torsdag 23 januari 2014

Häng upp och glöm bort.

...jag kom att tänka på Thoreau, du vet, han drog iväg till Walden för att vara ensam, senare fick han kritik för "men du var ju inte ensam där, du pep ju iväg till polaren Ralph och åt och så där!" precis som om det skulle betyda att det han tänkt var värt mindre.
Folk är lustiga så där, de hittar en kritikbit och den snaskar de på som om det vore ett evighetstuggummi och vägrar att spotta ut det även om det slutat att smaka för länge sedan...

Sedan kan man tycka att om man har ett kapitel som kallas "Visitors" så borde det stå klart för var och en som kan läsa (fast många har ju den abiliteten att läsa utan att förstå...) att det fanns ett visst socialt liv...

....Eller så finns det folk som säger om författare att de var så otrevliga i "verkliga livet" (vad fan det nu är) så de kan inte tänka sig att läsa något av vad den författaren har fått ur sig.
Då kan man fundera på om det betyder att vad som är skrivet av någon inte är verkligt utan att någon har haft lite hitte-på-tid och skrivit något som inte stämmer fast man tycker att det är bra fast det blir dåligt för man vet att så var ju inte han/hon alls, "i verkliga livet".

....Eller något hjärtenypande av någon artist som "i verkliga livet" är en riktig kall isbit inte alls kan njutas av för det är ju inte så det är...

Om vi skulle gå på det så skulle man inte kunna läsa mycket eller höra mycket, ta en sådan juvel som mig själv till exempel. Jag är inte speciellt trevlig "i verkliga livet", jag tycker inte om sociala situationer där man ska "uppföra sig och prata om väder och vind", de får mig att vilja dyka under bordduken som man kunde göra när man var liten och försvinna.

Jag vet faktiskt inte riktigt hur man fejkar ett intresse i väder och vind och mode och söta gardiner och annat som inte intresserar mig.
Det är inte simpel oartighet som får mig att titta fjärrskådande ut i luften utan helt enkelt en reaktion som jag har med mig från koltåldern.
När jag var liten fick jag ofta höra att jag var blyg, det håller jag inte med om, utan det var mer (och är) en fråga om att när det är något tråkigt som avhandlas så är jag tyst.

Jag menar, vad ska jag svara när någon pratar om en gardin? Det är en gardin som är en gardin. Mina känslor för gardiner är ungefär som så här "Häng  upp och glöm bort."


Nu är vi ju alla olika, en del finner sådant intressant medan jag finner något annat intressant som inte de kan begripa. Det är nog tur det, för finge jag regera skulle folk bara ha ett par gardiner och vara förbjudna att fråga mig om vad jag tycker om dem.

onsdag 22 januari 2014

...mer upptagen med snömos än att producera genialt tänkande.

...det där med att blogga en gång om dagen låter ju bra, eller hur?
Nu är det som så, att jag bor i en annan tidszon, där dagarna alternativt går mycket fortare än någon annans, alternativt går mycket långsammare än någon annans.


Som den skärpta läsare du är så har du upptäckt att det senaste inlägget var i lördags och enligt din tideräkning är det nu onsdag, emedan i min värld det bara är söndag morgon.


Skulle man vilja ha en mindre fantasifull förklaring så kan vi väl säga; ryggont.
I vanliga fall skulle jag säga att spendera dagarna med att läsa och läsa inte är något dumt alternativ.
När det är det enda man kan göra så är det inte lika roligt.
Fast ganska roligt ändå.
Jag har läst ut "Run with the hunted", av Bukowski, min vana trogen så upptäcker jag saker och personer år efter att alla andra har gjort det.
Beatles upptäckte jag långt efter att de slutat, Stones för några år sedan och Bukowski förra året.

Det är något med honom som jag tycker mycket om och skulle man fråga mig, vilket man gör om man är jag och har en egen blogg så skulle jag säga att det är ärligheten i det han skriver.
Det kan vara rått som fan, det kan vara ömsint som fan och det kan vara brutalt som fan och ibland kan det vara så vackert att man måste läsa om det igen. Och igen.

