söndag 19 oktober 2014

...jag är ett kulinariskt geni.

...när man minst anar det så blir man en trendsetter, en utbrytare som skiljer sig från mängden...
En helt vanlig söndag, när man är lite lagom småtrött och står och så vänligt rör i sin ärtsoppa.

Man börjar leta efter timjansburken och förkastar snabbt rosmarinen samt basilikan och sedan tar man timjansburken som ligger där den alltid brukar ligga och så doftar man i timjan.
Ganska rejält, för man tycker att det är gott.

Sedan diskar man lite under tiden man rör, ity man är en hemskt effektiv människovarelse.

När ärtsoppan kokat klart så häller man upp den i en djup tallrik, diskar det sista, ity man är en van ärtsoppsätare och tycker att sitta och blänga ner i en tallrik och blåsa på skeden är för amatörer.
Man häller upp och låter soppan svalna till lagom temp.

Och så sätter man sig ner, tar första skeden och tänker 'Mmm, mmm, hmmm?!'
Man tar en sked till och slår fast att det definitivt är 'Hm?!' och att man inte helt klart kan säga om det är 'Mmm.'

Vad man dock klart kan säga är att soppan smakar märkligt. Undrar om något hänt timjanen? tänker man.

Vad som kan ha hänt en timjansburk i en kryddlåda vet man inte säkert, kanske har den rymt ur burken och gift sig med en annan krydda den fattat tycke för?
Hur det skulle ha gått till vet man inte, men det händer ju så mycket märkligt nu för tiden. Eller hur?

Så man tar en sked till och 'Hmm.... Mmmh? ' och så reser man sig från stolen och drar ut kryddlådan och tar timjansburken och bemödar sig om att faktiskt läsa på burken.

Mynta, står det.
'Aha! Ja, mynta är det det smakar!' säger man till sig själv.
Och börjar att frenetiskt leta efter timjanen som inte alls finns där den brukar vara.
Efter frenetiskt rivande i lådan och efter att man lagt märke till att; nej, kryddburkarnas etikett ändrar sig inte hur många gånger man än tittar på dem, så ser man ut som ett frågetecken och börjar titta på kryddorna på bordet.

Där ska inte timjanen vara. Men det är den.

Raskt hivar man i lite timjan i soppan för timjan är ju gott och det var ju timjan man ville ha.

Och så sätter man sig och äter och inser att det är faktiskt riktigt gott, ens fantasi som alltid arbetar för högtryck uppfinner ett scenario där man går in på värsta guldkrogen och beställer ärtsoppa och sedan världsvant säger 'Har du lite mynta?' varvid serveringspersonalen säger 'Öööh, jo, visst' och ger en en nypa mynta som man sprinklar över ärtsoppan för att sedan gå och sätta sig vid ett linnedukat bord.

Allt detta medan man hör hur det viskas ute i köket och någon säger 'Men testa då?'  och så blir det tyst, sedan kommer en smäll av kastruller och kocken, som givetvis är temperamentsfull kommer utslirande ur köket och rycker upp en från stolen och skriker 'Mon dieu! Fröken, mademoiselle, ni är ett geni! Vi ska uppkalla den här soppan efter er!'

Så tänker jag och ler. Medan jag äter min gula ärtsoppa med mynta. 
Och helt plötsligt är den slut. Nu väntar jag bara på mitt erkännande som nyskapande geni.....

söndag 12 oktober 2014

...vi är som tiggare, vilda vandaler....

Där är du ju igen! Och jag med! Det här börjar bli en ovana, att jag uppdaterar ganska frekvent, menar jag. Vad händer härnäst? Att jag börjar sortera mina kläder i färg? 
Hmm... En liten hemlis.. Jag har mina kläder färgkoordinerade. 
Jo.
Jag har det.
Det är sån't man inte tror om mig. 
Men jag hade hjälp av Witchen för några år sedan, hon eldade på mig medan jag städade ut garderoben, också känd som 'the black hole' med den skillnaden att inget försvinner.

Nåväl, efter chocken att jag har en garderob som går från vitt till svart, så antar jag att vi bägge behöver en kopp starkt kaffe. Om du går och gör två så väntar jag här.

