söndag 30 mars 2014

Van Gogh, Buffys vampyrpåle och en blyg vitsippa.

Det är vad jag hittade igår..
Kommer du ihåg när man var barn och hade skattletardagar? Jag hade en sån igår.Jag föll först handlöstt för en bild av Van Gogh, du vet den där bilden från ett café, ironiskt nog så hade jag säkert trampat ut från loppisen vi var på om inte Kia hade sagt "Ska du inte ha den där?" och pekat på en snäckampel.
Jag rös tillbörligt som jag gör när jag ser snäckamplar och så letade sig ögonen vidare och uppe på väggen (jag vet, märkligt ställe att hänga tavlor på, eller hur?) så hängde Van Goghen och hjärtat tog ett skutt och jag tänkte "Men där är den ju!" för den bilden hade jag suttit och tittat på härom dagen på nätet samt att jag hade tänkt lite på Hemingways bok om när han levde i Paris samt lite på Bukowski (fast han inte har något att göra med Paris så vitt jag vet men det var något där med caféer och stjärnbeströdda nätter och så vidare...)

I alla fall, det är en STOR bild så den gick inte in i bilen så inatt har den fortfarande sovit i ett hus som är en loppis och jag kan inte låta bli att undra hur många människor den bilden har sett, semesterfirare som vandrat in och ut, barn som kinkat för att det inte finns någon glass att äta där och folk som gått in på jakt efter något bestämt och de som bara klivit in 'bara för att'.

På tal om glass, sedan svängde vi in på (eller i?) en liten affär/café och där köptes en megachokladglass som hette duga, det var lite som att komma tillbaka till barndomen, jag hade glass på fingrarna och i ansiktet när jag var färdig med den och någonstans mitt i struten så kom tanken för mig att det här var kanske lite mycket, om man betänker att vi stannade på hembageriet och har med oss varsina stora vaniljbullar (du vet dem där med strösocker på som blir som ett moln om du försöker äta och skratta samtidigt?) samt varsina stöddiga chokladbiskvier.
Sedan tänkte jag att sådana där tankar verkligen är inte är något för mig, som om det någonsin kan bli för mycket gott?

På vägen till Kias torp stötte vi på det här.


Väl i Kias torp så tog vi en promenad ner till klipporna vid sjön...

Och här är det läge att oooh-a och aaah-a samt att dunka mig i ryggen för fina bilder eftersom jag inte såg ett dugg på skärmen när jag tog korten..

Sedan fortsatte vi vår promenad och kom hit...

Frid och ro skulle man kunna säga,men jag fann också en av Buffys vampyrpålar så jag vet inte vad som kan ha utspelats här...



Vi lämnade pålen där den var, eftersom vi inte såg till några vampyrer i närområdet och fortsatte hit.


Jag tror att vi kan säga att våren är här... Eller hur?
För de som nu är oroliga för att jag inte mäktade med både biskvi och bulle, lugn, bara lugn, det gick bra. Och fanns säkerligen plats för mer, nästa gång kanske vi borde ta med en tårtbit också.
Hur som haver, en kanonfin dag igår, som avslutades med 


Ok, solen var ju inte alls så här suddig, hade du varit med hade du sett att solen sken så att det såg ut som en gyllene solbro över sjön. Så du får försöka föreställa dig det. Och låtsas precis som jag att bilden är ett utslag av kreativitet....
Så.
Det här var min dag igår, hur var din?




















                                                                                                                                                                  

fredag 28 mars 2014

Hej, ska vi leka?

Igår sa en vän till mig att hon tyckte att det inte är samma sak med vänner längre, på det sättet att det inte är lika lätt längre, man hörs inte så ofta och det är så mycket svårare att få nya vänner, såhär när man börjat klättra på medelåldersstegen.
Jag sa att jag tror att det är för att alla tror att alla andra är så upptagna med sig och sitt, familjen, huset, båten, hundarna och så vidare, så det blir att man tänker att även om man sitter med telefonen i handen, att 'nej, jag ringer inte idag, Majlisa är säkert upptagen med något, jag hör av mig imorgon i stället...'
Och på sitt håll sitter Majlisa med sin telefon i handen och tänker likadant och så tänker de att säkerligen måste den andra vara väldigt upptagen, eftersom det aldrig ringer i telefonen.
Och så sätter de sig framför tvn istället och imorgon är en annan dag och då...

Jag vet att jag tänker så själv ibland, att jag borde höra av mig, men att folk säkert har häcken full och så gör jag inte det. Sedan är jag ju inte det mest sociala strået i höstacken så det betyder också att det kan gå långa perioder mellan att jag hör av mig. Det betyder dock inte att jag inte tänker på mina vänner. Men därifrån till att faktiskt höra av mig kan vara en startsträcka på mil.

För ett tag sedan hörde en vän av sig som jag inte pratat med på åtta år. Vi har en historia och minnen ihop som får oss att skratta högt och så pratar vi lite om hur det är nu och båda tänker på hur det blev för oss och hon sade "du vet, äldre pratar ju jämt om minnen, vi kommer att säga om tjugo år, minns du det där stället dit alla åkte när de behövde lätta på trycket?" och jag skrattade och sa "Jaa, det stället finns inte längre förresten, de har byggt annat på det." och hon sa "Nää, har de?!"

Och så blev vi lite tysta och inte vet jag vad hon tänkte på, men jag tänker att den där marken måste vara en av de mest odlingsbara i den här staden. Fast, det står en industribyggnad där nu istället så den lever inte upp till sin fulla potential, kan man säga.

Hm, var var vi?
Det är väl förbannat synd att vi tror att alla är så upptagna egentligen. När vi var barn så tror jag inte att någon av oss brukade hejda oss och tänka att kompisen kanske hade så fullt upp med läxor så att den inte skulle vilja träffas och leka ett tag.

Kanske är det för att vi inte leker så mycket, mycket blir krav och plikter när man växer upp.. Jag vet inte.
Vad jag dock vet är att det var definitivt enklare förr, när man kunde studsa fram till en annan unge och säga "Hej, ska vi leka?"
Kanske vi ska ta upp det igen?

onsdag 26 mars 2014

Det är fint att dela med sig.

... och nu kan jag nästan höra dig mumla "Har du pms?" eller "Har du ingen humor?" efter den ilskna drapan.
Men det är bara det att jag gärna skulle vilja bli uppfattad som vuxen och inte som en plånbok som öppnas bara reklamen är tillräckligt stereotyp och tillrättalagd.

Men! För att faktiskt bevisa att jag är lite glad över andra saker, så kan jag meddela att en sak, som tydligen kan reta upp andra människor, inte retar upp mig, utan gör mig glad.

Det är det här med att folk gärna lägger ut sina bilder på sig själva, sina barn, sina alster och sina glädjeämnen, jag tycker det är roligt. Förr i världen så kunde man inte räkna med att mertalet av ens vänner skulle veta om att man var synnerligen glad över vad man gjort, eller att man kände sig lite vacker eller att man ätit något kanongott eller att ens barn gjort något enastående. Såvida man inte satte sig och ringde runt till hela bekantskapskretsen eller gav sig av på spontanbesök. 


