måndag 28 april 2014

Jag går väl in och ylar 'Hjääääälp!'

Tecken på att jag inte är så samlad just nu; Jag stänger balkongdörren efter att ha rökt och traskar iväg samtidigt som jag fortfarande håller i balkonghandtaget.
Jag kom inte så långt, kan man säga.

Mina tankar är ockuperade med telefon. Ska nämligen köpa en ny mobil idag och fy för fan och hans trinda moster vad jag inte ser fram emot det.
Du vet ju, jag lider av mobilteknikstress och jag ser inte fram mot det ett jävla dugg, lära mig nya finesser och komma sams med en telefon och hålla på och ha mig. Nää.
Men min gamla trotjänare kan jag snart inte se skärmen på efter flitigt användande och jag har förstått att en av sakerna man bör kunna göra är att se skärmen på telefonerna.

Jag har tittat runt lite och kommit fram till att det kanske, möjligen, eventuellt finns en telefon jag kan tänka mig, givetvis är det en sådan som folk säger 'Uuähh, nää, men den har ju inte så många appar!' och 'De är inget bra längre, man ska ha aaaajphone!'

Men inte jag. Jag ger fullständigt fan i appar och ju mer folk säger att 'ingen köper såna numera' desto mer känner jag att jag, jag kan uträtta stordåd i stil med den fula ankungen och ta den stackars oälskade till mitt hägn och behandla den som en svan.
Samt, jag är mer och mer övertygad om att jag är den enda som kan inse dess fulla potential.

Nåväl, jag får väl göra som sist, jag travade in i butiken efter hundra 'nejförfanjagvillintekaninteorkarintevillintenäääääää!' och när det väl var min tur så stegade jag fram till disken där en ung man med tatueringar över hela kroppen (och hur kan du veta det?! säger den där vännen av ordning som jag aldrig får men så gärna vill ha och jag säger 'jag vet inte men jag misstänker det starkt.) stod och log så servilt, slängde fram telefonen jag hade just då och ylade 'HJÄLP! Jag får inte in batteriet i telefooooooneeeen! Det ska nog va ett sån't där liiiiteeet och jag har inget liiiteeet!'

Det skulle inte vara något liiiiteet utan det var bara jag som behandlat kortet med för mycket försiktighet, tydligen skulle man attackera telefonen som en hungrig kobra och sedan drämma in kortet med effektivitet och beslutsamhet.

Inte fan kan jag uppvisa någon beslutsamhet med telefoner, såvida det inte gäller att stänga av dem, där har jag inga problem.

Nåväl, vi får se hur det går. Jag går väl in och ylar 'Hjääääälp!' som vanligt och ser lagom desperatängsligjagvillinteorkarintegemigbaraentelefonochvisamigvägenut!'

fredag 18 april 2014

Varken sjöbensk eller spelmusikalisk.

Det är bara att inse att min massiva överreklamskampanj om Bukowski har slagit lite fel, varje gång Fimpen har varit ifärd med att beställa böcker så har jag sagt 'Ta en Bukowski' och sist vi pratades vid så sa hon att hon trodde att jag skämtade. Jag skämtar aldrig om Bukowski, svarade jag strängt.

Sedan var vi nere på klubben och någon där sade att 'Han går ju inte att läsa, då blir man ful i munnen i två veckor efteråt.' Det har ju aldrig varit något problem för mig, som jag sade, jag har alltid varit mer eller mindre ovårdad i språket, det går så bra med min frisyr tycker jag.

Och så kastar jag en blick i spegeln och funderar på att klippa mig. Och tänker 'Njäeee...' för det är så jobbigt att sitta still de tio minuterna det tar, samt det tär på min hårklipperskas nerver när jag hela tiden säger 'Du får inte ta för mycket, hör du det? Ta bara lite. Liiiiiiteeeee.'
Vore inte hårklipperskan min äldsta vän så hade hon säkerligen slängt saxen i golvet och skrikit 'Jag tyar inte längre!" och emigrerat till Amerika på närmaste atlantångare. Nu kan hon inte göra det för då skulle jag följa med. En liten bit i alla fall. 
Det är märkligt det där med båtar förresten, på min mors sida var de fiskare och man kunde ju tro att jag då skulle ha sjöben och vågor i håret.
Inte då.
Visa mig en hink med vatten som skvalpar lite för mycket och jag blir grön.
Ska jag ut på sjön så vill jag ha kav lugnt vatten och nära till land så att jag kan simma i land när (inte 'om') båten sjunker.