Egentligen var mitt ärende (ser byråkratisk ut) att tala om att vi har haft lite roligt på facebook med att lista tio album som förändrat våra liv.
Och nu snackar jag om skivalbum och inte fotoalbum, även om det finns en del foton som fått mig att allvarligt ifrågasätta om jag går/gick ut och såg ut så där.
Eller tanken att folk som har med kameror på fester borde kölhalas i tjära och fjädrar, eller kanske inte just dem, men definitivt deras kameror.

Förutom jag själv då. Som bara tog/tar roliga kort.
Om du frågar mig. 

Var var vi?
Jo, tio album och det är så kul att läsa om folks musiksmak, för att inte tala om att fundera på vad man själv har hört som har förändrat en, musik som fått en att undra hur fan den personen som sjunger vet exakt hur det känns, eller fått en att tänka på ett annat sätt, ibland muntrat upp en, eller ibland fått en att gråta floder när man verkligen behövde gråta floder.

Och sedan, när jag lyssnar till några låtar så kastas jag tillbaka till hur jag kände då, var jag var, kanske ibland känner dofter och minns folk jag hade glömt. 
I sanning en mäktig tidsmaskin.

Jag tänkte skriva lite om var och en av de album som poppade upp, men det låter sig inte göras så lätt som jag trodde.

Kanske jag får starta en följetong här; Ulvstrumpas musikaliska resa eller något....

Men vi tar en, ok?
Ripp Rapp med Lundell, min bästa vän har köpt den och vi sitter i hennes rum som hon delar med sin ohängda syster som alltid var mer eller mindre i vägen.
Den här gången var hon inte alls i vägen, hon var ute någonstans.
Och vi hör 'Rom i regnet' allt medan regnet faller i ett ganska så trist bostadsområde och flyter bort i tankarna, jag vet inte vad hon tänkte på, men jag såg en grönskande park inom mig.
Hur konstigt det än må låta.

Och 'På fri fot', den låten passade två ungdomsrebeller fantastiskt bra, när vi stod och liftade vid 'vår' vägskylt sjöng vi ibland 'Vi är på fri fot, vi är på rymmen igen, vi är på toppen av vågornas svall, vi är som hundar som springer från dörr till dörr, vi är som tiggare, vilda vandaler, på vågornas svall!'

För där var vi ju, på rymmen från föräldrar och skolor på väg ut i äventyret.
Eller rättare sagt, vi var mitt i det.

'Bättre skrika ett ja än att viska ett nej!' ylade vi vidare och så åkte vi.
Det var fina dagar. Jag skulle inte ha dem ogjorda för något annat.

onsdag 8 oktober 2014

...så märkligt att för en gångs skull inte vara märklig....

....Inte begriper jag mig riktigt på mig. Som vanligt.
Jag har bestämt mig för att göra rotfruktsbiffar eftersom det slog mig härom dagen att folk gör sina egna.
Det kan jag med göra! tänkte jag.

Så satte jag mig ner och googlade så vackert på enkla rotfruktsbiffar och redan här får jag problem.
Det står 'cirka' och det står 'några cm' och det står 'timjan'.
Och jag börjar fundera på hur mycket cirka är cirka egentligen, och hur många cm och om man tänker på det, cm är beräknat på hur lång en sak är men tänk om omkretsen inte är lika stor som den cm som avses och hur mycket timjan, för om jag tar för mycket timjan blir det som att bada halsen i timjan och tänk, det vill jag inte.

En del andra recept är lite frivola och föreslår att jag bestämmer själv vilka rotfruket jag ska ha. Herreminje, jag som knappt kan bestämma vilka sockor som ska få äran att sitta på mina fötter.

Nej, jag skojar inte.
Ibland tar jag på mig ett par och de känns fel. Eller också matchar de inte tröjan. Eller så ser grisen på sockorna gravid ut och jag känner mig redan knubbig och vill inte se någon slags självbild av det på mina fötter.
Ja, du vet. Ibland måste man byta sockor till det blir rätt.
Enfärgade, kanske du säger. Enfärgade är inte roligt. Jag tycker man blir lite gladare om man har rätt sockor på fötterna och tittar ner och ser en gul giraff på foten. Det piffar upp och gör tårna glada. Tror jag.


