torsdag 22 maj 2014

Det ger jag fan i.

Jo, men det var så här, härom dagen upptäckte jag att överdelarna har börjat sitta åt runt armarna, där uppe precis där axeln blir arm,  ni vet?
Inte kan jag skylla på att jag gjort som Karl-Alfred och ätit en massa spenat, inte heller har jag ägnat mig åt viktträning.
Utan jag sa helt lugnt; Åh fan, det är gäddhänget som börjar ta plats. Det ger jag fan i.

För det gör jag. Saken är den att efter att ha några tankar om att träna upp armarna någon gång i vinter så stannade det just vid tankar. Och inte tänker jag börja träna nu, som någon viktgalning bara för att få stil på armarna. 
Inte då. Nu är det sommar och det ska njutas.

Andra nyheter från det Ulvstrumpska tjället: Jag sitter här nu, i denna stund i mina jeansshorts. Jag är mäkta nöjd med att jag kom i dem i år också. Stretchjeans som är avklippta kan man lita på.

Och så kom jag att tänka på det här programmet med Trinny och Susannah som stylar om folk, kanske skulle de säga att det är dags att börja klä sig efter sin ålder till mig.

Då är det ju bara frågan om det är mental ålder eller fysisk de menar...
Är det mental ålder skulle jag gå omkring klädd i bäveroverall jämt.
Fysisk ålder, det ger jag fan i.

Det här med ålder är ganska fascinerande, när jag var riktigt liten så trodde jag att äldre var vansinnigt tråkiga och intorkade i sitt tänkande.

Men så mötte jag min vilda fars moster, Tekla, de somrarna när vi spelade poker med andra tanter och hade mjölkrig i Signes kök lärde mig att ålder inte bestämmer hur människor är.
Eller kanske det gör, för vissa, som tänker att de ska uppföra sig vuxet och moget.
Jag vet inte, jag har aldrig lidit av sådana tankar själv.

Hur som helst, försommaren är här, det är mindre än en månad innan det blir mörkare igen, men du, vi njuter nu, va? Och tankar på mörkare månader, de ger vi fan i.

tisdag 6 maj 2014

Det småjävlas nästan hela tiden ibland.

Ibland går ju allt åt helvete, eller inte helt åt helvete men det småjävlas hela tiden.
Som igår, jag skulle leka vuxen och dammsuga och en sak som jag vet är att jag inte är bra på att multitaska.
Trots det så börjar jag med att dammsuga kök och hall. Sedan ringer äldsta vännen och vi pratar samtidigt som jag torkar kök och hall.
Allt väl so far.

Sedan börjar jag med maten. Och kommer att tänka på att mina aloe vera-plantor ser ut att behöva vatten. Så medan smöret och olivoljan bubblar i pannan så tänker jag att jag kommer att höra när det blir tyst i köket och så trattar jag iväg för att vattna blommor.

Allt väl i vardagsrummet, blommorna suger i sig, sedan knallar jag in i sovrummet, trots att jag har tanken att jag inte ska göra det.
Och så börjar jag vattna där.
En av plantorna har en för liten ytterkruka så jag fyller på och tänker sedan gå med överflödsvattnet till en annan blomma som står precis vid dörren.
En imponerande sträcka av kanske tre meter.

Sagt och gjort, jag hör också att det är tyst från stekpannan, så jag tar krukan och vips så ligger den på golvet.
Och det är vatten överallt.
Känns det som.

På väggen, på min fina, fina Van Gogh (gnöl och gnissel och NÄÄäää!) och jag rycker till mig en dammduk och börjar torka tapeten.
Sedan kommer jag på att jag måste ju lägga i sojabullarna i stekpannan så jag rusar ut allt medan jag mumlar eder mellan tänderna.
Det börjar bli brunt i pannan men inte så att det är så mycket fara, så i med de där jäkla bullarna och raskt tillbaka till sovrummet, beväpnad med handdukar.

Torkar och ser att det verkar bli fläckar på tapeten vilket jag tycker är märkligt eftersom det bara är vatten och när jag torkat tapeten tittar jag upp på den fina, fina Van Goghen och ser att det stänkt ännu längre upp än jag trodde.

Vid det här laget morrar jag ilsket och torkar och ser att det verkar bli fläckar, sedan torkar jag golvet och mumlar ilskna ord som får aloe veran att dra bladen till sig.

Och jag tänker att Van Goghen var perfekt! Helt perfekt! Och så gnölar jag. Och tänker på tapeten. Som var nästan perfekt om man inte tittar på där katterna ägnat sig i olympiadgrenen 'klös och riv'.

Men sedan börjar jag tänka att det är inte så farligt ändå, visst, blomkrukan sprack, men det är allt. Och jag tycker ju inte om perfekt ändå. Det är ok med lite imperfekta väggar och en imperfekt Van Gogh. Och jag slog mig bara lite på tummen.
Allt är ok.

Så, nästan i själslugn så traskar jag tillbaka till köket, vänder på sojabullarna, diskar morgonens disk  men sedan far fan i mig igen och jag kastar en granskande blick under diskstället.
Där är små smulor av mat!

Det ska det inte vara! Torkassistent Ulvstrumpa tar disktrasan och kör tummen (jo, samma tumme) rakt i diskstället med ganska mycket effektivitet.
Till saken hör också att jag fått lite speltumme eftersom jag har en katt på min nya mobil som behöver omvårdnad. Och så leder jag vatten till en krokodil.
Så det gör lite ont redan innan.

Men, i alla fall. Då fattar jag. Jag kastar disktrasan rakt ner i hon och lyfter armarna mot taket och säger 'Ok, jag fattar, jag fattar, det här är en dag när jag inte är i synk med motoriken alls. Jag ger fan i det här nu. Jag kommer härmed att ägna mig åt matlagning, sedan lägger jag mig på sängen och bär vatten till krokodilen, ok?'

Och så gör jag det. Och Murphy blir lite småbesviken.