Det är, precis som titeln i en av MSPs sånger "No surface, all feelings."

Sedan har jag funderat på det här med yta också.... Egentligen är det inte klokt vad vi människor lägger på yta. Ett fernissat yttre, ett fernissat hem och en fernissad bil, båt eller vad som helst.
Nu tror du säkert att jag ska säga att inte många lägger lika mycket tid på sitt själsliv.
Ibland tror jag inte det och ibland tror jag det.
Det beror lite på vem jag tittar på.
Tittar jag på mig själv så tycker jag ibland att jag inte gör annat än djupdykningar i mig själv, å andra sidan så händer det ganska ofta att jag undrar om jag har huvudet till mer än prydnad.
Det är kanske det som är utveckling, att inse att man var dummare igår än man är idag. Eller att man tänker på ett nytt sätt jämfört med igår. Eller att inse att man inte tänkte alls igår utan mer var upptagen med snömos än att producera geniala tankar.

Vad jag däremot vet just nu är att ryggen inte vill vara med om stolsittande längre. Där är både kropp och hjärna ense.

lördag 18 januari 2014

...vem vet, kanske var jag en superhjälte?

Jag tänkte på saker man gör och inte gör nu för tiden,
som att gå ut och ställa sig i snöfallet och räcka ut tungan och vänta på snöflingorna.

Visst, jag skulle kunna göra det, men det är inte lika "nära" till det som när jag var barn.
Inte lägger jag mig och gör snöänglar heller, jag är för bekväm och snö är kallt.
Inte klättrar jag i träd heller så det stör, jag är numera inte nästan släkt med Tarzan som jag var när jag var barn och verkade ha satt  en ära i att ge mina föräldrar  hjärtsnörp när de såg mig uppe på skjultak, murar eller högt uppe i träden.

Inte glider jag nonchalant nerför isiga backar heller. Nej då, jag tar mig ner, lugnt och försiktigt allt medan jag tittar efter nästa träd att ömt omfamna i fall jag får lite för hög fart.

Och inte sätter jag mig i en pulka och låter någon dra mig runt kvarteren som när jag var barn.
Ok, att jag inte gör det är enbart praktiska skäl, när man kommer över ett visst antal cm och kilo så erbjuder folk sig helt enkelt inte att dra en pulka med en lagom dam i lagom ålder.
Det är synd, det.

Inte pallar jag äpplen heller, det är liksom ingen vits med det när jag inte är säker på att jag är snabbare än äppleägaren.
Annat var det i min barndom, när jag tänker tillbaka så framstår jag som ett under av spänst och fart. 
Som jag sprang och klättrade och i största möjliga mån tänjde på gränser, nej, glöm det, det fanns inga gränser.
En tanke slår mig.
Kanske var jag en superhjälte då?
Och nu har jag råkat på kryptonit av något slag?
Tanken svindlar, eller hur?

torsdag 16 januari 2014

Lycka är en plastkasse.

..det där förra inlägget blev lite hafsigt tycker jag, beroende på lillkatten som återigen föll för sitt stora begär; plastpåsar...
Det är svårt att vara fokuserad när man hör någon som tuggar plast i köket, sedan när jag kommer in i köket så står han uppe på diskbänken och tuggar på en plastpåse som innehåller pasta.
"Nu lägger vi av med det där!" säger jag myndigt och lillkatten ger mig ett getöga som om han tänker "Ja, sluta du, jag tänker inte sluta, det här är goooooottt!"

Det enda som återstår är då att gå fram till diskbänken, ta tag i lillkatten som bara väger 6 kg (jo, jag vet att jag skriver "lillkatten" men det är enbart menat i ålder, "storkatten" i hushållet är den gamla kattfröknen som väger in på imposanta 3 kg) och lyfter ner honom.

Detta hejdar lillkatten bara en liten stund, sedan är han tillbaka, smaskande och snaskande och så är även jag. Inte smaskande och snaskande, men du vet hur jag menar....

