var så. Det kan det ju inte ha varit. Får nog ta en sväng dit igen. I värsta turistruschen.

söndag 25 januari 2015

Jag dör hellre än går på toaletten.

Jomen, du... Grejen är att hon har varit ihop med toyboyen i ett år. Och vill fortfarande inte visa att hon har läsglasögon... 
Och då så satt vi här och pratade förut om vad vi människor inte vill visa, så där i början när man mött sin själs älskade. Som att gå på toaletten.
I början av en relation så har man absolut inte några behov alls när det kommer till nummer två, eller hur?
Det finns inte på kartan att man skulle gå in och på något sätt kännas vid att man har den kroppsliga funktionen.

En vän sa en gång 'Jag exploderar hellre än går på toaletten!'
Skit samma (no pun intended) men man håller sig tills man kan gå i avskildhet.

Inte heller släpper man sig. Eller rapar. Skulle det hända ber man om ursäkt på ett fnissande sätt. Tills man går ut och dricker öl tillsammans och då bräker ut i ett fullständigt burpande, jo, jag vet, det beror på hur mycket öl man druckit, i mitt fall, nästan inga alls...
Det kanske är därför många kvinnor dricker vin istället? Jag kan inte med vin, men när jag tänker på det så är det inte många som verkar behöva undfägna sitt sällskap med ljudliga ljud.
Whiskey går bra däremot men då har man bieffekten av att på ingen tid alls går man som en schackhäst och lutar sig mot hus, vilket kan få den tilltänkta parten att kanske skygga undan lite.

Och sedan tänker jag på i De laglösas by, hon som aldrig lät sin pojkvän se henne utan smink. Kom han innan hon var färdig fick han vackert vända på klacken och sitta i bilen och vänta.
Vi ungar kunde inte begripa det. Jag kan det inte riktigt fortfarande. Och någonstans så undrar jag hur det gick, höll de ihop och flyttade ihop, så torde han ju någon gång ha fått se den osminkade sanningen?

Jo, jag vet, en del vill ha ansiktet på när de går till affären eller soptunnan. Jag beundrar det. Jag är lite för lat för att orka med mascara om jag inte ska ut med vänner, lägg därtill en träffsäkerhet med mascaraborsten som får mig att se ut som en förskräckt tvättbjörn innan jag är färdig.
Det går åt många tops innan jag avlägsnat svarta fläckar från näsan och runt ögonen. Ibland, utan att ens försöka har jag lyckats sminka håret med.
Fråga mig inte hur. 
Jag antar att man måste ha en naturlig begåvning för det.


lördag 24 januari 2015

Ta på dig glasögonen!

En sak till: Medelåldershjältinnans barn får huvudlöss. Och hon funderar på om hon ska kunna berätta för toyboyen att det finns löss i hemmet... Så berättar hon det, via sms (givetvis) och han deklarerar stolt och skämtsamt att han googlat att löss inte biter på testosteron.
(plats för skratt)

Så kommer toyboyen och innan de umgås så tas lösskammen fram för att kamma varandra men då får hjältinnan problem. Kan hon ta på sig läsglasögonen för at se de små uschlingarna när hon kammar hans givetvis tjocka hår?
Klart hon inte kan. Vem som helst annars skulle väl ta på sig glasögonen för att se om ens favoritman har löss men inte hon. Så hon kammar lite planlöst.
Jag antar att det ska vara charmigt och ett litet ojsanhoppsanåldersrelaterat problem som ska få mig att le muntert.
I stället mumlar jag 'Men ta på dig glasögonen, människa! Ska du låta toyboyen traska omkring med en miljon små gnetter i huvudet för att du vill se bra ut? Hur bra kommer det att se ut?'

Jag skulle bli göööörförbannad om jag vore toyboyen och kom hem med hundratrettio små löss i huvudet för att min flickvän inte kan med att ta på sig glasögonen.
Nästa morgon får han dessutom en skål med müsli full med små insekter. När han reser sig och kommer åt gardinen så blir det fullt pådrag av små blomsterflugor som svärmar fram.
Men hav mod! Hjältinnan har städerska. Så när hjältinnan kommer hem efter att ha suttit på Starbucks och försökt jobba (men givetvis inte kan det för toyboyen har ju som sagt inte svarat på smsen) så luktar hela huset malkulor.