Nu kan man dela det med hela bekantskapskretsen och fler kan se att man är glad. Eller arg. Eller gråtmild. Eller full. Eller sällsynt tårmild. Och är man lite ledsen kan man få lite tröst, är man lite glad så blir ens vänner glada och är man lite arg på någon så får man höra sympatiröster. Man får dela sina känslor och en sak jag är övertygad om är att det är bra det.

Man kan gå hem och vara riktigt ilsken över människan som trampade en på hälarna hela tiden på den där marknaden där det inte fanns ett dugg att köpa men man hade ju ändå velat gå för man vet ju inte, kanske det skulle finnas ett stånd med just de där sakerna som man samlar på, inte för att man vet varför man just samlar på indonesiska trädgrodor i porslin(nej, jag vet inte om det finns) men som sagt, kanske skulle det finnas någon sådan, men nu gjorde det inte det och ens hälar är röda efter den där förbaskade människan som tydligen inte hade fötter nog att stå på utan behövde dina hälar också och varm och svettig är man också för när man ställde sig i kön till läskeblask så stod det en karl framför en som luktade så mycket vitlök att man inte kunde stå kvar utan fick gå därifrån, törstig och ännu argare.

Så man sätter sig ner och får ur sig alla aggressioner och får lite påhejningar samt postar i sin indonesiskaporslinsgrodegrupp och vem vet, kanske någon där har bestämt sig för att sälja sina grodor för att få rum med sin ack så nya men snabbt växande samling av tandpetare i aliminium.
Och då är inte dagen så dum ändå.

Är du ett får, min lilla vän?

När jag ändå är inne på det, vem, säger vem, ligger i långklänning och äter chokladglass? Och vem av oss har höjt ribban så mycket så att vi 'förtjänar' att äta den där chokladbiten för att vi har varit ute och shoppat så mycket?
Om det är en förtjänstmedalj man får skulle jag aldrig få äta en endaste jäkla chokladbit!
Jag tycker inte om shopping och jag vill inte ha likadana kläder som resten av befolkningen för det är inget nöje att komma till en tillställning och se x antal medsystrar sjava omkring i samma topp.

Sedan undrar jag hur många som intager sitt vin i solnedgångar, äter sin laktosfria yoghurt på en klippa och hur många som ser galet lyckliga ut av sitt tvättmedel/rengöringsmedel och hur många som nästan går ner i spagat av att äntligen få ställa sig som ett x i dörröppningen för att de tvättat golvet.
Likaså vill jag gärna veta hur många som tycker de är ute på ett sällan skådat äventyr när de rattar sin bil och hur många män som känner sig spjuveraktiga och manliga för att de handlat en indisk bomullsskjorta.

Och varför är det bara män som dricker öl i reklamen? Jag dricker öl, jag kan inte med vin, det är ett synnerligen tidsödande drall med för små glas och den vinsmaken är inte uppfunnen som jag vill umgås med.
Eller whiskey? Jag har inget skägg men jag tycker om whiskey och jag tycker inte om likörer för vill jag ha sötsaker så kan jag äta choklad. Då företrädelsevis i långklänning och efter att ha förtjänat det efter att fått svart bälte i shopping om jag förstått det rätt.

Det enda reklamen får mig till är att nogsamt se vilka märken jag ska undvika; de som behandlar sina konsumenter som om de vore lite smått imbecilla får.

Vem fan ser ut så?

Jag tittade på tv igår, ett program kallat 'Korrenspondenterna' och där fanns ett stycke om skyltdockor, i Schweiz gjordes skyltdockor av människor som inte är stöpta i samma sorm, utan har vissa handikapp.
http://www.svt.se/nyheter/varlden/handikappade-skyltdockor-blev-virala?utm_source=feedburner&utm_medium=feed&utm_campaign=Feed%3A+Svtse-Utrikesnyheter+(svt.se+-+Utrikesnyheter)

Om du läser den där länken så kanske du reagerar på samma sätt som jag, när du kommer till "Ordföranden Mark Zumbül i handikapporganisationen Pro Infirmis, som beställde filmen, berättar att det tog en stund innan betraktarna kunde smälta vad de såg i skyltfönstret.
– Människor var verkligen irriterade. De sa: ”Är de här skyltdockorna trasiga?” De påpekade att något inte stämde, att dekoratören satt ihop dockorna fel. Vi var där, men sa inget tills människor själva förstod att dockorna föreställde handikappade."
Det jag tänkte direkt var hur snett vi egentligen tänker, folk reagerar på skyltdockor som har ett handikapp men hur är det egentligen med så kallade "normala skyltdockor"?
Om vi tar en titt på befolkningen i gemen, bara lite snabbt och ur ett fågelperspektiv; vem fan ser ut som dem?
Jag gör det inte och jag känner ingen som gör det. Ändå så är vi så vana att se dessa alien-dockor så vi reagerar inte när vi går där i varuhusen.
Så skönt det vore att se lite skyltdockor i allehanda storlekar och längder, så kul det skulle vara att se en docka med en liten putmage eller kärlekshandtag på sidorna.
Men kläderna ska ju hänga 'snyggt' så att man ser dem.. Och så ser man dem på den här aliendockan, där de hänger så fint, så fint och så går man in i provhytten med sitt inte så generösa ljus och där står man och kläderna hänger inte alls så fint, så fint, på en, eftersom man inte är två meter lång och slank som en vidja i vårskogen.
Det är likadant med alla förbannade photoshoppade bilder, vem fan ser ut så där? Och ändå ska vi se någon slags konstlad bild av människor som vi troligen aldrig kommer att se på stadens gator och torg.
Eller också ska vi se före och efterbilder på folk som bantat och först ser de degiga och är gärna iförda de säckigaste kläder man kan hitta för att sedan vara så uppstylade och makeupade och så viktineriga att vi förstår att lyckan bor i att förlora några kilon.
Vi skapar någon slags imagebilder av folk som inte existerar och när vi ser oss omkring i varuhusköerna så ser vi oss vanliga, med lite halvfett hår och kanske lite mascara runt ögonen, såvida den inte har runnit lite även om vi köpt den där mascaran som vi är värda, ty så har en babyröstkvinna sagt på reklamen.
Ja, just det, vad är det med alla kvinnliga röster på reklamen så fort det gäller smink? Antingen låter de som halvfulla smurfar eller också så viskar de fram orden andlöst som om luften kan ta slut vilken minut som helst?
Var finns någon som låter lite normal och säger "Ok, den här mascaran kommer inte att ge dig superlånga ögonfransar, den kommer att rinna i regn och vad jag än säger så kommer den att klumpa sig lite såvida du inte är flyhänt som en kolibri när du applicerar den. Men, lyssna här, här är en bra sak, vi testar inte på djur!"
Kort sagt, det vore lite skoj med någon reklam som behandlar en som en vuxen.

Vem fan ser ut så?