På min fars sida är de musikaliska så att det sjunger om det. Man kan ju tro att jag därför ska kunna ta upp vilket instrument som helst och spela en truddelutt som resten av spelmanssläkten.
Inte då. Min vilda far har givit mig; ett styck minidragspel, en cittra, ett munspel och en gitarr i from förhoppning att det skulle musiceras från morgon till kväll.
Det har det inte gjorts. Som han sade en gång med en suck 'Nåväl, du kan ju spela stereo i alla fall.'

Fast ett tag så tog jag upp gitarren, det gick ganska bra om jag får säga det själv. Alla låtar jag gav mig på fick nya versioner och jag sjöng gärna till, jag gjorde en ganska farlig version av 'What should we do with the drunken sailor' som troligen fick mina grannar att önska att han skulle få drunkna ifred och att jag skulle släppa gitarren.
Så lätt gick det dock inte, jag spelade på, tog ackord på ackord, fick till och med gitarrfingrar, du vet stenhårda trampdynor och allt. 
Ända till jag stötte på de här ackorden där du ska lägga tre fingrar över ett ställe, ett finger ovanför, ett nedanför och helst ha ett sjätte som du kan stödja de andra tre med.
Jag slet som en grävling med dem ackorden och förbannade mina anfäder som givit mig så små prinskorvsfingrar med ingen räckvidd alls samt ingen förmåga att vända lederna ut och in som det tydligen krävdes för att framföra ett stiligt 'twang' i stället för ett 'twäsch'.
Nu har gitarren stått i några år och samlat damm, musikaliska dammråttor kan jag tänka mig som kan urskilja både dur och moll.

Hm, var var vi... Jo, alltså varken spelmusikalisk eller sjöbensk, där föll äpplet långt från päronträdet. Troligen är jag undantaget som bekräftar regeln.

torsdag 17 april 2014

Släkten är bäst eller värst eller bara lite mittimellan?

Jag kokar rödbetssoppa. Nej, inte borsjtj, för det skall intagas med vodka och kosackdans och sist jag var nere i knäläge så stönade jag som en hel älg när jag skulle upp igen, så borsjtj är inte att tänka på.

För övrigt tänkte jag önska er en glad påsk. Jag vet inte hur ni firar den, förutom de som antagligen har åkt till Blåkulla eller de som till äventyrs har en religion som firar den.
Själv firar jag det inte direkt med något storslaget, vore jag yngre skulle jag gå omkring med kaffepanna och kvast för att inhysta godis men jag inser mig slagen i konkurrensen när jag ser små häxor traska omkring och mumlar att troligen får inte en dam i quinquagenarian-åldern ens hälften så mycket godis som barnen.
Om man ens skulle få något. Säkerligen bara tuggummi och det vet vi ju alla vad vi tänkte om tuggummigåvor i kaffepannan när vi var barn.

Så, jag lägger den idén på hyllan. Ihop med förklädet, hucklet och läppstiftet till rosorna på kinderna och bidar tiden till Halloween. Då jävlar.

Inte firar jag med släkt heller för den delen, stora släktsammankomster är ett hår av hin, om du frågar mig, senast var det på min fars födelsedag, visst var det trevligt med hela släkten men kände jag att vi hör ihop hela högen?
En del av de jag träffade var intressanta människor som jag pratade med, en del hade jag inte mer att säga än några artighetsfraser och så var det stopp.
Jag tror att det är så, oavsett släkt eller inte, en del människor finner man intressanta, en del inte och en del tolererar man och en del väljer man att inte umgås med alls.
Egentligen ska det väl inte vara svårare än så, eller hur?


Det är ett fåtal släktingar jag känner gemenskap med, och jag tror att även om vi inte vore släkt skulle jag känna den gemenskapen, så själva släktskapet är bara en slags grädde på moset.
Om det nu betyder någonting över huvud taget, hm, jag sitter här och börjar undra det.. Kanske det gör det, men å andra sidan så vet jag inte?
Jag menar, jag tycker ju inte mer om dem just för att vi är släkt utan för att vi har något att säga varandra, kanske har likadan humor eller kan berätta historier som vi båda har utbyte av? Hm, jag vet inte.