Jag antar att det är en komisk höjdpunkt. Själv tänker jag 'Ja, är det inte det ena så är det det andra...'
Fast när jag läser vad jag skrivit här nu så tycker jag att det är lite roligt. 

Mycket roligare på svenska än på engelska. Kanske jag ska översätta hela boken? Samt ändra på handlingen lite. Så att hon ringer.  
Samt kasta in lite elefanter i handlingen. En rosa tiger, kanske. 
Sån't som kan få folk att undra över hur det ska gå... 

Efter femtio slutar man att leva.

Jag sitter här och upptäcker att jag har börjat dras med ett samvete.
Jag har läst (och läser) tre böcker nu som får mig på morrhumör och så tänker jag 'Men de har i alla fall skrivit en bok, det är mer än de flesta, mig själv inkluderad har gjort...' och så tänker jag att jag kan inte såga dem. Författare har också känslor. Men så tänker jag, men de har trots allt gett ut dem? Och så rynkar jag pannan så att jag ser ut som ett gammaldags filsystem för papper.

Sedan tänker jag att jag kan skriva om böckerna utan att tala om vilka böcker de är. Samvetet funderar och nickar och håller med. Så det gör vi.

Först läser jag en bok som är som får mig att känna att boken klappar mig mentalt på huvudet och gärna vill sitta i knät. Varenda känsla är övertydlig och det beskrivs i ord och bokstäver hur det är och varför det är och huruvida det är. Jag orkar ungefär tjugofem sidor innan jag morrar 'Det ska fan sitta här och läsa jolmig bok!'

Nästa bok får mig att få känslan 'Nuskavitrivashärochhadetlitesmåmysigt'.
Jag tycker inte om det. Det handlar om äldre människor som är charmiga och precis som du eller jag, mänskliga alltså. Och jag blir lite trött och tänker att det där vet jag redan. Äldre människor är inte något annat märkligt folkslag. Äldre människor är bara folk med lite mer år på nacken och rynkor på framsidan. Och jag örk int' med när det ska vara för trivsamt. Eller ibland gör jag det, men inte i det här fallet.

Sedan läser jag en tredje bok och i en recension står det 'Who knew middle age could be so eventful?'
Ja. Who knew, liksom? När man fyllt femtio så slutar man väl att leva och sitter hemma och viftar med tårna? Det trodde vi väl allihop? 

Nu är det bara som så att jag tycker inte att det är så 'eventful' i den här damens liv,  hon irriterar mig genom att vara helt uppe i 'varför skickar inte toy boyen ett sms tillbaka till mig?'  och får mig att morra 'Men ring upp honom i stället då?!' och hennes vänner är kämpehurtiga (men ack så framgångsrika) och en av dem är upptagen med att försöka skapa en ny internetdatingprofil som hon vill att hennes ex ska ragga på. För att ge igen. 
Här skakar jag på huvudet men jag är inte ett dugg förvånad över att några sidor längre fram så har hennes ex (hör och häpna!) faktiskt tagit kontakt med den här fakeprofilen.
Givetvis har han gjort det, muttrar grinchen i mig. 

När jag lämnade hjältinnan i medelåldern sitter hon på golvet och har tagit hand om två magsjuka barn och fått magsjuka själv. Jag känner mig lite yr och svagsint jag med.

onsdag 21 januari 2015

Jag tror att jag är trött på dem.

Jag har upptäckt att jag är trött på Diane i Stephen Boots böcker. Och på Ben.
Det känns lite tråkigt för jag brukar gilla Booths böcker men nu, i den senaste så tänkte jag flera gånger 'Här kommer Diane igen. Lika socialt oförmögen att umgås med folk. Och bitter. Och arg. Jaha.'
Och Ben har ju sina problem som onekligen är stora just nu, men någonstans så tar det inte tag i mig. Jag hör Lundells 'Ja, visst är det jävligt och visst är det svårt' utan tillägget 'men vi går mot bättre tider.' eller hur det nu går i sången.