Jag tittade på tv igår, ett program kallat 'Korrenspondenterna' och där fanns ett stycke om skyltdockor, i Schweiz gjordes skyltdockor av människor som inte är stöpta i samma sorm, utan har vissa handikapp.
http://www.svt.se/nyheter/varlden/handikappade-skyltdockor-blev-virala?utm_source=feedburner&utm_medium=feed&utm_campaign=Feed%3A+Svtse-Utrikesnyheter+(svt.se+-+Utrikesnyheter)

Om du läser den där länken så kanske du reagerar på samma sätt som jag, när du kommer till "Ordföranden Mark Zumbül i handikapporganisationen Pro Infirmis, som beställde filmen, berättar att det tog en stund innan betraktarna kunde smälta vad de såg i skyltfönstret.
– Människor var verkligen irriterade. De sa: ”Är de här skyltdockorna trasiga?” De påpekade att något inte stämde, att dekoratören satt ihop dockorna fel. Vi var där, men sa inget tills människor själva förstod att dockorna föreställde handikappade."
Det jag tänkte direkt var hur snett vi egentligen tänker, folk reagerar på skyltdockor som har ett handikapp men hur är det egentligen med så kallade "normala skyltdockor"?
Om vi tar en titt på befolkningen i gemen, bara lite snabbt och ur ett fågelperspektiv; vem fan ser ut som dem?
Jag gör det inte och jag känner ingen som gör det. Ändå så är vi så vana att se dessa alien-dockor så vi reagerar inte när vi går där i varuhusen.
Så skönt det vore att se lite skyltdockor i allehanda storlekar och längder, så kul det skulle vara att se en docka med en liten putmage eller kärlekshandtag på sidorna.
Men kläderna ska ju hänga 'snyggt' så att man ser dem.. Och så ser man dem på den här aliendockan, där de hänger så fint, så fint och så går man in i provhytten med sitt inte så generösa ljus och där står man och kläderna hänger inte alls så fint, så fint, på en, eftersom man inte är två meter lång och slank som en vidja i vårskogen.
Det är likadant med alla förbannade photoshoppade bilder, vem fan ser ut så där? Och ändå ska vi se någon slags konstlad bild av människor som vi troligen aldrig kommer att se på stadens gator och torg.
Eller också ska vi se före och efterbilder på folk som bantat och först ser de degiga och är gärna iförda de säckigaste kläder man kan hitta för att sedan vara så uppstylade och makeupade och så viktineriga att vi förstår att lyckan bor i att förlora några kilon.
Vi skapar någon slags imagebilder av folk som inte existerar och när vi ser oss omkring i varuhusköerna så ser vi oss vanliga, med lite halvfett hår och kanske lite mascara runt ögonen, såvida den inte har runnit lite även om vi köpt den där mascaran som vi är värda, ty så har en babyröstkvinna sagt på reklamen.
Ja, just det, vad är det med alla kvinnliga röster på reklamen så fort det gäller smink? Antingen låter de som halvfulla smurfar eller också så viskar de fram orden andlöst som om luften kan ta slut vilken minut som helst?
Var finns någon som låter lite normal och säger "Ok, den här mascaran kommer inte att ge dig superlånga ögonfransar, den kommer att rinna i regn och vad jag än säger så kommer den att klumpa sig lite såvida du inte är flyhänt som en kolibri när du applicerar den. Men, lyssna här, här är en bra sak, vi testar inte på djur!"
Kort sagt, det vore lite skoj med någon reklam som behandlar en som en vuxen.

tisdag 25 mars 2014

...jag undrar hur den tredje versionen är...

På tal om Arturo, jag läser av andra att jag är inte den enda som tycker gement illa om Arturo i "The road to Los Angeles".
En person skriver att han var inte beredd på att tycka så illa om huvudpersonen och jag måste säga samma sak. Det här var den första boken Fante någonsin skrev och den kom ut postumt efter hans död, i "Wait until spring Bandini" är det lätt att tycka om Arturo, en yngre version som är vilsen och försöker hitta sig själv.
Vad som dock imponerar på mig är sättet han skriver på, "Wait until..." är skriven på ett berättande sätt, "The road..." är skriven (känns det som) snabbt, i ett febrigt tempo för att kanske fånga den här personens tankar och sätt att vara, lite som känslan av att försöka bli av med en het potatis så att man inte bränner sig mer än nödvändigt.
Jag har börjat på "Ask the dust", bara titeln är fullkomligt genialisk, jag menar, tänk om du kommer in i ett övergivet hus där dammet ligger tjockt, vad det dammet skulle kunna berätta. Om folket som bodde där, om när huset blev övergivet och årstider som kom och gick. Och sedan, när du går därifrån skulle det kunna berätta om dig, när du var där.

Och, i "Ask the dust" är en helt annan berättarteknik, det kan jag säga efter bara några kapitel och en helt annan Arturo, jag hoppas att jag kan tycka om honom lite. Det känns som att Arturo behöver det.

Vilket för mig in på Bukowski ("Åh fan!" säger du och suckar, "Bukowski minsann? Vem kunde tro att du skulle nämna honom?")

Jo, i Bukowskis böcker så tycker man för det mesta om folk även när de inte är så trevliga, jag vete fan hur det går till men det finns för det mesta någon skärva i dem som gör att man tycker om.
Och tanken föresvävar mig, hur gör man för att skriva om någon genuint otrevlig person? Hur känns det att sätta sig ner och skriva om någon som inte har ett spår av förmildrande i sig? Det måste vara antingen väldigt roligt eller också väldigt jobbigt. Suckar man lättat när man skrivit sista raden och tänker "Åt helvete med honom!" eller går man och funderar på om man kanske kunde ha gjort personen lite snällare? Jag vet inte, men jag tänker på det.

Två riktigt otrevliga typer.

Jag har spenderat dagarna med två riktigt otrevliga typer.
En artonåring som jobbar på en fiskkonservfabrik fast som han säger "Egentligen är jag en författare." Han svänger sig med långa ord och läser de stora existentialisterna fast han tillstår att en del av dem är så tråkiga att han måste läsa högt för att ta sig genom böckerna och att en del begriper han inte, han lever i olika låtsasvärldar, han är grym mot djur, skjuter ihjäl krabbor och  en gång blir han så förbannad på en fluga att han tuggar i sig den för att minsann visa den hur illa det kan gå.
En natt börjar han skriva sin stora roman, orden glöder från pennan, här är ett mästerverk i vardande och han skriver och skriver. Sedan läser hans syster och mor och nja, de tycker inte riktigt att det är ett mästerverk och han blir förbannad (han har väldigt lätt för att bli det) och slår sin syster.
Nej, han är inte någon trevlig person, i den här boken, Arturo.. Det går inte att tycka om honom, även om man skulle försöka, trots det så läser jag vidare och kanske hoppas jag på någon försonande del i Arturo men nej. 
Otrevlig typ är intrycket när jag är färdig. Läsvärt? Ja, men som sagt, så otrevlig.

