fredag 5 december 2014

Jag kommer nog från en släkt med åsnor. Och terriers.

Dagens ord är bångstyrig. Fantastiskt trevligt ord. Påminner mig om ungtjurarna som vi motade som barn. Eller om mig själv. Eller om min vilda far.
Bångstyrighet är något som verkar bli mer framträdande ju äldre man blir, i alla fall om man ska döma efter de exemplaren jag har att se på.
Det känns tryggt och jag ser fram emot en ålderdom full av bångstyrighet.

Och här blir vi abrupt avbrutna av att radion tystnade. Jag vet att en del kan inte skriva om de inte har druckit, jag kan inte skriva om det är totalt tyst. 

Var var vi? Jo, bångstyrighet. Min far proklamerar ofta 'Sån är jag!' med en osagd utmaning till folk att säga emot det. Eller 'Så ÄR det!' 
Givetvis kan jag inte låta bli att säga emot. Det är inte för inte som jag misstänker att innan vår släkt blev mänskliga djur så var vi terriers hela bunten. Eller åsnor. De är ju också ganska envisa.

Och jag tänker mer på folk, vi hade en diskussion här hemma om att någonstans stod det att folk försökte bli vad de försökte porträttera t ex som på facebook. Eller i möten med andra.
Man har kanske inte världens tålamod men man försöker visa sig snäll medan var och en som tar sig tid att titta kan se frustrationen som pyser ur nacken.
Eller har klätt sig 'rätt' och försöker se så rätt ut som modetidningarna eller skyltdockan man såg kläderna på allt medan man ser hur ens inre plockar och drar och nyper i kläderna.
Man kanske försöker bli en bättre människa, allt medan man inte riktigt är säker på vad bättre är.
Eller försöker hitta sig själv, men inte genom att leta i sig själv utan genom att hitta nya sätt att förströ sig med, för där någonstans finns kanske en bit av en själv. Jag vet inte....
Eller flytta för att finna ro, jag minns hur vi var som flyttfåglar som aldrig slog sig till ro medan min mor levde. Det funkade inte och jag blev raka motsatsen, jag har bott i samma lägenhet i över tjugo år, som en tjurig en har jag slagit rot. Jag tror att om man sett en ytterlighet som inte känts bra så blir man gärna tvärtemot.

Hm, var var vi? Jo, åsnor.. Jag kan tänka att min far är ganska skön på det sättet när han säger så självklart att sån är han och det finns en skönhet i att kunna säga det. Utan att tveka. Samtidigt som det finns en viss risk i att inte fundera på hur man kanske kunde bli. Jag var hos en psykolog en gång som frågade någonting i stil med 'Har du tänkt på de äldre som är bittra och går omkring och är ständigt missnöjda och förbannade på allt?'
Jo, det hade jag ju. Och hon fortsatte med att säga att hon var övertygad om att det var människor som inte tagit itu med sig själva och sina känslor så de bar dem som en ryggsäck. Lite som åsnor som gett upp i sin envishet och nu hade bara den envisheten kvar som gällde att bära vidare.

Jag tror på att det finns olika slags envisheter, min fars och min envishet är ganska störande ibland, vi kan reta livet ur varandra utan att ens försöka, i honom ser jag mig själv och tvärtom. Men han har också säkerligen lärt mig att inte ge upp på ett sätt. Mot oddsen så uppfostrade han mig, ensam far på sjuttiotalet var inte direkt vanligt men han fixade det. Senare år, när jag växt upp lite så hade jag samvetsbetänligheter om hur jag valde att inte sätta mina fötter i skolan så att det störde och allehanda äventyr som jag gav mig ut på. Vi pratade om det och jag sa någon gång att jag förstod att han inte hade haft det lätt och att jag bad om ursäkt för det. Han bara log och sade att nu var jag så stor så kanske var det dags för honom att ge igen.
Och så flinade vi.
Som två gamla åsnor.

2 kommentarer:

Lippe sa...

Fattar! Bångstyrig är något att sträva efter. Ibland kan dock jag fundera över min aldrig övergående trots. Någon säger: -Du måste! Och då gör jag det inte även om jag kanske hade funderat på det. Gör iaf på ett annat sätt. Eller: - Du får inte! Ha, bara kolla när jag gör det! :)

Shirouz sa...

Hej Lippe :)
Ha! Samma här, det är som om jag ser det som en uppmaning att göra det, jag hoppas att det aldrig går över :D