torsdag 17 april 2014

Släkten är bäst eller värst eller bara lite mittimellan?

Jag kokar rödbetssoppa. Nej, inte borsjtj, för det skall intagas med vodka och kosackdans och sist jag var nere i knäläge så stönade jag som en hel älg när jag skulle upp igen, så borsjtj är inte att tänka på.

För övrigt tänkte jag önska er en glad påsk. Jag vet inte hur ni firar den, förutom de som antagligen har åkt till Blåkulla eller de som till äventyrs har en religion som firar den.
Själv firar jag det inte direkt med något storslaget, vore jag yngre skulle jag gå omkring med kaffepanna och kvast för att inhysta godis men jag inser mig slagen i konkurrensen när jag ser små häxor traska omkring och mumlar att troligen får inte en dam i quinquagenarian-åldern ens hälften så mycket godis som barnen.
Om man ens skulle få något. Säkerligen bara tuggummi och det vet vi ju alla vad vi tänkte om tuggummigåvor i kaffepannan när vi var barn.

Så, jag lägger den idén på hyllan. Ihop med förklädet, hucklet och läppstiftet till rosorna på kinderna och bidar tiden till Halloween. Då jävlar.

Inte firar jag med släkt heller för den delen, stora släktsammankomster är ett hår av hin, om du frågar mig, senast var det på min fars födelsedag, visst var det trevligt med hela släkten men kände jag att vi hör ihop hela högen?
En del av de jag träffade var intressanta människor som jag pratade med, en del hade jag inte mer att säga än några artighetsfraser och så var det stopp.
Jag tror att det är så, oavsett släkt eller inte, en del människor finner man intressanta, en del inte och en del tolererar man och en del väljer man att inte umgås med alls.
Egentligen ska det väl inte vara svårare än så, eller hur?


Det är ett fåtal släktingar jag känner gemenskap med, och jag tror att även om vi inte vore släkt skulle jag känna den gemenskapen, så själva släktskapet är bara en slags grädde på moset.
Om det nu betyder någonting över huvud taget, hm, jag sitter här och börjar undra det.. Kanske det gör det, men å andra sidan så vet jag inte?
Jag menar, jag tycker ju inte mer om dem just för att vi är släkt utan för att vi har något att säga varandra, kanske har likadan humor eller kan berätta historier som vi båda har utbyte av? Hm, jag vet inte.

Med min far är det givetvis en sak att han är just min far, precis som min syster är min syster, släkt lite längre ifrån har jag ingen speciellt uppfattning om, de finns där och ibland ställer de till med släktmiddagar som jag inte dyker upp på om jag kan utebli. I min fars fall var det inte snack om att utebli och där satt vi, ett gäng människor som alla har samma blod i ådrorna men inte umgås så att det stör korna, jag var inte den enda som kastade nyfikna blickar omkring mig och tittade, det lovar jag.

En sak var oslagbar dock, inte en enda gång hörde jag "Vad stor du har blivit!" eller "När ska du skaffa pojkvän, då? Haha!" under släktmiddagen.
Sist jag var med har jag för mig att jag hörde det. Och då var jag ändå 32.

Nejvars, skojar bara. Jag var 41. ;)
Hur som haver, min soppa är klar, utan knädans och vodka skall det intagas rödbetssoppa och hembakt bröd samt cremé fraiche.
Glad påsk på er och adoptera en påskhare så här i påsk och så syns vi på Blåkulla.

2 kommentarer:

Baronessan sa...

Släkten är värst. Vilken klok människa myntade detta uttryck? Jag skulle vilja trycka dennes hand!
Många står ut med vad fan som helst bara för att man SKA umgås med släkten. Urfånigt om du frågar mig.

Shirouz sa...

Hej Baronessan,
jag med! Det finns ingen anledning att umgås med folk bara för att de är släkt, tycker man om dem; självklart, om inte så är världen stor nog för att man inte ska behöva frottera sig med dem. :)