Parallellt läser jag om en kvinna som får nog och går och lägger sig.
I ett år.
Där ligger hon för att tänka medan familj och vänner passar upp på henne. Inte någon i familjen är trevlig när jag tänker efter, barnen är matematikgenier, barnens vän är en tvångslögnare, hennes man har haft en affär med en annan kvinna i åtta år, hennes mor vaggade henne fel och svärmodern är den typen av kvinna som alltid skrattar bakom ryggen. Kanske finns två 'goda' personer i boken, en äldre herre och så en Alexander.
Men de kommer liksom bort för alla andra är så förbaskat otrevliga.
Jag läser den boken med frustration också, varje sida som vänds så tänker jag "Men för helvete, kvinna gå upp!" och på varje sida ligger hon kvar.
Det slutar med att den trevliga Alexander kommer och bär ut henne och jag vete fan, men jag hade nog låtit henne ligga där hon låg.

Läsvärd? Jo, på ett sätt. Om man till äventyrs inte fattat innan att saker inte kan göras ogjorda har man säkert glädje av boken. Jag läser på några ställen att boken är humoristisk och rolig, nja, inte så rolig som andra hon har gjort, mer genomsyras den av en slags hopplöshet och av någon slags trötthet känns det som.

Man kan undra varför man tillbringar några dagar med hopplösa typer som jag har gjort, men jag tycker att man inte nödvändigtvis behöver tycka om folk man läser om för att bli intresserad.
Men visst är det skönt att smälla ihop pärmarna och låta figurerna fortsätta leva sina liv inne i böckerna och gå vidare, så att de får traska omkring där, den ena evigt arton år ung, den andra som blev utburen av Alexander, fast jag kan inte låta bli att undra när nästa gång hon går till sängs blir....

lördag 22 mars 2014

Jag känner igen mig.

Du vet, ibland tittar jag på tv och då tittar jag på tv och då menar jag allt.
Jag kan se 'how clean is your house' och fascineras av dessa tanter som fullkomligt brinner för städprodukter och jag kan se komedier, talk shows, ja, allt.
Ingenting undgår mina ögon, jag ser och jag ser.
Sedan blir jag trött.

Och går över till att läsa. Och då läser jag. Hela tiden och tiden när jag inte läser går jag och funderar över vad jag läst och spridda små fragment flyger genom mitt huvud.
Just nu är jag inne i en massiv läsperiod. Det finns nu ingenting att se på tv, allting är lite mähä om du frågar mig.

Hur skulle det kunna tävla med Arturo Bandini, tonåringen i Colorado som tampas med sin första kärlek, till Rosa och hans ständiga funderingar på om hans synder är mindre eller dödliga synder?

Arturo är säker på att han inte kommer att komma till himlen direkt, han tror att han kommer att hamna i skärselden först och han ser till att bikta sig så ofta han kan. Och det är snö och jävelskap och hans mor väntar på hans far som har synts ihop med en annan kvinna.

Att läsa om Arturo är att gå hand i hand med honom, det är många år sedan nu, men den här första förälskelsen som han talar om, jag tror inte någon skulle kunna läsa om Arturo och inte minnas sina egna. Och jag förstår hur fruktansvärt det känns när 'hans' Rosa säger något till en vän och sedan småskrattar. Skrattade hon åt honom? Det måste hon ju ha gjort. Varför skulle hon annars ha tittat?
Arturo har det inte lätt, ingen i Bandini-familjen har det lätt. Men språket som berättar om dem är lätt, om du förstår hur jag menar och jag förstår hur Bukowski menar (tror jag i alla fall, fast vem kan vara säker på vad någon menar egentligen, trots allt är det ju bara ord som man läser eller hör och så sätter man sin egen tillämpning på det.) när han säger att Fante var hans gud.

Fante förresten... Fante fick diabetes, hans ben amputerades och han blev blind, den sista boken kom till genom att han dikterade varje ord, varje komma och varje punkt för sin fru. Det säger något om hur ord kan byggas upp inom människor och till varje pris måste ut.

Emellan Fante läser jag Bukowski, mina vänner är tämligen kallsinniga när jag rekommenderar honom, kanske rekommenderar jag honom fel, eller hur man ska säga, men det är svårt att beskriva honom. Jag tänkte imorse att om jag kunde skriva så skulle jag vilja skriva som honom.

Fast inte som honom ändå, men i det sättet att orden står för sig själva. Kavata och bredbenta och inte ber om ursäkt för någonting. Det har han och Fante gemensamt.

Och kunde jag skriva som Bukowski, den där känslan av att han suttit vid sin skrivmaskin och låtit tangenterna få små bitar av sin själ, då skulle jag säkerligen vara 'over the moon' som engelsmännen säger.

Jag har funderat också på min vana att totalt gå upp i något, som t ex Bukowski, jag tror att det hänger ihop med vad vi talat om innan.
Jag tror att det handlar om igenkännandets glädje på något sätt.

Jag är inte på något vis lik Bukowski, men ändå lite. Jag känner igen det här med att umgås med folk som inte seglar fram på räkmackor genom livet.
Å andra sidan, jag tror inte det finns något som kan kallas "Svensson-liv", hur lika än personer ser ut på utsidan så finns det saker som särskiljer varje Svensson från den andra. 

Och jag känner igen den drastiska humorn som kan slå till när man minst anar det. Mina vänner har den och jag har den. Galghumor är det också kallat och det är väldigt passande ord. 

Och jag känner igen den stentuffa attityden, den sentimentala attityden, den nostalgiska attityden och den känsliga attityden. Allt det här finns där, i hans ord. 
Kanske är det det, det är lite som att möta en själsfrände och nicka lite igenkännande. Samtidigt som det är som att möta en helt ny person med främmande och spännande infall.
Inte alltid trevlig, inte alltid rättvis, inte alltid ärlig men ändå ärlig i sin oärlighet, och det kan man ju fundera på, ja, hur man kan vara det.


När jag tänker på det, så är jag ganska nöjd med att vara ensam i min krets om att tycka om Bukowski så mycket, man vet aldrig hur böcker ska tala till en och någonstans så kan jag tänka att han talar säkerligen till mig på ett sätt som ingen annan kan höra.

Hm, jag har nog vandrat en bit från ämnet, som vanligt.
Och känner redan att jag har något nytt som svävar omkring i skallen och vill skrivas. Så vi avrundar här och fortsätter när vi har tid och lust.

torsdag 20 mars 2014

Geten Berta och jag.

Avdelningen 'kulinariska maträtter'....
Igår bestämde jag mig för att steka getost, som jag doppade i ägg och panko.
Panko är ett japanskt ströbröd som gör saker och ting krispiga när de steks.

Jag var inte riktigt säker på det här med getost, men i enlighet med min filosofi med minimajsen som jag ständigt testar bara för att se om jag tycker om det eller inte, så tänkte jag att, vi testar väl lite getost och får se om jag tycker mer om det än sist.

Kan meddela herrskapet att det gör jag inte.

Det här kan komma som en total överraskning för er, men saken med getost är just att det smakar väldigt mycket get.
Medan jag tog en tugga och slöt ögonen för att riktigt få en full matupplevelse så såg jag i andanom en get som långsamt malde med käkarna, där hon stod i stallet, jag döpte henne raskt till Berta, för jag kunde se att detta var en Berta-get med långt stiligt skägg och vassa horn.
Jag fann att jag föredrog min vision av geten Berta mycket mer än osten som Berta hade producerat.