Sedan är det så mycket naturskildringar så att jag börjar undra om vi allihop har glömt bort att det är en deckare vi läser. Jag upptäcker att jag faktiskt har en gräns för hur mycket jag vill veta om översvämningar eller ljunghedar eller berg.

Så det känns lite så där småtråkigt, ungefär som folk man upptäcker att man inte har så mycket gemensamt med längre. 

Jag tänkte härom dagen på att det finns så mycket folk jag känner som inte finns. Jag menar, oräkneliga är de som jag har mött i böcker, en del som jag följt troget genom åren och uppriktigt blir lite sorgsen över när de helt plötsligt ska upphöra att finnas, som Rebus när han gick i pension.
Det uppskattade jag inte alls, det var ju min skotska polare som skulle hålla på att vara lite vrensk och omöjlig. Senare har ju Rebus återuppstått igen och det kändes skönt att få titta till honom lite och se hur det är med honom.

Inte bara personer, hobbitar, troll, katter och hundar som inte finns känner jag väl. Jag vet precis hur de ser ut och jag vet nästan hur det doftar hemma hos dem också.

Eller stryk nästan, jag gör det.

Men Ben och Diane... Nja, jag vete fan, kanske tittar jag till dem igen, men då önskar jag att Diane har kommit någonstans och inte bara är som en tråkig version av Lilla My och att Ben har kommit över det han behöver komma över och att det inte blir naturskildringar som får mig att gäspa käkarna ur led.

Jag tror att det beror på hur saker skrivs, egentligen, jag menar, tänk Björn Larsson som fick mig att läsa om segling i Den keltiska ringen. Bara för att det är så bra och så livligt och för att det känns som jag är med.

Men när någon beskriver naturskildringar för mig så att det känns som att någon ritat en kaka och sedan bjuder mig på den till fikat, så blir det inte samma sak. Hur väl den än är ritad.

Hur som haver, vi fortsätter lite senare, jag ska nu kasta mig in i köket för att utöva kulinariska experiment. Tänk vita bönor i tomatsås och någon slags chiliveggiekorv som enligt paketet lovar att den ska vara 'kryddig'.
Kryddig är inte ordet jag skulle välja, men den stillar hunger. Och chiliflingor att ösa på har jag.



söndag 18 januari 2015

Vem är 'du'?

Jag tumblrar lite. Eller inte riktigt men jag har kommit så pass långt att jag fixat en header och en liten ikon. Bara det!
Nu väntar jag på inspirationen som vanligt som är någonstans i Kuala Lumpur om jag förstår det rätt. Eller i Appalacherna. Något sån't.

Förut tänkte jag på det här med 'du'. Som du har märkt ity du är en plikttrogen läsare som stavar dig igenom varje ord så kanske du har undrat ibland vem den här 'du' är som jag ofta riktar mig till.
Jag har ingen aning, men jag vet att redan i späd ålder så skrev jag till 'du' i min dagbok när jag berättade saker.

En sådan sak är när min bästis och jag rymde hemifrån, vad var vi? Kanske tio, elva och vi tog cyklarna och brände iväg.

4½ mil hemifrån.
Bara sådär.

Varför vi rymde? Jo, men det är ju självklart, varje unge med självaktning måste rymma hemifrån någon gång, hade jag sagt om du hade frågat mig.
Jag hade ju läst Huckleberry Finn och Bombi Bitt och en hel del andra böcker med barn som gjorde saker de inte fick.
Självklart var jag inspirerad och självklart fick jag min bästis lika inspirerad.

Vi kavade på, tog det lugnt, stannade vid bondgårdar och klappade kor och när mörkret började falla var vi i stan jag bor nu, här gick vi in på köpcentrumet och köpte upp oss på serietidningar och godis.
Sedan cyklade vi vidare och befann oss snart i en annan liten stad där vi helt sonika gick in i en källare och läste och åt godis.

