lördag 4 oktober 2014

Det är gråt och det är skratt och igenkännandets glädje.

Jamen hej, där är ju du! Och jag. Fast när du läser det här är jag antagligen upptagen med något annat. Fast det känns för dig som om jag är här, även om jag är där eller lite varstädes. Teknikens under, du vet.
Ok, raskt över till mitt ärende, jag blev utmanad av en vän att lista tio böcker som följt mig genom åren. Och är man som jag, så kan man inte bara skriva tio titlar utan man vill tala om varför. Så, here we go. Utan inbördes oordning eller ordning.
1. Pippi i Söderhavet, tror jag att den hette, jag är sju och jag har lärt mig att läsa. Jag har också hittat till biblioteket, där man kan låna böcker och ta hem, gratis! Kan du förstå vilken lycka för en 7-åring? Det är inte klokt hur glad jag är när jag kånkar hem på mina böcker, men lite tungt är det, så utanför det som en gång var Piratens kontor sätter jag mig på en bänk och börjar bläddra lite i böckerna. Snart är jag långt borta i Söderhavet. När gatlamporna börjar tändas tittar jag upp och inser att jag borde nog ha varit hemma för länge sedan. Så jag hastar hem, middagen är kall men inte bryr jag mig om det. Att mina föräldrar har synpunkter på att jag kommer hem när det nästan blivit mörkt, det bryr jag mig inte om heller. Jag har ju varit i Söderhavet! Och snart, bara mamma och pappa slutar tjata så ska jag dit igen!

2.Ferlin. Kan inte säga någon särskild diktsamling, men jag är i tonåren och fångas av hans sorgsenhet och av hans humor, så Ferlin har en bit av mitt hjärta. Alltid.

3. En varg söker sin flock. Ulf Lundell. Jag är själv i ett ganska rörigt tillstånd, utstressad, gått in i väggen med en sådan effektivitet att det sjunger om det och jag sitter och husvaktar min vilde fars lya, där på altanen sitter jag och läser den här boken och får en sådan enorm livskraft. Det börjar vända och kännas inte så jävligt. Det är gott att leva, trots allt. Som han sjunger någonstans. Den boken fick mig att må bättre. Sådana böcker håller man nära hjärtat. Eller hur?

4. På samma altan i samma tillstånd plockar jag upp Fritiof Nilsson Piratens böcker. Jag läste Bombi Bitt och jag när jag var barn, här vänder jag blad och drar efter andan och skrattar så att jag får kramp i magen och så att jag kiknar. Du vet, ett sådant här skratt som aldrig vill ta slut? Det behövdes då. Det behövs alltid.
Och jag läser hans berättelse om hur han väntar på att en vallmo ska slå ut. Det får mig att vilja dit ner, till Österlen, jag vill också vänta på att en vallmo ska slå ut, nära havet. Så jag åker dit. Jag ser inga vallmo slå ut, men jag ser havet slå mot stränderna och jag hälsar på vid hans grav och säger ett tyst 'tack'.
Fritiof är alltid med mig. Pirater ska man hålla fast vid, eller hur?

5. Elvis, Jesus & Coca Cola. Kinky Friedman. När jag tar upp den här boken har en av mina första katter jag någonsin haft helt själv dött. Jag är så ledsen, så ledsen, men det vill sig inte med tårarna riktigt. Du vet, det känns bara tomt och fruset och det blir inget riktigt av det, bara som lite takdropp om våren...
Så jag tänker att jag måste distrahera mig, tänka på något annat. Komma bort lite i tanken. På biblioteket ser jag den här boken och titeln verkar lovande. Baksidan får mig att tänka att lite leende kan det nog bli.
Jag läser och visst, det är en bra bok, säkerligen så mycket bättre om man läser den helt fokuserat. Men jag har behållning av den.
Så kommer jag till slutet och där står en epilog. Jag läser det här:
"EPILOGUE

On January 4, 1993, the cat in this book and the books that preceded it was put to sleep in Kerrville, Texas, by Dr. W.H. Hoegemeyer and myself. Cuddles was fourteen years old, a respectable age. She was as close to me as any human being I have ever known. 
Cuddles and I spent many years together, both in New York, where I first found her as a little kitten on the street in Chinatown, and later on the ranch in Texas. She was always with me, on the table, on the bed, by the fireplace, beside the typewriter, on top of my suitcase when I returned from a trip.

I dug Cuddles' grave with a silver spade, in the little garden by the stream behind the old green trailer where both of us lived in the summertime. Her burial shroud was my old New York sweatshirt and in the grave with her is a can of tuna and a cigar.