Inte bara smakade det get, det doftade get i hela köket, så vida pass att katterna kom och sniffade misstänkt i köket och jag hörde lillkatten säga till gammelkatten "Vad gör hon för något? Det där luktar värre än något jag någonsin producerat i kattlådan!"

Så, ingen hit, men getostälskare skulle säkert tycka att det var gettegott.

söndag 16 mars 2014

Det har blivit större men så är det ändå mindre, hur fan går det till?

Jag känner mig som Kristina "Karl-Oskar, jag tyar inte längre!" här där jag sitter och försöker att smälta all information om mobiler.
Mina ögon behöver bara snudda vid vad en mobil kan tänkas göra för att min hjärna ska börja sjunga "trarajrajraj" eller så känns det som att min hjärna tog emot informationen, gäspade stort och sedan sade "Nääää, så trööööööttt jag blev, nattinatti!"

Jag är i vanliga fall inte utomordentligt trög, men när det kommer till tekniska fakta så är det som att försöka äta soppa med sked.
Jag läser och jag läser och jag läser och ögonen blir fyrkantiga och jag tänker "Vad fan är det?" och "Vad fan är det bra för?" och "Vaaa?!"

Det enda jag kommit fram till är att jag inte vill ha spotify i min mobil. Jag har inte för inte sett till att jag har högtalare som kan krossa väggar om det till äventyrs skulle behövas.
Jag vill inte ha någon annan röst i mitt huvud när jag är ute och går, det räcker så bra med min egen och den vill inte ha konkurrens.
Jag vill ha en som har en så stor kb så att jag kan plantera mina fingrar som faktiskt inte alls är som små prinskorvar även om senaste gången när jag försökte med en modern kb fick mina fingrar att kännas som så.
Efter tjugo minuter hade jag lyckats stava till två ord om jag minns rätt, sedan såg jag antagligen helt vildögd ut och vännen som lånat mig sin mobil sa "Så ja, så ja..." och tog mobilen ur mina händer.

På min nuvarande mobil så har jag plektrum (jo, det har jag.) som jag kan peta på bokstäverna med och en kb som är värd namnet. Inte en sådan där bokstäverna är hopträngda som om de står i kö på systembolaget fem i sex före midsommarafton.
Nu för tiden verkar allt så smått. Kanske har det att göra med att min syn inte är vad den varit nu när all text på innehållsdeklarationer är skriven med myrstil.
Vad hände med big is beautiful, höll jag på att skriva, men så kom jag ju på att mobilerna var ju så små, så små förut, (efter att de varit lika stora som en ordinär tegelsten) och sedan nu har de blivit större men ingenting inuti dem är ju större utan mindre? Jag begriper det inte. Eller så behöver jag konstant förstoringsglas häftat vid pannan.

Nej, vet du, jag tror att jag gör som jag själv föreslog på facebook, jag anordnar en fin brasa och så slänger vi alla mobiler i brasan och går tillbaka till runstenarna igen.

Tänk vad tid det skulle spara, inga meningslösa konversationer skulle vi tvingas lyssna på. Du vet, som i kön i varuhuset när damen framför säger "Jag är på ica. Jo. På Ica. Kommer hem om tjugo minuter. På Ica sa jag. Jag har köpt mjölk. Den feta. Två liter. Är snart hemma. Puss. Jag sa "Puss!" PUSS sa jag!"
Sådant skulle vi slippa. Någon mer som vill ha en runsten, upp med handen.

lördag 15 mars 2014

En salig blandning...

... du skulle se min skärm just nu, en salig blandning av morotssoppa med ingefära, (lugn, bara en flik om det, inte någon fysisk soppa)  Bukowskis fbi-filer, gymnastikskor, en artikel om utbrändhet, en artikel om skrivandet som det bästa ruset, facebook och mailbox, ytterligare flikar med olika böcker som jag vill ha och då menar jag "ha" på det sättet att jag vill äga dem, det är alltså inte sådana böcker som man kan låna och lämna tillbaka....
På skrivbordet ligger två sidenböcker med dikter av alla möjliga, den första är från 27/10 1982 och den andra från 28/10-89 samt ett urval av pennor som alla verkar ha det gemensamt att de bara är pennor till namnet, mina halstabletter som jag ständigt äter för att de är så goda, tre andra böcker, hörlurar och en telefon som skrämt står i bakgrunden, samt ett filter till kattlådan, en linjal som jag har lyckats att märka med svart färg precis där man kan se hur långt saker och ting är, men det spelar inte så stor roll för jag tror mig minnas att den är ganska exakt 30 cm och därför mäter jag bara saker som ska vara precis det.
Lägg till det ett antal lappar där det står diverse kryptiska noteringar som jag antar just där och just då, när de skrevs hade en innebörd som för mig nu är förborgad.

En lampa tronar också på skrivbordet, det var en gång en lampa med en underskön glaskupa men blev en lampa utan glaskupa när lillekatten en morgon bestämde att det icke skulle få finnas några skönare saker än honom på skrivbordet.
Nu står den i sin nakenhet och sprider ett kallt men väldigt upplysande sken och kallas av Fimpen för "spöklampan" eftersom alla ser ut som spöken i spegeln när lampan är tänd.

Där står även ett trådlöst nätverk som absolut inte installerades av mig eftersom jag får teknikstress bara jag ser något som säger "tryck in kabel A i hål C". Sån't får min hjärna att börja nynna på någon sång och så låtsas jag att jag inte sett det och skriker "Hjälp!"
Under nätverket står ett gammalt hederligt modem, som kan förleda en att tro att jag tycker om att leva mitt liv med både hjälm, livrem och hängslen.
Så är icke fallet utan bara det vanliga; varför stressa? Jag kan flytta modemet en annan dag. 

Men. Låt oss komma till punkten, (nu hittade jag för övrigt en artikel om en man som ska promenera till Sydney också), alla dessa flikar som jag läser med liv och lusta samt diktböckerna som jag bläddrar i lite på måfå, inte är det konstigt att min blogg blir lika rörig som min skärm. Och mitt skrivbord.
Jag tröstar mig med att rörighet är ett tecken på kreativitet.
Det har någon klok människa sagt.
Och då är det säkert så.
Eller inte.

Lessons learned: Man kan vara odräglig på många sätt.

Dagens ord är "delikat" i den meningen "grannlaga, som kräfver grannlagenhet l. takt l. varsamhet; åfv.: som (för sitt rätta utförande) kräfver noggrant aktgifvande på fina nyanser o. skillnader, iakttagande af petitesser o. d.: fin, vansklig, kinkig."

För det är ju som så, att rekommendera böcker till folk är en delikat uppgift, de läser det på sitt sätt, precis som fan läser bibeln om vi ska ta till en drastisk liknelse.
Och det ska vi ju.

För det mesta tycker jag om folk som inte är så där genomtrevliga när det kommer till böcker (och folk också när jag tänker på det....)jag tror att det härleder sig från skolåldern när jag var tvungen att läsa Pollyanna, ett odrägligt barn som såg ljuspunkter i allt.
Jag hade läst Pippi och föredrog henne, ett barn som var jättestarkt och hade både apa och häst och retade gallfeber på Prussiluskan, det var en tjej i min smak det!