Höjden av lycka för lillkatten är när han brutit sig in i sopskåpet där en miljoooon plastkassar förvaras. Hur det är möjligt att ha en miljooon plastkassar kan man fråga sig, men jag tror att de förökar sig under natten.

I alla fall, när han lyckats ta sig in där så får man dra ut honom, ögonen på honom är helt simmiga av lycka och han tuggar fortfarande i luften.

Just nu är lillkatten lite lyckligare än vanligt dessutom. Det har varit läckage i ett av rören under diskbänken, så just nu står det en miljoooon plastkassar i en plastkasse i köket.
Vilket han upptäckte precis nu.
Jag kunde höra honom säga "Va?! Och här står jag och äter *en* usel plastpåse när det finns ett hav av plastkassar!"

Så, om sällskapet ursäkter, jag ska gå och dra ut lillkatten från kassarna.
Vi säger så, för nu.

...vari vi lagar lite mat...

Först, tack för kommentarer, det är roligt att se att ni läser och att jag inte skriver för döva öron, om ni förstår hur jag menar, vilket ni givetvis gör.

Jag tänkte att med anledning av konversationen om att laga mat via recept förevisa hur jag bär mig åt (eller "till" kanske är ett bättre ord...) när jag läser recept.

Som idag, då stod det torsk i röd curry på matsedeln.
Först började jag med att tina torsken.
Sedan stod det "en morot och en röd paprika" i receptet,
jag tog 1½ morot för morötter tycker om sällskap samt en lök i stället för paprika.

Därefter slantades morötterna och skivades löken, sedan gav jag mig i kast med torsken, den ska vara nästan tinad om man vill kunna skära kuber, 3x3 cm står det i receptet, men vem har en linjal till hands när man står där med kniven i högsta hugg?
Så jag skär lite hejsanhoppsan så där och så saltar jag fisken och låter den ligga där och dra för då håller den ihop bättre i pannan. 


Och så slänger man i olja i en stekpanna, morötter och lök, låter det puttra lite och sedan ska man ha i 400 ml kokosmjölk.
Det kommer inte på fråga, kartongen rymmer 500 ml och kokosmjölk är gott!
Lägg till det 2 matskedar röd currypasta (det följer jag dock slaviskt, blir man för entusiastisk med röd currypasta kan man bli stående med något som är så starkt att en sked kan stå för sig själv i pannan.)

Sedan ska det puttra ihop i fem minuter, alltså ungefär lika lång tid som det tar att sätta sig ner och glo själsfullt framför sig rakt in i väggen innan det blir långtråkigt.

Vi tar sedan torsken, hyvar i den i pannan som om vi vore murare som lägger murbruk, låter det puttra i tio minuter, därefter ska det vara färdigt säger receptet.
Jag säger, "Inte kan det vara klart redan?" och låter det vara på lite till, läser sedan receptet som föreslår att man har i en citron, tar en lime och klämmer till med i stället. Salt tar vi också. En nypa som vi kastar över axeln.

Sedan när man tycker att det känns klart, (alla stora kockar går ju på känsla, eller hur?" så tar man av hela härligheten från spisen, serverar med ris och tänker "Vilken sjuhelsikes kock jag är!"


onsdag 15 januari 2014

...det enda man kan lita på är strumpor nu för tiden.

Eftersom ni inte fick någon update igår får ni två idag.
Du vet, Thoreau?
Redan den 14 Januari 1854 blev han mäkta irriterad på storlekar och mode, han skriver bl a " The head monkey at Paris, Count D’Ornay, put on the traveller’s cap and now all the monkeys in the world do the same thing. He merely takes the breadth of my shoulders and proceeds to fit the garment to Puck, or some other grotesque devil of his acquaintance to whom he has sold himself."

Ord och inga visor, eller hur? Vi har också Oscar Wilde som sa något om att enda orsaken till att modet växlade så snabbt var att det var så förbannat fult. Nåväl, han kanske inte sade "förbannat" men det säger jag.

