torsdag 27 november 2014

Jag kan inte skriva och tänka. Hm.

Jag har exakt aderton minuter på mig innan linssoppan är klar och jag tänkte att då sätter jag mig ner här och skriver lite, för jag har lovat mig själv att skriva varje dag.
Det har gått jättebra. Faktiskt. Det är bara det att ni inte har fått se mina mödor ity jag bestämde mig varje gång för att inte göra någon bloggpost av det. Det värsta som kan hända mig när jag skriver är nämligen att jag ska behöva tänka på vad jag skriver. Då går det bara inte.
Fort och sedan trycka på post-knappen, så ska det gå men så blev jag ambitiös och skulle skriva om idoler och förebilder och hamnade i resonemang med mig själv (kom inte och säg att inte du gör det också, jag tror inte någon finns som inte gör det) och började tänka på vad jag ville säga, *egentligen* om du förstår hur jag menar och då visste jag precis vad jag ville säga men att få ner det på en vit skärm, det var lögn i helvete, som min vilda far brukar säga.
Orden syntes mig så tama och de löööööpteeee inte som vilda getter över raderna och allt blev så lååååångdraaageeet och vid en tidpunkt så tänkte jag 'men vad fan, försöker jag låta intellektuell eller vad är det som har hänt?' 

Det var vid det tillfället när jag också begick kardinalfelet att läsa igenom vad jag skrev bit för bit, vilket jag *vet* att jag inte ska göra för då fastnar jag som en myra under ett gäng granbarr och tänker 'Ville jag verkligen säga så, borde det inte stå så? Det skulle se bättre ut...' och så bidde det inte ens en tumme.
Eller, jo, det blev lite draft som jag skjutsade undan medan jag mentalt klappade mig på axeln och sa 'Det här ska jag fila på någon gång i framtiden' och så log jag, för det lär inte hända. Men det känns skönt att säga sån't till sig själv ibland och så känns det så synd att kasta en massa bokstäver rakt ut i cyberrymden, man vet ju inte vad som händer med dem, jag menar, någonstans därute så kanske bortkastade y'n flyger omkring och letar desperat efter ett hem. Man vet ju inte.

Så, ungefär så, har jag det på den skrivande fronten. Och eftersom jag presterar (nåväl, presterar är kanske ett illa valt ord, men, men...) bäst under press (som jag sätter på mig själv, inte andras pressar, då blir jag som en ostruken skjorta som vägrar bli skrynkelfri) så har jag nu författat (hmmm...) ett antal ord allt medan linssoppan står och kokar.
Jag tar med andra ord lunch nu. Vad gör du?

onsdag 19 november 2014

Det ska fan vara perfekt.

Du vet, när huvudpersonen i boken, (hon med alla lockarna) sitter i en badtunna och jag citerar här 'Andy fick behärska sig allt hon kunde för att inte avundsjukt stirra på Emilys oslagbara höft-och midjemått, hennes perfekta bröst och slanka ben och rundade rumpa där det inte fanns ens ett teskedsmått celluliter.'
Därefter fortsätter Andy med att säga att hon var själv var smal men hennes kropp saknade all den yppighet som vänninan hade.

När jag läste det här kände jag hur mina ögonbryn for upp som rullgardinder en måndagsmorgon.
Jag kunde inte tro att jag verkligen läst det jag just läst.
Jag var nästan tvungen att se när boken skrivits, om det måhända var under fyrtio-femtio-talet, men nej då.
Det här är skrivet 2013.

Jag ville dock inte riktigt ge upp, jag är ju lite terrier till min natur, så jag plågade mig igenom nästa sida också.
Men!
Emily slänger bakåt med huvudet och doppar sin (märk väl) glamorösa knut i badvattnet.
Samt lite längre ner så får vi den oumbärliga informationen att Emily har,
hör och häpna; perfekt hy!
Who knew, liksom?
Det hade vi väl aldrig kunnat räkna  ut.
Emily är även impulsiv och heltokig.


Då äntligen ger terriern i mig upp och slår igen detta slöseri med träd med en praktfull, (vågar jag säga, perfekt?) smäll.

Och någonstans tänker jag att folk faktiskt läser sån't här och inte för en sekund ifrågasätter vad som beskrivs som perfekt och charmigt. Det finns folk, det vet både du och jag som inte tror att de duger för att de inte ser ut som reklammakare, modemakare och enbarmligt usla författare beskriver att folk ska se ut.
Det gör mig förbannad. 
Nästan så förbannad att jag vill skriva en bok själv. Med verkliga personer som ser ut och beter sig som verkliga personer. Som är perfekta precis som de är, om nu perfekt är något att sträva efter...
Jag tycker som bekant inte det.
Jag gillar operfekt och jag gillar trasiga kanter och skarpa uddar och luddiga runda former och folk som pressar ner trekantiga bitar i pussel där det helt klart ska vara en fyrkant.
Sån't tycker jag om.


fredag 14 november 2014

....mumlar bistert om äggviteomeletter och mjuuuka tyger.

...spenderar en god del av gårdagen mumlande 'det finns bra chicklit, det gööör det!' allt medan jag mer och mer tänker att den här boken faller nog inte i den kategorien...
Jag kan stå ut med att det ska beskrivas in och ut, fram och tillbaka hur lockiga och underbart charmiga alla är, jag kan stå ut med beskrivningar av hur de är klädda, hur andra är klädda och att männen alltid framstår som typiska seriefigurer från en annan planet, du vet; 'mään ääär eeettt sååååån't myyyysteeeriuuuum' och så vidare.
Jag kan stå ut med att damerna i boken går ner i spagat bara de tänker på giftermål och att de drallar vin som om vin skulle gå ur modet vilken dag som helst. Sedan blir de aldrig roligt fulla heller utan bara salongsberusade och händer det mot förmodan att de blir skojberusade så orkar de ändå gå upp morgonen efter och äta en äggviteomelett (vem fan äter det?) och dricka stärkande apelsinjuice och sedan se charmigt bakfulla ut (vem fan gör det?).

Allt det här kan jag stå ut med.
Men.
När det ska beskrivas hur mjuka bomullsbyxor är och hur otroligt lent påslakanet är så blir jag trött.
Bomull är mjukt. Alla vet det. Skriv inte saker på näsan på mig.
Då blir jag vrång. Jag kan ju tydligen läsa eftersom jag stavar mig igenom den här chicklit-boken så troligen har jag kommit i kontakt med bomull i mitt liv.
Troligen så har jag känt alla tyger man kan känna på. Ok. Kanske inte alla.
Men jag har en klar och tydlig uppfattning om att de flesta är just mjuka.
På något sätt har jag klurat ut det.

Det lutar åt att jag får gå tillbaka till min käre gamle Tutanchamon igen, jag har spenderat otaliga timmar krypande i pyramider hos honom och de andra lirarna och läst massor om balsamering och gudar och allt som gör de gamla egyptierna så intressanta.
Eller kanske vänder jag mig till min gamle vän Bukowski igen. Han beskriver i alla fall inte tygers mjukhet.