tisdag 6 maj 2014

Det småjävlas nästan hela tiden ibland.

Ibland går ju allt åt helvete, eller inte helt åt helvete men det småjävlas hela tiden.
Som igår, jag skulle leka vuxen och dammsuga och en sak som jag vet är att jag inte är bra på att multitaska.
Trots det så börjar jag med att dammsuga kök och hall. Sedan ringer äldsta vännen och vi pratar samtidigt som jag torkar kök och hall.
Allt väl so far.

Sedan börjar jag med maten. Och kommer att tänka på att mina aloe vera-plantor ser ut att behöva vatten. Så medan smöret och olivoljan bubblar i pannan så tänker jag att jag kommer att höra när det blir tyst i köket och så trattar jag iväg för att vattna blommor.

Allt väl i vardagsrummet, blommorna suger i sig, sedan knallar jag in i sovrummet, trots att jag har tanken att jag inte ska göra det.
Och så börjar jag vattna där.
En av plantorna har en för liten ytterkruka så jag fyller på och tänker sedan gå med överflödsvattnet till en annan blomma som står precis vid dörren.
En imponerande sträcka av kanske tre meter.

Sagt och gjort, jag hör också att det är tyst från stekpannan, så jag tar krukan och vips så ligger den på golvet.
Och det är vatten överallt.
Känns det som.

På väggen, på min fina, fina Van Gogh (gnöl och gnissel och NÄÄäää!) och jag rycker till mig en dammduk och börjar torka tapeten.
Sedan kommer jag på att jag måste ju lägga i sojabullarna i stekpannan så jag rusar ut allt medan jag mumlar eder mellan tänderna.
Det börjar bli brunt i pannan men inte så att det är så mycket fara, så i med de där jäkla bullarna och raskt tillbaka till sovrummet, beväpnad med handdukar.

Torkar och ser att det verkar bli fläckar på tapeten vilket jag tycker är märkligt eftersom det bara är vatten och när jag torkat tapeten tittar jag upp på den fina, fina Van Goghen och ser att det stänkt ännu längre upp än jag trodde.

Vid det här laget morrar jag ilsket och torkar och ser att det verkar bli fläckar, sedan torkar jag golvet och mumlar ilskna ord som får aloe veran att dra bladen till sig.

Och jag tänker att Van Goghen var perfekt! Helt perfekt! Och så gnölar jag. Och tänker på tapeten. Som var nästan perfekt om man inte tittar på där katterna ägnat sig i olympiadgrenen 'klös och riv'.

Men sedan börjar jag tänka att det är inte så farligt ändå, visst, blomkrukan sprack, men det är allt. Och jag tycker ju inte om perfekt ändå. Det är ok med lite imperfekta väggar och en imperfekt Van Gogh. Och jag slog mig bara lite på tummen.
Allt är ok.

Så, nästan i själslugn så traskar jag tillbaka till köket, vänder på sojabullarna, diskar morgonens disk  men sedan far fan i mig igen och jag kastar en granskande blick under diskstället.
Där är små smulor av mat!

Det ska det inte vara! Torkassistent Ulvstrumpa tar disktrasan och kör tummen (jo, samma tumme) rakt i diskstället med ganska mycket effektivitet.
Till saken hör också att jag fått lite speltumme eftersom jag har en katt på min nya mobil som behöver omvårdnad. Och så leder jag vatten till en krokodil.
Så det gör lite ont redan innan.

Men, i alla fall. Då fattar jag. Jag kastar disktrasan rakt ner i hon och lyfter armarna mot taket och säger 'Ok, jag fattar, jag fattar, det här är en dag när jag inte är i synk med motoriken alls. Jag ger fan i det här nu. Jag kommer härmed att ägna mig åt matlagning, sedan lägger jag mig på sängen och bär vatten till krokodilen, ok?'

Och så gör jag det. Och Murphy blir lite småbesviken.

2 kommentarer:

Kalle Byx sa...

Just det. Nästan hela tiden ibland.

Shirouz sa...

Hej Kalle Byx,
ja, nästan så är det jämt hela tiden :D