Nåväl, så jag läser recepten och så slår det mig att det som irriterar mig är att recepten redan har den där attityden av 'gör lite som du vill' som jag begagnar mig av när jag lagar mat.
Jag får fria tyglar direkt. 

Det är ganska märkligt, normalt sett, om du talar om för mig vad jag ska göra så kan du vara säker på att jag gör tvärtemot mot vad du sa, men tydligen är det här undantaget som bekräftar regeln.
Receopt ska vara skrivna som huggna i sten.
Så att jag kan göra tvärtemot sedan.
Hm. 
Men vänta lite nu.
Då stämmer det ju.
Då är det inte alls märkligt.
Så märkligt att för en gångs skull inte vara märklig.
Jag hoppas att det inte blir en vana.


lördag 4 oktober 2014

Det är gråt och det är skratt och igenkännandets glädje.

Jamen hej, där är ju du! Och jag. Fast när du läser det här är jag antagligen upptagen med något annat. Fast det känns för dig som om jag är här, även om jag är där eller lite varstädes. Teknikens under, du vet.
Ok, raskt över till mitt ärende, jag blev utmanad av en vän att lista tio böcker som följt mig genom åren. Och är man som jag, så kan man inte bara skriva tio titlar utan man vill tala om varför. Så, here we go. Utan inbördes oordning eller ordning.
1. Pippi i Söderhavet, tror jag att den hette, jag är sju och jag har lärt mig att läsa. Jag har också hittat till biblioteket, där man kan låna böcker och ta hem, gratis! Kan du förstå vilken lycka för en 7-åring? Det är inte klokt hur glad jag är när jag kånkar hem på mina böcker, men lite tungt är det, så utanför det som en gång var Piratens kontor sätter jag mig på en bänk och börjar bläddra lite i böckerna. Snart är jag långt borta i Söderhavet. När gatlamporna börjar tändas tittar jag upp och inser att jag borde nog ha varit hemma för länge sedan. Så jag hastar hem, middagen är kall men inte bryr jag mig om det. Att mina föräldrar har synpunkter på att jag kommer hem när det nästan blivit mörkt, det bryr jag mig inte om heller. Jag har ju varit i Söderhavet! Och snart, bara mamma och pappa slutar tjata så ska jag dit igen!

2.Ferlin. Kan inte säga någon särskild diktsamling, men jag är i tonåren och fångas av hans sorgsenhet och av hans humor, så Ferlin har en bit av mitt hjärta. Alltid.

3. En varg söker sin flock. Ulf Lundell. Jag är själv i ett ganska rörigt tillstånd, utstressad, gått in i väggen med en sådan effektivitet att det sjunger om det och jag sitter och husvaktar min vilde fars lya, där på altanen sitter jag och läser den här boken och får en sådan enorm livskraft. Det börjar vända och kännas inte så jävligt. Det är gott att leva, trots allt. Som han sjunger någonstans. Den boken fick mig att må bättre. Sådana böcker håller man nära hjärtat. Eller hur?

4. På samma altan i samma tillstånd plockar jag upp Fritiof Nilsson Piratens böcker. Jag läste Bombi Bitt och jag när jag var barn, här vänder jag blad och drar efter andan och skrattar så att jag får kramp i magen och så att jag kiknar. Du vet, ett sådant här skratt som aldrig vill ta slut? Det behövdes då. Det behövs alltid.
Och jag läser hans berättelse om hur han väntar på att en vallmo ska slå ut. Det får mig att vilja dit ner, till Österlen, jag vill också vänta på att en vallmo ska slå ut, nära havet. Så jag åker dit. Jag ser inga vallmo slå ut, men jag ser havet slå mot stränderna och jag hälsar på vid hans grav och säger ett tyst 'tack'.
Fritiof är alltid med mig. Pirater ska man hålla fast vid, eller hur?

