tisdag 23 december 2014

Det blir en jul igen. I år också.

Den goda nyheten är att det blir en jul i år igen! Ulvstrumpa och c/o önskar er en god sådan. Styre Långskank och Asta Katt önskar alla djur massor med skinka. Glöm inte Pogues Fairytale och Lundells änglar som landar. I övrigt får ni fira hur ni vill. Har ni gäster som stannar för länge, servera en dra-åt-helvete-smörgås framåt kvällningen. Det ska fungera. 
Vi säger så för nu. 

onsdag 17 december 2014

Jag ska gå och ansa mitt skägg.

...som jag sa på fb, man går och lägger sig som en 51-årig kvinna och vaknar upp som en medelålders man. Inte direkt vad jag hade trott men så är det, om man ska tro de här människorna som satt och pratade på tv om Lundells blogg, jag har för mig att de sade att han var en ikon för medelålders män som inte läser så mycket. Eller något sådant.
Så nu läser jag inte heller. Men jag skriver. I lösskägg för att anpassa mig.
Vidare så antar jag att jag är en riktig sexistisk typ om man betänker att jag gärna umgås med Bukowskis tankar.

Lemmy och Keith är två andra jag gillar. Så det är vårtor och rock n' roll som gäller. Å tredje sidan är tant trött nu och har rock n' rollat klart, i alla fall det där med att slå sönder bokhyllor (jo, har hänt, bara för att någon gång i sitt liv ska man antingen ha kastat ut en tv genom fönstret (förbannat dyrt och tungt) eller slagit sönder en bokhylla för att lättare transportera ut den. Och för att det var så förbannat roligt. 
Vaknat under bord har jag väl inte direkt gjort, men jag anser att det skall räknas med att jag var en hejare på att försvinna och ta tupplurar under de vildare åren för att sedan återuppstå som en fågel Fenix när alla andra tappat både geist och lust att rejva i takkronorna.
Samt tillbringat dagar och år (nja, kanske inte) i tält med andra livsglada midsommarfirande varelser och sett fotboll spelas meddelst liten folkvagnsbuss och en gammal Checker.
Andra minnen tänker jag inte dra upp. En del är säkert inte preskriberat ändå.
Sade hon och fnissade för sig själv. 

Hm, var var jag? Jo, jag tänker som så här, det spelar inte någon roll om folk är han eller hon eller gremlin eller bara en liten sten i skogen. Om till äventyrs de har något att säga som faller i god jord. Eller får en att tänka.
Så kvittar det. Eller hur?

Kanske är jag lite karlig av mig (ja, sug på det ordet...), jag har (som du vet om du lusläst) inte mycket till övers för gardinprat och modeprat och annat som jag inte begriper mig på. Men jag tror inte det. Jag har helt enkelt inte intresse av det. Och jag tror inte kvinnor i gemen är vansinnigt förälskade i gardinprat. En del säkerligen, men de hittar sina gelikar.

Jag tror någonstans att vi gillar folk som vi är lite lika på något sätt. Eller tror att vi är. Sedan är det en annan femma att en del vill vara lika andra så mycket det går bara för att inte likna sig själva. Vilket är ganska skumt. Om du frågar mig... Ungefär som att försöka springa iväg från sin egen skugga.
Säkert tröttande i det långa loppet.

Hm, jag tror det var allt för nu. Jag ska gå och ansa mitt skägg. Eller vad nu en medelålders man har för sig. 

fredag 5 december 2014

Jag kommer nog från en släkt med åsnor. Och terriers.

Dagens ord är bångstyrig. Fantastiskt trevligt ord. Påminner mig om ungtjurarna som vi motade som barn. Eller om mig själv. Eller om min vilda far.
Bångstyrighet är något som verkar bli mer framträdande ju äldre man blir, i alla fall om man ska döma efter de exemplaren jag har att se på.
Det känns tryggt och jag ser fram emot en ålderdom full av bångstyrighet.

Och här blir vi abrupt avbrutna av att radion tystnade. Jag vet att en del kan inte skriva om de inte har druckit, jag kan inte skriva om det är totalt tyst. 

Var var vi? Jo, bångstyrighet. Min far proklamerar ofta 'Sån är jag!' med en osagd utmaning till folk att säga emot det. Eller 'Så ÄR det!' 
Givetvis kan jag inte låta bli att säga emot. Det är inte för inte som jag misstänker att innan vår släkt blev mänskliga djur så var vi terriers hela bunten. Eller åsnor. De är ju också ganska envisa.

Och jag tänker mer på folk, vi hade en diskussion här hemma om att någonstans stod det att folk försökte bli vad de försökte porträttera t ex som på facebook. Eller i möten med andra.
Man har kanske inte världens tålamod men man försöker visa sig snäll medan var och en som tar sig tid att titta kan se frustrationen som pyser ur nacken.
Eller har klätt sig 'rätt' och försöker se så rätt ut som modetidningarna eller skyltdockan man såg kläderna på allt medan man ser hur ens inre plockar och drar och nyper i kläderna.
Man kanske försöker bli en bättre människa, allt medan man inte riktigt är säker på vad bättre är.
Eller försöker hitta sig själv, men inte genom att leta i sig själv utan genom att hitta nya sätt att förströ sig med, för där någonstans finns kanske en bit av en själv. Jag vet inte....
Eller flytta för att finna ro, jag minns hur vi var som flyttfåglar som aldrig slog sig till ro medan min mor levde. Det funkade inte och jag blev raka motsatsen, jag har bott i samma lägenhet i över tjugo år, som en tjurig en har jag slagit rot. Jag tror att om man sett en ytterlighet som inte känts bra så blir man gärna tvärtemot.

Hm, var var vi? Jo, åsnor.. Jag kan tänka att min far är ganska skön på det sättet när han säger så självklart att sån är han och det finns en skönhet i att kunna säga det. Utan att tveka. Samtidigt som det finns en viss risk i att inte fundera på hur man kanske kunde bli. Jag var hos en psykolog en gång som frågade någonting i stil med 'Har du tänkt på de äldre som är bittra och går omkring och är ständigt missnöjda och förbannade på allt?'
Jo, det hade jag ju. Och hon fortsatte med att säga att hon var övertygad om att det var människor som inte tagit itu med sig själva och sina känslor så de bar dem som en ryggsäck. Lite som åsnor som gett upp i sin envishet och nu hade bara den envisheten kvar som gällde att bära vidare.

Jag tror på att det finns olika slags envisheter, min fars och min envishet är ganska störande ibland, vi kan reta livet ur varandra utan att ens försöka, i honom ser jag mig själv och tvärtom. Men han har också säkerligen lärt mig att inte ge upp på ett sätt. Mot oddsen så uppfostrade han mig, ensam far på sjuttiotalet var inte direkt vanligt men han fixade det. Senare år, när jag växt upp lite så hade jag samvetsbetänligheter om hur jag valde att inte sätta mina fötter i skolan så att det störde och allehanda äventyr som jag gav mig ut på. Vi pratade om det och jag sa någon gång att jag förstod att han inte hade haft det lätt och att jag bad om ursäkt för det. Han bara log och sade att nu var jag så stor så kanske var det dags för honom att ge igen.
Och så flinade vi.
Som två gamla åsnor.