Med min far är det givetvis en sak att han är just min far, precis som min syster är min syster, släkt lite längre ifrån har jag ingen speciellt uppfattning om, de finns där och ibland ställer de till med släktmiddagar som jag inte dyker upp på om jag kan utebli. I min fars fall var det inte snack om att utebli och där satt vi, ett gäng människor som alla har samma blod i ådrorna men inte umgås så att det stör korna, jag var inte den enda som kastade nyfikna blickar omkring mig och tittade, det lovar jag.

En sak var oslagbar dock, inte en enda gång hörde jag "Vad stor du har blivit!" eller "När ska du skaffa pojkvän, då? Haha!" under släktmiddagen.
Sist jag var med har jag för mig att jag hörde det. Och då var jag ändå 32.

Nejvars, skojar bara. Jag var 41. ;)
Hur som haver, min soppa är klar, utan knädans och vodka skall det intagas rödbetssoppa och hembakt bröd samt cremé fraiche.
Glad påsk på er och adoptera en påskhare så här i påsk och så syns vi på Blåkulla.

torsdag 10 april 2014

Jag kan ju köpa hur mycket choklad jag vill!

Jag är nu i min 'quinquagenarian age.'
(och jojomensan, så ogin är jag att du får googla det.)

Det borde innebära att jag har lärt mig en hel del och jag har en hel del livsvisdom att dela med mig av, kanske du tror.
Eller så kanske du vet bättre och vet att så är det inte alls.
Allt jag har lärt mig är att de flesta 'vuxna' är inte på något sätt 'vuxna'.
Det vill säga om vuxen skulle betyda att folk vet vad de håller på med, vad de vill eller varför de gör saker.
De flesta av oss har inte en aning. Vi gör lite si och vi gör lite så och sedan ibland är vi väldigt nöjda med resultaten och ibland får vi ta ett steg tillbaka och säga 'Nämen, vad fan, blev det så? Det var ju inte alls så som jag hade tänkt mig!'
Det vill säga när vi haft tid att tänka. Eller om vi velat tänka.

Ungdomens attityd av att 'vi kan allt och vi vet allt' förbyts i de flesta fall av 'Nämen, vad är det här och hur ska jag göra nu och hur blir det sen om jag gör så och tänk om...'
En jävla villrådighet råder och så till råga på allt så går vi och misstänker att andra nog vet precis vad de håller på med. Vilket jag lovar att de inte gör.

Så, du menar att ingen riktigt vet vad de gör eller varför, säger du och lägger pannan i djupa bekymrade veck.
Och jag säger, jag tror att det är så, kanske inte jämt, men en stor del av tiden så ägnas en stor tid av att försöka klura ut varför och hur och tänk om...

Det där 'tänk om...' är förresten en sak vi borde göra oss av med, vi vet aldrig förrän vi gjort något hur det ska bli och det där 'tänk om'et' kan få folk att bli helt stillasittande medan de tänker om och om igen.

Eller 'vad ska folk säga?' Jag brukar dra till med gamle Oscar Wildes ord om att man kan göra precis vad som helst så länge man inte stör hästarna på gatan. 
För det mesta tycker jag att folk inte verkar tänka så mycket på vad andra gör och om de gör det så är man ändå den sista som får veta det. Om man någonsin får veta det vill säga.

För övrigt, vad har jag mer lärt mig under alla dessa år... Hm, inte mer än att allt kan ändras precis när som helst. Om det är action man vill ha i ett liv så verkar det mest idiotsäkra sättet att få det att önska sig ett lugnt liv.
Genast skuttar Murphy fram och sätter igång än det ena och än det andra.
Vill man dock ha ett lugnt liv så ska man önska sig ett liv fullt av händelser och intressanta personer.
Ingenting kommer då att hända. Allt kommer att vara som att simma i filmjölk med honung i.
'Kan du backa upp det med några fakta?' säger du strängt och jag säger 'Jo, det tror jag att jag kan, allt jag någonsin önskat mig är ett ganska lugnt liv och jag kan säga att det har det inte varit, både på gott och ont, det har hänt otroligt mycket skoj, mycket galenheter och mindre roliga saker nästan hela tiden...'
I och för sig kan jag vara undantaget som bekräftar regeln, man vet ju inte.