Saken är ju också den att man inte kan lita på storlekar heller. Alla som någonsin satt sina trinda fötter i en klädesbutik vet att man inte kan lita ett dugg på storlekar.
Storlek xl kan vara precis samma storlek som en m, en small kan vara lika stor som en large osv.

Jag tillhör den kategorin som inte vill ha kläder som sitter åt som ålskinn, jag är människa och inte ål och jag vill ha kläder jag kan röra mig i utan att de åker upp över ryggen eller magen och jag vill framför allt inte ha kläder som får mig att se ut som en förrymd kassler.

Jeans ska vi inte tala om, alla jeans nu för tiden är konstruerade så att hur bra de än passar i affären så behöver man bara ta ett steg ut ur affären och så förvandlas jeansen till ett par som ständigt hasar ner.
Man köper livrem, bälte och hängslen samt tar en tub superlim för att råda bot på problemet och lika fan så hänger de.
Ok, nu överdriver jag lite, superlimmet har inte kommit till användning än men jag har mina funderingar...

Däremot strumpor har behållit sina storlekar och står det 38/39 så är det så. 
Därav kan man dra den slutsatsen, att i en föränderlig värld är strumpor det enda man kan lita på.
Kanske ska vi låta strumpfabrikanterna göra andra kläder också? 

Paddington i skogen.

Kom så går vi upp i skogen, där finns något som jag tror kommer att intressera dig...
Jo, jag vet att det är en massa snö, men bry dig inte om det, ser du där, några fotspår i snön?
Vi följer dem och se, ser du figuren där på ängen?
Det ser nästan ut som björnen Paddington om vi tänker oss att björnen skulle ha en Paddingtonblå rock som går ända ner till knäna och skulle gå med stavar.

Och skulle du fråga just den här björnen om rocken skulle den säga att; inte bara är det en stoooor rock, dessutom har den ett brandgult leopardinnerfoder samt att om man fäller upp huvan finns det ungefär som två öron på huvan, en oväntad bonus, enligt Paddington.
Nu går vi inte och frågar Paddington om rocken, eftersom det är full fart över ängen där framme.

Det är nästan lite marschfart över Paddington, stavarna sätts i med efffermitet (jag undrar jag om det ordet finns...) och fötterna sätts ner med stor beslutsamhet, men vad nu?

Paddington har stannat, fäktar med stavarna som om Paddington dirigerar en tondöv skogsorkester och studsar sedan upp och ner på stället.
Fantastiskt, vem kunde ana att just den här Paddingtonen var en sådan frisksportare? Ser verkligen till att få motion för hela kroppen, minsann!
Spridda ljud når oss också, jag undrar jag... 
Vi går lite närmare så vi hör, kanske sjunger Paddington?

Så vi smyger upp så vi är nästan i hälarna på Paddington och då får vi höra det här; 
"Hur svårt kan det vara? Vänster fot, höger  hand, höger fot, vänster hand!"

Och så sätts stavar och fötter ner i snön igen och vi ser Paddington marschera igen, bara för att avbrytas lite senare av studs i marken och fäktande med stavar.
Jag tror att vi lämnar Paddington här och hoppas att Paddington får ordning på sin koordinationsförmåga innan hon har studsat sig ner till jordens medelpunkt.

måndag 13 januari 2014

Det blir pangkaka av det hela....

Inte ger jag upp, inte.
Här ska fan i mig skrivas en gång om dagen om jag så ska behöva sätta mig ner på en stol och trycka ner tangenterna för hand.

Idag har det varit ovanligt lugnt på härfronten, tvätten åker runt så gladeligt i tvättmaskinen, det är iskallt i källaren, utanför är det snö och snö och snö och jag försöker att undvika att titta ut i möjligaste mån.

Och så här på eftermiddagskvisten så inser jag än en gång att saker vi tar för självklara inte alls är självklara, inte ens när det gäller en så enkel sak som pannkakor...
Pratar med Fimpen som ska göra pangkakor som hon kallar det och jag frågar givetvis vilken sylt hon ska ha till.

Döm om min förvåning när hon säger fetaost och tomat och jag svarar att då är det ju crepes hon ska äta.