Jag har för mig att min välmenande lärarinna sade att vi alla kunde lära oss något av denna Pollyanna, det enda jag lärde mig var att man kan vara odräglig på många sätt och om man ska välja, så var odräglig med humor och lite rackartyg definitivt det som jag kände mest gemenskap med.

Egentligen var det nog inte det här jag skulle skriva om, egentligen tänkte jag skriva om folk som är introverta. Jag läste lite om det härom dagen och jag får bekänna mig till deras skara definitivt.

Du vet, en sådan sak som småprat... Har aldrig förstått mig på det, en del människor kan liksom bara skruva på en kran och prata om ingenting och själv står jag bara där i flödet och hummar och efter en stund märker jag att jag inte lyssnar. Inte för att vara otrevlig men jag kan inte uppbåda något intresse.

Men ge mig ett ben med lite kött på, något som jag blir nyfiken på, då kan jag vara lika svår att skaka av som just en hund med ett sådant ben.
Då vill jag veta. Mer. Och mer.
Jag är också en mästare på att fråga märkliga saker, det hänger med från barnsbenen det med, till varje svar så finns det alltid ytterligare följdfrågor, eller hur? 

torsdag 13 mars 2014

...och mer och mer och mer om min favoritgubbe...

Jo, det är jag igen..
Jag tänkte att vi skulle prata lite om Bukowski igen.
Efter en nyligen företagen undersökning hos mig själv har jag kommit fram till att det kan aldrig bli för mycket Bukowski. 
Jag satt just och scrollade igenom sidor med honom och du vet, (eller också vet du inte) men den självdistansen som han hade till sig själv och distansen till andra och annat är jäkligt uppfriskande.
Det finns en humor i honom som jag kan relatera till, när allt går åt helvete och man ändå kan se på det med ett leende, kanske inte när man är mitt uppe i det, men definitivt senare.
Jag tror det är bra, att försöka hitta humor i saker så mycket som möjligt.

Sedan ramlade jag in på John Fante, Bukowski sa så här om honom i sitt förord till 'Ask the dust' "Fante was my god and I knew that the gods should be left alone, one didn’t bang at their door […] I finally met the author this year. There is much more to the story of John Fante. It is a story of terrible luck and terrible fate and of a rare and natural courage. Some day it will be told but I feel that he doesn’t want me to tell it here. But let me say that the way of his words and the way of his way are the same: Strong and good and warm. 
That’s enough. Now this book is yours.

Sedan står det så här på ett annat ställe " In “I Meet the Master,” Bukowski’s account of his efforts to track down Fante, Fante asks Bukowski’s companion, “Is he really as tough as he writes?” She replies that Bukowski is “220 pounds of melting butter.” This is not news to those who have actually read his writing. Despite his brash exterior, Bukowski had heart."

Visst är det så, det lyser i genom att han hade ett hjärta.
Men, raskt över till huvudsaken, i förordet så säger Bukowski "Now this book is yours."
Men det var den ju inte, men jag hittade kvadrologin (hm...) med John Fantes böcker och snart så är de mina.
Lycka!


Vi avslutar med en bild av Bukowskis skrivmaskin och visst är det så när man skriver och har riktigt roligt....

onsdag 12 mars 2014

...du kan vara hur besvärlig du vill.

....och sedan, just nu (ja, fundera på det du, om något kan vara sedan och just nu samtidigt) så sitter jag och har en konversation på fb som började med prat om dieter och sedan utmynnade i frågan om lycka och jag skrev just att jag tror att man bör ha skygglappar på sig om man vill hitta sin egen lycka för att inte gå vill och tro att någon annans är den man vill ha.

För vet du, jag tror att det är det som gör att tidningar säljer så mycket, just det att det står 7 genvägar till det eller spring som en gnu för att bli smal och lycklig eller riv ner ditt hus och bygg om det igen och tapetsera det med fondväggar av fan och hans mormor samt släng in lite korgstolar och så är du glad.

Alla vill ju vara glada och alla vill ju vara lyckliga men jag tror inte att lycka är något konstant man känner, vore det så skulle vårt land vara fullt av lyckonissar som springer omkring och fnissar hela tiden efter att de följt tidningar eller tv-programs råd om lycka.


I stället har vi ett land med folk som kämpar för att hitta sitt självförtroende och för att känna att de duger. Och det är synd att de inte ser att just för att de är den de är så borde de duga automatiskt och det man borde göra (tycker jag) är att odla sin särprägel så mycket som möjligt så att när man ser den personen så säger man "Men där är ju du!" och ler.


Det är förbannat synd när folk inte vågar vara sig själva, kanske för att de tror att de inte skulle ha några vänner kvar och då kan man ju inte låta bli att tänka, är det överhuvudtaget vänner om de skulle skingras som rö för vinden om man var en lite aning besvärlig och sig själv?
Jag menar, det är ju inte antal vänner man samlar på, utan det måste väl vara de som man kan lite på i vått och torrt man vill ha? Saknar man överhuvudtaget någon man inte kan vara sig själv med?
Går man inte bara omkring och saknar sig själv då?


För att tala om mig (sade hon egenkärt och log) så har jag få men nära vänner, jag sitter här och funderar på hur det skulle vara att inte vara mig själv ihop med dem. Och det får mig att le lite, för i andanom tänker jag på hur jag skulle bete mig för att t ex dölja att jag inte fixar köer i varuhus och kan vara som Niles Crane i vissa stunder, smått neurotisk men humoristisk på sitt vis.

Riktigt så där vilt går det väl inte till här kan jag säga till oroliga tittare. :D
Men jag tycker mig märka att man kan vara precis hur man är bara man är sig själv.

Vet man inte vem man är så visst, då kan man få tips och råd hur man ska komma på det, men vägen får man allt gå själv.
För hundra år sedan, när jag var yngre och inte stönade varje gång jag reste mig så var jag inte sådan som jag är nu, jag tror att man utvecklas och invecklas med åren.
Man ändrar smaker och tycke, saker man inte gillade då kanske man gillar nu.
Det är bland annat därför jag varje gång när jag serveras minimajs faktiskt äter en, för att se om jag ändrat åsikt.
Än så länge tycker jag som jag alltid har gjort, att det är fan så äckligt.
Men en vacker dag kanske jag tycker att det är jättegott. 
Man vet aldrig, eller hur?

(och ja, nu är vi långt från ämnet, som vanligt... alla som inte är förvånade räcker upp en tass.)

Bara en sista tanke innan vi alla går och gör vad vi nu skulle göra;
Tänk på allt mode, hur många tänker på hur det egentligen ser ut, hur många köper det enbart för att "alla andra har det" och så ser man ut som alla andra fast man egentligen ville ha något helt annat men ingen annan hade det? Och så är man inte nöjd ändå.

Ordet "nöjd" är för övrigt ett ord jag inte är speciellt nöjd med. Det låter så blekt. Man är "nöjd".
Nöjd för mig är när man skulle vilja ha lite mer men får nöja sig med det man får.
Jag är sällan nöjd själv, men jag är allt däremellan. Hur är det med dig?

Vad ska folk tro?