Fast, mycket och mycket action, hm, jag tänker här, det är nog mer som så att när det varit lugnt så har helt plötsligt något dykt upp och bara presenterat sig, ungefär som 'Hallå du, här är jag!' och sedan har det bara varit att bita sig fast i karusellen med hörntänderna och se var man hamnar.
Äh, jag säger som jag brukar, 'säga vad man vill, men det är inte tråkigt, inte en sekund.'

Andra saker jag lärt mig är att det är skönt att vara stor, jag kan köpa hur mycket choklad och saker som lyster mig utan att någon drar in fickpengen.
Bara en sådan sak.
Har du tänkt på vilken frihet det är?

måndag 7 april 2014

Idiotsäker...

Håller på att leta mig galen efter en liten rosa anteckningsbok som jag har lagt på ett idiotsäkert ställe.
Vilket verkar betyda att det är så säkert att inte ens en idiot kan hitta det.

söndag 6 april 2014

Hur är det med era humlor?

Humlorna håller på och flyttar in på balkongen!
Förra året var det bin som bodde i hålen ovanför balkongdörren, bin är mer målmedvetna när det gäller att ta sig hem, de är inte som humlorna som virrar omkring som om de tänkte 'Var var det jag bodde nu igen, var det här? Eller var det här? Eller där? Och vad är det där för stor varelse som står och tittar på mig, låt mig se, hmm, vad var det jag höll på med nu igen, jo, just det, är det första hålet till höger eller tredje eller kanske vänta, är det det andra och har jag testat det fjärde?'
Och så zoomar den in på ett av hålen och så försvinner överdelen upp medan den trinda bakkroppen sparkar i luften så att jag håller andan och tror att den inte ska ta sig in över huvud taget och hålet är nästan för litet men där, där håller humlan in magen och försvinner in i hålet helt och hållet.
Och jag drar en lättnadens suck.

Så nu vet jag vad som väntar i vår och sommar, mumlande buzzande humlor som gärna tar sig en närgången titt på mänskliga varelser och ju mer nektarstinna de blir desto mer yrar de omkring och mot slutet av sommaren kan man nästan höra "Åh, var hör jag hemma nu igen, hick, var det här på den här balkongen eller var det nästa, hörni, är nån hemma av er, kan ni titta ut så jag ser var jag ska in?"

Nu vet jag inte om det är bara mina humlor som är sådana att de verkar starta säsongen lite fint 'bara på örat lite' till att sedan övergå till salongsberusade för att i sista stadiet ha en 'hej,nu slår vi antennerna i taket-attityd'.
Kanske andras humlor är mer väldisciplinerade än mina som är som ett gäng glada rumlare?

lördag 5 april 2014

Jag tänkte mycket på krut och godis när jag var liten...

Det lät precis som om John Silver traskade nerför trappan med sitt träben här.
Antagligen var det inte han utan grannen därnere som bogserade ut sin barnvagn. Men visst hade det varit roligare med John Silver.

Egentligen skulle jag skriva om något helt annat men det försvann ju som vanligt när jag blev sysselsatt med tanken på godisaffärer jag minns...
Fast så var det inte riktigt heller, igår visade Kia oss sin barndoms marker och när vi satt i bilen åkte vi samma väg som hon hade haft till en av sina skolor och jag frågade något i stil med varför hon gick dit och hon sade att det inte fanns något annat sätt att ta sig dit varvid jag sade 'Nej, jag menar, varför gick du inte någon annanstans?' och hon sade att tanken inte hade funnits att inte göra det.
Och jag sade att möjligheterna att välja en annan väg var ju oändliga här, med tvärgator och allt.

För, för mig fanns det ju alltid alternativ som var bättre än skolan och nu är vi äntligen framme vid poängen!
I en av mina hemstäder fanns en Storgata som verkligen var stor, mitt på den gatan fanns en godisaffär som det sades också sålde krut!
För en liten glytt som mig var det ohyggligt spännande, godis och krut!
Ihop!
Jag brukade sitta på en bänk utanför affären och tänka på denna underliga blandning när jag egentligen skulle ha varit i skolan och många stunder förflöt medan jag i min fantasi såg dunderstora gevär som laddades och knallade på slätter som jag aldrig sett.
Jag undrade om man fick krutet i papperspåse, precis som med smågodiset och hur man beställde; Fem kronor, krut, tack!
Och jag sitter här nu och funderar på varför denna blandning var så tilltalande för mig, ingen aning, men fortfarande gillar jag kombinationen...