Därefter tar samtalet en pangkakad vändning när Fimpen deklarerar att grädde inte hör till pangkakor, eftersom det då blir en dessert!
Jag nästan faller av stolen här, för i min värld är det inte pangkakor om det inte är grädde och sylt till, det är som att äta bacon utan bruna bönor, eller vänta lite här nu, ni vet hur jag menar, det är liksom ett klister som måste till för att limma fast sylten liksom, äh, hur jag än skriver så lyckas jag inte beskriva det, det blir visst bara pangkaka av det hela.. 

söndag 12 januari 2014

Vad fan var det som hände?

En post om dagen. 
Eller något sådant, tänkte jag.
Jo, vet du, jag har tänkt på två saker på sistone....

Den första som jag tänkte på nu sist är en gång då jag var vid Kiviksgraven....
Om du inte sett den så föreslår jag att du googlar på den.
Klar?

Ok, bra.

I alla fall, som du nu sett så är den tämligen magnifik och ser du den där lilla öppningen på en av bilderna?
Där går man in till gravkammaren.


Sedan när du kommer in är det som ett litet, litet rum och där står gravhällarna, det är ganska mörkt i rummet, eller var i alla fall när jag var där. Om solen skiner in så är det nog lite mer upplyst. (och här säger du "Nähä?!" och låter lika ironisk som jag brukar göra när folk tvunget ska upplysa mig om självklarheter.)

Så, där stod jag, inne i det lilla rummet och tittade och där kommer en man in.
Han har kameran uppe och det första jag egentligen märker av honom är ljudet, "klick, klick, klick" och sedan blixtrar det oavbrutet allt medan han arbetar sig runt graven.

Fort går det också, säga vad man vill, effektiv är han, en bild på varje gravhäll och sedan ut igen.

Kvar står jag med blixtar framför ögonen och undrar "Vad fan var det som hände?"

För, jag begriper inte, in och ut som en avlöning på ett konto där det ska shoppas i expressfart och jag undrar, åker han hem och tittar på sina bilder sedan och vad har han att berätta, kan han säga något om stämningen där inne eller han hann ens känna någon stilla förundran?
Han var ju inte ens där.

lördag 11 januari 2014

"Kära dagbok"

När man inte skrivit på länge så tappar man det, tänkte jag för mig själv och sedan tänkte jag, att om jag vill (vilket jag vill) så får man väl börja på något enkelt sätt, (fast vad är enkelt egentligen?) såsom i att börja med;
Kära dagbok,
igår försökte jag steka Gordon Ramseys burgare (ok, det var inte hans burgare, för det hade ju varit stöld eller snatteri) utan vad jag försökte göra var att steka halloumiburgare med squash och morötter efter hans recept.

Man kan tycka att det är enkelt att göra så, när man har ett recept att följa och allt, men då måste man också läsa receptet.
Noga.
Det gjorde inte jag. Jag ögnade igenom det, för "jag hade ju sett på tv hur han gjorde".
Att jag har minne som en trind vilseledd höna tänkte jag inte på.

Därför var det vid vissa moment som man kunde höra mig yttra, efter att jag läst sporadiskt "Aj som fan.... Det där missade jag..."

Men.
Mandom mod och morske män och allt vad det heter. Att jag glömde vårlöken struntade jag i. Att jag glömt att låta squashen och moroten vattna ur sig löstes genom hårdhänt pressande efter att även halloumi och koriander samt mynta var i.
När man gör det så, så får man nästan alla örter på sina händer i stället.
Jag tror inte att jag rekommenderar det.

Dock kan man lösa det med att hälla i mer. Så att man sedan kan smaska i sig och tänka "Oj, det smakar väldigt mycket mynta, så här måste det vara att sitta i en myntabuske och äta."

Missförstå mig rätt, det var gott, men jag tror inte det var som Gordon tänkt sig.

Sedan stekte jag burgarna. De låg så trint och fint och puttrade i stekpannan ända tills jag försökte vända på dem.
Då blev det rösti.

Men vad fan. Rösti är ju gott det med, eller hur?