söndag 12 oktober 2014

...vi är som tiggare, vilda vandaler....

Där är du ju igen! Och jag med! Det här börjar bli en ovana, att jag uppdaterar ganska frekvent, menar jag. Vad händer härnäst? Att jag börjar sortera mina kläder i färg? 
Hmm... En liten hemlis.. Jag har mina kläder färgkoordinerade. 
Jo.
Jag har det.
Det är sån't man inte tror om mig. 
Men jag hade hjälp av Witchen för några år sedan, hon eldade på mig medan jag städade ut garderoben, också känd som 'the black hole' med den skillnaden att inget försvinner.

Nåväl, efter chocken att jag har en garderob som går från vitt till svart, så antar jag att vi bägge behöver en kopp starkt kaffe. Om du går och gör två så väntar jag här.

Egentligen var mitt ärende (ser byråkratisk ut) att tala om att vi har haft lite roligt på facebook med att lista tio album som förändrat våra liv.
Och nu snackar jag om skivalbum och inte fotoalbum, även om det finns en del foton som fått mig att allvarligt ifrågasätta om jag går/gick ut och såg ut så där.
Eller tanken att folk som har med kameror på fester borde kölhalas i tjära och fjädrar, eller kanske inte just dem, men definitivt deras kameror.

Förutom jag själv då. Som bara tog/tar roliga kort.
Om du frågar mig. 

Var var vi?
Jo, tio album och det är så kul att läsa om folks musiksmak, för att inte tala om att fundera på vad man själv har hört som har förändrat en, musik som fått en att undra hur fan den personen som sjunger vet exakt hur det känns, eller fått en att tänka på ett annat sätt, ibland muntrat upp en, eller ibland fått en att gråta floder när man verkligen behövde gråta floder.

Och sedan, när jag lyssnar till några låtar så kastas jag tillbaka till hur jag kände då, var jag var, kanske ibland känner dofter och minns folk jag hade glömt. 
I sanning en mäktig tidsmaskin.

Jag tänkte skriva lite om var och en av de album som poppade upp, men det låter sig inte göras så lätt som jag trodde.

Kanske jag får starta en följetong här; Ulvstrumpas musikaliska resa eller något....

Men vi tar en, ok?
Ripp Rapp med Lundell, min bästa vän har köpt den och vi sitter i hennes rum som hon delar med sin ohängda syster som alltid var mer eller mindre i vägen.
Den här gången var hon inte alls i vägen, hon var ute någonstans.
Och vi hör 'Rom i regnet' allt medan regnet faller i ett ganska så trist bostadsområde och flyter bort i tankarna, jag vet inte vad hon tänkte på, men jag såg en grönskande park inom mig.
Hur konstigt det än må låta.

Och 'På fri fot', den låten passade två ungdomsrebeller fantastiskt bra, när vi stod och liftade vid 'vår' vägskylt sjöng vi ibland 'Vi är på fri fot, vi är på rymmen igen, vi är på toppen av vågornas svall, vi är som hundar som springer från dörr till dörr, vi är som tiggare, vilda vandaler, på vågornas svall!'

För där var vi ju, på rymmen från föräldrar och skolor på väg ut i äventyret.
Eller rättare sagt, vi var mitt i det.

'Bättre skrika ett ja än att viska ett nej!' ylade vi vidare och så åkte vi.
Det var fina dagar. Jag skulle inte ha dem ogjorda för något annat.

2 kommentarer:

Lippe sa...

Blir precis varm i hjärtat! Ser er i rummet och sedan vid vägkanten, känner känslan. Att lämna och bara dra, det trotsiga, det spännande och länslan av att man har all rätt på sin sida även om man visste att "välartade" ungar gjorde inte så. Vem ville vara välartad? När våren kommer, vägarna börjar torka till och solen börjar värma kommer fortfarande den där pockande känslan. Den som säger mig att bara dra och lämna allt därhän. :)

Shirouz sa...

Hej Lippe,
tack:) Ja, precis så var det, den där trotsiga känslan och livet som bara bubblade i en! Och det är samma här, när jag ser att snön börjar smälta och jag har den här aningen av vårluft i näsan, då vill jag iväg, ut och bara bort, jag tror och hoppas att den känslan aldrig försvinner.
Och att man aldrig blir välartad :)