A few days ago I received a sympathy note from Bill Hoegemeyer, the veterinarian. It opened with a verse by Irving Townshend: "We who choose to surround ourselves with lives even more temporary than our own live within a fragile circle..."


Now, as I write this, on a gray winter day by the fireside, I can almost feel her light tread, moving from my head and my heart down through my fingertips to the keys of the typewriter. People may surprise you with unexpected kindness. Dogs have a depth of loyalty that often we seem unworthy of. But the love of a cat is a blessing, a privilege in this world.


They say when you die and go to heaven all the dogs and cats you've ever had in your life come running to meet you.


Until that day, rest in peace, Cuddles


KINKY FRIEDMAN
FEBRUARY 5, 1993
MEDINA, TEXAS
 
(Excerpt from Elvis, Jesus & Coca-Cola (Simon & Schuster) printed by W. Thomas Taylor for Ambleside Press in an edition of one thousand copies signed and numbered by the author. Illustration by David Price. Copyright Kinky Friedman 1994).'
Och då släpper det. Som jag gråter. Jag gråter värre än en grävling, jag snyftar, jag bölar, jag är som en snölavin i full färd nerför bergen. Näsan blir röd, rödare, rödast. Och det är så skönt. Du vet, eller hur?

6. Charles Bukowski. Givetvis, eller hur? När jag läser honom, som är en ny bekantskap så tycker vi så lika i så mycket saker. Jag gillar hans drastiska humor, jag gillar hur han kan se saker i svartaste svart men ändå inte ge upp. Jag gillar att han inte skyller på någon annan utom sig själv. Jag säger inte att jag gillar allt han skrivit, en del är jag inte alls förtjust i. Merparten är dock som att återse en gammal vän, du vet, man sitter ner och utbyter tankar, en del flyger och en del faller platt. Charles är bra.

7.Den keltiska ringen. Björn Larsson. När man kan få mig att läsa om någon som seglar och få mig att hålla intresset vid liv sida upp och sida ner så är man bra. Den keltiska ringen är ett fantastiskt äventyr. Handlar det om kelter med? säger du. Joodå. Säger jag. 

De andra tre böckerna återkommer jag till när jag inte är så hungrig. Vi säger så. Och visst, du kan känna dig utmanad med, har du några favoritböcker? 

För övrigt så tror jag att det är det som är det fina i kråksången med böcker, det är gråt, det är skratt, det är kamp och det är stilla ro. Det är igenkännandets glädje och ibland total oförståelse som lämnar en som ett frågetecken, med ett ben att gnaga på medan man funderar. Precis som livet.

8 kommentarer:

LillaTuss sa...

Fy satan vad bra du skrivit!! Kram Hulda

Anonym sa...

*snörvel* (Fimpen tänker på sin gamla vän Pricken.....)

lilah sa...

Joo du. Så är det. Absolut.

Mina tankar om ämnet är ju några A4 sidor längre, men eftersom klockan är mycket så komprimerar jag.

Och pappa var ju norrlänning... :-)

Shirouz sa...

Hej Hulda,
tack! :)

Shirouz sa...

Hej Fimpen,
man glömmer dem aldrig, eller hur?

Shirouz sa...

Hej Lilah,
komprimerat kan säga lika mycket som tusen ord, det har alltid norrlänningar varit fena på. :)

Baronessan sa...

Jag tror jag måste sätta mig ner och fundera lite på vad jag läst i mina dar. Fast när jag var ung var jag dålig på att läsa böcker. Jag bodde inte i ett bokläsande hem. Det blev mest serietidningar. Men när jag väl började med böcker så tog det fart direkt!
Jag måste också säga att jag fortfarande - skam till sägandes - inte läst något av herr Lundell. Men jag ska! Och den där Bukowski måste jag också kolla upp. Slutligen... Mr Friedmans ord vätte ner mitt tangentbord.

Shirouz sa...

Hej Baronessan,
samma här, jag kommer från ett hem där bara jag läste, massor med serier också men jag minns den där dagen på biblioteket när jag förstod att allt därinne kunde bli mitt. Till låns bara, men ändå. :D
Lundell gillar jag, Bukowski kan vara jäkligt svårsmält men jag vet inte, något i honom tycker jag så mycket om så jag kan överse med de riktigt odiösa sakerna.

Friedmans ord är så fina, saken är att när jag lånade den boken så står det inget om några katter, utan bara om deckaren som det är och jag tog den för att inte behöva tänka. Sedan kom jag till epilogen och det var som en tanke, att där fanns orden jag behövde. Märkligt och fint.