Hur det än var så blev det lite enahanda så vi cyklade tillbaka hit och gick in på ett sjukhem där vi bad att få låna telefonen och ringde bästisens far och bad honom komma och hämta oss.
Vi hade rymt färdigt, tyckte vi.
Det tyckte bästisens fader också. För att inte tala om sköterskorna, varav en utbrast (allt noga nerskrivet av mig till 'du') 'Om det var mina ungar skulle jag låsa in dem!' eller något sån't.
Vilket fick mig att argt skriva till 'du' att 'Men det var vi ju inte! Och hon sa det så vi hörde det!' samt lite andra kraftuttryck...

Nåväl, hem kom vi igen och min far skakade på huvudet,  bästisens föräldrar skakade på huvudet och på det stora hela var det ett väldigt huvudskakande överallt.

Fast inte hos mig och bästisen. Det var ett av våra bästa äventyr!

Jag läste den här dagboksanteckningen om vårt rymmartilltag och det får mig fortfarande att le och tänka på att ibland hade faktiskt mina vänners föräldrar kanske rätt när de ansåg att jag hade ett dåligt inflytande.
Men det är inte alltid det sämsta...

lördag 10 januari 2015

Det är en djävla värld.

...satt just som en karikatyr av mig själv och vrålade 'kom igen, jävla inspiration, I haven't got all day!'
Det är inte jag själv som kommit på det uttrycket, givetvis, men det är talande, man vill skriva något men det där underbara tillfället när det blir helt tomt i huvudet och man bara skriver vägrar att infinna sig.
Kanske inte så konstigt, igår var jag vrång och trött och sur och förbannad, jag tänkte att det är en djävla värld vi lever i och varför och hur och vad fa-aan!?

Idag känns det fortfarande som att; ja, det är på många sätt en djävla värld samtidigt som det är en underbar också. Yin och yang och fanatiker och folk med vett och förnuft.
Allt blandas i en smältdegel och det bubblar och kokar och rinner över.

Och sedan kommer reaktionerna på saker som händer och man läser och man förundras och förbistras och tänker hur i helvete blir folk till en flock av får som hejar på varandra och envist bara ser grandet i andras ögon allt medan de absolut icke ser bjälken i sina egna?

Man blir kanske rentav lite rädd när man tänker på att sådana människor faktiskt finns, folk med så fördomsfulla åsikter, som slår sig själva för bröstet allt medan de utropar sin egen åsikt som den enda rätta. Allt medan de njutningsfullt nästan vältrar sig i eländet som hänt allt medan de inte ger en enda tanke till de människor som berördes direkt.

Det är en djävla värld. Men, det finns godhet. Och det finns människor som inte skriar som åsnor. Jag håller på dem.

onsdag 7 januari 2015

Inte ett enda ord.

Som du ser håller jag fast vid principen om 'inte en rad till'.
Vi låtsas därför att det här bara är ord utan rader.
Jag tänkte på den här boken igen och så tänkte jag på det här med att rekommendera böcker till andra, det är fan så vanskligt (som jag skrev i en kommentar, nåväl 'fan' skrev jag inte, men jag kom just ihåg nyårslöftet jag inte gav; att svära tillräckligt varje dag...) för varje bok talar ju till varje ny människa på sitt sätt.
Det är precis som att prata med någon, jag menar, hur många gånger har man inte trott att man är fullt förstådd och sedan visar det sig att motparten man pratar med har hört något helt annat? (jo, jag vet, vi har pratat om det här tidigare och som föregående gånger, enda slutledningen är ju att det vore enklare att bara hålla tyst. Men då bleve det ju så tyst. Så det kan man ju inte. Kanske signalera med flaggor? Men då finns det ändå någon som ska förstå flaggviftningen på precis rätt sätt och innan man vet ordet av har man skapat en skärmytsling p g a att man viftat med flaggorna lite vårdslöst och sedan är det klippt.)