Vi skriver det här i en jävla fart och så får vi se om du hänger med....
Jag har tänkt på en konversation jag hade med en vän och där vännen sade "Men vad ska folk tycka?" och jag blev helt tyst och såg antagligen ut som ett frågetecken, för hon fortsatte "Jag menar, du vet, vänner och så, du vet hur det är?" och jag bara tittade på henne och sade "Nej, det vet jag inte, vem bryr sig om vad andra tycker, ska de leva mitt liv?"
Då sa vännen att jag nog var starkare än hon.

Jag har tänkt mycket på det och jag tror absolut inte att jag är det, men kanske skillnaden är att jag från barnsben har haft folk som har tyckt i mitt liv, allt ifrån föräldrar, barnavårdsmyndigheter, skolfolk och människor som hade synpunkter på hur jag skulle vara och hur jag skulle se ut.
Jag blev vansinnigt trött på det redan som barn och du vet, om du har följt mig att jag hade den här tanken "När jag blir stor, då ska jag bestämma själv!"
Det finns med mig fortfarande och när jag äntligen blev så stor att jag kunde bestämma för mig själv så har jag inte tänkt många gånger på vad andra månde tänka om mig.
Fast, det ska medges, jag blir glad när jag hör mina vänner beskriva mig som "egen" eller "excentrisk", det vill jag vara, egen är bra och jag är min egen med alla mina fel och förtjänster.

Sedan tänker jag, att visst, kanske folk ägnar tid åt att fundera på hur andra är, jag hade en bekant någon gång som brukade peka på folk rent mentalt och säga "herreguuuud, såg du vad den hade på sig?"
För det mesta var jag tvungen att säga "Nää?" för jag ser inte vad folk har på sig såvida de inte har något jag tycker är riktigt fint eller eget. Kanske är jag självupptagen, eller, stryk kanske, jag är ganska självupptagen och lever mycket i mitt eget huvud.

Jag brukar också ibland tänka, att nästan var och en jag ser har tagit på sig något de tycker är fint, för att känna sig fina, kanske ser man det inte, för det kan vara en liten berlock som gör dem glada eller så har de musse pigg-underkläder, man vet inte, eller hur?

Men, för att komma tillbaka till "Vad ska folk tro?"
Jag säger som så här, ge fan i det. Låt folk tro vad de vill och för övrigt så har jag en känsla av att folk i gemen är så upptagna med vad folk månde tycka om dem själva så de har inte mycket tid att bry sig så mycket om andra.
Och har dem det, nåväl, låt dem undra.
Det är bara bra att låta folks hjärnkontor arbeta.

måndag 10 mars 2014

Tänk inte på isbjörnar.

Du vet, om någon säger till dig "Tänk inte på isbjörnar!" så kan du inte sluta utan hela ditt huvud blir fyllt av isbjörnar som åker nerför isvakar, rumlar omkring på isar och lufsar sakteliga.
Sedan tycker du att det går bra för du tänker att du tänker inte alls på isbjörnar....



söndag 9 mars 2014

Beslutsam

Ser ni trädet där?
Visst måste man beundra att den växer just där, jag kan tala om för er att marken runt den är asfalterad och den står där helt ensam och njuter av utsikten.

Och ger ordet 'beslutsam' ett ansikte. :)

fredag 7 mars 2014

Nä. Jag har inga bokhyllor i badrummet.

På förekommen anledning så vill jag bara dementera att jag har bokhyllor i badrummet.
En uppmärksam läsare fick mig att inse att jag falskeligen hade uppgett detta.
Det är ingen dum idé dock och när de första vattentäta böckerna är uppfunna så kommer jag att ha det.

För övrigt har jag dammsugit hela lägenheten på morgonen, allt medan "Vad en liten gumma kan gno, gno, gno" har ekat i mitt huvud.
Det blev till och med en liten vårstädning där jag städade under soffan som är tung som sjutton svåra år och därför blir lite sådär halvdammsugen beroende på hur vig jag är.
Nu åkte dynor och kuddor åt (nej, inte åt helvete) men ner på golvet och jag ormade mig som en ormmänniska ner mellan spjälorna och förfasades över dammdinosaurerna som hukade där nere och bad för sina liv.

Därefter har jag nu gett råd om panering, haft en strålande idé som jag nu tyvärr har glömt, men om jag minns rätt så skulle den göra mig till triljonär och därmed skulle jag tillbringa resten av mitt liv viftande med tårna ovanpå soffan i stället för knäböjande dammsugande densamma.

Nåväl. Jag har inte bråttom. Jag kan bli triljonär imorgon i stället, det är bara att vänta till kvällen när jag har lagt mig, då kommer det säkert en ny idé.

torsdag 6 mars 2014

Min överman, nutellaburken.

... för övrigt är jag strängt upptagen med att tycka om för närvarande...
Jag har aldrig förstått mig på människor som är lite halvmjölkskännande, du vet så där att de gillar saker lite lagom så där eller aldrig blir helt lyriska eller passionerade eller snöar in totalt på saker eller människor eller färger eller spaghettisorter eller vad som helst.

De som aldrig knappt kan slita sig ifrån något eller de som inte har en favoritfärg eller ett favorittilltal eller en favoritnalle eller något som är så där favorit att det är Favorit, du vet...


Å andra sidan har jag aldrig förstått mig på folk heller riktigt. Mer än att jag förstått att man aldrig vet var man har folk eller vad som pågår inom dem.
Samt att man aldrig vet hur folk ska reagera, inte minst man själv när man hamnar i diverse situationer.

Man tror, eller vill gärna tro att man har någon slags mall inom sig själv på hur man reagerar, men en vacker dag, eller ovacker så finner man sig själv i en situation och reagerar tvärtemot mot vad man trodde.
Då går man hem, såvida man inte befinner sig hemma, om det är fallet så råder jag till att man går ut, dunkar huvudet stillsamt i en dvärgbjörn (eller om något annat träd faller er på läppen, ta det) och säger "Åh fan..."

Hm, var var vi nu igen?
Jo, Favoriter.


Just nu så är jag vansinnigt Favoritförtjust i Bukowski, mina lila blusar, hemmagjorda sojabiffar med koriander och mint samt nutellaburken som står på vardagsrumsbordet.
Jag tar en sked varje dag för att påminna mig om hur lyckligt lottad jag är, som lever i en tid, då nutellan har gått från att vara nutella i en ynkligt liten ask med plastsked till att komma i burkformat så att varje vuxen och barn själv kan avgöra hur mycket nutella den vill ha.

I en av de butiker som jag frekventerar har de på sistone tiden haft megastora nutellaburkar. 
Man skulle ju kunna tro att jag borde ha hjulat fram i varuhusgången, tagit en burk, eller två och slängt på rullbandet och cha-cha-cha'at framför kassan sjungande "Nuteeeelllaaaaa hela daaaan" eller något liknande.

Det gjorde jag inte. 
Jag drog häftigt efter andan och sedan kom det "De där är ju kriminellt stora..."
Aldrig i mitt liv hade jag trott att jag skulle stå framför en nutellaburk och hävda att den var för stor.
Det kändes ungefär som att stå framför jultomten och hävda att han var för skäggig.
Eller att hans kostym var för röd.