Sedan tänkte jag att man kanske inte fick det i papperspåsar, för jag var inte säker på om krut var lika smällbart som dynamit och då fick man det ju säkerligen i någon slags kartong...
Så då tittade jag ifall folk skulle komma ut med en kartong där det var ritat 'Kaboom!' eller något sådant.
Trots ivrigt spejande så såg jag aldrig någon sådan kartong.

Det fanns en annan godisaffär som var lika intressant fast på ett annat sätt, den låg på en bakgata och inuti den lilla affären fanns små glasburkar med allt gott du kan tänka dig. Samt diskar med lite dyrare godis, de var enbart där för att trycka näsan mot, det var jag övertygad om och också lika övertygad om att när jag blev stor skulle jag köpa hela den där disken och ha hemma. Med choklad i givetvis.
Och...
I källaren, där fanns en djuraffär!
När man kom ner där luktade det akvarium och det fanns hamstrar och marsvin och vita möss och undulater och fiskar givetvis.
Både gottaffär och djuraffär, i samma hus! Det kan väl inte bli bättre!

Det huset var magiskt.
Inte bara fick jag godis därifrån, det såg också till att mitt hem var ganska likt ett menageri med hamstrar, fåglar, marsvin och vita möss.

Nuförtiden kan man gå in i vilket snabbköp som helst och köpa godis.
Visst är det bra, men har de krut?
Eller smådjursaffär i källaren?
Inte då.

fredag 4 april 2014

..man ska vara försiktig med att fräscha upp sitt minne..

Jo, men du... Vi tar lite saker i oordning som vanligt, är du med?
Först: Jag går och ser saker som inte finns här, i köket ser jag radion stå på en stol men den är inte där längre och i sovrummet ser jag klockradion stå i fönstret men den är ju inte heller där längre.

Och varje gång jag ser att jag inte ser så rycker jag till.
Det kallas vana antar jag.
Radion i köket har varit krasslig i flera år, cdn har packat ihop, kasetten funkar inte och radion spelar bara om man klämmer sladden i en byrålåda och härom dagen så välte Asta ner en blomkruka rakt ner i högtalarna så att jag tänkte 'Äntligen, nu åker den ut!' För jag är sån att om saker bara funkar så slänger jag dem inte gärna.
Eller, stryk det, jag tycker inte om att slänga saker. Punkt slut. 
Förutom när jag får slängraseri och allt åker ut. Sen tänker jag att jag hoppas att jag inte ångrar mig och kanske jag hade behövt den där stången som inte är till något om jag vill binda upp en blomma. Och så tänker jag att det finns stänger till förbannelse i affärer som säljer sådana så det är ingen idé att gråta över spilld mjölk och sen tänker jag på jackan jag lämnade till återvinningen och tänker att säkerligen kommer jag att behöva en jacka som är stor som ett tält när jag minst anar det och sen tänker jag att sådana jackor finns säkert också.
Sen slutar jag att tänka. På det i alla fall.

Annat som slagit mig, jag är SÅ nyfiken. Jag ser ju om folk läser här och jag har sett att någon har läst och läst och läst och jag tänkte för mig själv att det där borde jag göra också. Hurdan var jag och hurdan verkar jag och vad har jag gjort egentligen under de här åren, vad har jag sagt och inte sagt?
Visst undrar man? Framstår jag som en ganska trevlig (hrm) person eller som en riktig kommandora? Sanningen ligger någonstans mitt i mellan skulle jag tro. 
Men sedan blir jag lite så där 'nja, jag vet inte om jag vill läsa bakåt', det är lite skämmigt ibland, ungefär som när man hör sig själv inspelad på band och inser att man låter som en bakfull Musse Pigg när man pratar.
Samt, ibland kan man läsa saker som får en att undra om man verkligen är släkt med sig själv.
Här har jag förhoppningsvis inte skrivit så mycket om min glada ungdom som övergick i min glada tjugo-trettio-årsdom men det finns dagböcker från den tiden.
Jag läste i en av dem för ett tag sedan och där kunde jag läsa något i stil med 'Vi var i Helsingör igår, på hemvägen moonade vi folk i Helsingborg.'