Var var vi? Jo, boken och att rekommendera böcker. Det är precis som med musik. Man ska inte rekommendera något kanske? Eller kanske rekommendera sig själv i ett brev nu vid den här årstiden, någonstans till där det är vår? Ingen dum idé, eller hur?

Hm. Raskt tillbaka till boken, jag läste att en del tycker att den är deprimerande.
Jag kan förstå det, men samtidigt tycker jag tvärtom. Det är tungt ibland att leva och det är tungt att försöka förstå andra människor, samt inte minst, sig själv. Och en del människor är det tyngre för och en del är det lättare.
En del seglar rentav på räkmackor genom livet. Har jag hört.

Vad jag tycker om är den här eftertänksamma stilen i boken, när jag läste den så kunde jag se händelserna så klart och så tydligt. En del böcker är bättre på det än andra. Det var ett tag som jag tänkte att den här boken skulle göra sig som film, men så tänkte jag att jag skulle inte vilja se den ändå, jag har mina personer klara och färdiga i mitt sinne och att se någon annans föreställning av skeenden och människor skulle inte bli samma sak.

En annan sak som boken gör är att ta upp hur barn ofta försöker skydda sina föräldrar, du vet, det finns nog inga som är så lojala som barn. Och när de känner att de vuxna de har omkring sig, som betyder mycket, inte klarar av att vara så vuxna, då stiger barnen in och försöker.
Det är så väl beskrivet i den här boken. 

Och det finns humor i den med. Precis som i livet.

Så....Nu sitter jag här och tänker att jag precis har rekommenderat den igen.
Men utan att skriva en enda rad om det. Bara ord. 
I nästa blogg tänker jag mig att jag inte ska skriva ett enda ord. 
Yep, bara rader....

tisdag 6 januari 2015

Jag behöver inte skriva en enda rad mer.

...har varit offline från en reguljär dator så länge att jag inte för mitt liv kan begripa hur jag skriver kommentarer på andras bloggar. Antar att det är ett hälsotecken eller ett tecken på begynnande senilitet. Eller selektivt borttagande av kunskaper som min hjärna anser att jag inte ska rådbråka mitt intellekt med.
Troligen en kombination av allt det där, allt medan min hjärna definitivt anser att jag ska hålla reda på triviala saker som att då och då undra varför det är en dromedar på Camel-paketen eller varför folk nödvändigtvis ska köpa kläder så att de ser ut som alla andra, ibland tänker jag att om det fanns en kameleont-utstyrsel skulle folk köpa det.

Men! Vad jag tänkte göra var att ge dig en best of-lista.
Det gick givetvis åt helvete så fort jag satte mig ner här för jag har just läst en bok som är så bra, så bra, så bra, så bra så att jag nästan blir lite kär i boken och du vet den är så bra så att när jag motvilligt läst sista sidan så tänker jag när blickarna faller på boken att nu får jag inte träffa dem mer.
Fan också! Liksom.

Den handlar om James och Byron och två sekunder som kan förändra människors liv. Och den är skriven med sådan finess att man, om man är som jag tänker att egentligen är det helt onödigt att man själv någonsin igen försöker skriva en rad till. Man är slagen och besegrad och man ser och känner ända in i hjärteroten att det är så här det är när det är som bäst, det är så här en människa skriver som har empati inympat i varje del av sin själ, det är så här en människa skriver som verkligen ser människor och det är så här det ska skrivas.

Så, om du inte gör något annat. Läs den. Två sekunder av Byron Hemmings liv.
Och jag tror att du kommer att tycka om den. På engelska heter den Perfect.

Sedan när du läst den kan du läsa om Harold Fry. 

Och sedan kan vi kollektivt ägna oss åt att samla mossa i någon skog eller odla rosor eller förgätmigej ett tag medan vi tänker. Och ler och funderar på hur det gick sedan för James och Byron och alla de andra och Harold.

För Harolds del så kan man läsa fortsättningen, sett från Queenies perspektiv.
Jag har inte gjort det. Än. Men när jag gjort det så kan jag troligen lägga ner pennan igen för ett tag.