Tydligen har jag en maxstorlek för vissa godsaker, det retar mig lite och jag jobbar på att komma över det. Snart kanske jag kan förmå mig att köpa den där burken.
Sedan ses vi i motionsspåret någon vecka efter, när jag vill trinda av mig lite av nutellan, okay?

Skjuta upp för stunden är silver...

Medan man funderar på att gå ut och gå så går solen i moln.
Gammalt djungelordspråk.

Därför var beslutet lätt och nu när jag inte behöver fundera över det längre har jag sett fram emot allt jag ska göra; kanske dammsuga, kanske ta och gå över inredningen med en dammvippa (jo, jag har en, blå strutsfjädrar kan man tänka...) kanske ta och ha tvättstugan, kanske äntligen reda upp röran i bokhyllorna i badrummet, eller rättare sagt, utanför bokhyllorna, eftersom vissa böcker där har hoppat svanhopp från hyllorna och lagt sig tillrätta på golvet med ett belåtet gäsp.

Kanske ska jag gå in i garderoben och systematiskt kategorisera allt som bor därinne, kanske hänga kläderna rakt och fint, kanske ska jag ta dän varenda dyna i soffan och dammsuga därunder, kanske ska jag ta kattborsten och tillbringa lite trevliga halvtimmar med två illbattingar till katter som gärna tuggar på både matte och borste, kanske ska jag baka lite kakor eller kanske göra något med mandelmassan som var till jul.

Kanske ska jag putsa fönstret i sovrummet, vem vet, det kanske finns en utsikt utanför? Eller kanske ska jag äntligen ägna mig med liv och lust åt att dyka under sängen och titta i den där korgen och kasta lite saker?

Allt det här ser jag fram emot med en sällan skådad iver och njutning, men som tur är så är jag också en människa som vet att njuta länge och vet så mycket bättre än att ge mig i kast med allting (eller någonting) för snabbt, eftersom då själva njutningen i att se fram emot allt försvinner.


Vem är jag att beröva mig själv denna njutning, frågar jag mig själv, och vem vore jag om jag  helt plötsligt stod med en lya som sken som hundra diamanter och där ordning var det som rådde..
Tänk så trist mitt liv skulle bli och så hålögd jag skulle vandra i nyvikta kläder och en fläckfri perfektionism där inga böcker ligger och latar sig på golv.

Är det så jag vill ha det? frågar jag mig strängt. Nej, skjuta upp för stunden är silver, skjuta upp till en morgondag som ligger någonstans därborta är guld.
Därför stillar jag mig.
Och njuter.
Av hur fint det ska bli.
I morgondagen. Och så vidare.

tisdag 4 mars 2014

....en vacker dag så har de tagit över.

... nu ska vi se vart vi hamnade, med ingen slutledning alls tror jag, när vi pratar om olika sidor...
För övrigt läste jag ut en bok, där det pratades om människor som samlar, att de vill ha kontroll över något i den här föränderliga världen, så därför samlar de och att det inte gick att samla saker om man ska ha en personlig länk till var och en av de saker man samlar på för då skulle det bara bli en ytterst liten samling om man måste ha en personlig relation till vart och ett av objekten.

Samt, så undrade författaren hur det kom sig att folk börjar samla på saker, t ex; man får en ful plastgroda och tänker "jag måste ha fler!"

Så går det ju aldrig till utan om vi ska tala om mig, vilket vi givetvis ska, (eftersom ni har era egna utrymmen att tala om er själva) så börjar det aldrig utan en dag så tittar jag mig omkring i rummet och undrar var fan alla buddhor kommer ifrån.

Samlarsaker smyger sig in i våra hus och en vacker dag så har de tagit över varenda hylla och mitt i samlingen sitter vi och undrar hur fan det gick till.


Jag hade en period när jag upptäckte att jag samlade på sanslöst fula trädjur som folk gjort i slöjden. Minns du dem? Det var hjortar och älgar som karvats mödosamt och säkerligen med tänkta svordomar och där kommer jag, ett oskyldigt offer och ser dem och tänker "Så trist. Här står ni på loppisen och ingen vill ha er." och så tog jag med dem hem.

Jag kunde ha haft ett museum för bortglömda slöjdade saker om jag inte vaknat upp men en dag åkte de ut. Jag hoppas att de bor hos någon annan som är lika empatisk som jag.
Eller att de fick brinna upp långsamt i en vedspis eller gammal kakelugn, lite symboliskt så där och det måste ju vara bättre än att hamna på soptippen bland brännbara föremål.

Men nu, nu är mitt hus ganska så fullt av skrattande buddhor. Det är något befriande med små knubbiga gapskrattande män i varje hörn, tycker jag.
Det livar upp både mina besökare och mig själv, jag har en favorit, han skrattar som om det inte fanns någon morgondag och ingen gårdag någonsin.
Han är den slags figuren som jag kan titta på och tänka att det är ett under att inte hela hans lilla träfigur skakar ända ner till tårna.
Å andra sidan, vem vet?
När jag går ut ur rummet kanske den gör just det.


Jag tror att han är du och jag.

Jag tänkte så här, vi lägger ihop lite spridda funderingar och så får vi se var vi hamnar.
..Först, den store poeten Ace Frehley sjöng en gång något som gick ungefär så här "Two sides of the coin, choose one."

Det är ganska intressant, ity att varje människa har minst två sidor och det beror på vilken som har överhanden när man råkar träffa på dem. Right?
Därför kan någon som inte är så trevlig kanske verka hemskt trevlig när ni båda pratar om något som ni båda två tycker om.
Och sedan, lite senare så kanske ni byter samtalsämne och det visar sig att ni står så långt ifrån varandra att det du gillade inte längre spelar någon roll, för du bestämmer att den inte så trevliga sidan är den som du tänker etikettera personen med.
Eller så bestämmer du dig för att överse med den otrevliga sidan och fokusera på den trevliga. 

Vad det handlar om är väl att vi bestämmer oss, tror jag. 
I helgen pratade Fimpen och jag över lite öl och whiskey om Bukowski, att rekommendera honom är lite svårt, för om någon frågar om han skriver bra så svarar jag tveklöst ja.
Men sedan beror det ju på vilka böcker folk vill läsa. Han är inte trevlig att läsa hela tiden men han har ett språk som får en att vilja läsa även om det är rent för jävligt mellan varven.

Ibland är han en riktigt gubbsjuk gammal gubbjävel och ibland är han en människa som stannar upp och reflekterar över vad han håller på med, ibland är han ogin, elak och knappast någon som man skulle vilja ha i ett möblerat rum med mindre än att möblerna var fastspikade, ibland skriver han den finaste poesi som smyger in i hjärtat på dig medan du mumlar orden för dig själv och nickar sakta.

Ibland är han långtråkig och fastnar i att tugga om saker och ibland är han så våldsamt rolig så att du skrattar högt.
Ibland vet han precis vad han håller på med och ibland har han inte större mål för dagen än att ta sig ur sängen.

Jag tror att jag vet varför han är så bra.
Han är förbannat mänsklig och jag tror att han är du och jag.