onsdag 20 augusti 2014

Hurra för mig själv när drottningen fick ett barn. Och varför kallar vi inte varann för svinpelle oftare?

Aj-aj-aj, jag har skrattat så jag kiknar här...
Senaste två dagarna har jag gått igenom gamla papper, snubblar över dagboksblad från tidig ungdom, där jag väldigt lillgammalt har åsikter om allt och ingenting, en anteckning lyder som följer 'om jag inte har skrivit det så har Silvia fått en Dotter i fredags den 15 Juli 1977. Hon ska visst heta Victoria. Alltså, jag hurrar ett fyrfaldigt hurra för mej själv. HURRA. HURRA.HURRA.HURRA.'

Nej, jag vet inte heller hur det kommer sig att jag tycker att det ska hurras för mig när drottningen fått en dotter, men på något sätt så var det säkert helt logiskt, redan då ansåg jag kanske att jag var navet till alltings uppkomst...

På en annan lapp står det lakoniskt 'Mentala kalhyggen 20/09.'
Ingen aning vilka jag syftade på, men nu när jag läser det igen så förstår jag inte hur jag kunde glömma ett så bra uttryck.

Sedan hittar jag en plastmapp med meddelanden mellan mig och mina kära före detta arbetskamrater. 
Svinpelle, vårtsvin, dyngskalle och ditt lata helvete är de vackra epitet vi ger varandra i dessa meddelanden och därmed så förstår ju var och en att vi hade en varm och fin stämning på arbetsplatsen.
Dessutom utlovas att katter ska bita dem som inte svarar på sina memon fort nog.

Jag hittar ett gammalt brev, från en liten kusin, där är en teckning av mig stående på en häst.
Får mig att le och önska att jag någonsin hade stått på en häst. Lite Pippi över det hela, men tyvärr, det enda jag gjorde var att stå på en gammal folkvagn för att kunna komma upp på en häst, jag lärde mig för övrigt att rida genom att rida barbacka. Sadel hade vi ingen och fan vet om vi hade tömmar heller, jag minns att jag halvlåg på hästen och höll mig i för glatta livet.
Nu för tiden går jag inte i närheten av hästar. De verkar så stora. Som om de blivit större också medan jag blev större.
Naturligtvis är det inte så. Eller?

söndag 17 augusti 2014

Vad är det som är så svårt att förstå?

Jomen, du....
Det var ju det här, med den här boken, Amberville, jag läser att en del har svårt med att föreställa sig att det är mjukdjur, eller som det kallades på min gamla goda tid, kramdjur, som svär, dricker och beter sig som folk gör mest.
Nej, inte du, förstås. Eller jag. Vi är otadliga samhällsmedlemmar.

För mig är det inget problem. Kanske för att jag har en katt som har en egen facebook-sida där han lever om. Merparten av människorna han har som vänner, (eller 'fans' som han kallar dem för sig själv när han sitter och beundrar sig själv i spegeln) har jag faktiskt ingen aning om vem de månde vara.
Det är vackert så, tycker jag, var och en ska ha sin privata sfär, även om man är en trind röd katt i sina bästa år. Eller hur?

Nå, tillbaka till mjukdjur, jag tycker inte att det är svårare att föreställa mig mjukdjur som slår ihjäl varandra än träd som valsar fram i skogen och pratar.
Förlåt Tolkien, ordet 'valsar' är kanske inte direkt korrekt.

Eller som när jag var barn och såg troll bakom varenda sten och jag lovar dig, de fanns där. Nu för tiden ser jag inte lika mycket troll, mest p g a att trollen numera har älvor som utför deras arbete, ett samarbete som kom till stånd efter att trollfacket hade sagt att 'egentligen är det ju för jävligt att vi ska behöva trolla omkring i skogen och skrämma folk tidigt på morgonen eller sent på kvällen, ingen ob har vi ju heller, kan vi inte införa ett trolleri-bidrag så att vi kan hyra älvor och vättar som utför det så att vi kan ligga och dra oss i mossan?'

Nu blev det ju inte vättar, för de är ju så förbannat morgontjuriga, som vi alla vet och även om troll gillar att skrämmas lite så vill de inte ha folk som springer ut ur skogen gallskrikandes.

Mest för att det skulle störa deras skönhetssömn.
Och gud vet att de behöver den. 
Eller hur?

Nåväl, så, inte är det väl svårt att förstå att mjukdjur är precis lika mycket djur som vi är. Eller hur?