5. Elvis, Jesus & Coca Cola. Kinky Friedman. När jag tar upp den här boken har en av mina första katter jag någonsin haft helt själv dött. Jag är så ledsen, så ledsen, men det vill sig inte med tårarna riktigt. Du vet, det känns bara tomt och fruset och det blir inget riktigt av det, bara som lite takdropp om våren...
Så jag tänker att jag måste distrahera mig, tänka på något annat. Komma bort lite i tanken. På biblioteket ser jag den här boken och titeln verkar lovande. Baksidan får mig att tänka att lite leende kan det nog bli.
Jag läser och visst, det är en bra bok, säkerligen så mycket bättre om man läser den helt fokuserat. Men jag har behållning av den.
Så kommer jag till slutet och där står en epilog. Jag läser det här:
"EPILOGUE

On January 4, 1993, the cat in this book and the books that preceded it was put to sleep in Kerrville, Texas, by Dr. W.H. Hoegemeyer and myself. Cuddles was fourteen years old, a respectable age. She was as close to me as any human being I have ever known. 
Cuddles and I spent many years together, both in New York, where I first found her as a little kitten on the street in Chinatown, and later on the ranch in Texas. She was always with me, on the table, on the bed, by the fireplace, beside the typewriter, on top of my suitcase when I returned from a trip.

I dug Cuddles' grave with a silver spade, in the little garden by the stream behind the old green trailer where both of us lived in the summertime. Her burial shroud was my old New York sweatshirt and in the grave with her is a can of tuna and a cigar.


A few days ago I received a sympathy note from Bill Hoegemeyer, the veterinarian. It opened with a verse by Irving Townshend: "We who choose to surround ourselves with lives even more temporary than our own live within a fragile circle..."


Now, as I write this, on a gray winter day by the fireside, I can almost feel her light tread, moving from my head and my heart down through my fingertips to the keys of the typewriter. People may surprise you with unexpected kindness. Dogs have a depth of loyalty that often we seem unworthy of. But the love of a cat is a blessing, a privilege in this world.


They say when you die and go to heaven all the dogs and cats you've ever had in your life come running to meet you.


Until that day, rest in peace, Cuddles


KINKY FRIEDMAN
FEBRUARY 5, 1993
MEDINA, TEXAS
 
(Excerpt from Elvis, Jesus & Coca-Cola (Simon & Schuster) printed by W. Thomas Taylor for Ambleside Press in an edition of one thousand copies signed and numbered by the author. Illustration by David Price. Copyright Kinky Friedman 1994).'
Och då släpper det. Som jag gråter. Jag gråter värre än en grävling, jag snyftar, jag bölar, jag är som en snölavin i full färd nerför bergen. Näsan blir röd, rödare, rödast. Och det är så skönt. Du vet, eller hur?

6. Charles Bukowski. Givetvis, eller hur? När jag läser honom, som är en ny bekantskap så tycker vi så lika i så mycket saker. Jag gillar hans drastiska humor, jag gillar hur han kan se saker i svartaste svart men ändå inte ge upp. Jag gillar att han inte skyller på någon annan utom sig själv. Jag säger inte att jag gillar allt han skrivit, en del är jag inte alls förtjust i. Merparten är dock som att återse en gammal vän, du vet, man sitter ner och utbyter tankar, en del flyger och en del faller platt. Charles är bra.

7.Den keltiska ringen. Björn Larsson. När man kan få mig att läsa om någon som seglar och få mig att hålla intresset vid liv sida upp och sida ner så är man bra. Den keltiska ringen är ett fantastiskt äventyr. Handlar det om kelter med? säger du. Joodå. Säger jag. 

De andra tre böckerna återkommer jag till när jag inte är så hungrig. Vi säger så. Och visst, du kan känna dig utmanad med, har du några favoritböcker? 

För övrigt så tror jag att det är det som är det fina i kråksången med böcker, det är gråt, det är skratt, det är kamp och det är stilla ro. Det är igenkännandets glädje och ibland total oförståelse som lämnar en som ett frågetecken, med ett ben att gnaga på medan man funderar. Precis som livet.