Just så där stod det, bara lite konstaterande som om det var något som jag och mina vänner sysslade med till vardags och lite när som helst.
Det fick mig att sänka dagboken och utbrista "Va?! Har jag gjort det? Men vad faaaan..."

Och så garvade jag gott och tänkte att resten av dagböckerna tar jag en annan dag. Man får vara försiktig med att fräscha upp sitt minne för mycket på en gång.

onsdag 2 april 2014

Ska hoppa över en bäck och ropa hej i mitten...

Har en vansinnig lust att hoppa över en bäck och ropa hej i mitten.
Kan för mitt liv inte begripa varför man inte skulle kunna göra det, jag menar, det är ju trots allt bara ett hej och även om man skulle hamna mitt i bäcken så kanske just det hejet skulle liva upp en lite?

För övrigt så är jag så vansinnigt kär i och lycklig över min Van Gogh, den är så ultimat vacker och stilig där den hänger. Jag har sett att några håller på med vardagsbilder på facebook och tänkte nästan hänga på ända tills jag insåg att det innebär att rota fram kameran och ta lite kort med den.
Vilket jag i och för sig gjorde igår, när jag fotade Asta som Murakami-katt.


Jo, de där vardagsbilderna, de skulle ha blivit av dels Van Goghen, det här är en bild som du kan gå in i, strosa fram till någon av de lediga stolarna och kanske beställer du ett glas pastis, låt oss säga, att du är här före 1915 och då får du en riktig sådan.
Jag tror att du blir kvar här hela kvällen, inte på grund av pastisen, det beror i och för sig på hur många du dricker.
Men jag tror att du blir sittande där, tittar på skuggorna som rör sig, på stjärnhimlen och på de andra som rör sig omkring dig.
Det är första bilden, det.

Andra bilden är av morotssoppan jag åt igår, som en klargul sol, höll jag på att säga, men mer som en sol som går ner, eller som en klarorange apelsin som landat i din sopptallrik och lyser mot dig. Rysligt god och rysligt stark.

Tredje bilden skulle vara av min bokhög bredvid sängen, där samsas Bukowski med Stephen King, Fante skakar tass med Murakami och mitt i allt ligger en skojfrisk bok som heter något liknande "vägen till upplysning" och första gången jag läste den tyckte jag den var ganska bra.
Andra gången nu, när jag läste den tänkte jag att "det var ett jävla jagande efter karlar och att den ena efter andra upplysningen kändes mer som en slags nersläckning. Så nu vet jag inte om jag har blivit mer cynisk genom åren, (hrm...) eller om jag då var mer lättroad eller kanske helt enkelt tänkte på något annat när jag läste den.
Det är faran med att läsa om böcker, ibland är det man minns som så bra helt plötsligt inte alls så bra. Därför ska man läsa om med det i minnet. Böckerna kanske befinner sig på samma ställa som man var då medan man själv gått vidare. Eller bakåt. Eller åt sidan. Eller något.

I alla fall, där ligger de och samsas med lite andra böcker som jag inte minns riktigt nu. Inte i någon staplad hög utan lite utbredda, för är det någon sak som böcker inte tycker om, så är det ordning.
Du vet att det är så, om du bara tänker lite på dina bokhyllor. Du kan ställa böcker i alfabetisk ordning, ordna dem i snörräta rader och efter kanske bara någon dag så är det alltid någon bokpärm som tittar ut lite skälmskt.
Eller hur?

Fjärde bilden skulle vara på mina för en gångs skull enfärgade sockor. Normalt sett skyr jag enfärgade sockor och jag anser att det är varje varelses plikt att ha färgglada sockor med mönster på. Samt att jag alltid har närt en tanke att de som mönstrar sockor troligen gör det när de är lite berusade, annars skulle vi inte ha turbinblåa giraffer eller gravida kor på strumporna.

Femte bilden skulle vara av mitt skrivbord. Alla saker som kan finnas finns där. Och lite till.
Det var visst någon som sade att om man har ett tomt skrivbord så är huvudet rörigt.
Så, ett rörigt skrivbord torde betyda ett klart och rent och samlat hjärnkontor.
Jag säger bara 'Ha!'

PS:
Ja, det är samma katt till höger på bilden som går till fb-sidan. Se så snäll hon kan se ut när hon inte gäspar. :)